Sjöberg snokar i vanlig ordning upp – alternativt ramlar på – dammiga gamla böcker (och för all del en och annan av senare årgång), som han summerar på ett charmerande och högst personligt vis. Allt ifrån Emigrationsutredningen i ett tjugotal volymer och Norman Ohlers bok om nazisternas droganvändande i Tredje riket till biografier över Ulf Lundell och evolutionsbiologen Richard Dawkins. Oavsett vilket ämne Sjöberg inleder sina essäer med lyckas han alltid på något vänster styra över resonemanget på sina käpphästar biologi och konsthistoria.

Allra bäst gillar jag Fredrik Sjöbergs detektiv-essäer, där författaren agerar en slags Sherlock Holmes, medan läsaren får axla rollen av den mer handfallne doktor Watson. Uppslaget till den utmärkta texten ”Fallet Alban Berg” fick Sjöberg vid morgonkaffet från en Understreckare i Svenska Dagbladet. Där framkom att den österrikiske kompositören Alban Berg inte kunde slutföra sin opera Lulu på grund av blodförgiftning med dödlig utgång till följd av ett insektsbett på julafton 1935. Detta föranledde den insektstokige Sjöberg att skyndsamt inleda en egen utredning för att utröna vilken slags kryp det var som utdelade det dödliga sticket.

Boken är smockfull av blodfulla porträtt över människor som sedan länge gått ur tiden. Sjöberg går i gång på särlingar och skriver in sig själv i berättelserna, med en antihjältes persona, lätt insnöad och nördig.

Författaren kan konsten att snabbt få sin läsare på kroken genom sina outgrundliga boktitlar och slående första meningar (i stil med ”Det är svårt att spela cello i snäv kjol. Ska vi tro Richard Dawkins är det omöjligt.”) Språket är elegant och stundtals härligt ironiskt. Författaren har en förbluffande förmåga att göra halsbrytande associationer; han halkar gång på gång in på överraskande sidospår.

Sjöbergs ornitologiska vurmeri är ständigt närvarande, som då han återberättar hur han i baren på Akademiska Föreningen i Lund 1984 försökte inleda en konversation med en dyngrak Ulf Lundell om hökugglor och misslyckades kapitalt. Tydligen var det fel ugglesort han i hastigheten drog fram. Författaren till generationsromanen Jack intresserade sig endast för slagugglor.

Boken består av ett urval texter av varierande omfång och kvalitet, vilka tidigare varit publicerade i diverse tidningar och tidskrifter under det senaste decenniet. Fördelen med att föra resonemang kring otidsenliga motiv är förstås att det spelar mindre roll om texten har några år på nacken.

Fredrik Sjöbergs texter är som hårda karameller, vilka kommer bäst till sin rätt om man låter dem långsamt smälta i munnen.

Säkert som amen i kyrkan är att man känner sig upplyft av en dos av Sjöbergs essäer!

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Ulf Lundell byter förlag
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Långa perspektiv
• What God Wants, God Gets…
  God Help Us All

Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten för spelet var det klassiska spelteoretiska problemet ”fångarnas dilemma”. De discipliner som representerades i denna första turnering var psykologi, ekonomi, statsvetenskap, mattematik och sociologi.

Just den här varianten av fångarnas dilemma bygger på att kontakten mellan spelarna är långvarig och upprepad. Olika strategier fungerar olika väl beroende på om deltagarna vet ifall de skall mötas igen eller inte.

Så, när skall man då samarbeta och när skall man hoppa av ett samarbete? Den överlägsna strategin i denna turnering hette ”TIT FOR TAT”, lika för lika. Där börjar programmet med att samarbeta och därefter imiterar det motståndarens drag. Denna strategi är mest lönsam i längden. Även om ett mer svekfullt program kan få mer poäng i en enstaka omgång så är detta mer vänliga program oslagbart över tid. Det lönar sig att samarbeta, men man skall inte vara ”för snäll” och låta sig utnyttjas. ”TIT FOR TAT” är aldrig först med att svika, men återgäldar genast ett svek. Det är en strategi som är lätt för motspelaren att identifiera då det är konsekvent och väldigt tydligt med vad som inte accepteras. Strategin är inte heller långsint, utan förlåter genast ifall motspelaren vill återuppta samarbetet.

