När jag läser Ingela Strandbergs senaste diktsamling Nattmannen tänker jag på tidningsbudsnätterna. Jag tänker att jag var en sorts nattman. Vår samtid är fylld av dem. Människor med otacksamma, och för somliga helt osynliga, yrken.

Om Strandbergs nattman får vi veta redan på första sidan vad det var för sorts jobb han utförde.

Inget var så tungt
att gräva ner som de dödfödda, säger han

Och lite senare:

Men de unga mödrarna
kunde jag aldrig glömma
Inte heller de strypta barnen
Deras tunna blå ögonlock
Fönster in till det som aldrig varit

Historien om Nattmannen är historien från Fattigsverige om den som utför sysslor ingen annan vill befatta sig med. I Strandbergs dikt blir han levande igen. Men mer än en faktisk person eller ett yrke, är hennes nattman en existentiell projektionsyta. Nattmannen är kärleken, döden och förlösaren i ett. Han är en vägvisare och lärare som leder diktjaget till frigörelse – ett vanligt tema i Strandbergs poesi.

Oron ligger som fond i dikter som ibland ekar av Tomas Tranströmer och Paul Celan, men här finns också ett annat perspektiv, där diktjaget närmar sig det desperata, det som anses smutsigt och skamligt. Och visst, tankarna går också till Christine Falkenlands dikter och romaner, även om jag lämnas med en betydligt mer positiv känsla när jag läser Nattmannen. Strandberg omfamnar inte bara skammen, hon blir den:

Då ropade bossen:

”Någon måste bära skammen”

Jag började genast klä av mig
Jag visste precis hur jag skulle göra det

Genom att bära och vara skammen gör sig diktjaget fri från konventionerna, livet och det dömande samhället. Döden ligger helt nära. Texten kryddas med blod, kadaver, självmördare och knivar. Inget av detta är dock entydigt mörkt. I Nattmannens arbete finns en öppning, något vackert. Långsamt byggs ett helt universum upp med detta trasiga, sköna. Lyssna till exempel på det här:

Vackrast är den sköra vita
vallmons ansikte när de
ligger i trasor på gången
Härjade av kärlek och krig

Små horor är de

I förlig vind

Att vara nära Nattmannen, som hans tjänare, älskare eller hynda, som det heter i dikter, är närmast ett pånyttfödande. ”Schersminbusken blommar/fast det är vinter/ jag vet inte/ om jag håller/på att födas/ eller dö”, skriver Strandberg i slutet av boken. Det är ett mörker som går att bli lycklig av. Nattman är ett yrke att vara stolt över.

Similar Posts:

• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Ambivalent natur
• Orkar knappt ur byrålådan
• En rå drömvärld
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga

Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Blod är tjockare än vatten
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Poesi für alle
• ”d j u p a v e c k”

Jag är lättare:
Jag sjunger inför främlingar.

Varpå Machado svarar:

mitt tungomåls blomstring
de vita djuren
de svarta djuren
de giftiga vätskorna
det rena vattnet
köttets återuppståndelse
återuppståndelsen i alla dess former
synden

Hon avslutar sedan dikten med raderna:

ordet renhet
de gula bänkarna
ljuset
glömskan.

Det är en uppräkning fylld av kontraster som knyts ihop av Celans ”jag sjunger inför främlingar” och Machados ”mitt tungomåls blomstring”, hennes ”ljuset/glömskan”. Någonting ska lätta, kanske överlevas.

Sedan låter hon Celan höras igen i sviten ”Den svarta sången”:

Om natten är din kropp gudsfeberbrun

En alltigenom fantastiskt diktrad, där det tvetydiga ordet ”gudsfeberbrun” kan föra tankarna till något fulländat, gudomligt, men också till något sjukt (feberbrun). Melisa Machado skriver en poesi som ofta ekar av samma sorts febrighet. Den är drömsk; den viskar om ett okontrollerat tillstånd där jaget tycks slitas in i passionen och på samma gång plågas och längta sig ur den: ” – Kroppen som ett stängsel – / Händerna utsträckta till tungan”. Dikterna är ofta ordmässigt kompakta, men fyllda av sinnesintryck, som om de vill spegla en kamp hos jaget, ett försök att vara återhållsam när allt briserar.

Ge mig ett glas vatten ur din isfamn,
bry dig om mig med dina isiga tänder,
jag river sönder blomman som växer här under min tunga.

Jaget tycks vilja utplåna sig själv och sina ord, men ger samtidigt efter för åtrån. Det är mångtydig, sensuell dikt där det sensuella uppstår i de kontraster mellan kropp och intellekt, självutplåning och hängivelse som Machado skapar. ”Inget finns kvar av mig, bara det genomträngande ljuset” kan det heta i en dikt, för att på nästa sida i stället visa på en styrka: ”Det finns inga större krafter än mina nyckelben.” Melisa Machado skildrar en intimitet, som ibland skrivs med sådan närvaro att det blir obehagligt. I dikten rör sig djur, ibland bildligt och ibland konkret. Det luktar och låter, smakar och skälver.

I samlingens senare svit, som också har fått ge titel åt boken, är det Antonio Gamoneda som står för mottot:

Jag har lämnat påstridighetsrummet.

”Och vulkanmunnen ger stöd åt mina ord.” skriver Machado senare. Någonting har ändrats i denna andra svit. Jaget är inte längre lika uppslukad av passionen som i första delen av boken. I stället är det som om språket och orden inte kan hållas tillbaka längre.

Till sist kom drömmen, monologen.
Den röda sången.

Så är språket, oavsett talat eller skrivet, ett sätt att överleva och leva sig igenom destruktiva relationer och passioner som riskerar utplåna sig själva tack vare sin styrka. Melisa Machados vackra, irrationella diktsamling vittnar om det. Kanske dröjer sig viljan till utplåning kvar i andra former, kanske finns det sådant som aldrig lossnar:

Och jag, främlingen.
Och hon, främlingen.
Med en obsidian och en jadesten vid bröstet.

Alla underligt ägda.

Similar Posts:

• Svårlagt argentinskt pussel
• Fulsmart
• Ett mörker som går att bli lycklig av
• En rå drömvärld
• Poetisk essä om jaget

And I’ve been putting out fire with gasoline
Putting out fire
With gasoline

Jo, Knausgård kan konsten att rivstarta en sista akt, men som alla balansakter är det ju på landningen man sätter betyg. Nu ska han avsluta en 3739 sidor lång roman också, och författaren Knausgård måste göra det medan mannen Knausgård måste fortsätta leva i det. Mitt uppe i allt det kändisskap och ökändisskap som de första delarna gett honom, mitt uppe i alla hot om stämningar, mitt uppe i journalistdrevet, mitt uppe i hans frus betydligt värre kamp mot bipolär sjukdom … I ett år har han suttit och skrivit för sig själv, och nu måste han plötsligt ta ansvar för det också. Han måste låta de som står omnämnda med namn i romanen – allt från barndomskompisar han inte träffat på 30 år till nära familjemedlemmar och exfruar – läsa igenom och godkänna att deras minnen stämmer med hans, vilket de ju aldrig kan göra, det är ju hans minnen, hans roman … Ja, det är ju en roman, även om den är sann. Vad nu ”sann” betyder.

Hur skulle jag göra då? Stryka det? Eller låta det stå och förlora en bror?
Jag skulle låta det stå och förlora en bror.
Utan tvekan.
Varför?
Var jag helt förryckt?

Och där någonstans går romanen också vilse, eller rentav sönder. För där hamnar han i frågan runt vem detta ”jag” är som berättar alltihop, för vem han gör det, vem som har rätt till hans och hans familjs historia, vad språket egentligen kan säga om verkligheten, vad det är som är så provocerande med titeln han satt på sin bok … Och det mynnar (ungefär som i Inglourious Basterds) till slut ut i ett namn: Adolf Hitler. Närmare bestämt, en nästan 450 sidor lång essä om fascismens och språkets mekanismer, om samhällets utveckling bort från en värld där alla visste var gränserna gick, hur en ung asocial man med konstnärsdrömmar kunde bli symbolen för mänsklig ondska, hur den traditionella historieskrivningen tar mänskligheten av både Hitler och hans offer, förvandlar dem alla till siffror och chockrubriker … Namnet ”Breivik” nämns aldrig (säkert väldigt medvetet) och större delen av essän skrevs innan juli 2011, men bara det att han tar med den här påminner som Knausgård nämnt i flera intervjuer: Att det faktum att en ung man kan växa upp i ”hans” Norge och komma så fel verkligen stör honom. Både Hitler och Breivik skrev tjocka, manipulativa manifest om sig själva, om ett – som Knausgård upprepade gånger slår fast – ett ”jag” som gjorde anspråk på att tala om ett ”vi” men aldrig hittade ett ”du” att föra samtal med. Fascismens kärna: Vi är likadana, dem kan man inte ens tala med annat än via gevärspipan. Sociopati upphöjd till kollektivism. Vad säger det om honom som skrivit en tjock roman om sig själv? Vad är det för språk han försöker skapa här?

