Storm P förknippar vi svenskar allra mest med reklamteckningen för ölmärket Tuborg, som föreställer två luffare med pratbubblor: “- Du Perikles – ka’ Du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst? – Hvergang!” En av dikterna har samma titel som själva diktsamlingen. Om Storm P berättar Petter Lindgren i diktsamlingens avslutande och förklarande noter. Vidare förklarar han att den tecknade fågel som finns på diktsamlingens baksida, ritades av Storm P och är hämtad ur hans serie De tre små mænd og nummermanden från 1913.

Det är mycket bra att det finns en del förklaringar i en diktsamling, så att inte all tolkning lämnas åt en undrande och vilsen läsare. De kunde till och med vara fler. Ingen kan ha koll på allt i denna informationsspäckade tid. Till exempel kan det inte vara helt lätt att känna igen att ett uttryck från Strindbergs novell Taklagsöl (ja, det handlar om öl här igen), finns i den näst sista dikten i Lindgrens samling, som heter “Afton i sydostsvenska gnejsregionen”. Uttrycket som åsyftas lyder: “riktad mot mig och mitt öde”. Dessa förklaringar i noterna fördjupar och breddar dikterna, och fungerar samtidigt som lästips.

Taklagsöl blir jag intresserad av. Och jag har redan lånat en bok som innehåller många av Storm P:s skämt och teckningar på temat hundar: Storm P och hundarna. Det skulle även vara intressant att läsa brevet som skrevs till Goethe av fysikern Georg Christoph Lichtenberg (1744-1799) gällande ljusets inverkan på färgerna. Lindgren har hämtat ett citat från detta brev skrivet i oktober 1793 och placerat det på första sidan efter titelbladet i sin diktsamling.

Det jag fastnar allra mest för i diktsamlingen, förutom det som ger mig “lästips”, är några stilla och vackra meningar ur två av dikterna, och även en dikt i sin helhet. De första citatet är taget från dikten “Parabel om soldaten f”:

eller varför inte som svartån
så som jag minns den från förr

trögt framflytande i vida svängar
förbi sjukhuset

innan den äntligt
och silad genom osets gulnande vassriken

överlämnade sin egen tomhet
åt hjälmarens grå

och större tomhet
och förlorade sig

under molnens svalka

Ur “Snart är det mörkt”:

men också för den

som blott vill sitta
orörlig på en strand

stirrande in i tingens hjärta

Och sist, hela dikten “Skuggorna på muren”:

en mur
en mur som en tiger
och en oxel

oxeln
som står och lyssnar
efter regnet

lyser

Dessa citat är dock inte utmärkande för diktsamlingen i sin helhet. Den är mycket omväxlande i sitt innehåll och dikterna är ofta händelserika. Men vad handlar då dikten “Jag tänker på Storm Petersen” om? Det vill jag inte avslöja.

Similar Posts:

• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Välförsedd diktardepå
• Händelsernas kedja
• Misslyckad kommunikation
• Okonstlat om livet

Marie, Anna Liv, Camilla, Emelie och Lina på bokmässan

Om ni följer Twitter har ni säkert hört att hela bokbranschen har boksmälla idag. Det gäller dock inte på Dagensbok där vi rivstartar oktober med recension av Johannes Anyurus nya bok om sin pappa, En storm kom från paradiset. Dessutom presenterar vi vår topplista för september där vi listar de allra bästa böckerna just nu. Och precis som septembermånaden här på dagensbok.com innehåller den bara titlar från nordiska författare och hela tre diktsamlingar har kvalat in på listan!

Oscar skriver om Wunderkind av Nikolai Grozni, en självbiografisk roman som bäst kan liknas vid åttiotalsserien Fame förflyttad till Folkrepubliken Bulgarien. På fredag skriver jag själv om Åsa Ericsdotters sjunde roman på 13 år, jag nästan hoppas att jag ska tycka illa om den eftersom jag har tyckt så gott om allt hon tidigare skrivit. Men även Äktenskapsbrott talar direkt till mig. Mot slutet av veckan har Eva läst kulturjournalisten Petter Lindgrens nya diktsamling Jag tänker på Storm Petersen.

