Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Trots att Jean tidigt stöter på en av Noëlles vänner och genom honom får en del information, kommer han inte särskilt långt i sitt sökande och snart bestämmer sig hans chef för att lägga ner fallet. Men av någon anledning kan Jean inte släppa frågan om vad som egentligen hänt Noëlle, utan det blir ett mysterium som följer honom – eller kanske snarare: som han följer – under flera decennier.

Allt Jean har till sin hjälp är de få uppgifter som chefen förmedlat, vad vännen berättat, ett brev som skickats med poste restante till Noëlle samt några korta anteckningar i en almanacka som Jean lyckats hitta. Men varje ledtråd verkar egentligen leda till fler frågor än svar.

Man ska aldrig lita på vittnen. Deras så kallade vittnesmål om människor de tror sig ha känt är för det mesta otillförlitliga och skapar bara förvirring. Ett livs tilldragelser drunknar i allt detta brus. Hur skilja sant från falskt om man betänker att en människa lämnar så motsägelsefulla spår? Och vet man så mycket mera om sig själv, undrar jag med tanke på mina egna lögner och underlåtenhetssynder, eller ofrivilliga minnesluckor.

Allt slags minne visar sig både undflyende och opålitligt – det mänskliga minnet, de nedskrivna noteringarna, vittnesuppgifterna – inget går att fullt ut lita på.

Det är många frågor som aldrig ställs: Vem var egentligen Noëlle? Kan hon ha velat försvinna frivilligt eller har hon försvunnit mot sin vilja? Och vad har klienten som vill hitta henne egentligen för motiv att söka efter henne?

Idag påbörjar jag den femtiosjätte sidan i denna bok och konstaterar att Internet inte är mig till den ringaste hjälp. […] Enligt webbläsaren finns det några Noëlle Lefebvre i Frankrike, men ingen av dem stämmer in på den person som fick brev till poste restante.

Så mycket bättre, för annars skulle man inte längre ha anledning att skriva en bok.

Jeans genom åren sporadiska sökande efter Noëlle verkar närmast handla om en önskan att ha ett mål och en drivkraft snarare än en önskan att gåtan kring Noëlles försvinnande ska lösas. I de sista kapitlen byts dock plötsligt berättarperspektivet, och gåtan får en upplösning som kanske är lika oväntad för Jean som för (i alla fall den här) läsaren.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Minnen från 1960-talets Paris

För Modiano följs upptäckten av annonsen av flera år då han fortsätter att leta efter ledtrådar som kan avslöja vad som hänt Bruder och vem hon var, och till slut skriver han en bok om henne. Det finns en del knapphändig information om den unga flickan i skol- och polisregister samt ett antal familjefotografier. Vid något tillfälle pratar Modiano även med en av hennes kusiner.

Skärva läggs till skärva och till slut börjar flickans konturer framträda, men aldrig mer än så. Alltför mycket saknas av Bruder, både för Modiano och för oss som läsare, för att verkligen lära känna henne eller förstå vad som egentligen hände henne. Allteftersom Modiano söker fram information om Bruder får vi även lära känna honom, författaren: genom sökandet efter Bruder (åter)upptäcker Modiano sin egen bakgrund.

I skolans arkiv finns några rader om Bruder. Hon skrevs in den 9 maj 1940, bara en månad innan nazisterna ockuperade Paris. Den 14 december följande år har skolan noterat att ”eleven har rymt”. Även polisen har en del information. Den 27 december 1941 finns en notering från när fadern rapporterade att hon var försvunnen och den 17 april följande år anger polisen att hon ”har återförts till moderns hem”. I juni finns återigen en notering om att hon återförts till moderns hem. Senare samma månad anges att hon internerats i Tourelles och här anges även ett J för judisk. Två månader senare förs hon till ett annat läger, i Drancy, där hon återförenas med sin pappa. I september förs de båda till Auschwitz.

Den som har läst Modiano tidigare känner igen temana kring minnen och identitet och skådeplatsen är som vanligt Paris, men det sätt på vilken boken är uppbyggd är ändå ganska ovanlig för författaren. Även om vi inte vet exakt var verkligheten tar slut och fiktionen tar vid (vilket vi i och för sig aldrig vet), så är det här definitivt inte en roman. Istället är den här boken en slags biografi om flickan som vi aldrig riktigt får fatt i, samtidigt som den har starka drag av självbiografi där Modiano hanterar fragment ur sitt eget liv. Det är ingen konventionell berättelse, men en berättelse som berör.