Vi har gjort verkligheten till myt, men till skillnad från människorna som levde i en mytologisk världsbild vet vi inte om det, utan tror att det är verkligheten själv, världen som den faktiskt är, vi ser och förhåller oss till.

Och det är inte det att ”Namnet och siffran” är en dålig essä; tjatig, ja, lite för förtjust i att bara återberätta Hitlers liv i detalj (tack, jag har också Wikipedia) och inte fullt så radikalt genomskådande som den tror att den är, men den gör en del intressanta poänger. Så vad är problemet? Man kan invända att Knausgård är en smygkonservativ hycklare, men visste ni inte redan det har ni missat de fem första delarna och lär inte läsa det här heller. Man kan ha gott om invändningar mot hans analyser (och att skriva ner dem skulle, tack vare hans ordbajsande och vetskap att ingen kan säga emot honom i hans egen bok ta lika mycket plats det) och att det att han använder Hitler och Breivik som referenspunkter i en bok om sig själv är smått osmakligt. Men det här är ju en roman, säger han själv upprepade gånger, och då är det som det jag tänker bedöma den och säga att det är där den misslyckas. Efter att ha tillbringat fem band med att skriva om känslor, om sitt liv, om sin värld, kliver han plötsligt ut och börjar analysera, skriva om andra, rabbla fakta, gräva ner sig i Celan, Dostojevskij, Joyce, Shakespeare, Hamsun … Det är ofta intressant, men det är inte – ens när han citerar Mein Kampf sida upp och sida ner – Min kamp. Det är en helt annan bok. Och hur mycket jag än kan förstå varför han gör det så funkar det inte. Paradoxen: han säger mer när han skriver om sig själv än när han försöker skriva om allt.

Och det är väldigt synd, för den berättelse han stoppar in den där bromsklossen mitt i är bland det bästa han skrivit. De där två åren när han går från lovande författare med huvudet fullt med höga tankar om Skapandet och Idéerna till megakändis utan möjlighet att klaga när tidningarna hänger ut hans privatliv (inte för att det hindrar honom), som måste resa land och rike runt för att prata om saker han trodde han var klar med när han skrivit ner dem, samtidigt som han måste lämna barnen på dagis, gå och handla, städa upp sommarstugan (och gräva ner skiten där ingen ser, hej metafor) och inte minst då hålla ihop sitt förhållande till Linda Boström Knausgård genom allt hon går igenom och som möjligen bara blir värre av hans narcissistiska insatser bakom tangentbordet, där han sitter och berättar för hela landet om alla detaljer i deras förhållande, alla småsaker han stör sig på med henne … Jag skrev ovan att han skriver om sitt liv, men det gör han ju inte: han skriver det. Det är där, i alla de detaljerade beskrivningarna av vardagens icke-mirakel, när han skriver sönder alla de där bitarna som större författare sammanfattar i en elegant mening, tvingar sig själv att se allt, där analysen mynnar ut i varandet här och nu med konsekvenser och allt, som han blir något mer än bara ytterligare en 42-årig dagispappa som gnäller om Saker Man Inte Får Säga I Det Här Skitlandet. Det är där, i det där återerövrandet av språket som skapelseformel, som Min kamp blir ett stort – om än väldigt ojämnt – verk, ett försök att avmagnetisera och boota om hela berättarkonsten. Och även om moralen blir att det inte går, är det i sig väl värt att göra.

Similar Posts:

• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• He not busy dying is busy being born
• Cirkeln sluts?
• Och väntandet, det var livet
• Den store Knausgård