För första gången i författarskapet arbetar Lindberg med bunden och rimmad vers. Det gäller den långa inledningsdikten, som är ett slags programförklaring – en metadikt om sig själv och om de motiv som Lindberg helst har i sin diktning: de små, vardagliga, enkla tingen. Om dessa heter det att “De yttrar kort sagt aldrig en replik / men har ett inre liv man kan förnimma / som understämman i en tyst musik.” Men det gäller också en av diktsamlingens avdelningar, en samling sonetter med motiv från Stockholms innerstad. De små tingens motiv som jag nämnde leder ibland till att man nästan häpnar över vilka oortodoxa ämnen som faktiskt går att behandla i en dikt; i den första av dessa sonetter beskriver Lindberg hur en tonårsflicka sitter i en lägenhet på Ringvägen – “Med höga valv som själens Notre-Dame / står kvällens stillhet samlad runt Erika” – och nervöst och förväntansfullt chattar med en kille i Örebro “som likt en gud är stor och svår att fatta”. Den religiösa tematiken i hur förälskelsen upplevs är fullt utförd, och skillnaden mellan agape och eros är utsuddad: “Ja, allt hon vet är att hon fått en tro / och hjärtat voltar när hon ser sin dator / mot fönstrets fond av snö på Stockholms gator.”

Den bundna formen är naturligtvis förknippad med vissa risker. Formsträngheten riskerar att resultera i pekoral om den inte fullt ut behärskas. Och visst kommer Lindberg ibland nära att producera en del grötrim – som när “fattiga och rika” rimmar på “ljusvärmen på Ica”, eller “värsta psykopaten” på “trappan till Dramaten”. Men dessa är bara undantag; nästan genomgående klarar Lindberg balansgången bra, vilket är särskilt imponerande eftersom versen i hans tidigare diktsamlingar som sagt varit helt fri.

Dikterna står oftast för sig själva, utan synbara yttre influenser eller referenser. En uttalad referens till Samuel Becketts I väntan på Godot desarmerar sig själv, och det pretentiösa som kunde ha blivit effekten uteblir: “Det är så egendomligt tyst på gatan, / en färdtjänsttaxi väntar på Godot.” Jag kan dock ibland störa mig på en del lite väl övertydliga Tranströmer-referenser. I en av de första dikterna, ”Morgonsamling”, heter det:

“Samtidigt släppte ett tåg av / sjuhundra människor. / De lämnade Centralstationen / med ansikten som tallrikar / och passerade över torget som om / Hunger & Likgiltighet var namnet / på firman de jobbar åt.”

Det får mig att omedelbart tänka på Tranströmers “Resan” ur samlingen Den halvfärdiga himlen, där man bland annat läser:

“På tunnelbanestationen. / En trängsel bland plakat / i ett stirrande dött ljus. / Tåget kom och hämtade ansikten och portföljer. […] Tåget förde med sig / ytterkläder och själar.”

Nästan identiskt bildspråk, nästan identiska metaforer. Jag har svårt att tro att det beror på en slump. Och formuleringen i “Vårt hus”, “Som om en sju år gammal dröm / steg genom pappret från textens baksida”, är också ett gott exempel på typisk tranströmersk metaforik. Och kanske känner man igen Ekelöf i formuleringar kring självlysande skogsstigar och en kväll som “ligger hopvikt som en servett på trädgårdsbordet.”

Det må vara hänt. På det stora hela är detta en fantastisk diktsamling – storslagen i sin enkelhet. Per Lindberg är en solitär inom svensk poesi, och – jag kanske svär i kyrkan nu – bra mycket mer originell än många av våra språkmaterialister. Hans poesi är verkligen ad fontes – tillbaka till källorna. Mer sånt!

Similar Posts:

• Något litet om Tranströmer
• En gigant bland giganter
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

Dikten "Skrivarkurs" är en rolig betraktelse över fenomenet skrivarkurser, man kan le åt den, men man kan även läsa de andra dikterna i samlingen genom dikten som en metod som är använd.

Det är väldigt traditionellt på ett positivt sätt, en van lyrikläsare vet hur han skall bete sig i det lyriska landskapet och har lätt att se poängerna, kanske till och med missar hur bra det är? Jag njuter dock av iakttagelseförmågan som poeten har, rent mänskligt men även språkligt.

Han använder ord som får mig att haja till och känna ja just det, det ordet finns också och vad perfekt att använda det just så.

Svenskt är det också, svenskt hetro-Svensson-liv i storstaden. Det säger något om det mentala tillståndet i landet, som alliansen tagit över.

Titeln bör väl påpekas, är fullkomligt genial. Måndagsdikterna, den titeln säger något om dikterna eller inte säger något utan tillför en dimension till. Liksom titlarna till diktsamlingens dikter är fullkomligt fristående men tillför mycket, de är beskrivande eller stämningsskapande, de är utklurade och tillför dikterna något eller så står de där bara för att sätta myror i huvudet på läsaren: "Flaskpost hittad 1953".

Det är ett välbekant lyriskt landskap, rösten självklar men ändå är det eget. Jag nickar och håller med, språket som inte är ansträngt eller egentligen inte speciellt, men så njutbart. Vardagsrealism på det mest positiva sätt du kan tänka dig och kan du inte tänka dig så tänk om.

Och så lite existentialism och krydda med humor, t.ex. i de litterära finrummen som i dikten: "Till Chefen för akademien"

Strindberg lär ha varit väldigt söt som barn,
så om du bara varit född vid rätt tid
och på rätt plats, kunde du ha fått hålla det söta Strindbergsbarnet i knät.
Du kunde ha stuckit ut tungan slappt mellan läpparna
och blåst ut lite luft, så at det söta Strindbergsbarnet
fick skratta åt dina pruttljud.

Jag gillar det här, förena geniet med sin barndom och föra in lite prutt och så det rent av homeriska epitetet "det söta Strindbergsbarnet" som återkommer. Så hör det väl till saken att jag har rötter från staden som är känd för sin prutthumor (Szabadka).

Jag måste dock rekommendera boken varmt till de som vill ha lite trygg poesi som en djupare form av underhållning än tv. Människor som inte vill ha något som är allt för konstnärligt konstig eller modernt. Dessa dikter är som en trygg morfar att sjunka ned i famnen på. Härligt och med fördel avnjutet med ett glas rött i badkaret.

Similar Posts:

• Storslagen enkelhet
• Riktig ”kylskåpspoesi”
• Diktens universum
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Vems är då felet?

I rättegångens kölvatten har olika debattörer – exempelvis professorn Leif G W Persson, journalisten och författaren Jan Guillou och frilansskribenten Per Lindeberg försökt rentvå de två utpekade. Den sistnämnda, Per Lindberg, har också skrivit en lång bok vars enda syfte är just detta. Nya spår har därför väckts till liv. Nya idéer har kläckts för att finna alternativa skyldiga. Och nya utredare och åklagare har tagit hand om fallet. Men ännu har ingen dömts för mordet. Frågan är om någon någonsin kommer göra det, eller om ärendet hinner avskrivas innan polis och åklagare har kommit någon vart. In på scen träder så Lars Borgnäs, till vardags grävande journalist på SVT:s program Uppdrag Granskning. Hans intresse väcks av de nya utredningar som görs i fallet Catrine da Costa, och uppmärksamheten kring fallet.

Bokens första del är en ingående kritik av Obducentens och Allmänläkarens tillskyndare. Borgnäs går här i polemik mot Guillou, Persson, Lindberg och andra, och i extremt detaljerad form studeras deras argument. Alla de tre bygger sin argumentation på ett antagande om att Obducenten och Allmänläkaren måste vara oskyldiga. Det är inget de bevisar, det är något de utgår ifrån som ett axiom. Det leder i Borgnäs skildring till cirkelresonemang, liksom att de tre hänvisar till varandra. Och eftersom de utgår från att A och O är oskyldiga blir de också desperat tvungna att söka andra skyldiga.

I den andra delen av boken försöker Borgnäs sig på att själv följa i mördarens spår. De utredningar som har gjorts har nämligen haft häpnadsväckande brister – vittnen som aldrig följts upp, misstänkta som räknas ut på ytterst lösa grunder, personer som har ansetts stå över all misstanke (bl.a. poliser själva) och därför aldrig kontrollerats närmare, bevismaterial som har slarvats bort, paralleller med andra fall som aldrig har följts upp, och så vidare… För att inte tala om hur många av utredarna och experterna som är nära bekanta eller rent av vänner med en av de huvudmisstänkta. När ett fel dessutom väl är begånget är senare utredare och experter ovilliga att rätta till det eftersom det skulle innebära kritik av kamrater i en ytterst liten sandlåda. Detta försöker Borgnäs nu rätta till på bästa sätt, och följa upp alla lösa trådar som fortfarande finns kvar.

Läsningen blir till en den blodigaste sortens deckare, där Borgnäs finner ett flertal likheter mellan mordet på Catrine och tre andra ouppklarade kvinnomord i Stockholm vid samma tid. Och mest anmärkningsvärt av allt, hör och häpna – när han gräver i de fallen finner han dessutom likheter med de mord som den klassiska seriemördaren Jack the Ripper genomförde i London. Har Jack the Ripper fått sig en egen copycat i Stockholm? Och vem skulle det i så fall vara? Några definitiva svar ger Borgnäs aldrig, men alla indicier pekar enligt honom i en viss riktning…

Precis som i fallet med den dödade narkomanen Osmo Vallo slås man här främst av rättsväsendets agerande. Dess ovilja att i grunden utreda alla kvarvarande frågetecken kring mordet på Catrine da Costa framstår som oförståeligt. Men att alla inte är lika för lagen blir skrämmande tydligt efter en läsning av Borgnäs bok. En prostituerad, narkotikamissbrukande kvinna är inte mycket för värd Sveriges rättsvårdande myndigheter.

Similar Posts:

• Legenden om Jack the Ripper dissekerad
• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• De blodiga grändernas lockelse
• Storpolitik och vardagsbrott
• Insnärjd medievärld