Blomsterdalen är en våldsam uppgörelse med detta. Skriven av Niviaq Korneliussen och tilldelad Nordiska rådets Litteraturpris 2021 synliggör den de förödande konsekvenserna av postkolonialismen på Grönland. Vi får följa ett namnlöst jag, en siffra i statistiken, en bit kött och blod, som samtidigt är en hel människa – med en svår uppväxt bakom sig, med känsloutspel och en färgstark personlighet. Hon ska flytta från Grönland och börja plugga i Danmark, lämna sin nya flickvän och hela sitt tidigare liv bakom sig.

Men det verkar inte riktigt fungera – Grönland finns i henne också när hon reser därifrån, hon blir inte kvitt ordspråken, mörkret och de ständiga uppdateringarna på Facebook: livsbejakande citat varvat med nya uppdateringar om grönländare som begått självmord. Danskarna ser på henne som om hon vore en utomjording, hemifrån ligger förväntningarna på att hon ska lyckas som en tjock dimma. Den branta nedåtspiralen för jaget blir ganska snart tydlig, ändå hoppas man att hon inte ska förpassas till det öde som så många andra grönländare möter.

Blomsterdalen är en viktig bok – temat är så pass bärande att det väger upp för en del av de svagheter som boken tyvärr dras med. Även om jaget är en färgstark individ, och Korneliussen lagt energi på att göra henne tredimensionell med minnen från barndomen och relationer till andra människor, kommer man ändå inte riktigt nära. Man förstår heller inte helt varför relationen till föräldrarna, och i synnerhet mamman, är så pass infekterad som jaget menar att den är. Några formativa minnen tas upp där jaget känt sig sviket av sina föräldrar, men mer än något annat känns det som modelleringar av en sanning som författaren vill få fram snarare än något djupt och riktigt. Detsamma gäller handlingen – intentionen är tydlig, men vissa avgörande vändningar sker plötsligt och utan riktig förklaring eller bakgrund.

Detta till trots lyckas Blomsterdalen förmedla sitt budskap – att grönländarna, också de som tar som tar sina liv, är mer än bara siffror i statistiken, att Grönland är mer än en turistort för danskar att åka på semester till när de behagar. Korneliussen lyckas dessutom kanalisera detta budskap genom en röst som känns ny och normbrytande.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Med landskapet som plattform
• Död och blommor i försiktig skrud
• Modet att dra eller modet att stanna?

Nordiska rådet delar varje år ut fem priset till mottagare från de nordiska länderna: litteraturpriset, barn- och ungdomslitteraturpriset, filmpriset, musikpriset och miljöpriset. Priset består, förutom av prisstatyetten, av 350 000 danska kronor. Mer information om priserna finns på Nordiska rådets hemsida.

Våra recensioner av de prisade böckerna hittar du här:

Jens Mattsson och Jenny Lucander: Vi är lajon!
När lajon tappar sin päls

”Två bröder jagar på savannen. Lillebror berättar om hur de är ”lajon”, smyger knäpptyst för att fånga mammagasellen och pappagnun. En dag orkar inte storebror leka. Han får åka till doktorn – hur kan pappa inte förstå att lajon hör hemma hos veterinären? – men…” Läs mer

Monika Fagerholm: Vem dödade Bambi?
Sång om samvete

”För mig är en ny roman av Monika Fagerholm en händelse. En resa. Ett inträdande i en välbekant och främmande värld. Så ock denna gång. Gusten dras plötsligt till villastan där han växte upp, en plats han tidigare undvikit sedan han lämnade den. Platsen där så mycket tog slut en vinternatt för ett antal år sedan, då fyra…” Läs mer

Similar Posts:

• När lajon tappar sin päls
• Nordiska rådets litteraturpris till Jon Fosse och Jakob Wegelius
• Nordiska Rådets litteraturpris till islänning
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!

Årets prisvinnare är ett sällsynt gott exempel på hur formmässigt nyskapande kan gå hand i hand med ett innehåll som förmår beröra tvärs över tid och plats. I en prosaberättelse med klart poetiska kvaliteter och med en medveten och lekfull inställning till historien berättas en kärlekshistoria som spänner över alla och inga tider. Författaren har som få andra förmågan att utmejsla en helt egen litterär form. Klangbotten från Bibeln och kristen visionsdiktning förenas med spänningsskapande element och poetiska bilder på ett sätt som öppnar berättelsen om två människor, som älskar varandra, gentemot världen och historien.

Samtidigt tilldelades svenske Jakob Wegelius rådets barn- och ungdomslitteraturpris för sin roman Mördarens apa. Motiveringen till detta är:

Med romanen Mördarens apa gjuter Jakob Wegelius nytt liv i den klassiska äventyrsberättelsen. Tillsammans med gorillan Sally Jones får läsaren uppleva Lissabons ruffiga hamnkvarter, följa med på hissnande resor över världshaven och vistas i Maharadjan av Bhapurs överdådiga hov – allt i hennes försök att rentvå bästa vännen, sjömannen Henry Koskela. Driven av pur berättarglädje och en fin känsla för personskildring levandegör författaren ett stycke tidig 1900-talshistoria, inte minst via en fascination för tidens alla tekniska nymodigheter. Boken som helhetsupplevelse fullbordas av de detaljrika porträtten och vinjetterna samt kartorna där vi kan följa Sally Jones äventyr.

De övriga tre priser som delades ut vid galan var Nordiska rådets musik-, film- och natur- och miljöpris som gick till den svenske cellisten, basisten och kompositören Svante Henryson, till den isländske regissören och manusförfattaren Dagur Kári och producenterna Baltasar Kormákur och Agnes Johansen för filmen Fúsi, respektive Hákun Djurhuus, direktör för det färöiska kraftbolaget SEV.

