Där kommer människor som Alina, Petro och Vlad in i bilden. Människor som är beredda att plocka bär betydligt billigare än någon svensk medborgare är beredd att göra. För är de rimliga, summorna de plockar för? Hur kan det löna sig att till och med flyga hit plockare från Thailand, från andra sidan jorden, för såna bärpriser?

Det bygger såklart på att de jobbar hårdare och längre än vi vanligen uppfattar som acceptabelt i Sverige. Att det är ett säsongsarbete, såklart, som ingen skulle klara några längre perioder. Att det finns människor som inte har så många bättre alternativ.

Karaktärerna i Pelle Sunvissons roman Svarta bär är i skogen från tidigt till sent, vardag som helg. De kånkar och böjer sig och blir myggbitna tills kroppen värker och kliar, tills fingrarna inte längre går att räta ut, och blåbärsnyansen i händerna inte vill släppa hur man än tvättar.

”Svarta bär” kallas blåbären på ryska och ukrainska, men svart är förstås också arbetskraften som plockar dem. De är officiellt sett inte där, och då är det såklart svårt att ställa krav. Svårt när uppköparna ändrar villkoren för arbetet sedan det är utfört. Svårt när något händer.

Det här är inte en verklighet man hör särskilt mycket om, och jag har definitivt aldrig stött på den i romanform förut. Pelle Sunvisson fångar slitet och godtycket väl. Man känner värken i fingrarna, knottens eviga susande och osäkerheten inför det främmande landskapet. Var finns de dyrbara bären? Var lurar björn och älg att akta sig för?

Mer än så är där karaktärerna. Alina, som är allergisk mot allt skitsnack efter kriget. Petro, som förlorat jobbet på grund av sjukdom och är rädd att med inkomsten också förlora sin fru. Vlad, tonårskillen som mest följt med sin pappa, men kanske framför allt söker spänning. Och uppkoppling. Ifall kanske, kanske den där tjejen han gillar därhemma skulle vilja chatta plötsligt. Hopfösta i skogen, i främmande land, bildar de någon sorts ofrivillig gemenskap. Om de kan utgöra en gemensam kraft är en mer öppen fråga.

En viss distans skapar tyvärr dialogen, full av vad jag förmodar är direktöversatta uttryck som låter klumpiga på svenska. Jo, den är liten kul också i sin grovhet och, ibland, uppfinningsrikedom. Sex och könsdelar är uppenbarligen vad man svär vid på ukrainska. Det blir mycket kuk, knulla och fitta. Både som fattigdom och som motstånd, kanske.

Jag antar att språket ska borga för äkthet, precis som baksidestextens korta upplysning om att författaren själv levt med ukrainska bärplockare ”under tagen identitet”. Här hade man ju gärna velat ha mer information. Hur då? Hur länge? Hur har det sen blivit romanen? Har romankaraktärerna mer eller mindre direkta förebilder? Vet de i så fall om det själva? Man kan bara hoppas att den respekten finns där – och av skildringen att döma vill jag ändå tro att den gör det – även om den inte riktigt syns.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• ”Hur mår Rut?”
• Kärlek, kultur och krockar
• USA:s undre värld i närbild

20 juni
Vaknar upp i Stockholm på midsommarafton. Ringer brorsan och frågar vad han ska göra. Ingenting, säger han. Åker till Grimslöv, sitter i hans radhuslägenhet. Ovanpå bokhyllan ligger 50 limpor importcigg.
Jag ringer Danne, min gamla bästa vän. Frågar vad han gör ikväll. Han dricker öl och grillar kyckling hos en kompis. Går dit, han har på sig en vit t-shirt med svenska flaggan. Innan jag och brorsan drar hör jag honom säga ”ser ni inte vad som håller på att hända i det här landet? Jag röstar på SD för att det är det enda partiet som vill förändra.”
Innan jag går säger Danne att han har saknat mig som fan. Varför flyttade jag? Varför slutade jag höra av mig? Jag vill bara säga att ja jo, för att vi inte funkade ihop i slutet. Men jag ska spela dataspel med honom i veckan.
Vi drar till ett hus utanför Grimslöv. Badtunna, utebastu och typ 15 människor. De har precis grillat. Jag och brorsan kommer, jag står en bit bort och packar kameraväskan. De skriker ”neger” till honom. Tre gånger den kvällen. Han är van. Det är hans namn.