Axelrod redogör i boken för olika parametrar som behöver viktas på olika sätt för att samarbete skall löna sig i längden. Dessa uträkningar kan vara lite krångliga att följa med i, men det är inte nödvändigt för läsaren att förstå precis allt av detta. Slutsatserna är viktigare, och dessa är noggrant förklarade. Läsaren måste också hålla i minnet att denna forskning är från 1980-talet. ”TIT FOR TAT” är fortfarande den bästa strategin, men vissa modifikationer har tillkommit under årens lopp och fortsatt forskning har visat att spelarens rykte är en betydande faktor.

Boken tar också upp ett biologiskt perspektiv. Axelrod redogör för hur olika organismer samverkar. Det hela blir mycket intressant när han beskriver förhållandet mellan parasit och värddjur och olika bakterier. Han förklarar även tillkomst av cancer ur en spelteoretisk synvinkel (!).

Ett annat stycke i boken känns dock lite obekvämt. Det är när han redogör för hur minoriteter samverkar med en majoritetsbefolkning. Resonemanget i sig är intressant och bara det faktum att han beskriver denna komplicerade relation i matematiska termer gör det på ett vis enklare att sätta sig in i hur det är att befinna sig i en samhällelig minoritet. Det som blir konstigt är när detta exemplifieras genom varför zigenare inte betalar läkarräkningar men betalar räkningar till kommunen. Ett exempel som kanske inte känns helt fräscht.

Istället känns det mer intressant att läsa andra exempel hämtade från skyttegravskrig, amerikanska senaten, handel och övrig politik. Han visar också hur en liten grupp med en mer samarbetsinriktad stil kan förändra agerandet hos en större befolkning som handlar i mer renodlat egenintresse.

Denna utgåva har ett förord av cynikern Richard Dawkins. Även i den här korta texten hinner han med att håna folk som har en tro. Han menar dock att världen skulle tjäna på om alla studerade och anammade innehållet i Axelrods forskning. Det måste jag nog hålla med om. Även om det bär mig emot.

Det här är onekligen en mycket intressant bok som på ett strukturerat sätt redogör för samarbetets fördelar. Fast efter läsningen av Nassim Talebs bok Den svarta svanen, fick min tilltro till statsvenskaplig forskning en rejäl törn. Så kan jag inte låta bli att ifrågasätta precis allt med den här forskningen. Om jag hade låtit bli att läsa Taleb hade jag varit mer entusiastisk över det här med att skapa matematiska formler för mänskligt beteende.

Similar Posts:

• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Snygg sågning av diverse vetenskaper

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Fadersmjölken är Malmquists andra diktsamling och i mångt och mycket en uppföljare på hans första, Sudden death. Där behandlade författaren något så udda som hockey. Tänk er ett gäng killar i övre tonåren, som crosscheckar varandra och skriker ”din lilla fitta” medan de sliter av sig handskarna för ett slagsmål. Så tänker ni er Katarina Frostensson med sitt fragmentariska språk och sina skarpa, skavande konsonanter. Blanda dessa och ni har Sudden death i ett nötskal; en smått genial diktsamling om hur pojkar förvandlas till män genom våld, mobbning och förakt för svaghet.

Även i Fadersmjölken står manligheten i centrum fast ur ett något annorlunda perspektiv. Här handlar det snarare om arv och biologi än värderingar och tonen är betydligt lugnare och mera filosofisk. Dessutom är formen mera traditionell: i Sudden death kunde raderna plötsligt förvandlas till skridskoskär eller sprickor för att illustrera en kluvenhet i medvetandet medan de här är uppställda i strofer med rak vänstermarginal. Dock ska man inte låta sig luras för under dem puttrar ett svårtytt, surrealistiskt bildspråk:

Kall, blöt väv över pannan
kvarkarna inuti partiklarna, jag förnimmer dem
paralyserande or, pulsande i migränens lösa bergart
min fältstrålning, elektrisk aktivitet
sprakande helgonskimmer

Jag kommer närmast att tänka på Federico Garcia Lorca och dennes Poet i New York med sin blandning av poetiska visioner och groteska bilder. Skillnaden är dock att Lorca alltid förankrar sina bilder i en konkret plats medan Malmquist låter dem sväva fritt, som om de vore en mental restprodukt eller språklig avlagring. Det gör det effektfullt men också svårgreppbart och mångtydigt.

Fadersmjölken är dock inte bara surrealistisk och svårtydd utan även konkret och sinnlig, särskilt då den beskriver manskroppen. Inte sällan svävar dikten ut i långa, lyriska beskrivningar, som ofta har något obehagligt över sig. Här finns bilder av faderns halsgrop, där bebishuvudet lutas och hans håriga bröst med bröstvårtan som ”en liten skruv”. Här finns också den hårda magen med rutorna och lite under den testiklarna som två ”avknipsade snokskallar”. Man läser och ryser, och upptäcker plötsligt att man inte vet vad man ryser av. Beror det på de obehagliga liknelserna eller bara helt enkelt på en ovana att läsa om manskroppen som objekt? Vad skulle hända om man beskrev kvinnokroppen på samma sätt? Skulle det verkligen vara lika obehagligt då? Här har diktsamlingen sin styrka: den provocerar läsaren genom att vända upp och ned på invanda föreställningar.

Så slutintrycket av Fadersmjölken är mycket positivt. Det är en komplex diktsamling om manlighet som snarare ställer frågor än ger svar. Allra bäst är den i sina mest förtvivlade stunder som när den vänder sig till Richard Dawkins (Den själviska genen) och utbrister: ”Föddes verkligen mitt barn till en förslavad skyddsängel / för denna oförgängliga höljda parasit?”. Då ryser jag, ända in i märgen.

Similar Posts:

• Poeckey
• New York i en poet
• Glipor
• Förhållandens dödsdrift
• Alltings återvinning

Så paradoxalt nog vete katten om inte Ecos facklitterära böcker kan vara mer lättillgängliga än hans skönlitterära. I Kräftgång slipper man hålla reda på handlingar, slipper försöka jämka samman flerhundraåriga händelser med dagens och kan bara ta essäerna för vad de är: smarta, genomtänkta, kritiska och ofta riktigt kul små betraktelser av ett 2000-tal som väl i ärlighetens namn kunde börjat bättre. Kräftor går som bekant baklänges, och det är det Eco menar att vi alla är i fara att göra. Essäerna här är i första hand hämtade från kolumner han skrivit i italiensk dagspress (den som inte ägs av Berlusconi) mellan 2000 och 2005, och trots glimten i ögat är det aldrig något tvivel på allvaret i botten när han skärskådar fenomen som terrorism, teknologiberoende, populism, globalisering, vidskepelse, media och… tja, Harry Potter, till exempel.

Tror vi verkligen att barn som läser berättelser om magi, kommer att tro på häxor när de blir vuxna (…)? Som små barn trodde vi alla att barn föddes ur kålhuvuden, men detta har inte hindrat oss från att att som vuxna lägga oss till med ett lämpligare (och angenämare) sätt att alstra dem.

Vänta nu, säger ni. Allt det där har vi väl hört femtielva gånger redan. Vi var ju faktiskt med, vi har sett nyhetssändningarna. Sant. Men det som gör Eco så uppfriskande att läsa, även om en del av ämnena är smått inaktuella, är just det att ordet "skärskåda" verkligen är förtjänt här. Oavsett om han dissekerar den italienska valrörelsen (och det är ett väldigt gott betyg att jag, som vet nästan ingenting om italiensk politik, slukar de styckena) eller The Passion of the Christ gör han det med samma godmodiga klarsynthet. Eco är stolt över att kalla sig något som i Big Brothers tidevarv blivit något av ett skällsord: intellektuell. Och den intellektuelles jobb, menar han, är att vara kritisk – inte i betydelsen att gnälla, rasa och nakenchocka, utan att granska, ständigt värdera var vi står, hur vi hamnade där, och vart vi är på väg. Har man en professorsgrad eller två bakom sig och tillräckligt torr humor för att kunna kläcka ur sig meningar som

Som tur är kom sedan det andra världskriget med sina femtio miljoner döda, annars skulle det första världskriget intagit förstaplatsen bland historiens alla tragiska galenskaper.

kan man både använda Faidros för att förstå Bush och med utgång i latinets utveckling från 400-talet och framåt beskriva varför det kan vara en fara om alltför många 20-åringar gillar Terrence Malicks filmer.

Perspektiven kan bli svindlande ibland när århundradena eller landsgränserna svischar förbi, men… kanske är världen inte alltid så enkel som vi vill tro. I dagens debatt blir det ofta slagorden och de enkla lösningarna som får styra. Häromveckan läste jag Richard Dawkins The God Delusion, en bok som ofta snuddar vid samma ämnen som Eco och faktiskt är rätt bra. Men där Dawkins i tidens anda ofta faller in i fingerpekande och polemik gör visserligen Eco sällan någon hemlighet av sina åsikter, men övertygar med att resonera och söka förstå snarare än att banka in sina argument. Det är en fröjd att läsa. Kanske finns det, om vi alla är villiga att tänka några extra varv över vart vi sätter nästa fotsteg, en möjlighet att vi går åt rätt håll.

Similar Posts:

• Actually, it’s about ethics in journalism
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Men snacka går ju
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel

Det har, för att lätt parafrasera Douglas Adams (ett av Dawkins största fans, och med tanke på hur ofta han citerar honom i "The God Delusion" är beundran ömsesidig), gått snart tvåtusen år sedan någon blev uppspikad på en brädbit för att han föreslog att folk skulle vara lite snälla mot varann. Vi har utforskat både tid och rymd, vi har förklarat saker som ännu för 100 år sedan verkade obegripliga, vi har byggt maskiner som för gemene man är snudd på magiska, vi har (åtminstone i den rikare delen av världen) förvandlat sjukdomar som kunde ödelägga hela landsändar till något man botar med en spruta. Och religionen, det där som man kanske kunde tro var för mer oupplysta, vidskepliga tider … är starkare än någonsin. Vi har ett (eller om det nu är flera) krig i mellanöstern där skiljelinjerna står efter vilken mångtusenårig bok folk tror på, vi har en amerikansk president som anser att Gud talar direkt till honom, vi har en växande rörelse som vill lära ut förste Mosebok som ett fullvärdigt alternativ till vetenskap, människor anför religionsfrihet som ett argument för att låta dem förtrycka kvinnor, homosexuella eller sina egna barn.

Något verkar uppenbarligen vara knas. Och in sveper Richard Dawkins med en mantel och DNA-genen som stålmanssymbol på bröstet.

I sina tidigare böcker med början i storsäljaren "The Selfish Gene" har Dawkins fokuserat mer på att tala för vetenskapen, men "The God Delusion" verkar vilja vara något i grund och botten kanske motsägelsefullt; den ateistiska bibeln. Se på omslaget, den bestsellerklatschiga titeln, det folkligt kåserande anslaget; här ska omvändas. Den vetenskapliga, rationella världssynen ska förklaras så tydligt som möjligt, och frågan om religionens nytta och skada ska beskådas ur varenda vinkel man kan tänka sig – från skapelseberättelse till moral, från samhällsbyggsten till personlig tröst, alltihop ska stresstestas som en IKEA-möbel och se om den håller för upprepad användning. Och det är väl egentligen ingen överraskning att Dawkins på varenda punkt ger religionen en stor fet bock i kanten och konstaterar att mänskligheten skulle klara sig bättre utan den; dess eventuella goda sidor skulle vi ha ändå, och dess dåliga skulle vi slippa.

Problemet är inte att Dawkins har fel, för det tror jag inte han har; för en icke-religiöst lagd, modern människa finns här väldigt mycket att hålla med om, mycket att lära sig, många utmärkta argument att låna för egna diskussioner … och inte minst mycket att skrämmas av. Det pågår ett krig mellan rationalitet och vidskepelse, menar han, och kostnaden för att backa en millimeter kan vara katastrof. Sättet han lägger fram det på är både lättfattligt och fasansfullt.

(Ett av många skrämmande aktuella exempel: rättegången mot den skola i Pennsylvania som ville lära ut "intelligent design" – alltså kreationism – som ett alternativ till evolution, där försvarets expert utan att skämmas hävdade att den gudlösa vetenskapen aldrig kommer att kunna förstå saker som till exempel det mänskliga immunsystemet. Sug på den, HIV-patienter – och fundera på hur många immunologiforskare den skolan skulle utbilda.)

Hur folkligt och kåserande han än skriver är Dawkins trots allt vetenskapsman, och hans grundproblem med religion som lösning på någonting alls är att varje "varför?" förr eller senare slutar framför en svart låda med orden "därför att Gud vill det" skrivna med permanent bläck ovanpå. I stället för att varje svar leder till nya frågor leder det till ett uppgivande, ett accepterande att "så är det, vi kan inte veta varför, vi kan inte göra något åt det". Gud vill ha folkmord, Gud vill ha televangelister, Gud vill ha kvinnlig omskärelse, Gud vill ha felkonstruerade människokroppar (om vi är designade att gå på två ben, varför ger det oss ont i ryggen?), Gud vill ha terrorister, Gud vill ha abortförbud, Gud vill ha människor som aldrig byter åsikt oavsett vad fakta säger, och vi andra förväntas respektera det eftersom det står i en uråldrig, tveksamt översatt bok.

Dawkins har torrt på fötterna och gång efter annan gör han väldigt välfunna poänger. Men samtidigt slår det igenom att han är ute efter det där omvändandet. Det är överallt, i språket, i sättet han presenterar motsidans argument enbart för att kunna smula sönder dem, i sättet han har en tendens att skönmåla sin sida (jo, Richard, ateister HAR sprängt kyrkor), i sättet han fnyser föraktfullt över alla ansatser att leva och låta leva; det finns två val, menar han, rationalitet eller vidskepelse, ateism eller djup religiositet. Och jag kan inte låta bli att undra om en sådan attityd är helt produktiv. Om valet står mellan att ge upp den religion man indoktrinerats med sedan generationer tillbaka eller ge upp vad som trots allt för många känns som rätt abstrakta idéer – astrofysik, geologi, evoloutionsbiologi … hur många väljer det förra? Går det att komma med logiska argument mot en företeelse som är stolt över att inte vara logisk?

Jag tänker på Karen Armstrongs "Kampen för Gud", där hon menar att den framväxande vågen av religiös fundamentalism under 1900-talet inte är en paradox utan tvärtom, en väldigt tydlig reaktion på det bristande utrymme religionen fått när vi kan förklara nästan allt. På sätt och vis är väl Dawkins bok en reaktion på den reaktionen; en nödvändig motpol, en lättläst, skrämmande och övertygande sådan, men … kanske något som slår en kil snarare än att brygga över. Fast å andra sidan; vem kan kräva av sanningen att den ska vara bekväm? Den rekommenderas absolut, det kan mycket väl bli sommarens stora pocketrysare, men som allt annat: läs den kritiskt.

Similar Posts:

• Ge apan i dig en chans
• Långa perspektiv
• Essäisternas egen Sherlock Holmes
• En formel för mänsklig interaktion
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel