En äldre manlig brittisk författare har nyligen skapat rubriker genom att skriva en science fiction-roman som han bestämt hävdar inte är science fiction; hans roman undersöker ju hur människor och AI relaterar till varandra, gubevars, medan science fiction bara handlar om att ”åka i tio gånger ljusets hastigheter med antigravstövlar”. Att gamla fiiiina författare avfärdar genren är inget nytt, men att det sker samtidigt som SF under senare år genomgått en enorm föryngring och tagit ställning på ett sätt genren knappt gjort sen Dicks och LeGuins glansdagar gör bara deras argument tröttare.

Kameron Hurley skriver science fiction. Det skäms hon inte en sekund för. The Light Brigade står med en fot väldigt tydligt i genrens historia medan den andra har tagit klivet in i en ny värld. Vi befinner oss i det stora slutliga kriget mellan rebellerna på Mars och den välordnade, fria civilisationen på Jorden. (OK, Marsmänniskorna är ju människor de också, men de har ju själva valt att bo där och vi är ju inte alltid så bra på att minnas det där med alla människors lika värde.) När São Paolo tillintetgörs i ett överraskningsanfall blir Dietz, som förlorat hela sin familj, rekryterad för att hämnas, att bli en av The Light Brigade, interplanetära marinsoldater som på ett ögonblick kan teleporteras vartsomhelst och komma fram redo att döda de farliga Andra och rädda det Goda. (Och på köpet förstås får bli riktiga medborgare också. Nån gång. Kanske.) Om inget går fel med teleporten, men det är ju acceptabla förluster, ett nödvändigt offer för det perfekta samhället. En eller två soldater som då och då återformas med benet där huvudet borde vara. Men om man inte bara hamnar fel i rymden utan också i tiden, om man ser vart man är på väg men inte varför eller hur … ? När sanningen själv fullständigt tappar betydelse eftersom inget har kontext? När alla delar av systemet leder in i samma återvändsgränd?

But it turns out most of us don’t want truth. We want stories that back up our existing beliefs. Sometimes, to save the world, you have to let it break.

Så långt låter det kanske helt inte annorlunda än fabbro Ians föraktfulla avfärdande av genren som häftiga men meningslösa rymdresor och pangpang. Men det där von oben-aktiga filosofeeerandet om mänsklighetens status har ju genren redan gjort sen Shelley, Hurley är förbannad och vill faktiskt tillämpa det också. The Light Brigade är därför en roman om entropi, om det sammanbrott som händer när system äter sig själva; det systematiska nedbrytandet av människor till mördarmaskiner, av folkgrupper till monster, av samhällen till vinstmöjligheter, av idéer till propaganda, av molekyler till information. Det som först känns som en lätt uppdaterad cover på Starship Troopers (Verhoevens, inte Heinleins) börjar snart knaka i fogarna när strukturerna tappar ordningen och frankensteinas ihop med andra gamla trogna lik; Orwell, Vonnegut, Wells, Adams, Cameron, etc etc. Men de gamla dystopierna håller ju inte längre i Trump-eran; varför ska fascismen låtsas ha idéer och ideal när folk gärna följer den ändå? Behövs den ens när alla springer som panikslagna råttor för att slippa ta itu med sin egen förmåga att ändra något? Så för varje teleportering limmas alltihop mer och mer med Hurleys egen förkärlek för gegga och blod och heliga feministiska vrede, medan Dietz kastas fram och tillbaka i tiden och den så tvärsäkra människans (och läsarens) kropp, världsbild och själva historia bit för bit måste bytas ut och formas om och byggas upp igen, från student till hämnare till soldat till monster till …

Som ni kanske förstår är The Light Brigade långtifrån en subtil roman. Och någonstans kan jag lite sakna det inte mindre politiska men än mer fantasirika världsbygget i hennes förra roman The Stars Are Legion (alias Lesbians in Space!). Men den följer både sin välsnitslade labyrinthandling och sin grundfilosofi så väl att när den till slut kommer ut på andra sidan med knytnäven i vädret blir jag nästan bländad. För vad än gamla stofiler vill få oss att tro kan litteratur vara både kul, intelligent och relevant. Entropi upphör när ett slutet system tillförs ny energi. Och jävlar vad jag behöver en sån här roman just nu.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• This one goes to 11
• Det sista som dör är hoppet?
• Och politiken blev kött

I Shevek visar Ursula LeGuin i alla fall att så knappast behöver vara fallet. Shevek, titelpersonen, är fysiker på en av de två närliggande världarna, den anarkistiska månen Anarres. Invånarna på månen emigrerade för ett och ett halvt sekel sedan från den kapitalistiska planeten Urras. Sedan dess har de båda världarna bara haft ett ytterst restriktivt handelsutbyte – tills den dag då Shevek bjuds in till Urras och bestämmer sig för att med egna ögon se den gamla ursprungsvärlden.