Prissumman för vart och ett av prisen är 350 000 danska kronor.

Similar Posts:

• En sagolik apa
• Nordiska rådets litteraturpriser 2020
• Aidt får Nordiska rådets litteraturpris
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!

Gyrðir Elíasson målar upp en värld som, småfolk som bor i stenar till trots, är så tydlig att jag nästan känner doften av det rökta köttet eller den varma tjäran. Det knirrar i golvplankor, vrålar om bandtraktorer och brummar från köksmaskiner:

Kylskåpet var stort och gammaldags och det mullrade från det då och då, som en gammal elefant som vaknar på eländigt humör en morgon nere i Afrika.

Det här en berättelse som jag forsar igenom samtidigt som jag gottar mig åt alla dessa formuleringar som smakar natur och ‘förr i tiden’. Sammanlänkningen mellan naturen och människan är självklar, och det visas genom språket – varje naturfenomen, vattendrag, bergstyp eller växtlighet har sitt eget speciella namn. Och för varje syssla har man ett verktyg som finns just för detta ändamål. Jag får vid flera tillfällen lukten av gammalt dammigt uthus i näsan, jag ser de rostiga verktygen framför mig och jag kan nästan känna tyngden av dem. Elíasson målar bilder, och jag kliver in i dem och traskar runt bland tåtelgräs, ljuster och kyliga skafferier fyllda med mjölk och havrekakor.

Berättelserna i berättelsen lämnar mig alla med en känsla av, ja hur ska jag uttrycka mig ..? Av att befinna mig i mellanrummet mellan en tillvaro som är bekant och något nytt som obönhörligt kommer att svepa undan det hemtama. Vart tar man vägen när hemma inte längre finns? Vad tror man på när ungdomens blick skuffar undan barnets, och det man tagit för sanning visar sig vara en fasad? Allt kommer att förändras från grunden, och Det gula huset befinner sig i andhämtningen innan.

Similar Posts:

• Roffare och och andra monster
• Natur och människa
• En bok för att klyva mörkret
• Storslaget i mytiska landskap
• Mångbottnad klaustrofobi

Eva och Simon har slutat att prata om sin historia. Eva fick i sin ungdom ett barn med en tio år äldre man som lämnade henne när hon blev gravid. Sonen lärde hon sig aldrig att älska och lämnade bort när han var sex månader gammal. Hon berättade om barnet för sin man Simon när de redan hade varigt gifta i ett år. Han blev upprörd tyckte inte att det var något man höll för sig själv. Det var en viktig sak menade han och tyckte att de borde söka upp det barn som hon hade förträngt. Samtidigt tyckte hon att han skulle glömma sin judiska bakgrund, familjen som försvann, släktingarna som dog i koncentrationsläger. Det var inget de borde berätta för de tre döttrarna tyckte hon.

Tiden går. Döttrarna tycker att de borde skaffa hjälp till hemmet. Så kommer Marija in i deras liv. En lettisk kvinna som inte bara blir deras städerska utan också deras vän. Lika snabbt som hon blir en del av deras liv förvisar de henne sedan när hon fäller en negativ kommentar om judar. Dock utan att tala om varför de förvisar henne, varför hon sårar dem.

De blir äldre, gamla och Simon blir sjuk. Det är dock inte sjukdomen som är det centrala i romanen, det är minnet och kommunikationen. Han försvinner allt mer in i sig själv, slutar att prata med Eva och kan ibland bara gå iväg utan att säga något om vart han ska. Det får Eva att undersöka deras minnen deras kommunikation. När han blir sjuk försvinner inte bara han långsamt ifrån dem, de försvinner också, på sätt och vis försvinner hon också.

”Det er ikke bare følelsen av at han ikke er der lenger. Det er følelsen av at du selv heller ikke er det.”

Demenssjukdomar ställer allt på ända. Ändå är det sällan framtiden man talar om när det drabbar en. Det man talar om, vill bevara är minnena. De som långsamt försvinner ifrån en.

Det finns ett motstånd och en distans i relationen mellan Eva och Simon, även innan sjukdomen kommer smygande. Det gör det svårt att nå dem även för mig som läsare. Den distansen är intressant och intressant är att upptäcka att det inte är sjukdomen som gör det. Det som Eva saknar har kanske aldrig riktigt funnits.

Det är svårt att formulera sig kring förlust, svårt att tala om det som inte är. Merethe Lindström har lyckats göra det och det på ett av de vackraste språk jag har läst den här sommaren. Hon formulerar saknaden efter det som inte är, och egentligen aldrig har varit. Ni måste läsa själva för att förstå.

Det är ett ord som upprepas genom romanen, taushet = tystnad. Att få grepp om den är svårt men det har Merethe Lindstrøm lyckats med.

Similar Posts:

• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.
• Möte över generationsgränserna
• Livet i boken i boken
• En familj faller samman

- Boken är inget självbiografiskt projekt. Men faktiskt så hände samma sak med min far; något år innan han dog tystnade han mer och mer. Det var inte så att man kunde se att det var en demens, han var klar och närvarande, men blev plötsligt tystare och tystare, säger Lindström till Svenska Dagbladet.

Merethe Lindström föddes 1963 och debuterade redan som 20-åring, med novellsamlingen Sexorcisten og andre fortellinger. Hon är en älskad författare i sitt hemland, både bland läsare och kritiker, men ingen av hennes tidigare böcker har rönt sådan uppmärksamhet som Dager i stillhetens historie.
Foto: Scanpix.

Priset på 420 000 svenska kronor kommer väl till pass.

- Jag har sålt lite böcker, men inte mycket. Så man kan nog säga att jag är en av de författare som verkligen behöver pengarna.

Similar Posts:

• Minnets språk
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• I krigets fotspår