dagensbok.com » Prinsessor

Daniel Nyhlén "Prinsessan Madeleine"

Eva Björnberg — Fri, 07 Jun 2013 22:00:12 +0000

Den 16 maj, drygt tre veckor före dagens bröllop mellan Prinsessan Madeleine och Herr Christopher O’Neill, utkom en ny bok om prinsessan med titeln Prinsessan Madeleine, skriven av journalisten och hovreportern Daniel Nyhlén.

Den som, liksom jag själv, hyfsat väl följt mediernas rapportering kring det svenska kungahuset, får inte så många nyheter till livs genom att läsa boken, om ens någon. Bokens text verkar vara ett kompilat av det som författaren redan skrivit i veckotidningar och kvällspress. Men boken Prinsessan Madeleine har ett mycket fint, vackert och intressant bildmaterial, som består av officiella bilder från kungahusets webbsida, Kungahuset.se och bilder från flera bildbyråer. En del unika bilder publiceras, enligt förlaget, här för första gången, och ska därmed visa prinsessan ur ett helt nytt perspektiv, men vilka dessa fotografier är framgår inte. Ännu bättre hade det förstås varit om vi även hade fått ta del av några av prinsessan Madeleines privata bilder. Boken är en fotobok med mer utförlig text än vad som brukar förekomma i en sådan. Den är alltså inte en traditionell biografi, illustrerad med fotografier.

Daniel Nyhléns förord väcker från början en förhoppning hos mig om att jag ska få lära känna prinsessan Madeleine bättre. Tyvärr infrias alltså inte detta. När jag läst klart är känslan att jag gått miste om den fördjupade kännedomen om prinsessan liv och verksamhet. Istället får jag ta del av den bild av prinsessan, som förmedlats i medierna och inte så mycket mer. Författaren borde istället ha lagt ner kraft på en biografi baserad på intervjuer, skriven i samverkan med henne. En sådan biografi skulle verkligen vara intressant att läsa! Är det inte möjligt att skriva en sådan bok? Den här boken verkar snabbt framtagen på grund av dagens bröllop.

En biografi skriven i samarbete med prinsessan hade varit en verkligt meningsfull hyllningsbok. Då skulle visserligen vissa bilder och uppgifter i den ha fått uteslutas (det går nog lätt att gissa vilka), men hellre det, i syfte att verkligen få lära känna människan. Denna boks biografiska berättelse är tämligen knapphändig och summarisk och den börjar först när prinsessan tog studenten (vilket år detta skedde nämns inte – 2001) och den innehåller mycket av subjektiva uttalanden, spekulationer, antaganden och uttalanden i andra hand. Naturligtvis finns här också uttalanden som gjorts av prinsessan, men utan konkret källhänvisning.

Visst är boken, särskilt i sitt bildmaterial, ändå en hyllning till prinsessan Madeleine. Det fokuseras mycket på hennes skönhet. I kapitlet ”Världens vackraste prinsessa” skriver Nyhlén:

Prinsessan är extremt fotogenisk och passar lika bra i skräddarsydda galaklänningagr och exklusiva modekreationer från världens hetaste designers som i enklare sommarkjolar från H&M. Hon närmast trollbinder oss på de röda mattorna, alltid lika lysande och med samma utstrålning som de klassiska filmstjärnorna från 1940- och 50-talen. [...] I en undersökning som gjordes av Svensk Damtidning fick redaktörerna på elva kungliga tidningar runt om i Europa utse världens vackraste prinsessa. Resultatet var inte förvånande och alla var eniga om en och samma person.

Prinsessan Madeleines arbete med på World Childhood Foundation och Min Stora Dag uppmärksammas, men här hade det varit intressant och viktigt att få en lång utförlig och detaljerad information om vad prinsessan gjort och åstadkommit i dessa sammanhang. Tyngdpunkten läggs annars ganska mycket på prinsessans relationer med pojkvänner och hennes känslomässiga kris, vilket gjorde att hon lämnade landet och slutligen träffade sitt livs kärlek, Christopher O’Neill.

Nästa gång skulle jag alltså vilja läsa den utförliga, fördjupade, detaljerade och seriösa biografin om prinsessan Madeleine. Den som är baserad på grundlig research och många och långa intervjuer om hur det är, och har varit, att leva det unika livet som prinsessa.