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Ny vecka på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com
• Isländskt på bokmässan
• Linas tio i topp från bokmässan 2012

Ingången till hela samlingen är efterordet. Där blottlägger han hela tillblivelseprocessen. Han är led, trött på sig själv och sitt sätt att skriva, som han uttrycker det. Det går helt enkelt inte att skriva vidare på tidigare poetiska framgångar. Han söker ett nytt uttryck. Med detta i baktanke får titeln Ett trögare slags bläck från 2000 en konkret betydelse. Att känna sig förutsägbar måste vara en poets mardröm, men att reduceras till att bli ett exempel på sig själv ännu värre. Poeten har väl då egentligen bara två val: lägga av eller söka efter ett nytt landskap.

För Lindgren blev det en gräv-där-du-står-diktning.

Men jag läser inte Landskapet som ett porträtt av en morfar. Han är visserligen utgångspunkt för både språk och stämning, men resultatet något helt annat. Som Frankenstien när han syr ihop sitt monster, försöker Lindgren ge liv åt sin diktargärning, som han själv alltså verkar skeptisk inför, med hjälp av de kroppsdelar/texter/minnen han har samlat på sig efter sin morfar. Det är ungefär så jag läser Landskapet. Minnena är förstås privata, men det individuella blir tillslut universellt. Och det är som vanligt lätt att känna igen sig i bilderna som Lindgren målar. Kanske för att jag själv är väl förtrogen med miljöerna?

Ändå kommer du känna igen dig om du läst honom tidigare. Lekfullheten och nyfikenheten på språket och hur det kan ge liv åt och beskriva olika intryck finns kvar. Men här ännu mer en nybörjares perspektiv, som den lille pojken på besök hemma hos morfar och alla hans grejer. Med stora ögon testar han sig fram.

Det här är inte den lättaste och folkligaste diktsamling som Lindgren skrivit. Uppslagsverk kan vara bra att ha till hands. Men det är en av de intressantaste, tycker jag. Och därmed har Lindgren skrivit ur sig ur det fack som många vill placera honom i.

Det tycker jag känns jävligt skönt.

Similar Posts:

• Händelsernas kedja
• Minnen och iakttagelser
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Intet nytt från lyrikfronten
• Stig Dagerman och mannen som troddes vara utan ryggrad

Jag har Norstedts samlade Dagermanskrifter som kom ut under åttitalet, men fortfarande ligger alla mina böcker i en hög på golvet i det där rummet som aldrig tycks bli iordningställt. Jag letade och letade i högarna men lyckades aldrig finna den bok jag sökte.

När dagensbok.com kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att delta i ett Dagermanjubileum (om man nu får kalla det så), det är väl egentligen inget att fira att karlen för 50 år sedan gick och gasade ihjäl sig i sitt garage (ett misslyckat försök till rop på hjälp (i och för sig ångestdämpande)). Inget jubileum kanske, men värd att minnas, det är Stig Dagerman. Men jag sa ja.

När jag sedan funderade på vilken text jag skulle hänge mig åt dök några gamla favoriter från min Dagermanätarperiod upp, Var är min islandströja?, Min son röker sjöskumspipa, kanske Saltkött och gurka eller Ett parti plånboksschack, men just då stod allt klart för mig, min favvo Skuggan av Mart. Det är ingen av hans fina romaner, ej heller någon av hans utmärkta noveller eller dagsedlar utan ett av hans bästa dramer. Ett fantastiskt drama i efterkrigsmiljö som handlar om tillkortakommande och att stå i den eviga skuggan av en hjälte till broder.

Okej, åter till biblioteket. Jag har nämligen inte besökt biblioteket på många år, och när jag funderat på varför, så har jag nu fått klarhet i det. Jag stod i skuld. Det visade sig att när jag skulle kvittera ut ett nytt lånekort så råkade damen i receptionen uppmärksamma min tidigare så slappa livsstil och en hel del för sent inlämnade böcker. Detta renderade i en bot och att jag blev ett par hundra fattigare.

I och för sig var det en trevlig upplevelse att besöka biblioteket just denna dag, Örebrosonen Petter Lindgren hade någon form av ”skrivarstuga” med en grupp skolelever. Jag passade på att verka ovanligt intresserad av tekniska faktaböcker (vilka stod i bokhyllan närmast), varvid jag fick mig både ett och annat gott råd, om jag nu skulle slå mig in på den litterära banan. Petter läste ur sin diktsamling Ett trögare slags bläck. Men den är absolut värd sin egen sida.

