Svaret blev en kortroman med titeln Duvan och en karaktär vid namn Jonathan Noel. En man med enda mål att låta det – livet – gå så obemärkt och händelselöst förbi som möjligt. Från ett sju kvadratmeter stort rum på sjätte våningen På Rue de la Planche i Paris skapar han sin borg mot människorna, med jobbet som vakt vid en bank på Rue de Sèvres som enda kontaktyta mot människorna. Ett jobb, en säng, en stol, en glödlampa och en klädhängare. Kistan smyckad.

Men en dag så bryts rutinen. En duva letar sig in genom ett öppet fönster och väntar plötsligt utanför tröskeln. Inte en korp med förebud om olycka, men åtminstone en duva som ”är inbegreppet av kaos och anarki, [...] som bara träckar och sprider farliga bakterier och meningitisvirus.” Där kan han inte stanna och efter en evighetslång sekund av stirrande in i duvans stela öga så lämnar han tryggheten i den friköpta lägenheten och lämnar våningen utan tanke om att någonsin återvända. Nevermore.

Flykten från Duvan blir därefter en inledningsvis ofrivillig flykt från de behagliga rutinerna – säkerheten när ingenting någonsin händer. Det stela ögat dröjer sig kvar i medvetandet och tränger bort vaktens vaksamhet och plötsligt är inte bara lägenheten besudlad. Han ifrågasätter sitt yrkesval och i ett oväntat möte med en Clochard och dennes till synes helt ogrundade livskraft så skakas hela monotoniparadigmet och dess trygghetsaxel ur kurs. Hur kan en människa berövad till och med den integritet det innebär att kunna göra sina behov bakom stängd och reglad dörr – hur kan han fortfarande njuta av livet? Vägen tillbaka till lägenheten, för även löftet om att inte återvända tvingas Noel ge upp, blir en omstörtande argumentation mot samhället och dess invånare. Apati förbyts i aggression.

I sin kompromisslöshet i sina gestalter är det möjligen intressant att dra en parallell mellan Süskind och den senare skandalförfattaren Houellebecq vars karaktärer också ofta är närmast symboliska idébärare i ett experiment utfört i skönlitterär form. Också Süskind driver sina karaktärer till ytterligheter – precis hur ointresserad kan en människa vara av sin egen existens och samtidigt välja att förlänga den. Hur låga anspråk kan man ha? Skulle Sisyfos verkligen fortsätta knuffandet om möjligheten fanns att kliva åt sidan.

Som romanexperiment är det lätt att uppskatta Duvan. Det språk som förmådde ge liv åt den i fråga om brist på eget uttryck faktiskt närbesläktade karaktären Grenouille gjuter liv också i denna minst sagt anspråkslösa historia. I slutet av historien står Jonathan Noel åter utanför sin dörr. Duvan är borta. Allt träck likaså. En möjlig återgång till det normala. Men Süskind lämnar honom och läsaren att välja. Ett val med konsekvenser.

Similar Posts:

• En litterär passion
• Skrivarkursroman
• Det började med Astrosmurf
• Strindberg åt folket?
• En vardag av spruckna segel

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Originellt och fascinerande
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Fröken Smilla 2.0
• Imponerande historiebeskrivning

Förutom i titeln ges läsaren ett löfte om vad som ska bekännas också i bokens början: en död kropp, en kvinna älskad tre gånger, en förrådd vän, och en länge eftersökt pojke. Man skulle kunna tänka sig att det är ett riktigt äventyr som vankas. Huvudpersonens förutsättningar, den fysiska abnormiteten och det nästan fanatiska trånandet, för tankarna till Patrick Süskinds Parfymen eller Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Något storslaget, något omspännande, något av det intressanta som man föreställer sig uppkommer i de alla möjliga situationer man skulle kunna placera särlingen till huvudperson i.

Boken skildrar Max Tivolis liv utifrån hans självbiografiska anteckningar, som han för mot slutet av sitt sjuttioåriga liv (då han alltså lever i ett barns kropp). Genom tillbakablickarna redovisas hans liv, vars dramatik startar i det att han i sin fortfarande gamla kropp drabbas av en tonårsförälskelse inför den då fjortonåriga grannflickan Alice, samtidigt som Alices mamma passionerat kärar ner sig i hans fysiska yttre. Det är ändå inte ett triangeldrama det handlar om, snarare Max livslånga kärlek till Alice, och försöken att få henne utan att varken för henne eller sin omvärld bli avslöjad som den han är. "Var den de tror att du är", rekommenderas ideligen från föräldrahemmet. Trots alla motsättningar som omvändheten belastar honom med, är allt inte förlorat när han beskylls för övergrepp på Alice och hon flyttar till okänd ort. För på samma sätt som hon ser ung ut och han ser gammal ut i ett skede, kommer en tid när de möts på halva vägen, när de båda är medelålders. Och å andra sidan kommer en tid när de börjar åldras åt motsatta håll igen.

Tillsammans med en intensiv-kärlek-med-stora-hinder-historia är boken en tidsmässigt trovärdig och färgstark berättelse, till det yttre. Miljön finns där, och är påtaglig. Det är också välkomponerat, tidshoppen i anteckningarna och matematiken mellan den psykiska och den fysiska åldern blir aldrig förvirrande, utan känns väl genomtänkt och landar rätt.

Men även om idén om den annorlunda födseln är intresseväckande lever hanteringen av den inte upp till vad som skulle kunna vara mer fängslande. Karaktärerna är vaga och biter inte riktigt, berättelsen tar lite väl god tid på sig, och man saknar allt det mer spännande som kunde ha skett i krocken mellan samhällets förväntningar på hur en gammal man ska bete sig och hur Max Tivolis barnasinne får honom att bete sig. Dessutom svämmar det bitterljuva ibland över av meningar av typen "Åh, Alice", "Åh, min älskade" och "Åh, om jag ändå hade vetat då."

Kanske gör tanken på det omvända åldrandet och de lockande bekännelserna att man väntar sig mer. För det är inte speciellt häpnadsväckande synder Max Tivoli begått. Den enda av dem som egentligen är riktigt kännbar är samma som bara får en att tappa nästan all sympati för honom, och är mer grov än läsvärd.

En huvudperson med såhär dåliga förutsättningar i livet har definitivt förutsättningar att agera i en bättre roman än denna.

Similar Posts:

• Fantastiskt fantasifull skröna
• Tonsäker saga
• Skuggpojken
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Två för en?