Carin Bergström "Självständig prinsessa, Sophia Albertina 1753-1829"

Eva Björnberg — Mon, 21 Nov 2011 23:00:53 +0000

Bland det roligaste som finns är att få detaljerade kunskaper om någon, som man hört talas om under lång, lång tid, men bara haft en ytlig uppfattning om. Tack vare olika omständigheter kan man få en biografi i sina händer om en sådan person, och plötsligt får man genom denna person syn på vår historia från en ny synvinkel. Den bok jag läst handlar om prinsessan Sophia Albertina. Hon var yngst i en syskonskara på fyra. Henner tre äldre bröder var Gustav (1771 blev han Gustav III), Karl (1809 blev han Karl XIII) och Fredrik Adolf. Det var inte alltid lätt att vara syster till Gustav III. Hennes favoritbror var Fredrik Adolf.

Det är historikern Carin Bergström som har skrivit den nyutkomna biografin Självständig prinsessa: Sophia Albertina 1753-1829. Denna prinsessa är, som tyvärr ofta kan vara fallet med kvinnor, en förbigången historisk person, trots att hon var betydelsefull och uträttade mycket under sin 75-åriga levnad. Senast det kom ut en biografi om henne var 1946: Sophia Albertina: historisk kavalkad, skriven av Nanna Lundh-Eriksson. Men den är, enligt Bergström, en lätt romantiserad och inte helt och hållet sakligt skriven bok.

Sophia Albertinas mor drottning Lovisa Ulrika var född i Berlin, dotter till Fredrik II av Preussen och hennes far var kung Adolf Fredrik, medlem av den gamla Holstein-Gottorpska adelsätten och morbror till Katarina den stora. Modern Lovisa Ulrika var mycket beläst och bildad, vilket också dottern var.

Sophia Albertina samlade på böcker och i hennes testamente finns förtecknat tio bokskåp fyllda med över fyra tusen böcker. I testamentet hade hon bestämt att boksamlingen skulle förbli sammanhållen och inte splittras. Idag ägs den av en privatperson. Prinsessan läste böcker på franska, i original och i översättningar. I arton år hade hon en fransk lektris anställd, som läste för henne. Sophia Albertinas släkt i Tyskland måste ha varit mycket inspirerande för hennes läsande och införskaffande av böcker. En av Sophia Albertinas kusiner var Anna Amalia von Braunschweig-Wolfenbüttel. Som gift blev hon hertiginna von Sachsen-Weimar-Eisenach i Weimar. Anna Amalia blev berömd för att hon gynnade den tyska litteraturen. Hon tog Johann Wolfgang Goethe till Weimar för att undervisa sin son Karl August, och senare kom även Friedrich Schiller att ingå i hennes hovkrets i Weimar.

Sophia Albertina hade sitt eget palats nära slottet, kallat Arvfurstens palats, den byggnad vid Gustav Adolfs torg där nu Utrikesdepartementet huserar. I detta hus utspelades till allra största delen hennes liv. I husets inredning kunde man på hennes tid se prov på hennes skicklighet i att brodera. I hennes sällskapsrum, hörnrummet på andra våningen, som vetter både mot Strömmen om Gustav Adolfs torg, täcktes väggfälten av tapeter hon själv broderat. Detta rum fungerar nu som utrikesministerns arbetsrum.

En av de mest betydelsefulla händelserna i Sophia Albertinas liv inträffade 1787. Hon blev genom sin tyska släkt utsedd till abbedissa i klosterstiftet Quedlinburg, som ligger strax nordväst om Harz i Sachsen-Anlhalt. Genom detta blev hon regerande furstinna över ett tyskt landområde, vilket gav hennes egna inkomster, men också mycket ansvar och arbete. I Quedlinburg genomförde hon reformer inom kyrko- och skolväsendet. Carin Bergström skriver:

Det är märkligt okänt att en prinsessa i vårt land också har varit regerande furstinna i Tyskland. Förvisso står det alltid i uppslagsverken att Sophia Albertina var abbedissa i Quedlinburg, men oftast mest som en parentes för att inte säga kuriositet.

Ja, nu har Carin Bergström tack och lov rått bot på detta missförhållande. Hon berättar att det i Sachsen-Anhalt 2008 ordnades ett temaår om kvinnor under 1700-talet. Museet i Quedlinburg lyfte då särskilt fram Sophia Albertina som en betydelsefull person i stiftets historia.

Hovet runt omkring Sophia Albertina fungerade delvis som hennes familj, eftersom hon aldrig gifte sig, och hon var mycket mån om sina anställda och engagerade sig i deras liv. När Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige, var hon betydelsefull som den sista kvarvarande länken till det förflutna – till den gamla Holstein-Gottorpska ätten, som hade funnits på den svenska tronen sedan 1751. Sophia Albertina befann sig som Sveriges prinsessa under lång tid i centrum av många dramatiska händelser och hon skrev mängder av brev. Kanske kan nästa bok om henne bli en brevsamling, för att komplettera biografin. Hoppas det!