Det irriterar mig lite att boken framställer det som att Modiano råkar snubbla över notisen om Bruder. I själva verket var han på jakt efter just den här typen av fragment till sitt bokprojekt. Men okej, det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga är att han lyfter fram en nästan bortglömd ung flickas försvinnande upp ur glömskan, och framför allt det sätt han gör det på.

Similar Posts:

• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Minnen från 1960-talets Paris
• Tidsresa till Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014

De tre personerna uppehåller sig i Quartier Latin och rör sig obemärkt i studentkvarteren. I sina slitna kläder smälter de in bland studenterna från Sorbonne. Jacqueline i en tunn brun skinnjacka och med en ihållande hosta som bihang. En flyktig och disträ Van Bever i en fiskbensmönstrad knälång rock. Den unge mannen är klädd i en gammal regnrock och bär antikvariatböcker under armen.

Miljöerna runt Quartier Latin beskrivs med ett mörkt filter och karaktärernas dagliga promenader leder oss genom slitna kvarter, rökiga caféer med ljudliga flipperspel och opersonliga hotellrum där fukten från floden tränger in. De går in och ut på hotellen med en ständig oroskänsla, omyndiga med förfalskade identitetshandlingarna för att kunna hyra rum.

Trion umgås på caféer och barer, ovannämnda flipperspel överröstar allt tal, kaffet är starkt och gott.

Modianos beskrivningar är glidande och människor och miljö smälter samman till ett. Bekantskapen mellan de tre personerna är surrealistisk och drömsk. Andra karaktärer gör korta besök i berättelsen, ibland bara genom att nämnas, ibland genom att vara mer delaktiga.

Men ingenting varar för evigt, inte heller denna trio. Efter ett inbrott ger sig den unge mannen iväg med Jacqueline till London. Nytt land och ny stad. Historien upprepar sig i form av dåligt väder, för årstiden fel kläder och nya udda vänner. När sedan värmen kommer till London förändras relationerna, de löses upp och ändras drastiskt.

Boken bygger på oklara kärleksförbindelser och märkliga förhållanden mellan personerna. Behov och känslor uttrycks inte i klartext utan de finns invävda i texten. Det finns stråk av film noir i boken, en underliggande kriminalhistoria som tar sig uttryck i skuggningar, intrång och en tydlig suggestiv stämning.

Känslan är ofta surrealistisk och det konstateras även av huvudpersonen i boken. Han reflekterar över de märkliga mötena och ställer sig frågorna. Vad gör vi här? Hur hamnade vi på den här platsen med de här personerna?

När berättelsen förflyttar sig femton år framåt är vi tillbaka i Paris. Delar av trion möts igen. Historien och personskildringarna känns sannolika och förflyttningen i tid sker utan att det skaver i mig.

Trots bister väderlek och oglamorösa livsvillkor förtrollas jag av boken. Personerna och Parismiljöerna är så äkta. Att själv ha vistats i kvarteren runt Saint Séverin i Paris förstärker känslan av delaktighet i historien. Det finns något mycket charmigt i den litterära beskrivningen av att leva för dagen, ha lite pengar och gå runt i, en för årstiden, fel jacka och röka billiga cigaretter. Det handlar om att överleva och att inte låta någon annan styra. I själva verket anar nog de flesta att den charmen avtar betydligt när man är i samma situation, utan pengar och knappt har mat för dagen.

Förflyttningen till London ger mig samma ton inombords. Alla timmar jag har spenderat ensam till fots i olika kvarter utan karta med mål att gå vilse och tvingas fråga om vägen. En egen framkallad förvirring för att utmana den alltför välmående och bekväma personen jag var då.