Soran Ismails program ”Absolut svensk” satte siktet på vardagsrasismen, och Alexander Mahmoud fördjupar sig än mer i ämnet. Om man kan säga så. Mellan rummen börjar med reportaget ”Hem till byn”, som gjordes för tidningen Re:public inför valet 2014 (och senare blev nominerat till Stora Journalistpriset). Sverigedemokraterna fick 57% i skolvalet i Grimstad, Alvesta, 2010. De rasistiska åsikterna är lika accepterade och utspridda som i många andra små byar i Sverige.

- Min syster ska kunna gå hem från krogen utan att behöva bli våldtagen.
- Jag är inte så jävla insatt, men SD vill att invandrarna inte ska komma hit och att de äldre ska ha det bättre. Det är de två kriterierna jag köper.
- Jag säger bara heil hitler och far åt helvete för jag är så jävla trött på det här. Jag orkar inte, så jävla illa är det. Du är inte pantad, Alex. Du vet så jävla väl att hela jävla Sverige är åt helvete.

Efter reportaget blir Danne med flera besvikna och arga på hur de framställs. Brodern, som under bokens gång kommer att hängas ut ungefär lika mycket som Mahmoud själv, tar först efter att reportaget publicerats upp med sina vänner att han mår dåligt över att kallas för neger. Det är en positiv bieffekt. Och samtidigt måste han leva kvar i Grimstad. Medan Mahmoud har bostad och ett helt annat liv i Stockholm, med jobb på DN, ständiga foto- och journalistuppdrag.

”Amen VAFAN du behöver inte vara journalist hela tiden. Kan du inte bara vara min brorsa?”

Första delen är som sagt reportaget. I andra delen får vi följa Mahmouds kamp mot fettet. Sockret. Maten, som finns där som ett ständigt missbruk. Men det finns ljuspunkter också, i tillvaron. Shirin, som lever som papperslös sedan tolv år tillbaka, går från nära vän till att bli Alexs flickvän. Hennes kamp med myndigheter och jobb är också något vi får följa på nära håll. Det är en verklighet jag själv är helt obekant med, som jag tror att de flesta är obekanta med. Det känns oerhört viktigt att detta får ta plats i en bok, och på just detta naket ärliga, nära sätt, som tillåter komplexitet och därigenom, tror jag, kan skapa mer förståelse.

Ja, Mellan rummen hittar en ärlighet som stundtals får mig att vilja värja mig. Samtidigt tror jag att det är på det här sättet, enbart, som vi får fram bra litteratur. Genom att inte censurera, även om vi riskerar att lämna ut människor i deras tillkortakommanden.

Familjen. Där brorsan dricker för mycket. Där mamman också slänger ur sig rasistiska kommentarer, liksom i förbigående. För att det är byns mentalitet. För att vår tid tillåter det.

Att inte höra hemma i någon nationell identitet. Och sedan kärleken. Att plötsligt höra hemma.

Alexander Mahmoud jobbar egentligen främst som fotograf, men oj så bra han skriver! Det är korthuggna dagboksanteckningar som rymmer mycket. En sorts logg där vardagliga situationer varvas med korta reflektioner, öppnar upp för större sammanhang. Har ni någonsin tänkt på, till exempel, hur svårt det är att leva utan ett personnummer? I vårt digitala tidevarv, där varje butikskedja av värde har möjlighet till medlemskap med diverse förmåner. För den som har ett personnummer. För den som inte har blir det svårt, också med det livsnödvändiga. Som att gå till läkare. Hämta ut recept på apotek. Allt vi tar för självklart.

Jag gillar även formatet. Det avstötande omslaget (som visserligen snabbt får fläckar för att jag läser över julen, men ändå), den läsvänliga layouten, varvandet av korta och långa dagboksanteckningar. Det är rakt, det är inget komplicerat språk, alla kan läsa det här. Som ett breddande av den egna lilla livsbubblan. Hoppas den säljer som smör.