Mig veterligen har pjäsen Skuggan av Mart inte satts upp så vansinnigt många gånger som den självfallet borde ha blivit. Det finns i och för sig minst två uppsättningar i SVT:s regi 1983 av Kurt-Olof Sundström med bl a Margareta Krook som Fru Angelica och 1966 av Johan Bergenstråhle med bl a Gösta Ekman ”den yngre” som Gabriel.

Pjäsen utspelar sig i en segrande stad efter ett vunnet krig, dvs. det finns gott om plats för en modern människa att se detta drama i en miljö, var och när man vill, och det gör man. Fru Angelica sörjer sin saknade son Mart tillsammans med dennes kvarlämnade fästmö fröken Thérèse. I samma lägenhet bor brodern till Mart, Gabriel. Gabriel ser sin moders stora kärlek till broder Mart och sitt eget tillkortakommande. Gabriel slits i sin egen hatkärlek till brodern samtidigt som han får utstå moderns och Thérèses föraktfulla tillmälen och spe.

Gabriel är ibland mycket lik sonen Bengt i Bränt barn, han jagar kärleken samtidigt som han inte tål den eller vågar tåla den. Faderns kärlek till den nya hustrun äcklar honom samtidigt som hans relation till fästmön knackar som en feltankad Briggs & Stratton-motor.

Modern och broderns fästmö dyrkar den bortgångne sonen som modigt vågat möta den lede fi i ett krig som ingen förstår, Gabriel har lärt sig vara den underkuvade fege. Likt då Thérèse säger till Gabriel ”Har du ingen stolthet, Gabriel?”. Gabriel svarar:

Stolthet?! Vad är det? Vad ska jag med stolthet? Stark och vacker – då kan man vara stolt. Men stolthet och så här starka glasögon? Det går inte… inte kan man vara stolt när man är halvblind när det regnar. Eller är rädd för stryk som ett barn, fast man är tjugofem år.

Gabriel försöker närma sig Thérèse men lyckas inte, han försöker inge sig själv styrka men ser hela tiden sig själv i skuggan av brodern. Brodern som är något stort och mystiskt, något heroiskt, något märkvärdigt. Men inget vet varför eller hur. Bara att det är så, Den modige är något, den fege är intet.

Pjäsen är för mig en central del av Dagermans diktning, den är urtypen för den bortglömde, den undangömde, den man skäms för. Jag vet inte om Dagerman själv stod inför sådana tankar, men det är inte alls osannolikt. Som liten Stig blev han lämnad kvar hos sina farföräldrar, då modern rest hem till barndomsbyn och fadern till Stockholm för arbete.

Jag tror aldrig Stig Dagerman vande sig vid tanken att bli den som är kvar, därför gick han först!

Similar Posts:

• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Bränt barn brinner
• Administrera
• Stig Dagerman-priset till Göran Palm

”Här sitter de döda packade på stora träläktare och hejar/fram våra liv”. Så börjar dikten ”Fotboll”. En rad som rimmar Eliot och Ekelöf, och i senare svensk posei bär släktskap med en poet som Petter Lindgren.

matcherna i lingonserien sprang genom mitt
genomskinliga ansikte i cafévagnsfönstret

Läs den meningen en gång till:

matcherna i lingonserien sprang genom mitt
genomskinliga ansikte i kafévagnsfönstret

Föreställ dig scenen. Resenären med sitt kaffe och block på en tågvagn, ser plötsligt något genom sin spegelbild i fönstret. Reflektionen är dubbel. Han ser lingon. Han tänker på fotboll. Han ser sig själv. Han tänker på döden.

I den bilden flyter flodvågor av minnen och associationer fram och tankesekvensen utesluter ingenting. Barndomen väller upp liksom jobben, musiken, tillfälligheterna. Och poeterna.

De här är en diktbok packad med reminiscenser och direkta citat. Herrarna ovanför såklart (Ekelöfs hand svävar ibland mycket påtagligt över sidorna), men också Bertil Malmberg som sägs ha öppnat porten till diktens rike. Bob Dylan och Satie.

”Jag tror på fullt allvar att somliga dikter växer på träd eller finns som en gasblandning i själva luften” konstateras det i en av prosadikterna. Man är böjd att hålla med. Så här god poesi skapas i samverkan mellan liv och död, mellan levande och döda.

Samverkan råder också mellan Johan Nordbecks text och Jockum Nordströms bilder. Nordström kan vara varierad utan att förlora sin särart. Det bjuds på skisser, kollage, geometriska experiment och utklippta textremsor. Antagligen har det här jobbats växelvis, stötts och blötts för att komplettera materialet.

Tillsammans har de skapat ett övertygande diktverk, en bok som öppnar sig på fler plan än pappersidornas.

Similar Posts:

• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Vecka 34: Historia och poesikonstverk
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”

Vid en genomgång av dessa namn kan man konstatera att hela 75 % är kvinnor, 15 st, vilket kan tyckas konstigt, men säkert en följd av att svensk poesi i slutet av åttiotalet upplevde en kvinnlig renässans med namn som Katarina Frostenson och Ann Jäderlund. Det är i kölvattnet av deras grammatiskt sönderbrutna vers, där associationer måste tillmätas större tyngd än uppenbart innehåll och mening, som vi inte bara ser denna kvinnliga dominans, utan även en liknande form.

Kristina Ersson skiljer sig på det sättet inte så mycket från senare tids huvudfåra, t ex Anna Hallberg, som även hon debuterade i år. För att gestalta en kroppslig alienation använder hon ett språk som i sig vänder sig inåt och bakåt, det stöter och provar sig fram mot en egen grammatik. Ofta cirkulerar dikterna kring djur – fluga, leguan, bläckfisk – vilkas rörelser och ljud dröjer i diktarjagets kropp.

Ögon. Morgonen är här. Fågel, med
Strupe full av glas, kraxar
[...]
Vem är hon? Jag kan inte se
Hennes ansikte.

Här manas obehagskänslor och äcklet inför sin egen organism och omvärlden på löpande band. Ofta mycket suggestivt, stötvis och träffsäkert.

En invändningen mot Ersson är vad jag uppfattar som likformighet, eller oförmåga att bryta sig ut till ett eget och bärande språk, eller en inbjudan till läsaren. Det sker, i mina ögon mot slutet, i rader som

Säg att evigheten är ett påfund.
Snälla, inget universum
Var sak

på sin plats Varför
Tillhör jag
De bedragnas kotteri?

De ger uttryck för ett klart ställningstagande, en stark önskan som känns tilltalande. Förhoppingsvis befinner sig både poeten och läsaren i början av denna bekantskap.

Similar Posts:

• Motstånd i språkligt sly
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt

Den underhållande dikten "Klondike" fantiserar över hur världen ser ut genom linsen till ett rektoskop, (instrument för undersökning av tjocktarm), men åt fel håll så att säga; allt som över huvud taget uppfunnits och alla människor som bidragit till att undersökningen kommit till stånd, funnits till för just detta ögonblick och ändamål!

Annars utmärker sig här den något längre dikten "Allt som är för tungt för att flyga", inte bara genom sin längd, utan även att det rör sig om en riktigt bra och stor. Den börjar med den återkommande raden: "På myrorna m myrorna m myrorna hornsgatan stockholm" och skildrar ett besök i denna andrahandsbutik. Ett slags nedstigande i dödsriket där ingen går säker.

Helt plötsligt kan det visa sig att man ser sitt eget namn i Vem är vem från 1956, eller att man möter sig själv som anställd i affären. Det är inte bara idén som är lysande, utan även den musikaliska dräkt som dikten bär, vilket i Lindgrens poesi känns nytt, fräscht och, får man hoppas, leder till fler höjdpunkter.

Ty även om Ett trögare slags bläck bjuder på några lysande små dikter och en stor, så finns här mycket av det man kunnat läsa tidigare, men som här upprepas. Den omedelbara associationen, som framförallt "Porträtt av en död småbåtsägare" bjuder, är här något mekanisk. Men efter denna mellanbok, är jag benägen att tro Lindgren om en nästa diktsamling bra och stor rakt igenom.

Similar Posts:

• Välförsedd diktardepå
• Minnen och iakttagelser
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Intet nytt från lyrikfronten
• Stig Dagerman och mannen som troddes vara utan ryggrad