Sen vill jag tillägga något, som inte har direkt koppling till boken, men en indirekt: Vi har allt i vårt lands 1700-talshistoria av dramatik, komplexa skeenden, fascinerande människor och människoöden. Vi har otaliga miljöer runt om i Sverige bevarade från tiden. Vi har filmtekniken, regissörerna, skådespelarna, kläderna, kunskapen etc etc. Så varför kan vi inte göra film av vår historia, istället för att lägga kraft på den meningslösa deckarserien Anno 1790? Andra länder kan, varför kan inte vi?

Christina Björk "Prinsessor och drakar"

Emelie Novotny — Fri, 14 Oct 2011 21:59:13 +0000

Sju prinsessor, en för varje veckodag, får i tur och ordning sin berättelse berättad. Varje berättelse innehåller också, som sig bör när det handlar om prinsessor, en eller flera drakar. Prinsarna är frånvarande genom hela boken och prinsessorna får verkligen möjlighet att bre ut sig över sidorna. Eva Erikssons illustrationer är vackra, klassiskt kungliga och går i drakgrönt, även om prinsessorna råkar ut för alla möjliga tokigheter och försvinner iväg på äventyr.

Prinsessan Månstråle är först ut, det är såklart måndag och hon är en bortskämd prinsessa som har alldeles för många dockhus och alldeles för många leksaksdrakar i miniatyr som dammsuger dem. Hon har så många klänningar att hon aldrig kan bestämma sig för vilken hon ska ha på sig och blir därför kvar i sitt nattlinne hela dagen. Just den här måndagen blir Månstråle bortrövad av en stor drakmamma med många drakbarn som skulle få äta prinsessan till frukost. Men drakbarnen vill annorlunda.

Och så fortsätter det, vissa av prinsessorna längtar efter att bli bortrövade av drakar, andra är livrädda för dem. Och visst är det befriande att prinsessor idag får vara smutsiga, sömntutor och uttråkade, att de får surfa på internet, se på teve och dricka varm choklad. Men jag upplever de enskilda berättelserna som för korta, de hinner knappt börja innan de är slut och kommer mig därför inte nära.

Det ligger också ett stråk av ensamhet och övergivenhet, ingen av varken prinsessorna eller drakarna i boken verkar vara nöjda eller glada. Prinsessorna är oftast ensamma, det flimrar förbi en kung och en betjänt lite snabbt i någon utav berättelserna och prinsessan Lövkoja får födelsedagspresenter av sin mamma och pappa, men de är utelämnade till sitt öde och de i flera fall farliga drakarna. Upptågen de hittar på är tokroliga och lite urspårade, det händer vilda och oväntade händelser, men jag har svårt att roas av dem.

Boken avslutas med ett stort födelsedagskalas för prinsessan Lövkoja som ju fyllde år. Det är den enda berättelsen där prinsessorna möter någon annan än drakar. De delar på en gigantisk prinsesstårta, har drakfyrverkeri och presenter. Men de interagerar inte med varandra och verkar fortfarande i sina skilda universum.

Den största behållningen av Prinsessor och drakar får jag när jag bläddrar igenom den utan att läsa. Jag tittar på bilderna och tänker på att prinsessor fortfarande får finnas och att de kan vara precis hur som helst.

Ebba von Sydow "Kungligt snygg: mäktiga modedrottningar och stilsäkra prinsessor"

Sofia Luthman — Mon, 25 Apr 2011 22:00:46 +0000

Det har hänt något med kungligt mode. Från att ha tillhört en egen värld, med alldeles för tantig stil, för stora hattar och … ja, bara för mycket, helt enkelt, har kungligheterna gått och blivit riktiga modeförebilder. Enligt Ebba von Sydow ansågs det tidigare inte ”fint” att rapportera om kungligt mode, men nu är det en annan historia. Själv har hon ägnat sig åt det i cirka tio års tid, vilket har lagt grunden till den här boken, som släpps precis innan det engelska prinsbröllopet. Att författaren är insatt i ämnet råder det ingen tvekan om. Med van och säker hand lotsar hon oss genom främst de europeiska kungahusens modevärld.

