Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

Trots åratal av schemalagd kärlek och provrörsbefruktningar har det inte blivit några barn och de ständiga besvikelserna har skapat en spricka mellan paret. En spricka som växer sig allt större, ända tills det verkar vara omöjligt att mötas. Jimpa begraver sig i jobbet och Emma kastar sig ut i den verklighetsflykt som verkar vara hennes signum. Hon fantiserar om att vara någon annan och är besatt av hur det skulle kunna vara egentligen. Det här ”egentligen” är ett återkommande tema. Emma och Jimpa träffas sällan eller aldrig och när de gör det bråkar de bara. Men egentligen älskar de att ha långa konversationer med varandra. Jimpa vill inte släppa in Emma i sitt liv och vägrar att berätta om det stora projektet han håller på med på jobbet. Men egentligen är hon hans bästa bollplank. Egentligen har de ju ett fantastiskt förhållande – precis utom räckhåll. Om bara Jimpa var med på noterna …

Det är nästan plågsamt att läsa om Emmas försök att få förhållandet på rätt köl. När hon skickar sms efter sms, snokar i Jimpas dator och skuggar honom på stan vill jag bara säga till henne att tagga ner lite. Samtidigt är det omöjligt att inte sympatisera med henne. Jag blir förbannad när jag läser den här boken. Förbannad på Emmas styvmor som var så oerhört osäker och svartsjuk att hon var tvungen att snacka skit om barnens döda mamma och förbjuda pappan att någonsin prata om henne. Förbannad på den frånvarande pappan som tillät henne att göra det. Förbannad på alla vänner som gosar med sina barn och säger åt Emma att bara ”koppla bort tankarna på att skaffa barn så händer det.” Inte minst blir jag förbannad på Jimpa och undrar vad Emma någonsin har sett hos honom. Samtidigt är jag väl medveten om att man bara får Emmas perspektiv på allt som har hänt. Jimpas berättelse finns inte här. Den berättas bara genom hans frånvaro och hans hårda ord. Först i slutet får han komma till tals ordentligt.

Under läsningens gång funderar jag ganska mycket på hur den här boken skulle ha tett sig om man i stället hade fått följa Jimpa. Då hade det nog blivit en helt annan bok. Ungefär som i filmen Vansinnigt förälskad med Audrey Tautou.

Den här romanen utspelar sig till stor del i Emmas huvud. På ytan händer inte så mycket. Det är plågsamma parmiddagar, själsdödande arbetsuppgifter på hennes återvändsgränd till jobb, shoppingrundor som terapi. Under ytan händer desto mer.

När Emma träffar Kriss, som städar hennes arkitektbyrå, förändras något. Till en början blir Emma provocerad av att Kriss verkar så tillfreds när hon bara är städerska, medan Emma har tagit dyra studielån och ändå är olycklig. När hon under ett av deras nattliga samtal får veta att Kriss själv har valt det här livet ställs hennes fördomar på ända. Det visar sig att Kriss också har haft en tjusig jobbtitel, ett vackert hem och en perfekt familj, som hon sedan förlorade. Emma skäms lite för att Kriss sorg är påtaglig, medan hennes egen är tabu. Hur kan man sörja något som inte har funnits? Ändå är det där barnet som aldrig blev så verkligt att hon nästan kan känna hans närvaro.

En av anledningarna till att Emma blir så besatt av sin ofödde son är att hon aldrig har fått uppleva den speciella relationen mellan en mamma och hennes barn. När Kriss tar hennes hand i båda sina minns hon något som hon inte visste att hon hade upplevt. Känslan av att någon fanns där, alldeles lugn och trygg. Kriss blir den modersgestalt hon alltid har saknat.

Författaren skriver målande och fantasieggande. Hon har ett nästan poetiskt språk som talar direkt till känslorna och berättelsen kryper in under huden. Det är gripande och obehagligt och hade det inte funnits en strimma av hopp i slutet av berättelsen hade jag fått ta ett maraton med Nalle Puh för att få läsa om något lättsammare ett tag.

Similar Posts:

• Två systrar så olika som bär
• Förbjudna känslor
• Känslosamt äventyr
• Nickes klätterträd
• Sagor, pyssel och lite glam

Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men ni, ni tänker bara på andra när ni undrar vad dom kan göra för er. På det området är ni jävligt påhittiga. Ni ljuger och maskar och pratar skit tjugofyra timmar om dygnet.

Det är på sidan 197 som man får känslan att till och med Pernilla Glaser tröttnar på sin egen huvudperson och hans evinnerliga vattentäta…

Vänta, fel roman. Sorry. Det där var alltså Pernilla Glasers Mitt rätta jag, som jag läste och recenserade för ett par veckor sen. Det här gäller Hans Koppels Vi i villa. Få se, vart har vi citatet…

Ibland är du löjlig. Som om hela världen var emot dig. Jag är ledsen över att behöva säga det, men allt kretsar faktiskt inte kring dig.

Såja. Ni ser? Helt annorlunda. Men åtminstone till en början ligger parallellen väldigt nära till hands. Båda romanerna handlar ju trots allt om nästan exakt samma sak: förortspappa med drömmar i ide och älskarinna vid sidan av vars liv plötsligt börjar rasa när hans fru upptäcker vad han har för sig, och som tar till alltmer desperata tokigheter för att hålla näsan över vattnet. Fast där, i själva upplägget och temat med den bortskämde som fått allt och inte vill ha det, slutar också i mångt och mycket likheterna mellan Glaser och Koppel. Där hon gör sin huvudperson till en tokrolig och ganska patetisk figur går han en annan väg, låter sin antihjälte komma undan med det och i stället börja bedriva regelrätt, om än småskalig, terrorism i sin förort. Om grannens ungar mobbar din unge, om korplaget i innebandy domineras av en skitstövel, om grannarnas gårdsfester är trevligare än dina… ge igen. Spela emot. Så split och förvirring.

Spontant är jag något så väldigt emot detta. Herregud, är det här uttjatat snart eller? Var inte det här med mörkret och desperationen i den välordnade villaförorten (ooo, I-landsproblem) gammalt redan när Tom Perrotta gjorde karriär av det? När sedan Koppel dessutom envisas med att skriva allt på en nästan uttorkat barskrapad prosa i andra person singularis, som för att tvinga läsaren att känna sig medskyldig, är jag så här nära att bara lägga ifrån mig boken.

Och jag är glad att jag inte gör det, för bit efter bit vinner han faktiskt över mig. Trots det krystade berättandet och det något uttjatade temat finns här ändå något visst. Koppel beskriver vuxenlivet och kontorsgänget som bara ännu ett högstadium, ännu ett innegäng där grabbjargongen går för att dölja att alla är uttråkade och den svagaste blir utmobbad – hur var det, skillnaden mellan pojkar och män är priset på leksakerna, vare sig dessa är nya bilar eller nya älskarinnor. Och sedan ger han sig in på vad som händer när någon slutar spela efter reglerna som vi lärt oss acceptera – den där friheten som väl med rätta kallas galenskap, och som slår minst lika hårt mot den galne som mot dem han gör sina smygattacker mot; det är lite Professor Chaos över honom. Visst är det överdrivet, men inte så extremt att det blir otroligt.

Kanske kan man säga något om ett samhälle utifrån vad dess påhittade psykopater gör. Patrick Bateman i Ellis American Psycho är rik som ett troll, fullständigt oförmögen att se andra människor som levande och ger sig på de svaga (om han nu gör det). Grégoire i Alain Mabanckous African Psycho är utfattig, har ingen kontroll över sitt eget öde och lyckas inte ens övertala sig själv att han är en seriemördare, alla andra är mäktigare än han. Och den namnlöse huvudpersonen i Vi i villa sitter fast i landet som flödar av mellanmjölk och lånekort, kommer ingen vart, och slår tillbaka mot världen genom att repa grannens BMW och skicka SMS i smyg.

Lagom, som allt annat i Koppels villaförort.

Similar Posts:

• Nickes klätterträd
• Två systrar så olika som bär
• Hur pratar vi om döden?
• Anteckningar från en lyxvåning
• Ond bråd hämnd.

Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men ni, ni tänker bara på andra när ni undrar vad dom kan göra för er. På det området är ni jävligt påhittiga. Ni ljuger och maskar och pratar skit tjugofyra timmar om dygnet.

Det är på sidan 197 som man får känslan att till och med Pernilla Glaser tröttnar på sin egen huvudperson och hans evinnerliga vattentäta idioti, när hon låter en bifigur läxa upp honom med den drapan. Och givetvis träffar den mitt i prick. Det gör ganska mycket i Mitt rätta jag. Men… ska det vara allt, det?

Det börjar ju inte där, förstås. Antagligen börjar det framför en TV-apparat någon gång på 70-talet, där lille skilsmässoungen Nicke sitter och tittar på Farbrorn som inte vill va stor. Men vad oss anbelangar börjar historien när Nicke är i 35-årsåldern och hans fru till slut tröttnar på hans vänstrande. Hon kastar ut honom, langar över skilsmässopapper och värst av allt – slår sönder hans leksakssamling. För Nicke är det där sista nästan det värsta, och det trots att allting sedan bara blir ännu värre, med jobb och älskarinnor och pengabrist och galna familjemedlemmar och inbrott och hemlöshet och poliser och excentriska reklammänniskor och panikattacker och… allt sånt där som man trodde att vuxna kunde hantera när man var barn och sedan fick lära sig bara blev ännu knepigare. Och jodå, igenkänningsfaktorn är ibland pinsamt och skrattretande hög.

Men sedan är det det att det är Nicke själv som berättar alltihop. Och visst, det är inget fel med osympatiska berättare. Men att i nästan 300 sidor få lyssna på en enda lång syndommigmonolog av en grabb som plötsligt får allt han fått så fort han pekat på det slängt tillbaka i ansiktet blir i längden ganska tjatigt. Han hittar på den ena Kalle Blomkvist-aktiga planen efter den andra för att ta sig ur röran, han gnäller över sina sönderslagna Dinky Toys och lyckas bara gräva sig ännu djupare och reta upp ännu fler av de vuxna människorna runtomkring honom som går och väntar på att han ska skärpa sig. Någonstans där glider den träffsäkra satiren över i ett ganska tunt skämt runt en endimensionell person, och man önskar att det skulle hända något mer. Ge honom något att göra utöver att envist vägra växa upp, någon form av insikt som inte kan sammanfattas med det där inledande citatet. Glasers bok är rejält underhållande, och hon ska ha en eloge för att vilja vända på den klassiska grabbromantiska romanen, men något litet fel gjorde hon ändå när hon monterade ihop den.

Similar Posts:

• Samma som det alltid var, samma som det alltid var, samma som det alltid var
• Gripande och obehaglig läsning
• Två systrar så olika som bär
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Sagor, pyssel och lite glam

Det finns ingen allmän reklamationsnämnd för böcker, du kan inte hävda att du känner dig lurad av baksidestexten. Det ingår liksom i den tysta överenskommelsen att boken kan ta dig med var som helst.

De senaste åren är det flera svenska böcker, och i synnerhet debutanter, som gett sig i kast med det något tabubelagda temat självmord och självmordsförsök. Jag tänker då exempelvis på Om natten av Pernilla Glaser, Happy Sally av Sara Stridsberg, Resa till Port Said av Lina Sjöberg och Dannyboy & kärleken av Daniel Åberg.

Naturligtvis måste det stå författare fritt att angripa vilka tema som helst. Samtidigt efterlyser jag mer diskussion runt HUR svåra tema angrips. Är alla sätt okej?

Jag kan tåla ganska mycket som läsare, av våld och dramatik, om jag samtidigt kan se en riktning i boken, att det finns en poäng med att gräva djupare i det obehagliga. Nu låter det kanske som att jag argumenterar för att all litteratur ska vara uppbygglig.

När det gäller självmord känner jag mig som en kompromisslös läsare. Jag vill aldrig, och då menar jag aldrig, uppleva att detta avdramatiseras, presenteras som något som bara sker i förbifarten. Jag vill att det alltid ska finnas en liten gnista hopp, som förmedlas till oss läsare, vare sig vi är nedstämda eller vid gott mod.

Det finns en orsak till att allmänheten inte informeras när någon hoppat i tunnelbanan. Att vi skonas från den förstahandsinformationen. Alla som upplevt att någon lämnat dem på detta oåterkalleliga sätt, vet att det är något som får stora konsekvenser för alla i omgivningen, att det är något man alltid bär med sig.

Jag önskar att all den förtvivlan fick tränga fram i litteraturen, att alla önskningar om att det hade kunnat vara annorlunda blev synliga och att det alltid fanns något som pekade i andra riktningar, visade på andra utvägar när allt känns svart.

Similar Posts:

• Mellan Afrikas sol och Norrbottens verklighet
• Oh, Danny Boy
• Att upptäcka att man är förälder
• Simson säger: Rör mig inte
• Gripande och obehaglig läsning

Tyvärr kommer jag inte riktigt överens med någon av systrarna.

Men det är kanske inte meningen heller.

De två systrarnas historier löper parallellt, Ingrid-Maries i jag-form och Fredrikas i tredje person. Ingrid-Maries berättelse visar en person som inte är delaktig i den här världen över huvudtaget. Hon börjar på Lärarhögskolan för att hennes mamma vill det. Hon hoppar snart av igen. Hon flyttar hemifrån för att hennes mamma antyder att folk gör det när de vuxit upp. För henne kvittar det.

Av de två systrarna är Ingrid-Marie den mest intressanta, kanske för att hon är den mest främmande. Hon är inte intresserad av ett liv, hon vill bara dö, så man önskar nästan att hon får göra det. Finns det människor som är så frånvända? Ja, antagligen. Och kanske är det inte så konstigt.

Ibland är Pernilla Glasers beskrivningar mycket träffsäkra. Som när Ingrid-Marie får besök av kurskamraten Simon, som nöjer sig med en enkel, men helt osann, förklaring på frågan varför Ingrid-Marie slutade på Lärarhögskolan. Han godtar den genast och börjar obehindrat och länge prata "om skolan och fördjupningsuppgifter och prövande lärare". Ingrid-Marie observerar och reflekterar:

Det behövdes så oändligt lite. Bara en antydan till en annan människa för att han skulle gripa tag och framkalla sig själv mot den bleka fonden. Man behöver inte finnas till för att utnyttjas. Tanken gjorde mig faktiskt deprimerad för den öppnade en obehaglig omvänd möjlighet. Den att jag kunde leva länge bara i syfte att låta andra bli tydliga mot min otydlighet.

Känslan kan kännas igen. Ibland använder man andra människor för att rikta spegeln mot sig själv. Ibland är det man själv som blir utnyttjad.

Men ibland blir Glasers beskrivningar för pratiga och detaljerade. Som att det skulle bli mer ärligt, mer äkta för att man beskriver det noga. Jag håller inte helt med.

Similar Posts:

• Nickes klätterträd
• Drömmar om frihet
• Samma som det alltid var, samma som det alltid var, samma som det alltid var
• Gripande och obehaglig läsning
• Socialrealism is the shit!

Så, vad gömmer sig innanför de fina pärmarna då? Lite allt möjligt smått och gott skulle det visa sig. Dels sex sagor, med mycket prinsessor i. Vad mer kan man önska när man inte känner sig så prinsessig alls utan mest trött och vinterful? Eller för att utgå från målgruppen, är ett barn med prinsessdrömmar och önskan om att få precis allt man vill ha här i världen.

Mellan varje saga finns det ”partypyssel”, av typen prinsesskrona, prinsesspegel, prinsessring och så vidare. Prinsesstemat är ganska tydligt markerat kan man säga. Pysslena bygger på att man har alla klassiska pysselgrejer hemma, typ piprensare, karamellfärg, paljetter, ja ni förstår. Jag är inte så pysslig av mig, och när jag läser instruktionerna tycker jag att det är lite krångligt ibland. Åtminstone om man är barn. Fast kanske tycker jag att allt pyssel är för krångligt, eftersom jag inte gillar att göra det. Det är fina bilder till instruktionerna i alla fall. Dessutom står det pedagogiskt när barnen behöver ha en vuxen till hjälp (ta ut plåten ur ugnen och sådant).

Jag reflekterar över en del saker när jag läser sagorna nu, som jag inte tänkte på som oupplyst barn. Det är slående hur den ”goda” prinsessan alltid vinner till slut. Det är också intressant att prinsarna alltid blir tokkära på en sekund. Vare sig prinsessan ligger skendöd i en kista (Snövit), ligger och sover (Törnrosa), har fått fina kläder av en fé (Askungen) eller gör entré genomtrasig och blöt (Prinsessan på ärten) är det bröllop morgonen därpå. Ja, kära hjärtanes, det verkar inte direkt handla om att ha så mycket gemensamt eller att ens prata med varandra. Nej, är det en riktig prinsessa blir prinsarna knäsvaga och giftassugna i samma ögonblick de ser henne. Hmm. Det måste vara något som brister i mina prinsesskvalitéer, det står klart efter att ha läst den här boken.

Jag uppskattar verkligen att ha en hel hög prinsessagor samlade i en och samma bok, med fina illustrationer till. Prinsessans partybok är i det stora hela en trevlig historia. Det är verkligen något väldigt lockande med sagor, just att det är en helt annan värld, långt bort i både tid och rum. Man får liksom hela spannet i skönlitteratur i komprimerad skala (se andra världar, äventyr, kärlek, familjeintriger, etc). Trist nog tycker jag att det blir väldigt könsstereotypt, även om Glaser försökt lägga in lite brasklappar om att boken vänder sig till både killar och tjejer, etc. Det räcker tyvärr inte, den gnagande känslan av att här befäster man de gamla dammiga könsrollerna sitter kvar. Det blir så extra tydligt här också, i och med att det bara är prinsessagor.

Troligtvis är det bara mina vuxna (nåja, jag försöker ibland) jämställdhetstörstande ögon som ser detta. Flickprinsessorna boken riktar sig till lär väl inte reflektera över att det enda viktiga för att sagan ska sluta lyckligt är att få prinsen, och för att uppnå detta mål gäller det enbart att vara vacker. Om man kan bortse från det är detta definitivt en bok att glädjas åt. Hoppas bara att de små liven inte inkorporerar en idealbild av flickor som förvisso goda, men ändock hjälplösa och dessutom pyssliga våp. Det vore nämligen på gränsen till en katastrof skulle jag vilja säga.

Similar Posts:

• Prinsessor kan själva
• Tokroliga prinsessor
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Modern kärlekssaga
• Pirater, pyssel och pliriga figurer