Kontrasten mellan de två himlakropparna är förstås ett tacksamt sätt att berätta en historia. A-Io, landet på Urras dit Shevek blivit inbjuden som gästforskare vid universitetet, är inte särskilt olikt vår egen värld. De naturliga förutsättningarna är strålande och Shevek, van som han är vid den torra månens begränsade djurliv och växtlighet, fröjdas över vardagliga möten med träd, sjöar och fågelsång på ett sätt som får också läsaren att se upp från boken med något av en ny fascination och tacksamhet. Men det är förstås inte allt han ser.

I A-Io möter han till en början bara män. Kvinnorna finns med som vackra accessoarer på en och annan mottagning, men de behandlas på en gång som åtråvärda och värdelösa. Att någon kvinna skulle kunna tillföra exempelvis forskningen något framstår som en bisarr idé. Det förbluffar naturligtvis Shevek. På Anarres hjälps alla åt efter personlig förmåga.

Ojämlikheten mellan könen är emellertid inte den enda ojämlikheten. När Shevek smiter från universitetet och alla glassiga statsrepresentanter som vill ha honom att uppfinna saker som blir dem till nytta i krig mot andra världar, får han syn på ett helt annat A-Io, på de små människorna som svälter, sliter och behandlas illa, medan överklassens överflöd lyser dem i ögonen. För dessa människor blir Shevek som ett löfte om en bättre värld. Kapitalismen förvånar, skrämmer och äcklar honom allt mer, samtidigt som universitet och stat nästan slänger pengar efter honom i sina försök att köpa hans geni och lojalitet.

Först tyckte han att allt detta var lustigt; sedan fick det honom att känna sig illa till mods. Han fick inte avvisa som löjligt någonting av det som trots allt hade en oerhörd betydelse här. Han försökte läsa en elementär ekonomisk text; den tråkade ut honom mer än han stod ut med. Det var som att lyssna till någon som oupphörligt om och om igen berättade om en lång och dum dröm. Han kunde inte tvinga sig själv att förstå hur banker fungerade och så vidare, eftersom kapitalismens alla funktioner för honom var lika meningslösa som en primitiv religions riter, lika barbariska, lika invecklade och lika onödiga.

På Anarres finns inga pengar, ingen stat och inga hierarkier. Officiellt, i alla fall. För lika nyfiket och allvarligt som LeGuin undersöker lockelser och faror på Urras, undersöker hon anarkismen på Anarres. Det är inte någon idyll, det heller – precis som det här inte är enbart ideologiska experiment, utan levande världar befolkade av levande karaktärer.

I den lilla science fiction-samling som går upp på dagensbok.com i dag finns kanske två av genrens ytterligheter: LeGuins Anarres och Robert Heinleins koloniala rymdkrigare. Två exempel på hur ideologisk den här genren faktiskt kan vara, på olika samhällsideal och olika människosyn. Hos Heinlein gäller den starkares överlevnad och kampen för tillvaron. Hos LeGuin är människan framför allt en social varelse; vi behöver varandra. Politik, inte som internt tjabbel och ändlös retorik, utan som grundläggande frågor om vad en människa är, vad ett gott samhälle är.

Science fiction-författare är på sitt sätt det mänskliga yrke som står närmast det gudomliga, att faktiskt skapa världar, att tillföra något som i bästa fall känns verkligt. Det LeGuin gör i Skevek måste nästan beskrivas som en skapelseberättelse: hon tar död ideologi och fyller den med liv. Politiken har blivit kött.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Klaga på mörkret
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Vuxna män gör saker tillsammans
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden

Nu har jag i och för sig aldrig läst Tom Clancy heller – och aldrig haft den minsta lust – men jag föreställer mig Clancy som en urbild av litteratur långt, långt ifrån mig. En macholitteratur som inte är det minsta avsedd för mig, och vars läsare förmodligen ger blanka fan i om någon som jag tycker att den suger eller inte.

Bara det att Starship Troopers för mig är en obehaglig, nattsvart dystopi, medan jag långt ifrån är säker på att författaren skulle hålla med om det. Här ligger jorden, den Terranska federationen, i ständiga kolonialkrig med rymdvarelser av olika slag. Det är militärerna som styr, och det enda sättet av få rösträtt eller bli valbar i politiska val är att ha gjort minst två års militärtjänst.

Det har nu romanens huvudperson, Juan Rico, bestämt sig för att göra och romanen följer hans militära karriär, med allt vad det innebär av stenhårda träningsläger, brutala slag, högteknologiska vapen och grabbig, grabbig gemenskap. Föraktet för civilister är kompakt. Lojaliteten gentemot kamraterna in i döden. Här handlar det om den starkares överlevnad. Tillvaron i rymden går ut på att utklassa eller bli utklassad.

Jag kan se lockelsen i den här svart-vita världen, i föreställningen om den ärofyllda striden, kampen för överlevnad, kamratskapet. Det är klart att det finns något tilltalande enkelt i en världsbild där det finns fiender och vänner man gör allt för och ingenting däremellan. Det är förstås skitfarligt.

Tankarna går till exempelvis de unga, amerikanska soldaterna som Evan Wright följer i Generation Kill. Är inte det här just precis godnattsagor för pojkar som ska växa upp och meja ner potentiella terrorister på andra sidan jorden? Sagor om modiga, tuffa, lojala pojkar och fiender som enbart är monster?

Människan är det hon är, ett rovdjur med vilja och (än så länge) förmåga att överleva i konflikt med alla konkurrenter. Accepterar man inte det kommer allt man säger om moral, krig, politik – och allting annat – bara att vara struntprat. En riktig moral utgår från kunskap om vad människan är – inte vad några samhällsarkitekter och välmenande tanter skulle önska att hon var.

Jag tror nog att Heinlein kanske skriver ganska spännande – fast naturligtvis på den där typen av machoengelska som fungerar ganska dåligt i svensk översättning – men det är svårt att uppleva det utan någon identifikation att liksom fästa sig vid. Däremot tycker jag att hans sätt att använda romanen för att kritisera sin samtid är lite intressant, om än halvgalet och småfascistiskt.

Krigsscenerna interfolieras av lektioner i ”historia och moralfilosofi”, ett slags samhällsvetenskap med betoning på vetenskap som i korthet går ut på hur överlägsen den militära människosynen och världsordningen är. Där får vi lära oss hur vårt eget depraverade, fnoskiga och odisciplinerade samhälle gick under och hur militärerna var de enda som kunde och kan ta ansvar för att styra upp världen (vilket de då gör i ständiga kolonialkrig som genererar hämndattacker som då och då utplånar hela jordiska städer, men varför skulle de där vimsiga civilisterna ha någon rätt att lägga sig i sådant..?) En nyckelfaktor i vår samtids förfall är till exempel oviljan att kroppslig bestraffa. Denna ”beprövade metod för att ingjuta samhälleliga dygder och respekt för lagen”, berättar en av dessa kloka militärlärare, tilltalade inte

en förvetenskaplig tjänstemannaklass som kallade sig ’socialarbetare’ eller ibland ’barnpsykologer’. Synbarligen var det en för enkel metod för att de skulle kunna acceptera den, möjligen därför att vem som helst kunde tillämpa den förutsatt att de använde samma tålamod och fasthet som krävs när man uppfostrar en hundvalp. Ibland har jag undrat om de kanske agerade som de gjorde därför att de hade ett egenintresse av att skapa kaos i samhället –

Är inte Robert Heinlein fantastisk? Det är så att man skulle vilja ha honom som skolminister.

Similar Posts:

• Krig och diplomati
• Innovativt men inte tillräckligt
• Klaga på mörkret
• Och politiken blev kött
• Årets kalkon

Brin gillar inte heller alternativ historia. I alla fall inte sådan som har med nazisternas seger i andra världskriget att göra. Det känns så otroligt, säger han, de var ju sådana klantar. Det skulle krävas mer än en enstaka händelse i historien för att man skulle ha kunna förhindra det som hände. The Life Eaters handlar om en sådan händelse. Tänk om judeutrotningen och massmorden inte bara var den galna handling det ser ut att ha varit? Tänk om det fanns ett annat mål? I Brins tappning är detta mål nekromanti? Genom morden på miljontals människor väcker man de gamla asagudarna till liv för att slåss på sin sida. Det skulle kanske kunnat ändra på krigets utgång. Kanske, för som det visar sig är inte ens gudarna allsmäktiga. Frågan är om de ens är verkliga?

Jag kommer att tänka på en scen ur Alan Moores Top 10 där gudarna spelar ut sina dramer bara för att sedan börja om från början igen. Gudarna har sin roll att spela och så även i The Life Eaters där de är lika mycket styrda av våra förväntningar på dem som vi är styrda av gudarna själva. Vem bestämmer egentligen spelreglerna och vad är verkligt? Kluriga frågor som jag inte är säker på får ett ordentligt svar men jag njuter verkligen av resan.

Asarnas tal skrivs med versaler och har o utbytt mot ø genomgående. Små detaljer som bidrar till helheten på ett bra sätt. Själva den mörka vikingakänslan infinner sig bra när asarna är med. Scott Hampton har lyckats bra såväl med detta som med helheten, ett imponerande arbete. Med meriter som Batman, Sandman och Hellraiser i bagaget väntar man sig inget annat. Jag har lite svårt för denna typ av illustrationer och föredrar oftast Frank Millers hårda tusch men den här gången fungerar det väldigt bra. Det var helt rätt artist för projektet.

Lite roligt är att ännu en gång se att Sverige figurerar i historien. Mindre roligt är att vi verkar ha blivit erövrade av tyskarna. Historien börjar med en hemlig operation på Gottland där målet är att man ska döda några asar. Inte det lättaste.

Brin kan inte riktigt hålla sig från att namedroppa lite men vem kan väl det å andra sidan? En Admiral Heinlein figurerar redan i den ursprungliga novellen och det är mycket riktigt en tribut till Robert A. Enligt Brin avslutade Heinlein inte sin militära karriär på grund av tbc utan fortsatte att stiga i graderna.

Det är både roligt och intressant att en erkänd författare som Brin ger sin in i seriernas värld. Jag hoppas det är en trend och jag hoppas det är en uppåtgående sådan.

Similar Posts:

• Boken duger men filmen suger
• Slit-och-släng-människor
• Imponerande historiebeskrivning
• Tänk om, tänkte Harry Turtledove
• Fullständig backup i bakfickan