Modiano har skrivit en fantastisk bok om att vara ung, sökande och orädd och boken fångar mig med stor kraft. Berättelsen är kanske till största delen en beskrivning av att leta efter något. Jag tror att det kallas livet.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Tunna lager av ord låter livet lysa igenom
• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen

Många böcker nämns vid namn och är kära, nästan religiösa för jag-berättaren. På första sidan nämns boken Le temps des rencontres (Mötenas epok) vars titel kunde vara en undertitel för hela romanen. Från första sida ända till sista fokuseras på olika möten med människor som han gör i ett Paris med noga angivna gator, kaféer, kyrkor, kajplatser och metrostationer. Vitt och brett rör sig personerna i staden; från ruffiga kvarter i Pigalle, Montmartre till dyra adresser vid Champs-Elysées. Tidpunkten för mötena är ofta tidig morgon – som berättaren säger sig föredra – men också sena nätter eller tomma, ödsliga augustieftermiddagar i ett sommartomt Paris.

Förhållandevis många av de tillfälliga mötena handlar om kvinnor. Regelrätta förälskelser är det inte. Personerna kan vara förenade av intressen för vissa böcker eller gemensamma bekanta. Ibland står han i timmar på gatan utanför ett hus eller ringer samtal som går fram. Eller inte.

Speciell är historien om kvinnan som skjuter en man och ringer jag-berättaren strax därpå. Tillsammans tar de in på ett hotell, på andra hotell. Kvinnan undviker att berätta vad som hände innan hon kom att döda mannen. Eller gjorde hon? På skilda håll söker de bland tidningarnas brottsnotiser. Mannens död förblir märkligt ouppklarad men jag-berättaren säger sig ha använt händelsen i flera av sina senare romaner. Kvinnan och jag-berättaren skiljs åt men årtionden senare söker han hennes namn och adress med hjälp av telefonkatalogen. Döm om hans förvåning, eller egentligen hans säkra förvissning, när hans väninna från ett tidigare liv kommer gående mot honom med en resväska som han liksom förra gången tar upp och bär. Men nu är resväskan lätt. Mycket lätt.

Tematiken med planlösa, oändliga vandringar, med för länge sedan (o)uppklarade brott och hemligheter är bekant från tidigare böcker av Modiano. Det är minnen men samtidigt kan det handla om drömmar, fragment av drömmar. Som läsare vet man inte riktigt var man har intrigen, tiden …

Samtidigt är stilen fascinerande, mystisk. Ibland tänker jag på olika Maigretdeckare av Georges Simenon. Portvakter, kaféägare, hotellreceptionister, torgförsäljare, taxichaufförer passerar revy i ett Paris som inte längre finns – vem såg något, vem angav vem? En annan bok jag tänker på där minnen dissekeras är Tomas Tranströmers Minnena ser mig (1993). Tranströmer rör sig i ett Stockholm på 1940-talet men minnena av gator, möten, platser har gemensamma drag med Modianos detaljerade miljöbeskrivningar. Liksom det enkla språket. Gemensamt är också att både Modiano och Tranströmer tillhör den skara av – mest manliga – författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Tidsresa till Paris

Modianos romaner har ofta hemstaden Paris och dess historia som tema, och de blir på så sätt delvis självbiografiska. Ett återkommande ämne är den tyska ockupationen av Paris. Hans allra senaste roman (den ca 28:e i ordningen), Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier, från 2014, föreligger nu på svenska med titeln För att du inte ska gå vilse i kvarteret.

Minne och glömska är också teman i Modianos böcker och i oerhört hög grad i hans senaste roman. Huvudpersonen är författaren Jean Daragane, som i början av berättelsen får ett telefonsamtal från en okänd man, som hittat Daraganes adressbok, som han tappat på Gare de Lyon. Mannen vill komma hem till Daragane och överlämna adressboken. Men Daragane vill inte att mannen ska komma hem till honom, utan vill hellre ta emot adressboken på ett kafé på Rue de l’Arcade dagen efter. Daragane lever ett tillbakadraget och ensamt liv, så mötet med den okände är en ovan händelse. Kaféet ligger i hörnet av Boulevard Haussmann. Gatan väcker minnen hos Daragane, han minns sin fars kontor som låg i närheten. Han minns kaféet där han väntat på sin mor. Men han konstaterar att Paris inte längre är samma stad som förr. Detta är återkommande: Paris har förändrats, det är en främmande stad, den har skjutit honom ifrån sig.

