Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Den här gången är det serieversionen av en av Butlers romaner som översatts. Blodsband, Kindred, kom i romanform ut första gången 1979. 2017 gjorde Damian Duffy och John Jennings grafiska roman av den, och nu har denna alltså översatts. Ungefär samtidigt kommer för övrigt deras andra serietolkning av Butler, just Liknelsen om sådden, ut på originalspråk. Där är tydligen också en översättning på gång.

Det är inte svårt att se varför Butler känns relevant just nu – och inte bara därför att Liknelsen om sådden innehåller en hopplös president med slagordet ”Make America great again”. Hennes teman kring identitet, hudfärg, kön, historia och framtid, tja, jag har svårt att föreställa mig en värld där de inte skulle kännas relevanta.

Blodsband är (till skillnad från Liknelsen om sådden) en helt fristående roman, som utspelar sig dels i författarens nutid, 1970-talet, dels under 1800-talets första hälft. Här handlar det inte så uttalat om framtiden, utan mer om det förflutnas grepp – också rent bokstavligt – om våra liv.

Dana, en ung och kämpande författare, håller tillsammans med sin man på att packa upp flyttlådor i sitt nya hem i Kalifornien när hon plötsligt drabbas av yrsel. Det nya hemmet försvinner omkring henne. Istället befinner hon sig vid en flod (i Maryland, ska det visa sig) där, tvingas hon snabbt att inse, ett barn håller på att drunkna. Hon reagerar snabbt, lyckas få upp pojken ur vattnet och få igång hans andning med hjälp av mun-mot-mun-metoden. Mycket mer hinner hon inte förrän pojkens far dyker upp, ditkallad av moderns skrik och gråt, och riktar sitt gevär mot henne.

Det är första, men långt ifrån sista, gången som Dana förflyttas i tid och rum för att rädda livet på Rufus Weylin, som pojken heter. Gång på gång under sitt liv hamnar han i livsfara och drar henne till sig, och Dana inser snart att hon har ett egenintresse i hans överlevnad – åtminstone fram tills han får det barn som för släkten vidare fram till henne själv.

Det här är förstås ingen oproblematiskt insikt, för Dana är svart och Rufus är en vit plantageägarson i början av 1800-talet. Hans avkomma med en svart kvinna är påtvingad, och Danas lojaliteter slits mellan den bångstyrige unge mannen och de slavar på plantagen som hon själv buntas ihop med och lär känna.

Huvudpersonens oönskade förflyttningar i tiden är ett smart och förhållandevis enkelt sätt att komma nära afroamerikansk historia i all sin brutalitet. På plantagen har Dana och de andra svarta hon lär känna ingen som helst kontroll över sina kroppar, sina relationer, sin avkomma. Allt kan tas ifrån dem, barn, makar, liv.

Den livssituationen skildras lättillgängligt, spännande och samtidigt vardagligt påträngande i Blodsband.

Similar Posts:

• Det sista som dör är hoppet?
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Alla är underställda slaveriet
• Att vara egendom
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor

I början av Liknelsen om sådden lever femtonåriga Lauren Oya Olamina bakom en hög mur. Året är 2024 – romanen gavs ut första gången 1993 – och landet är fortfarande USA. Det finns en stat, men en stat som är oförmögen, kanske till och med ointresserad av, att skydda sina medborgare. Utanför det lilla muromgärdade kvarteret, och andra områden i samma stil, råder kaos. Alla slåss mot alla. Misär, missbruk, våld och hopplöshet breder ut sig.

Lauren inser att det snart blir omöjligt för de små sammanhållna kvarteren att hålla stånd. Hon gör upp en plan om att bege sig norrut, och blir tvungen att göra verklighet av den snabbare än hon räknat med.

Det är långt ifrån bara årtalet som gör att Liknelsen om sådden känns drabbande aktuell. Världen i romanen är djupt sargad av klimatförändringar, brist på rent vatten och mat. Få lyckas få ut en lön i reda pengar, och många hamnar i en skuld- och naturaekonomi som för tankarna till statare eller gamla bruks- och fabrikssamhällen, där de små människorna hamnar i beroendeställning och stora företag dikterar villkoren.

Fast drömmen om ett bättre liv finns där ju, hos Lauren och dem som blir hennes följeslagare på den farliga vägen norrut. Lauren har länge försökt formulera den i ett slags religion för den tid hon lever i, en religion där grundtesen är att Gud är förändring, det enda eviga.

Religion är inget vanligt inslag i science fiction och dystopier, vad jag vet, och finns det så är det främst som i Margaret Atwoods Gilead, en i första hand förtryckande kraft. Få framtidsskildrare har nog riktigt förknippat religion med framtiden. Något liknande gäller för ett annat centralt tema hos Octavia E Butler, fördomar och rasmotsättningar. Många dystopier slår nästan knut på sig själva för att uppfinna nya hierarkier och skiljelinjer mellan människor, medan Butler mer krasst tycks konstatera att de skiljelinjer vi har, har hängt med ett bra tag och nog inte gått att skaka av sig alltför lätt i framtiden heller. Snarare får de ny aktualitet i ett samhälle där alla främlingar uppfattas som hot.

Att alls kalla Liknelsen om sådden för science fiction känns fel. Dystopi, ja, men science fiction? Ny teknik finns säkert i den här världen, men det är inte dit Butler riktar sin blick. Här finns inte mycket som ersätter de förlegade bensinbilarna. Man får cykla eller gå – och beväpna sig, som vore det Vilda västern. Det är knappast någon odramatisk historia. Samtidigt är den småskalig på ett sätt som gör att den känns lågmäld, mitt i brutaliteten. Den kommer nära.

Att Butler aldrig tidigare översatts till svenska är helt obegripligt. Desto större välgärning av det lilla förlaget Ovipress, vars första bok det här, så vitt jag begriper, är. Förlaget fokuserar science fiction, ”med inriktning mot normvidgande litteratur”. Senare i år ger de ut Butlers fristående fortsättning på Liknelsen om sådden, De levandes böcker. Det ser vi verkligen fram emot!

Similar Posts:

• Slaveriet släpper inte taget
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• 1949-1984-2001…?
• Science fiction