Sex av bokens elva kapitel ägnas åt djupstudier av kronprinsessorna Mary, Mette-Marit, Victoria, Maxima och Grace Kelly samt prinsessan Diana. Av dessa tyckte jag att kapitlen om Mary av Danmark och Mette-Marit av Norge var mest intressanta, kanske för att de är helt vanliga tjejer som har upphöjts till kungligheter? Trots det begränsade utrymmet lyckas författaren teckna porträtt av kungligheternas livsöden och därigenom väcka ett intresse hos läsaren. Det är inte bara yta, utan även lite djup också.

Självklart har de kungliga brudklänningarna fått ett eget kapitel. Här listar författaren de bästa (och sämsta) brudklänningarna i modern tid. Likaså får drottningarna Margrethe, Silvia, Sofia, Beatrix och Sonja dela på ett kapitel. De brittiska systrarna drottning Elizabeth II och lillasyster prinsessan Margaret får också vara med på ett hörn. Till och med USA:s presidentfruar (med Jackie Kennedy, Nancy Reagan och Michelle Obama i spetsen) blir omnämnda. Presidentfamiljen är ju det närmaste en kungafamilj man kommer i USA.

Författaren skriver personligt och i positiva ordalag. Det är uppfriskande med någon som vill hissa, i stället för att dissa. Något jag däremot tyckte var tråkigt var när hon skrev långa hyllningar av kläder och outfits som vissa kungligheter hade haft på sig vid något tillfälle, men det inte fanns några bilder på dem i boken. Visserligen kan man googla, men vem har lust med det?

Utöver många vackra bilder på kungligheter finns det även en hel del bilder på Ebba själv. Till exempel inleds de flesta kapitlen med en stor bild på Ebba, inspirerad av kapitlets tema. Detta gav upphov till en del bryderi hos killar i bekantskapskretsen. ”Tror hon att hon är kunglig, eller?” ”Varför är hon med själv?” De frågorna besvaras nog enklast med en motfråga. ”Vilken tjej skulle inte ta chansen att låta sig stylas och fotas som en prinsessa?” Vill man göra det på egen hand kan man låta sig inspireras av boken. Författaren ger nämligen handfasta råd om hur man ska bygga upp sin garderob och stil på kungligt vis.

Catarina Hurtig "H.K.H. Victoria - ett personligt porträtt"

Sofia Luthman — Mon, 15 Nov 2010 23:00:11 +0000

Den här boken släpptes lagom till kronprinsessbröllopet i somras. Den handlar självfallet om kronprinsessan Victoria och framför allt om det decennium under vilket hovreportern Catarina Hurtig följt henne. Men den handlar också väldigt mycket om Catarina Hurtig. Det är både dess främsta fördel och dess främsta nackdel.

Vi tar fördelarna först: Det är väldigt intressant att få veta hur det ser ut bakom kulisserna på reportagen och hur en hovreporter jobbar. Framför allt är det roligt att följa ”dusterna” med konkurrenten Johan T. Lindwall. Det verkar onekligen som om de har haft väldigt roligt på jobbet. Eftersom Catarina nästan är jämngammal med kronprinsessan kan hon också göra jämförelser mellan sitt och Victorias liv. Catarina, som växte upp i en svensk småstad där alla känner alla och Victoria som växte upp mer eller mindre inför publik. Boken är adresserad till kronprinsessan och skriven i en väldigt familjär ton. Det känns nästan som om författaren ikläder sig rollen som storasyster. Det är också här någonstans som problemen uppstår.

Det är väldigt svårt att frigöra sig från att det här är författarens tolkning av kronprinsessan Victoria. Naturligtvis är det ofrånkomligt. Inte ens den torraste biografi (vilket den här boken inte är) eller historiebok är helt objektiv. Alla böcker färgas av sina författare. Men i och med att Catarina använder den här familjära tonen är det svårt att veta när hon redogör för fakta och när hon lägger fram kvalificerade gissningar. Jag ifrågasätter inte hennes expertis, men vad som försiggår i kronprinsessan Victorias huvud när hon sitter med läxorna på Drottningholm finns det nog bara en person som vet. Det hade varit intressant om Victoria själv fick komma till tals mer, till exempel genom intervjuer. Det finns säkert goda skäl till att hon inte gör det – skäl som författaren kanske inte råder över – men det hade gett boken ytterligare en dimension.

Att Catarina är en auktoritet inom ämnet Victoria råder det inget tvivel om. Hon har följt kronprinsessan på nära håll under tio års tid och följt med på resor och stadsbesök. Jag skulle tro att hon och Victoria står varandra så nära som en kronprinsessa och hovreporter kan göra.

Det är trevlig läsning och språkligt sett flyter det på bra. Eftersom boken är så faktaspäckad är den inte särskilt snabbläst, vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel.