Daragane träffar den främmande mannen och hans kvinnliga sällskap, och får tillbaka adressboken. Men mannen har ett ärende till Daragane gällande adressboken. Det finns ett namn på en man i den som han vill veta mer om. Daragane har glömt vem denna person är, namnet säger honom inget. Det visar sig senare att namnet nämns på sidan 47 i Daraganes debutroman, Sommarens svärta, skriven 45 år tidigare. Men Daragane minns inget av sin debutroman och vill helst inte läsa den igen. Personen var ”insyltad i en affär en gång i tiden”, förklarar den okände som hittat adressboken. Daragane ger sig så i kast med att ta reda på vem personen i adressboken är.

I sökandet bakåt i tiden rullas olika skeenden upp i minnet och ledtrådar till det förflutna flyter successivt upp till ytan hos Daragane. Romanen ter sig drömlik, det närvarande och det förflutna flätas ihop, blandas och tonar fram och tonar bort. Det hela är lite för osammanhängande, diffust och ointressant för min personliga smak vad gäller just handlingen. Men jag gillar Patrick Modianos känslighet för detaljer, stämningar och reflektioner kring tillvaron. Att han tycker att det är så viktigt att gestalta minnet och hur det förflutna ständigt gör sig påmint i levandets flöde. Men tanken på en tidsperiod för längesedan ger honom också upplevelsen av att betrakta denna förflutna period som

genom en oputsad glasruta. Den släppte igenom ett matt sken, men det gick inte att urskilja några ansikten eller ens silhuetter. En slät ruta, en sorts skärm. Kanske hade han tack vare en frivillig minnesförlust slutgiltigt lyckats avskärma sig från denna epok. Eller också var det tiden själv som hade dämpat färgerna och slipat ner de grövsta ojämnheterna.

Minnena avlöser varandra:

Nu blev han stående halvvägs i Galerie de Beaujolais, som om han hade nått målet för promenaden, och ytterligare ett minne dök upp. Det hade varit begravt så länge, så djupt och i ett så kompakt mörker att det tedde sig som nytt. Han undrade om det verkligen var ett minne eller ett fotografi som inte längre tillhörde det förflutna utan hade lossnat, som en fri elektron: han går med sin mor – vid ett av de sällsynta tillfällen då de var tillsammans – in i en bokhandel där man även sålde konst, och modern talar med två män av vilka den ene sitter vid ett skrivbord längst in i butiken och den andre står med armbågen stödd mot spiselkransen av marmor.

Det är små, små detaljer som kan väcka upp minnen, som sedan kan breda ut sig till hela händelseförlopp i det förflutna. Detta faktum tar jag med mig från denna korta roman. Som när en gammal väggklockas jämna och harmoniska tickande för mig tillbaka till känslan av att vara ett barn, i fullständig trygghet, innesluten i en självklar och ogrumlad lycka.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Tunna lager av ord låter livet lysa igenom
• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Tjuven gör tillfället

Som en hund utan stamtavla och som fått klara sig själv lite för mycket är jag ibland barnsligt frestad att skriva ner svart på vitt och i minsta detalj exakt vad hon utsätter mig för genom sin hårdhet och opålitlighet.

En stamtavla är dock så långt man kan komma ifrån en detaljerad redogörelse över föräldrarnas tillkortakommanden. Tvärtom är det en tunn liten bok skriven med en så distanserad ton att jag glömmer att den är självbiografisk. Det skulle kunna vara ett upphittat häfte med en samling skisser av platser och karaktärer, som någon i all hast tecknat ner. Det skulle kunna vara stilövningar. Eller minnesanteckningar. Texter utan någon större betydelse. Efter att ha läst några sidor kommer jag på mig själv med att undra över när den riktiga berättelsen ska börja. När ska gestaltningen bli fylligare? Rösten mer personlig? Efter 30 sidor får jag en förklaring, eller kanske ett slags ursäkt.

Jag skriver dessa sidor som man upprättar ett protokoll eller en meritförteckning, som ren dokumentation och med all sannolikhet för att bli klar med ett liv som inte var mitt. Det handlar bara om en enkel filmremsa med fakta och gester. Jag har inget att bekänna eller klargöra och jag känner mig inte det minsta lagd åt introspektion eller självrannsakan.