Similar Posts:

• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• Reportern kunde varit tuffare
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Inkognito med utvandrarna över havet

David Qviströms Nyttiga människor. En reportagebok om migranter, gränser och människosyn börjar och slutar på den italienska ön Lampedusa hösten 2013. Hundratals drunknade båtflyktingar placerar ön på nyhetssändningarna, men det som händer där är närmast vardag. Bara antalet döda på en gång – volymerna, som Tobias Billström skulle säga – skiljer ut oktober 2013 från vad som sker på Medelhavet hela tiden när människor försöker ta sig in i ett Europa dit knappast några legala vägar står öppna.

De borde stanna hemma och hjälpas på plats, säger Sverigedemokraterna (som ändå vill skära ner även på biståndet). Om de ska komma hit måste de vara beredda att göra rätt för sig, säger Tobias Billström, som vi genom Qviströms mångåriga erfarenhet fått följa från tillträdet som färsk migrationsminister 2006 och tills han blivit ålderman i EU:s ministerråd. Vi vill ha hit nyttiga människor.

Därför lanserar Billström en liberalare arbetskraftsinvandring. Nu får man komma till Sverige och arbeta bara man har ett ickebindande erbjudande från en arbetsgivare, helt oberoende av kvalifikationer och huruvida det finns inhemsk arbetskraft som kunnat göra jobbet. Det finns heller inga kontrollmekanismer som skyddar arbetstagaren från att bli utnyttjad, och snart kommer förstås rapporter om just sådant. Människor som ibland betalat sina jobberbjudanden dyrt, bara för att upptäcka att de väl i Sverige gått upp i rök, eller har betydligt sämre villkor än utlovat. Visst kan man anmäla arbetsgivaren, men det resulterar ju också i utvisning för egen del.

Sådana människor är några i den mängd som David Qviström träffat. Under elva år som migrationsreporter på främst Kyrkans tidning har Qviström rest runt i Sverige, Europa och världen. Han har mött arbetskraftsinvandrare och flyktingar, människor som lever i ”skuggsamhället”, som gömda, svarta, papperslösa, och de som försöker ta sig fram på legala vägar, genom att söka asyl eller arbetstillstånd. Han träffar unga som skickats tillbaka till andra europeiska länder enligt Dublinkonventionen – att det är det land där man först anses ha sökt asyl som ska behandla ansökan – och som lever på gatan i Paris eller Rom. Han träffar romer som skickats hem till extrem fattigdom och diskriminering i forna Jugoslavien, besöker flyktingläger i Jordanien, Mauretanien och Libanon, och han tar sig fram till den ukrainska gränsen för att se vilket håll gränsvakterna egentligen står vända åt.

Nyttiga människor är en oerhört ambitiös bok som vill fånga nästan allt: de enskilda erfarenheterna, de större mönstren och tendenserna, den politiska retoriken, den vardagliga byråkratin och dess effekter, liksom den egna rollen som journalist och medmänniska. Framför allt vill den ställa de stora frågorna: Var går just gränsen för vår medmänsklighet? Hur ska vi handskas med vårt eget överflöd när så överväldigande många andra lider brist? Och går det verkligen att dela in människor i närande och tärande? Vad lever vi i för samhälle då?

Det handlar om flyktingar och om andra migranter, om dem vars skäl att flytta faller innanför asylrätten och om dem som faller utanför. De är många, så oerhört många. Samtidigt finns inte en enda människa i den här boken som jag skulle vara beredd att peka på och säga ”Du borde ha stannat hemma”.

Similar Posts:

• Vem behöver egentligen skyddas från vad?
• ”Hur mår Rut?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma

”Det goda i livet var konstant, sa han. Den enes framgång måste därför ske på någon annans bekostnad. När hans odlingar blomstrade drabbades någon annan av olycka, och det tyckte han inte om.”

Tusen tranor har två huvudpersoner: Amos och Eva. Amos kommer från det fattiga Afrika, Eva från det rika Europa. Hon har blivit jurist som sin far på den familjeägda byrån; han har blivit papperslös flykting som utnyttjas hela vägen från sitt hemland till hennes hemland. Hon råkar köra på honom med sin bil. De är båda lika rädda för polisen men av olika anledningar. Han för att chansen till ett bättre liv kan tas ifrån honom; hon för att hennes anseende kan tas ifrån henne.

Hon låter honom sova över i sin pappas gamla övernattningslägenhet i stan. Medan han vilar ut planerar hon en familjefest – den klassiska fonden i så många skandinaviska filmer och romaner – ett perfekt tillfälle att låta hela den problematiska familjedynamiken gå bananas inom henne på bokens inledande sidor. Som läsare får jag snabbt en bild av den materiellt privilegierade men känslomässigt fattiga Eva, det är effektivt och jag engagerar mig i henne.

Amos berättelse börjar i en plastövertäckt värld där de som jobbar där egentligen inte finns. Där skördar han tomater under slavlika förhållanden. Det system av rädsla, flykt, fattigdom och hårt, hårt arbete som slukar utsatta människor och spottar ut orimligt billiga produkter är samma system som krossat hans morfars tomatodling under hans uppväxt. I sin individuella strävan efter att lyckas få ett bättre liv för sig och sin familj tvingas han bli ett kugghjul i det maskineri som placerat honom där till att börja med.

Ann Lagerhammar skriver mig aldrig på näsan men ett tema cirkulerar boken igenom kring hennes huvudpersoner: den enes framgång måste ske på någon annans bekostnad. Amos märker om utgången mat, snor handväskor och sysselsätter sig med cage fighting innan han hamnar framför Evas bil.

Hela tiden står det någon bredvid och blir rik på hans lidande. Samtidigt är han en medskapare av det system som hela tiden skadar någon för att ge någon annan vinning. Eva vill köpa sig fri från den situation hon hamnat i. Hon vill återgå till tryggheten i sitt stressiga jobb och sin gruvliga ångest inför omgivningens krav och besvikelser. Eller vill hon inte det?

Lagerhammars skildring av Evas sorger och Amos flykt är oerhört bra. Jag får en tjock klump i halsen av obehag, jag vill ringa Eva och be henne berätta för sin dotter om vad som händer henne, jag vill veta vad som händer med Amos, jag vill göra något mer än att bara välja fair trade-tomater i min mataffär, jag vill likt Eva köpa mig fri från den position jag satts i, men först av allt vill jag bara gråta ut på en soffa i en övernattningslägenhet.

Similar Posts:

• Vecka 29 på dagensbok.com – Sommaren utan regn, men med kärlek, tranor och ett stort kafferep
• ”Hur mår Rut?”
• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land
• Utan papper, utan röst
• Slitet vi slipper se

Vi får följa Joseph som flyr från Uganda för att söka lycka och trygghet i Sverige. Han lever som papperslös i Stockholm och kylan han möts av är påtaglig. Samtidigt lär vi känna IT-entreprenören Henrik som nått sina drömmars mål och som tjänat storkovan på sitt enormt framgångsrika företag. Men vad ska han göra nu? Hans nya utmaning blir att skapa ett ansiktsskanningsprogram för illegala immigranter …

Hans fru, Lotta, är kläddesigner men hennes försäljning går trögt. Hon känner sig inte nöjd med att vara beroende av sin mans förmögenhet och kämpar för att hitta sin plats i arbetslivet. Något händer som får henne att vidga sina vyer och ifrågasätta hela sin tillvaro och hon ser sin chans till att finna livets mening. Hon ska hjälpa flyktingar till ett drägligt liv.

Jag tycker mycket om den här boken och mycket av varför tror jag vi hittar i Fagerlinds förmåga att gestalta. I debuten var huvudpersonen en äldre man med stegrande Alzheimers, i Mina drömmars land är en av huvudpersonerna en flykting från Uganda. Jag är inte helt säker, för jag har inte frågat, men jag gissar att författaren vare sig har haft den först nämnda sjukdomen eller flytt till fots och med båt för att leva som papperslös med tiggeri som enda väg till mat.

Och ändå är man verkligen där när man läser.

Speciellt en del tar mig fullkomligt med storm, utdraget jag ger er är i bokens början så jag spojlar inte för er nu:

Efter en stund blev yrseln så svår att han måste stanna och ta stöd mot en vägg. En mamma med två små barn kom promenerande. Barnen såg underliga ut med sina gulvita kalufser, han hade aldrig sett så ljust hår förut. Det ena barnet tuggade på en hamburgare, invirad i flottigt papper. Han blundade för att slippa se den. Snart skulle han få mat ändå, det måste han få, han skulle säkert få något ikväll. En barnröst gnällde och mamman fräste till. Han undrade vad de bråkade om och öppnade ögonen. Då såg han mamman trycka ner mer än halva hamburgaren i en papperskorg, varpå hon tog barnen hårt i handen och stegade vidare. Lättnaden var så stark att han nästan vacklade till igen. Äntligen mat, äntligen skulle han få äta! Men det var så mycket folk, så många som såg honom. Han blev stående, kunde inte förmå sig att gå fram och plocka upp den, det skulle vara så pinsamt. Men till sist gjorde han det ändå. Han hade inget val. Han gick fram till papperskorgen och öppnade nonchalant locket. En stark lukt av hundskit ångade upp från soporna och gav honom kväljningar, men hamburgaren verkade ändå ren.

Jag älskar hur Manne Fagerlind gestaltar Josephs möte med verkligheten under flykten, från Uganda, via Grekland och till Sverige. Hur denne flykting desperat letar mat i soporna, äter det som luktar minst illa, hur han tvingas gömma sig i en buske mitt i Stockholm för att i panik få ut maten igen när hans svältfödda mage inte kan behålla den. Hur det plågar honom att tvingas be andra om pengar och hjälp. Hur han fryser. Vandrar huvudstadens gator utan en krona. Jag kommer faktiskt på mig själv med att tänka ”men gud ta upp mobilen och …”.

Och så skäms jag. Så förutsägbar och bortskämd är min hjärna tydligen.

Tur att författaren inte är det.

Jag tror inte att det varit författarens mening att jag ska känna så, det är för enkelt. Men det blir en bonuseffekt. Och är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land.

Jag längtar redan efter nästa bok.

Similar Posts:

• Utan papper, utan röst
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Den enes bröd …
• ”Hur mår Rut?”
• ”När uppstår egentligen ansvar?”

Romanens jagperson flyr med sin familj från hemlandet till den rika ön i hopp om att likt öborna skaffa sig ett om inte rikare så åtminstone nytt liv. Det de kommer till är ett kyligt system i ett land som å ena sidan behandlar dem som om de inte fanns, å andra sidan vill jaga dem utanför gränserna. Landets namn skrivs aldrig ut, det omnämns bara som ön. Staden de kommer till är hela tiden staden med de märkliga öborna och hemlandet förblir kort och gott hemlandet. Det är möjligt att Ricardo Adolfo har ett särskilt syfte med detta. Kanske handlar anonymiseringen om att göra texten mer allmängiltig – att understryka att det rör sig om skönlitteratur. Det är en regnig stad familjen befinner sig i, på en ö där invånarna kör i vänstertrafik. En ö med västerländska förtecken. Det går att läsa som London och England, men med några ändringar skulle det kunna vara Sverige.

Kvinnan i familjen, Carla, har lyckats få ett jobb i det nya landet. Hon försörjer dem och arbetar tillsammans med andra migranter som städare på olika kontor. Under tiden är mannen hemma med sonen i det 23-kvadratiga rummet, deras hörn av boendet som de delar med flera andra familjer. De lever inte det liv de önskar leva, men ett liv tillsammans. När familjen är på väg hem från stan en söndag händer det som inte får hända; det blir stopp i tunnelbanan och de tvingas gå till fots. En bagatell för en medborgare, men en händelse som kan leda till katastrof för en papperslös immigrantfamilj som inte kan det nya landets språk.

Att inte lägga märke till henne var ändå höjden. Hon var kort men hon var inte osynlig. Om hon inte hade varit emigrant skulle det ha kallats rent översitteri. Så här dags på kvällen skulle man köra en person hem. Sådana skurkar, den här unga kvinnan som dammsög deras mattor varje morgon och så tackade de på det viset. Men när någon inte räknades spelade det ingen roll vad man gjorde.

Ricardo Adolfo skriver fram alla nyanser i en papperslös människas situation och gör det som så ofta skildras opersonligt till något ytterst personligt. Han berättar med såväl humor som detaljrikedom, på en prosa som är just så rättfram som romanens tema kräver. Mycket hände efter min död exemplifierar hur de cirklande resonemangen kan gå. Hur irrationellt, oroligt, impulsivt men också kärleksfullt en människa på ständig flykt och jakt kan handla. Det handlar om livsvillkor, inget mindre.

Similar Posts:

• Vecka 30: Bland papperslösa och debutanter
• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Den enes bröd …
• Vår tysta förutsättning

Det är om framför allt om städhjälpen som Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass handlar. Det är en reportagebok i bokförlaget Atlas serie ”Vems Europa?” och här möter vi bland många andra Mirela, som städar i Stockholmsområdet med ”delad tur” och obetald restid mellan arbetsplatserna på sex timmar. Hon åker hemifrån sex på morgonen, kommer hem nio på kvällen och träffar sin femåring i vaket tillstånd bara på helgerna.

Det är långt ifrån någon unik livssituation för dem som arbetar inom sektorer som service, vård, restaurang och handel i Europa. Bohlin har träffat arbetare, forskare och fackligt aktiva i Stockholm, Hamburg och London. Det handlar om ”prekariatet”, de hårt arbetande men utsatta grupper som lätt faller igenom det sociala skyddsnätets allt större maskor. De kan vara migrantarbetare, de kan vara papperslösa invandrare, de är oftare kvinnor än män och de arbetar i växande sektorer.

Sektorer där kollektivavtalen av människor som Anders Borg beskrivs som ”bekymmersamma”. Där det just nu diskuteras sänkta lägstalöner. Sänkta? Jag tittar igen och igen på Bohlins många enkla räkneexempel. Det går ju över huvud taget inte ihop och det verkar knappast rimligt att människor som arbetar, som gör slitiga, måttligt stimulerande men ofta stressiga och fysiskt slitsamma jobb inte skulle förtjäna någon som helst trygghet och uppskattning.

Låter jag arg? Det är kanske dags att bli det.

Men det finns också skäl att bli glad. Reportageserien ”Vem Europa?” är ett sådant skäl. Tänkvärda, konkreta reportageböcker, små facklitterära munsbitar på sådär 150 lättlästa sidor, och väl avvägda mellan helhetsbilder och konkreta människors erfarenheter.

Här frågar sig också Bohlin vad som kan göras. Hon diskuterar fackföreningarnas roll och eventuella fyrkantighet med LO-ordföranden Wanja Lunby-Wedin, hon möter mer okonventionella fackliga rörelser som Justice for Cleaners och hon visar framför allt på att det går att ställa krav, att det fortfarande är möjligt att vara starka tillsammans. Det fungerade under 1900-talet och det kan fungera igen.

Mina tankar återvänder till de där vd:arna i sina lyxlägenheter. Är det verkligen vi som behöver dem?

Similar Posts:

• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• Den enes bröd …
• The Beauty of Grey?
• Vita kränkta män bakom EU

Då och då sipprar en bråkdel av papperslös tillvaro igenom, blir löpsedlar och nyhetsnotiser. Oftast bara finns de där – en tyst förutsättning för att vi ska kunna äta och dricka ute, ha det fint hemma, få hus byggda eller snö skottad – till priser som egentligen är ohållbara.

Kedjor av upphandlingar och underleverantörer sopar igen spår som egentligen borde vara uppenbara för var och en som vågar tänka efter. Arbetsgivarna ”vet att vi som jobbar är illegala. Annars skulle det inte kunna vara så billigt”, berättar Carlos, utbildad agronom och diversearbetare. ”Men de betalar mellanhanden för att han eller hon ska ta ansvaret. Om det blir polisrazzia kan de skylla ifrån sig och säga att de ingenting visste.”

Det är en krass och skrämmande verklighet som framträder i Stina Blomgrens Svart notis. Blomgren är utrikesreporter på SVT och till debutboken tar hon med sig något närmast tv-mässigt konkret och personligt. En rad livsöden, sammanfogade av den gemensamma erfarenheten som illegal arbetskraft i Stockholmsområdet, passerar revy. Här finns, bland många andra, Karen som städar på Östermalm och Lidingö, där filippinsk städhjälp är en statussymbol, gärna inackorderad i källaren och ständigt tillgänglig för några tusenlappar i månaden. Här finns Roberto som får tre timmars sömn mellan passen på nya Vällingby City, det ”genuint omtänksamma köpcentrum” där han hanterar asbest helt utan utbildning och skyddsutrustning.

Det är en på alla sätt lättillgänglig och inkännande bok Blomgren har skrivit. Titeln låter som en deckare och omslaget för tankarna till Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö. Deckardriv har blivit det vinnande konceptet i lyckade fackböcker de senaste åren och Blomgren tar det steget längre med ett regelrätt mysterium: jakten på en boliviansk taksnöskottare som ska ha dött i en fallolycka.

Här finns också ett kompletterande bredare perspektiv. Vad är det som får människor att bli ekonomiska flyktingar, att lämna allt välkänt bakom sig och ta så stora risker för att kanske kunna skicka pengar till familjer i hemlandet? Varför har svenska institutioner agerat som de gjort – inte minst fackföreningarna som gav ”internationell solidaritet” så fullkomligt på båten under 1990-talet? Blomgren bjuder inte på några enkla svar. Däremot ställer hon många skriande akuta frågor om orättvisorna i världen och vad vi egentligen är beredda att blunda för.

Similar Posts:

• Vem städar ditt jobb?
• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• Nya utmaningar och möjligheter för facken
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?

Kristina Mattsson ger oss en inblick i hur det här med tillgång och efterfrågan funkar när man lever och arbetar i Sverige utan tillstånd som illegal invandrare, asylsökande som fått avslag, försörjare av en dotter som du lämnat i Peru och inte sett på fyra fem år etc. Eller som i Nicolas fall, vars föräldrar av ren stolthet och lycka över att få återvända till sitt hemland inte förnyar hans uppehållstillstånd. Trots att han är uppvuxen i Sverige och har gått i skola här saknar han nu ett personnummer. Saknar du ett korrekt personnummer med de fyra sista siffrorna är du i stort sett utesluten ur samhället, du är papperslös. Du kan inte få läkarvård, du kan inte få en riktig bostad, och om du blir illa behandlad kan du inte vända dig till polisen eftersom dom då kastar ut dig ur landet. De enda jobb du kan få är svartjobb. Och som svartjobbare saknar du all form av skydd som en ”vanlig” anställd har på sin arbetsplats. Inte ens facken tar hand om dig. Trots att de är organisationer som grundats på hela idén om en samlad arbetarrörelse vill de inte ha att göra med svartjobbare eftersom de anser att lönerna hålls nere på grund av dem. Som svartjobbare får du alltså stå ut med att tjäna 5 kronor i timmen på att bygga om en villa, du får stå ut med att din arbetsgivare kräver sex av dig för att du ska få behålla din anställning, du får stå ut med att krögaren på Stureplan inte ger dig lön på två månader för disken som du diskat. De som ställer upp för de papperslösa är som vanligt (om jag får vara så partisk) folkliga organisationer på vänsterkanten, Rädda barnen, Röda korset samt religiösa föreningar. I övrigt dör humanismen i en nyliberal ekonomi.

Det här är bara ännu ett exempel på att idén om ett klasslöst samhälle, en linje som vissa grenar i det offentliga Sverige vill hävda, bara är en myt. Medan de ”vanliga” arbetarna har kunnat förhandla sig till (efter många strider, det är jag medveten om) en medelklasstandard har en underklass som nyttjas och utnyttjas skeppats in i landet.

Mattsson visar hur de papperslösa är invävda i samhällsstrukturen på ett så djupt plan att de till och med städar på Systembolaget, ett av de sista statliga flaggskeppen. Men ibland har hon ett språk som stör mig lite. Som en luddigt formulerad fråga på en grammatiktenta. Fakta får sig en törn och objektiviteten kan bli lidande. Det är många värderingar inlindade i språket och det kan ibland tendera att vara lite spekulativt med påståenden utan egentlig källa. Men ska man hänga upp sig på det här? Nej. Kniv av nej. När jag läser om resturangen på Stureplan blir jag förbannad, men det som gör mig förbannad är inte alltid de stora organisationerna och byråkratin som kör över eller utesluter den lilla människan. Det är när den vanliga lilla människan är blind för den andra lite mindre människan, blind för skiten han/hon lämnar efter sig. Som Micke. Micke har aldrig ”lärt” sig städa, Micke reser sig helt sonika från matbordet och går när han har ätit färdigt. Sambon tröttnar, förhållandet blir lidande och en polsk städhjälp hyrs in för att städa någon gång i veckan. Hon får 80 kronor i timmen, fast hon får ju betalt för fyra timmar när det bara tar tre.

Det är förstås inte bara svart arbete och en inofficiell ekonomi som De papperslösa och de aningslösa tar upp, men det ligger som grund. Det och hur vi aningslösa traskar in på resturangen. Tallriken är ren trots att diskaren inte har fått lön på två månader.

Ibland får jag för mig att Nietzsche en gång kallade marknaden för den enda sanna nihilismen. Jag tror inte att han har gjort det, men jag håller med ändå.

Similar Posts:

• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• En revolution i det tysta
• Vår tysta förutsättning
• Utan papper, utan röst
• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land

Det som berör mig mest med Två husvagnar är den ihärdiga kontrasten mellan gästarbetarna och det samhälle de befinner sig i. De är som spöken som inger ser och ingen bryr sig om, förutom profitörerna. Jag vill inte att de ska vara där de är. Om jag kunde skulle jag bryta mig in i boken och säga Vad gör ni här? Vill du ha hjälp? Du kan få bo hemma hos mig, och sen ska jag hjälpa dig härifrån. Ta dem i händerna och leda dem tillbaka dit de kom från och säga: Du kommer aldrig att bli lycklig här!

Jag skulle göra det utan att tveka. Eller skulle jag det?

Alla som ser tillfället försöker utnyttja dem som gör skitjobben. Vem vill veta av den svarta arbetskraften, den som är jordgubbplockare, kycklingnackare, musselplockare, prostituerad, servitör … Och när arbetsgivaren har skjutvapen, kastar sig över vackra flickor och lurar av alla passet, lönen, kläderna och skorna, så finns det inte mycket att göra än att jobba på för samma skitlön. Lösningen blir att de får försöka skapa ett eget land, "Svartjobbarlandet", och befinna sig i detta skuggland.

En kväll så händer dock något oförutsett: jordgubbsodlarens fru bestämmer sig för att köra över sin man, då han vänstrat med en av sina löntagarinnor. Snart befinner sig hela arbetssällskapet på en roadtrip i en stulen gammal Range Rover, med en upphittad hund som gör allt för sina nya vänner. På väg mot Dover, mot hamnen, och bort från helvetet. Äntligen en chans att dra sig ur ekorrhjulet, och samtidigt en ny chans för illasinnade rekryterare!

Lewycka har ryckt upp människor ur deras naturliga miljö och stoppat i dem lika hastigt i ett helt annat sammanhang. Det här illustreras särskilt väl av Emanuels brev till sin syster. Med ett tillyxat språk, som ska beskriva en för honom ny verklighet blir formuleringarna ganska roliga, liksom den brutna öststatsengelska (svenska) som talas mellan de andra figurerna.

Det är fart i romanen och den är rejält kritisk till vilka sidospår Europasamarbetet tagit för vissa människor och delar av samhället. Men för mig handlar det mest, kort och gott, om vanliga människor, som du och jag, med samma drömmar och ambitioner – men kanske inte riktigt samma problem. Hur kulturen är inpräntad i vår ryggmärg och hur viktigt den är i ett samhälle.

Similar Posts:

• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land
• Venus vs familjen
• Utan papper, utan röst
• USA:s undre värld i närbild
• Slitet vi slipper se