Man kanske kan argumentera mot mina starkaste invändningar mot boken med att säga att titeln ju faktiskt är H.K.H Victoria – ett personligt porträtt och att den då självfallet måste vara personligt skriven? Det kan hända, men åtminstone jag hade uppskattat en tydligare gränsdragning mellan berättaren och objektet. För övrigt tycker jag att Kära Victoria hade varit en mer talande titel.

Per Gustavsson (1962-) "När prinsar fångar drakar"

Alice Thorburn — Sat, 12 Dec 2009 23:00:10 +0000

Efter flera böcker om prinsessor kommer nu Per Gustavssons första bok om en prins. Eller snarare om ”prinsar”, för ordet används i plural boken igenom. Prinsar bor i riddarborgar och har en lång checklista för vad som ska finnas för att borgen ska vara komplett. Bland annat behöver man en krokodil i vallgraven och korv med bröd, men bokens centrala problem är att man också behöver en drake. Den vill prinsar visa upp vid de årliga torneringarna, men den kan också vara bra att ha som skydd, eller sällskap.

Men för att fånga en drake måste man ge sig ut på drakjakt. Bästa sättet är att locka med en prinsessa, så prinsar får helt enkelt ringa till prinsessor de känner och be dem följa med. Drakar är dock inte dumma och det kan sluta med att både prinsar och prinsessor blir fångar istället för tvärtom, och får ägna sig åt att putsa drakklor och laga drakmat. Tills de lyckas rymma.

Prinsessor i Per Gustavsssons böcker älskar fina kläder och rosa saker. Men de är också väldigt modiga och drar gärna ut på farliga expeditioner med svärd i hand. Prinsar i den nya boken är också modig och klär sig också i rosa – det är helt enkelt ingen större skillnad mellan dem. Han stryker kläder och lagar mat och jagar drakar. Det gör prinsessor också. Det finns ett genustänkande i böckerna, men det är inte det minsta plakataktigt. Prins- och prinsessegenren genomsyras ju dessutom av schabloner av alla möjliga slag, Gustavsson driver med dem allihop och behöver inte vara överexplicit när han gör det.

Anette Skåhlberg "Prinsessan Kristalla"

Emelie Novotny — Thu, 19 Mar 2009 23:00:11 +0000

Boken om prinsessan Kristalla ger till en början skenet att vara en klassisk saga med en kung och en drottning som önskar sig ett barn och får det. Självklart är de överlyckliga över sin prinsessa och döper henne till Kristalla. Men Kristalla är inget lyckligt barn och det spelar ingen roll hur många tjänare och underhållare Kristalla har, hon önskar sig en riktig vän. När Kristalla rymmer ut från slottet möter hon draken och Vilda som blir hennes vänner men hon får inte träffa dom och hålls instängd i slottet till sin 18 års dag då hon liksom alla prinsessor giftas bort med en prins. Friarna strömmar till slottet men Kristalla blir inte kär i någon av dem. Friarna utsätts för flera utmaningar men när det är dags för dem att döda draken måste Kristalla göra något, draken är ju hennes vän! Hon tar sig till svärdsmidaren där Kristalla möter Vilda igen, hon är svärdsmidarens dotter. Tillsammans räddar de draken och slår alla svärden ur prinsarnas händer. Prinsarna flyr och Kristalla ser djupt in i Vildas ögon och upptäcker att hon är kär i Vilda och ber Vilda att gifta sig med henne. Och självklar vill hon det! Kristalla tar med Vilda till tornet där hon ska visa upp sin utvalde för folket. Självkart blir det problem eftersom Vilda inte är någon prins, och dessutom en flicka av folket. Men kungen och drottningen är väldigt lättövertalade och det ställs ändå till med bröllop där både Kristalla och Vilda står som brud. Och folket ropar:

”Länge leve brudparet! Länge leve våra drottningar!”

Det är en fin, klassisk saga med en kärlekshistoria som bara kan sluta på ett sätt och det är med ett lyckligt slut. Och jag tycker om den eftersom den lyckas hålla sig till den klassiska sagan samtidigt som den vrider på allt. Sagan om Prinsessan Kristalla tar både upp frågan om kön och klass men trots att det är lätt hänt att det känns konstruerat och tillgjort upplever jag sagan som äkta. Det här är två starka, självständiga tjejer som är modiga och inte backar, varken för svåra utmaningar eller kärleken och de går emot sina föräldrar och traditionerna som det vore den självklaraste sak i världen. Jag kan tycka att det går lite lätt för Kristalla och Vilda att övertala föräldrarna om giftermålet, att de möter ett ganska svagt motstånd, men samtidigt gillar jag att det inte är världens grej att Vilda faktiskt är en tjej. Det största problemet är egentligen att Vilda inte är av kunglig börd. Förutom kön- och klassperspektivet ger inte sagan om Kristalla oss något nytt, och blir därför lite förutsägbar, men enligt mig är det poängen med boken och vad som gör den läsvärd. Framförallt gillar jag att de fortfarande får vara just prinsessor och drottningar i vackra klänningar och smycken och glänsande hår, samtidigt som dom är ute och slåss med vassa svärd.