Visst går det att förstå den sortens skrivande som går ut på att dokumentera en verklighet i syfte att bli av med den. De flesta som under någon period i livet har fört dagbok, vet att det är enklare att distansera sig från något man skrivit ner på ett papper, jämfört med att enbart bära skeendet eller känslan inom sig. I En stamtavla beskriver Modiano sin barn- och ungdom mycket summariskt. Namn. Adresser. Stora och små händelser. I oktober 1956 skrivs han in som internatelev på Montcelskolan. I februari 1957 förlorar han sin lillebror Rudy. Höstlovet 1961 läser han Brott och straff. Allt får samma vikt. Blir till ord, meningar, text. En berättelse att glömma kvar ungefär som en anteckningsbok på en parkbänk. Man bara reser sig upp och går.

Trots den knappa stilen och det blygsamma omfånget gör Modiano ett starkt intryck på mig med En stamtavla. Texten blir i sin nakenhet märkvärdigt rörande. Modiano målar med tunna lager av ord som inte på något sätt förmår, eller ens försöker, dölja den unge pojkens utsatthet. Snarare förstärker frånvaron av ord och detaljerade beskrivningar den ständiga brist som utmärker Modianos uppväxttid. Bara ibland, i en kort mening, tillåts hans längtan efter en annan slags barndom lysa igenom.

Ibland skulle jag vilja gå tillbaka i tiden och leva om de där åren bättre än jag gjorde. Men hur?

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Minnen från 1960-talets Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris

…är min far. Murraille lutar sig fram mot honom, som för att säga något med låg röst. Marcheret bakom de båda andra står där svagt leende, med bröstet en smula utspänt och med händerna om kavajslagen. Omöjligt att få någon bestämd uppfattning om vad de har för färg på kläder och hår. Marcherets kostym, mycket vid i snittet, är fiskbensmönstrad, och hans hår förefaller blont. Vad man främst lägger märke till är Murrailles livliga blick och min fars ängsliga uttryck i ögonen. Murraille förefaller lång och smal, men nedre delen av hans ansikte är tjock och pussig. Allt hos min far verkar hopsjunket. Utom ögonen som nästan ser ut att tränga ut ur sina hålor.

Nu ska det inte ses som något negativt; jag älskar Hans Villius program. Men poängen är att det där med att läsa Nobelpristagare efter att de vunnit nog egentligen aldrig är rättvist mot dem. Man läser en bok därför att man vet att den belönats med det Största, Finaste Pris som litteraturvärlden har, och då finns där hela tiden någonstans i bakhuvudet frågan ”Varför?” Förtjänar den det? Vad är det som gör om en bok förtjänar det eller inte? Man jagar detaljer och insikter utan att veta exakt vad man jagar efter. Det kan ingen bok leva upp till, och så här 40 år efter att den gavs ut känns det som om De yttre boulevarderna förtjänar både mer och mindre än det.

Men samtidigt leder det där smidigt in i vad romanen faktiskt är. När jag säger att det här är en detektivroman menar jag inte att det är en deckare, jag menar just det: det är en roman om att detektera, att undersöka och finna, att reda ut vem som har motiv, medel och möjlighet att göra… vad?

En ung föräldralös man söker, med början i den där bilden romanen börjar med, efter sin far; en skummis av oklar nationalitet som hankar sig fram på diverse småolagligheter – förfalskning, svarta börsen, allt det där. Sonen var 17 år när de möttes första gången, efter att han vuxit upp i fosterhem. Efter en… ”incident” skildes de åt och har nu inte setts på tio år. Nu dyker han upp i faderns liv igen, incognito, nästlar sig in bland hans vänner (vänner och vänner…) med alla de förfalsknings- och förställningsknep hans far hann lära honom och försöker förstå, vem är den här mannen egentligen? Varför gjorde han… Eller om det nu var något han inte gjorde…

Det är något väldigt skickligt i hur Modiano bygger upp sin lilla krets av mer eller mindre motbjudande karaktärer, falska adelsmän, populistiska journalister, antisemitiska bedragare och åldrande barflickor. I centrum hela tiden berättaren och hans far, erfarna lögnare både för andra och sig själva. Fadern, och därmed gissningsvis sonen, är jude; det borde förstås inte betyda något, men ändå gör det, så här med kriget i färskt minne, allt. Ordet behöver inte ens sägas högt, det finns i alla antydningar hans så kallade vänner skrattande fäller i hans närhet, i sättet han själv hela tiden försöker berättiga sin närvaro, visar sitt pass och sin sons franska studentbetyg vid minsta antydan att han inte hör hemma här. I färskt minne, skrev jag, men… när är det här egentligen? Berättaren verkar leva i både det förflutna och framtiden samtidigt, allt som berättas nu har redan hänt, har redan format dem det ska forma.

Minnen, identitet, förfalskningar… Det här är i princip urkällan till Donna Tartt, om man så vill, och jag borde älska detta. Ändå skulle jag ljuga om jag sade att romanen golvar mig. Det kanske är att den inte åldrats så väl; så mycket av det här är skrivet mot bakgrunden av efterkrigstiden, av att växa upp som barn (och litterär arvinge) till en generation som inte bara genomlevde två krig utan också förkastade allt. Vad finns då nytt att säga?

Förr i världen brukade det vara tvärtom. Sönerna dödade sina fäder för att bevisa för sig själva att de hade muskler. Men mot vem skall vi rikta våra slag? Vi som är föräldralösa är ju dömda att ständigt jaga efter en vålnad som erkänner faderskapet. Når den gör vi aldrig.

Gott så – men, tja, du fick just nobelpriset, så något hade du uppenbarligen. Och även om alla resonemang runt identitet och minne är intressanta kommer jag inte riktigt ifrån att generationskamraten Georges Perec gjorde mycket mer intressanta grejer med liknande idéer.

Jag påstår inte att det är rättvist, som sagt. Nobelpriset har sagts vara en författardödare, att ingen någonsin skriver ett till mästerverk efter att de fått priset. Kanske är det lika mycket läsarnas fel; liksom en försvunnen far kan kanske en oläst författare aldrig leva upp till högt ställda krav. De yttre boulevarderna rör sig i dimma, i skumma barer, i övergivna herrgårdar, i oavslutade meningar. Där trivs den kanske bäst.

Similar Posts:

• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Tunna lager av ord låter livet lysa igenom
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nerver, nerver överallt
• Rädd att glömma

Denna vecka har Cecilia skrivit om Den lysande världen av Siri Hustvedt, en feministisk roman som undersöker hur vi bedömer konst utifrån sin upphovsman. Välskriven, tankeväckande och mycket läsvärd, tycker Cecilia.

Tone skrev om Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj och kallade den ” En modern Bergtagen”.

Även Joels recension kretsade kring ett feministiskt verk; Helene Von Druskowitz Pessimistiska kardinalsatser, en ilsken feministklassiker från 1905, som han gillade mycket.

Eva har recenserat Alice Tegnér: musikskapare. Det är i år 150 år sedan Alice Tegnér föddes och boken berättar om hennes liv och verk. Halva boken består av noter till hennes solosånger, körsånger och pianostycken, sådant som varit svårt att få tag i eller tidigare opublicerat material. En nyinspelad CD medföljer dessutom denna djuplodande bok.

Och på söndag skriver Anna Liv om debutanten Jenny Rognebys Leona – Tärningen är kastad. Brottsutredaren Leona får Anna Liv att dra paralleller både till Lisbeth Salander och Brons Saga Norén. Det här är en nervig, filmisk deckare full av överraskningar och grova brott i ett regnigt Stockholm.

Similar Posts:

• Från generation till generation
• Leona – en ensam själ
• Promenad längs minnenas esplanad
• Bränner och berör
• Såsom löken bär på lager…

Marie gillade hans Nätternas gräs som kom förra året på Elisabeth Grate Bokförlag. Såhär skriver hon om den:

Modiano är, på ett sätt som jag förknippar med flera andra franska författare, omsorgsfull med varje formulering. Nätternas gräs är 137 sidor, och jag får känslan av att inte ett överflödigt ord finns där. Och inte heller fattas något. Det är perfekt så. Som om historien krävde just denna ordmängd och inget annat. På samma sätt som jag känner när jag läser Marguerite Duras, Françoise Sagan eller Nina Bouraoui. Poetisk och koncentrerad prosa. Författarkonst. Ordkonst.

Läs mer från recensionen.

Alla litteraturpristagare som vi recenserat här på dagensbok.com hittar du under vårt tema Nobelpriset i litteratur.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan
• Promenad längs minnenas esplanad
• Tunna lager av ord låter livet lysa igenom
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg