Jag tänker på citatet “To understand all is to forgive all” ur Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Patricia Highsmith bygger sin karaktär synnerligen omsorgsfullt. Inblicken läsaren får i Tom Ripleys psyke är mångbottnad. Känslan att man ”förstår allt” leder inte bara till att man förlåter utan dessutom flyttar sympatierna från offret till förövaren.

Det finns fem romaner om Tom Ripley. Allt börjar med att han får ett uppdrag av en rik skeppsbyggare Greenleaf i New York. Han ska åka till Italien och övertyga sonen Greenleaf, Dickie, att återvända hem.

Tom Ripley har en trasig och kärlekslös barndom bakom sig. Han hade förstås varit värd något bättre. Nu hungrar han efter det bekväma livet som överklassen lever. Han anser i djupet av sin själ att han förtjänar nystärkta skjortor, guldringar, de bästa årgångsvinerna och all världens intressanta resmål.

Genom att ta över Dickie Greenleafs identitet får Tom Ripley pengarna som behövs. Men drivkrafterna går djupare än att bara säkra materiella förutsättningar. Med Dickies namn, manér och kläder får Tom självsäkerheten som krävs för att med rätt sorts attityd exempelvis checka in på Roms främsta hotell. Eller för att hyra ett palats invid en av Venedigs kanaler, med tjänstefolk!

Det stannar inte vid det. Med Dickies identitet kan denna dubbelnatur njuta fullt ut av exempelvis ett besök på Akropolis. Som Tom Ripley skulle han bara uppleva samma turistande i gråtoner, inbillar han sig.

Möjligen är Tom Ripley homosexuell, frågetecknet kring detta blir hängande i luften. Det är i första romanen 1950-tal och allt annat än heterosexualitet ses som avvikelse, psykisk sjukdom och potentiellt brott. Misstanken om en sådan läggning är i så fall något som måste döljas.

Dickies väninna Marge genomskådar Toms enkla bakgrund och misstänker att Dickie utnyttjas. Hon nosar även på det där med homosexualiteten. Tom å sin sida hyser enbart nedlåtande tankar om Marge, klart över gränsen för misogyni. Henne kan han lura, tänker han, vilket känslostyrt våp!

De flesta kan sympatisera med sökandet efter identitet. Klassresenärer är vår tids hjältar då de tycks bekräfta att meritokratin fungerar.

Bedrägerier kan möjligen passera om offren har vad de behöver och mer därtill. Mord är dock något svårsmält. Kanske, kanske om offret är ett riktigt kräk… Men så bekväm är inte Patricia Highsmith. Alla hennes romankaraktärer är omsorgsfullt konstruerade, även Ripleys offer. Hon gör sig sällan skyldig till stereotyper.

De tre första Ripleyböckerna har samlats av Norstedts i en volym. Med varje bok blir Toms drivkrafter blekare. Han nöjer sig med ett stillsamt liv i en stor villa utanför Paris. Bekväm småborgerlighet snarare än nervig rastlöshet. Därmed avtar spänningen gradvis. Att lögnerna ständigt jagar honom i hasorna kan bara delvis uppväga. Men första boken är ett mästerverk.

Similar Posts:

• Prata inte med främlingar
• Kärleken, friheten och priset
• Mord och konst i Sydafrika
• Dödlig kvarsittning
• Vi orkar inte alltid vara perfekta

Carol publicerades första gången 1952 som The Price of Salt under pseudonymen Claire Morgan. Då var Highsmith nyetablerad som spänningsförfattare efter debuten med Främlingar på ett tåg, vars filmrättigheter nästan genast köpts upp av Alfred Hitchcock, och hennes förlag ville ha mer av den varan.

Carol är alltså egentligen inte en spänningsroman, även om hoten inte sällan ruvar tunga över dess huvudpersoner. Tonfallet påminner ändå om spänningsromanens. Vartenda ord och detalj – i förälskelsen likaväl som deckarintrigen – tycks stämningsmättad och betydelsefull.

Så är det från den första gången som nittonåriga Therese, aspirerande scenograf men för tillfället extraanställd för julrushen på ett stort varuhus leksaksavdelning, får syn på Carol, en elegant, lite fjär kvinna vars blick Therese inte kan slita sig ifrån. Carol beställer en julklapp till sin dotter och vill ha den levererad. Therese skickar ett julkort till adressen och de båda kvinnorna inleder en intensiv relation.

Carol ligger i skilsmässa och hennes umgängesrätt med dottern blir alltmer kringskuren. När hon och Therese ger sig ut på en bilresa genom USA tvingas de så småningom inse att Carols make låtit en privatdetektiv skugga henne för att samla bevis för den före detta hustruns perversioner och olämplighet som mor. Det här var ju mitt i McCarthy-erans upptrappade misstänksamhet mot homosexuella, och till slut tvingas Carol till ett omöjligt val.

Romanen är en levande skildring av dessa kringskurna livsvillkor och har stått sig förvånansvärt bra. Highsmith skapar en spänning mellan den obönhörliga dragningen kvinnorna emellan och deras faktiska valmöjligheter. De är inte enbart offer för ett fördomsfullt och snålt samhällsklimat, utan lika mycket aktörer som väljer att gå emot strömmen. För Therese del är det på en gång ett sätt att växa upp och en vägran att infoga sig, förebådad inte minst genom hennes blick på ett litet elektrisk leksakståg på varuhusavdelningen där hon jobbar:

Det lilla tåget var i gång när hon klev ur hissen på morgonen och när hon slutade på kvällen. Hon kände att det förbannade den hand som slog på kontakten varje dag. I lokets skakningar i kurvorna, i dess vilda färd ner för spårets raksträckor kunde hon se ett frenetiskt och lönlöst flängande efter en tyrannisk herre. Det drog tre pullmanvagnar i vilka pyttesmå människofigurer vände sina bistra profiler mot fönstren, efter dem kom en öppen godsvagn med riktigt miniatyrtimmer, en godsvagn med något som skulle föreställa kol och slutligen en bromsvagn som slängde i kurvorna och hängde fast i det framrusande tåget som ett barn i sin mammas kjolar. Det var som något som drivits till vansinne av fångenskap, något redan dött som aldrig kunde stillna, som de smäckra, viga rävarna i Central Parks djurpark vars komplexa stegmönster upprepades och upprepades när de vankade runt i buren.

Önskan att bryta sig loss finns där redan från början och kärleken fungerar kanske som ett medel, en katalysator, för att göra det? Frågan är bara hur långt man måste fly, om friheten ens finns inom räckhåll?

Similar Posts:

• Prata inte med främlingar
• Återbesök i Glaskupan
• Läppstift och livsaptit
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Vajlett och skolan

Som Henrik Berggren nämner i sitt förord är det tydligt att Charles Bruno blir förälskad i Guy Haines. Besatt snarare, och det är svartsjukan som eldar på hans mordplaner. Om Miriam röjs ur vägen får han ha Guy för sig själv. Vice versa blir också Guy som förtrollad av Charles. Kan inte sluta tänka på honom, börjar se honom i vart och vartannat gathörn och dras hela tiden tillbaka, trots vetskapen om att det bara kan sluta illa. Underliggande finns här alltså ett homosexuellt begär, och jag känner igen dragen hos det tidiga 1900-talets homosexuella, farliga karaktärer. Charles Bruno framställs som dekadent, aningen feminiserad, men också fysiskt nedgången. Han är på gränsen till alkoholiserad, och den finne han har i pannan i början av boken blir ett kroppsligt tecken på hans avvikande.

Miriam, kvinnan som varit otrogen och kanske till och med blivit gravid med en annan man, görs också till en symbol för den smutsiga sexualiteten. Hon är förstås den som måste undanröjas. Allt detta går att kritisera som alltför stereotypt, homofobiskt och misogynt. Och visst, i detta avseende känns berättelsen färgad av sin tid och inte särskilt modern. Men jag läser den också som ett historiskt dokument, och som en bild av Patricia Highsmiths egen kamp med sin sexualitet. Hon var själv lesbisk och gick i perioder i psykoanalys som ofta inriktade sig på att ”omvända” henne. Att jämföra homosexualitet med att begå mord verkar brutalt. Samtidigt är det viktigt att gestalta och läsa de känslor av utanförskap, skam, skuld, av att vara ”fel” och sjuk som funnits och finns i den homosexuella erfarenheten. På så sätt fungerar metaforen, även om detta bara är ett av de plan Främlingar på ett tåg befinner sig på.

Patricia Highsmith har beskrivits som ”den största kriminalförfattaren av dem alla”. Här får vi dock mer än en kriminalhistoria. Vi vet hela tiden vem som är skyldig, och morden upplever vi ur mördarens perspektiv. Spänningen hänger inte på ett successivt avslöjande utan är mer psykologisk och existentiell. Nog är det lätt att se varför Alfred Hitchcock roffade åt sig rättigheterna (för en alldeles för låg summa, Highsmith lär tydligen ha blivit väldigt sur när hon förstod vem den anonyma budgivaren var…) och gjorde en av sina mest framgångsrika filmer.

Främlingar på ett tåg är en av de mest mångbottnade thrillers jag läst. Den har alla ingredienser för att återutges och läsas om och om igen. Highsmith skriver inte bara obehagligt och nagelbitande, hon ställer också de stora, eviga frågorna. Efter ett tag verkar hon inte bry sig särskilt mycket om själva brottet, utan är betydligt mer intresserad av mekanismerna bakom och relationen mellan de två männen. Att den bok Guy glömmer på tåget, och som sen spelar en betydande roll i berättelsen, är skriven av Platon blir nästan för symboliskt. Vad händer när man överger förnuftet, överjaget, och ger sig hän till sina innersta tankar och lustar? När man går längre och längre in i mörkret. Kan alla människor bli mördare? Här verkar gränsen hårfin. Har man en gång trätt över den finns ingen återvändo.

Similar Posts:

• Varför håller man på Ripley?
• Kärleken, friheten och priset
• Med en bit kvar till skräcken
• Sömnig kyla i hett landskap
• Hur man når botten