Boken är illustrerad med många och stora bilder av tjejernas äventyr, tyvärr känns de som hämtade från ett dataspel med sina grälla färger och det är synd på en sån bra saga.

Per Gustavsson (1962-) "När prinsessor fyller år"

Stina Sigurdsson — Thu, 07 Dec 2006 23:00:00 +0000

Oavsett vad man tycker om det så verkar de flesta små tjejer (och killar med för den delen, även om det tyvärr inte uppmuntras i samma grad) gå igenom en prinsessperiod. Allt ska vara rosa och glittrigt och klackskor och prinsessklänningar och små väskor ska bäras till både fest och dagis. Hur det kommer sig kan diskuteras i all oändlighet men den smartaste taktiken att hantera sådant som genusmedveten vuxen verkar vara att bara låta det vara och försöka föregå med gott exempel. Hellre ta den där prinsessperioden när de är små än att det blir ett trauma för resten av livet sen, liksom.

2003 kom Per Gustavssons Så gör prinsessor. En fullständig orgie i rosa var den men innehållet var tuffare än så. I den lärde vi oss att prinsessor inte bara är ljuva och har lockigt hår och fina klänningar. De är också skitbra på hockey och räddar prinsar från elaka drakar. Såklart! Ljuvligt uppiggande bok, som jag raskt vidarebefordrade till prinsessiga brorsdöttrar. Jag har alltså lite förväntningar på När prinsessor fyller år, som tyvärr inte riktigt uppfylls.

I den här boken ska det alltså vara prinsesskalas, ty prinsessan fyller år. Och nog är det rosa rosa rosa i den här boken också. Och prinsessan kan allting och gör allting själv, som hon själv vill och räddar dessutom sina gäster från elaka trollkarlar genom magiska svärd och att klättra på branta klippor med klackskor som klätterhammare.

Prinsessan är fortfarande stark och tuff och det finns ingen ljuv liten varelse någonstans. Det enda jag kan säga emot När prinsessor fyller år är tyvärr att den inte riktigt når upp till förra boken. Den var helt enkelt ännu tuffare och ännu prinsessigare och ännu mer befriande.

Pernilla Glaser "Prinsessans partybok"

Anna Carlsson — Wed, 10 Dec 2003 23:00:00 +0000

Det första jag gjorde när jag fick denna rosaglammigt stiliga bok i händerna, var att läsa fel. Min stackars sönderfestade hjärna läste titeln ”Partyprinsessans bok”. Jag tänkte att det var någon med kunskap om mig och mitt liv som sett till att den hamnat i just mina händer. Nu var ju inte sanningen så finurlig, men det säger ändå en del om vad för associationer bokens omslag väcker.

Så, vad gömmer sig innanför de fina pärmarna då? Lite allt möjligt smått och gott skulle det visa sig. Dels sex sagor, med mycket prinsessor i. Vad mer kan man önska när man inte känner sig så prinsessig alls utan mest trött och vinterful? Eller för att utgå från målgruppen, är ett barn med prinsessdrömmar och önskan om att få precis allt man vill ha här i världen.

Mellan varje saga finns det ”partypyssel”, av typen prinsesskrona, prinsesspegel, prinsessring och så vidare. Prinsesstemat är ganska tydligt markerat kan man säga. Pysslena bygger på att man har alla klassiska pysselgrejer hemma, typ piprensare, karamellfärg, paljetter, ja ni förstår. Jag är inte så pysslig av mig, och när jag läser instruktionerna tycker jag att det är lite krångligt ibland. Åtminstone om man är barn. Fast kanske tycker jag att allt pyssel är för krångligt, eftersom jag inte gillar att göra det. Det är fina bilder till instruktionerna i alla fall. Dessutom står det pedagogiskt när barnen behöver ha en vuxen till hjälp (ta ut plåten ur ugnen och sådant).

Jag reflekterar över en del saker när jag läser sagorna nu, som jag inte tänkte på som oupplyst barn. Det är slående hur den ”goda” prinsessan alltid vinner till slut. Det är också intressant att prinsarna alltid blir tokkära på en sekund. Vare sig prinsessan ligger skendöd i en kista (Snövit), ligger och sover (Törnrosa), har fått fina kläder av en fé (Askungen) eller gör entré genomtrasig och blöt (Prinsessan på ärten) är det bröllop morgonen därpå. Ja, kära hjärtanes, det verkar inte direkt handla om att ha så mycket gemensamt eller att ens prata med varandra. Nej, är det en riktig prinsessa blir prinsarna knäsvaga och giftassugna i samma ögonblick de ser henne. Hmm. Det måste vara något som brister i mina prinsesskvalitéer, det står klart efter att ha läst den här boken.

Jag uppskattar verkligen att ha en hel hög prinsessagor samlade i en och samma bok, med fina illustrationer till. Prinsessans partybok är i det stora hela en trevlig historia. Det är verkligen något väldigt lockande med sagor, just att det är en helt annan värld, långt bort i både tid och rum. Man får liksom hela spannet i skönlitteratur i komprimerad skala (se andra världar, äventyr, kärlek, familjeintriger, etc). Trist nog tycker jag att det blir väldigt könsstereotypt, även om Glaser försökt lägga in lite brasklappar om att boken vänder sig till både killar och tjejer, etc. Det räcker tyvärr inte, den gnagande känslan av att här befäster man de gamla dammiga könsrollerna sitter kvar. Det blir så extra tydligt här också, i och med att det bara är prinsessagor.

Troligtvis är det bara mina vuxna (nåja, jag försöker ibland) jämställdhetstörstande ögon som ser detta. Flickprinsessorna boken riktar sig till lär väl inte reflektera över att det enda viktiga för att sagan ska sluta lyckligt är att få prinsen, och för att uppnå detta mål gäller det enbart att vara vacker. Om man kan bortse från det är detta definitivt en bok att glädjas åt. Hoppas bara att de små liven inte inkorporerar en idealbild av flickor som förvisso goda, men ändock hjälplösa och dessutom pyssliga våp. Det vore nämligen på gränsen till en katastrof skulle jag vilja säga.

Julie Burchill "Diana"

Anna Larsson — Mon, 01 Dec 2003 23:00:00 +0000

Diana är utgiven på den nya etiketten på Modernista förlag, Feminista. Målet för Feminista sägs vara att ge ut sex titlar per år, fack- och skönlitteratur, titlar som ”belyser tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Det är en utmärkt tanke, men om man ser till vad som hittills utgivits blir man mer beklämd än tillfredsställd.

Julie Burchill är en välkänd figur inom den engelska tidningsvärlden. Att säga att hon är välkänd för sina knivskarpa intellektuella analyser av samtiden är att ta i så man nästa spricker. Hon är några steg upp från Svensk Damtidning.

Tidigare gift med Tony Parsons, fd kokainmissbrukare och enligt egen utsago ”the world’s worst mum”. En riktigt cool tjej. Bör vara förebild för alla. Även ytterligare en som vill tjäna pengar på Dianas död. Enligt uppgift var det hon som myntade uttrycket ”The people’s princess”. Kräkvarning. That’s it.

Boken hon knåpat ihop om Diana är inte särskilt genomarbetad och består mest av ändlösa försök till skämt på familjen Windsors bekostnad. Av skämtet faller c:a 90 % rakt ned, platt fall på näsan. Resterande 10% är bara pinsamt dåliga. På innerpärmen beskrivs Julie Burchill som ”en av världens roligaste människor”. Det är helt uppenbart ett eget påhitt av någon på förlaget, kanske för att rättfärdiga denna nyutgivning av en ganska kass bok från 1998.

De andra titlarna är Carin Holmbergs pinsamt ovetenskapliga och pretentiösa C-uppsats Det kallas manshat, även den tidigare utgiven, samt Joy Nicholsons väldigt interna Klanerna i Palos Verdes. Inte mycket att hurra för, med andra ord.

Eftersom Feminista då ska saluföra feministiska titlar bör man väl angripa Diana från en feministisk synvinkel. Fast det vill man inte. Det blir väldigt svårt då, eftersom det finns väldigt lite feminism i Burchills bok. Lady Di framställs som ett totalt offer, ett obildat våp utan större ambitioner än att jobba som barnflicka och titta på Crossroads (engelsk motsvarighet till Vita lögner, ungefär). Sedan träffar hon helt plötsligt Prince Charming, i form av Charles, prins av Wales, och blir genast tokkär i denne mer än tio år äldre, tråkiga typ med öron som vingmuttrar som dessutom tidigare haft ihop det med Dianas syster Jane. Låter ju som en dröm.

Men han var ju kronprins. Det hade varit väldigt befriande om Burchill åtminstone antytt det uppenbara, att det kanske var hans ställning snarare än charm och utseende som gjorde att Diana drogs till Charles. Men nej. Diana är enligt Burchill ett offer för en komplott bland hennes egna släktingar, understödd av drottningmodern, för att skaffa prinsen ett lämpligt avelssto samt skänka extra glans åt familjen Spencer. Familjen tillhör de äldsta i England, och Diana själv hade anor från Englands siste ”riktige” kung, Alfred.

Alla som läst eller sett Ivanhoe vet vad jag menar. Striden mellan saxare och normander. Lady Rowena som är Alfreds arvinge är den som ska återupprätta det saxiska riket. Nog kan man dra fler paralleller mellan den fåraktiga Rowena och Diana (som kallades Dumskallen Spencer när hon gick i skolan och endast lyckades ta betyg i typ hushållslära). Båda utsattes för påtryckningar att äkta en man med de finaste anor men slött intellekt (minns den ädle Athelstane) och båda fick de leva med att deras äkta mäns hjärtan tillhörde en annan dam. Jag blir lika besviken varje gång Ivanhoe väljer korkskallen Rowena istället för den vackra Rebecca. Iallafall. Diana är egentligen ”finare” än huset Windsor, kungafamiljen. Detta underrättas vi om.

Åskådliggörandet av det cyniska spelet i överklassen, där flickor betraktas som äggkläckningsmaskiner snarare än individer och producerandet av en arvinge är livets viktigaste projekt är det intressantaste i boken, och även det enda som med god vilja kan sägas ”belysa tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Men det räcker ju inte.

Så får vi även en beskrivning av prinsessans ätstörningar och hennes flirt med New Age. OK för att ätstörningarna är väldokumenterade, men det känns ändå som en väldigt stort intrång i den personliga integriteten. Burchill säger sig vara en stor beundrarinna av prinsessan, och lyckas även klämma in att Diana faktiskt beundrade henne också. Så det så. Suck.

Den ofrånkomliga jämförelsen med Jackie Kennedy-Onassis dyker såklart även upp. Även det en jämförelse som haltar å det grövsta. Jackie var alltid smakfull. Hennes kläder var ett under av elegans och värdighet. Diana hade en olycklig fäbless för pastellfärger, sminkade sig alldeles för mycket och hade ingen hållning. Jackie var dessutom utomordentligt intelligent och bildad, talade flera språk flytande och arbetade under många år som redaktör för ett bokförlag. Diana var, som tidigare sagts, inte direkt den bildade typen. Burchills förhållningssätt är tyvärr typisk för glorifieringen av Diana i England.

Varför den är nödvändig har jag aldrig förstått. En klok tänkare (min mamma) har sagt att det är bara bra om kungligheter är lite tjockskalliga, normalbegåvade människor skulle aldrig stå ut.

Bara för att manssläktet, representerat av Charles, Hewitt, Charles Spencer och resten av överklassen blir måltavlor för extremt onyanserad (fast säkert välförtjänt) kritik blir en bok inte feministisk. Det känns som om man vill provocera, vill undvika att vara sådär trist PK som bokförlag oftast är.

Men. Det finns andra, bättre, okonventionella böcker att återutge. (Just det. Återutge. Tveksamt om behovet verkligen finns.) Dirty Weekend, till exempel. Eller, om det nu ska vara något för oss som lusläst alla nummer av Svensk Damtidning från 1985 och framåt vid besök hos mormor, varför inte böckerna om Angelique?

dagensbok.com » Prinsessor

Daniel Nyhlén "Prinsessan Madeleine"

Similar Posts:

Carin Bergström "Självständig prinsessa, Sophia Albertina 1753-1829"

Similar Posts:

Christina Björk "Prinsessor och drakar"

Similar Posts:

Ebba von Sydow "Kungligt snygg: mäktiga modedrottningar och stilsäkra prinsessor"

Similar Posts:

Catarina Hurtig "H.K.H. Victoria - ett personligt porträtt"

Similar Posts:

Per Gustavsson (1962-) "När prinsar fångar drakar"

Similar Posts:

Anette Skåhlberg "Prinsessan Kristalla"

Similar Posts:

Per Gustavsson (1962-) "När prinsessor fyller år"

Similar Posts:

Pernilla Glaser "Prinsessans partybok"

Similar Posts:

Julie Burchill "Diana"

Similar Posts: