Kapitlen är föredömligt korta men rymmer lika mycket historier som de fullmatade låttexter som sjungs på Springsteens första två album. Berättandet pendlar mellan lågmälda partier till plötsliga explosioner i utropsteckenrika utsagor om rockens intåg i den unge Bruce liv, svettiga dansgolvsupplevelser eller för den delen den gradvisa födelsen av E Street Band. På liknande vis har boksidorna ständigt sin spegel i musiken, i de euforiska utbrotten på Born To Run eller Nebraskas skuggiga grubblerier. Det kan ju mycket väl vara så att det finns minst en Bruce Springsteen-låt för varje facett i livets kalejdoskop.

Har du hört den långa monolog som föregår The River på boxen Live 1975-1985? Där får man ett utsnitt ur den minst sagt besvärliga relationen mellan Bruce och hans far. Kampen för att nå fram till pappan löper färgar av sig på den råa Adam Raised A Cain, det vackra försoningsförsöket som är Independence Day, skildringen av det själadödande fabriksarbetet i Factory och ett stort antal ytterligare låtar. Temat löper som en röd tråd genom hela Bruces liv och dyker följaktligen ideligen upp som ett spöke på självbiografins sidor. Som barn får han uppdraget att hämta sin far från bardisken, senare tvångsklipper pappan av hans hippiehår och familjen får utstå våldsamma utbrott. Sent omsider får Douglas Springsteen en sjukdomsdiagnos, paranoid schizofreni och jakten efter en sorts långsamt famlande fredsuppgörelse startar om på nytt. Bruce skildrar det hela med utlämnande intimitet och de sista kärleksfulla kapitlen om de, på helt olika villkor, kämpande föräldrarna lockar fram tårarna. Detsamma gäller för avsnitten om de avlidna E Street-medlemmarna Clarence ”Big Man” Clemons och Danny Federici.

Överhuvudtaget när Springsteen beskriver personerna som spelat viktiga roller i hans livshistoria är porträtten påfallande mångsidiga. Det krångliga och bristfälliga i varje människa tillåts ta plats intill det lysande, magiska. Ambitionen att teckna verkligt ärliga och ömsinta bilder av vänner och släktingar lyser genom kedjorna av ord.

Den krokiga vägen mellan olika bandkonstellationer skildras ingående men den här rockbiografin halkar oftast inte ner i det klichéartade och typiskt anekdotiska träsket. Någon gång dyker funderingarna på varför just den här händelsen fått ett eget stycke text och att en hårdare redigering nog hade varit på sin plats men det dröjer aldrig länge innan det kännbart relevanta tagit över igen.

Skärskådandet av den egna personligheten och psyket är ibland brutalt närgånget, till exempel när de återkommande depressionsanfallen behandlas. De själsliga ärren läker långsamt och den skakiga självbilden hänger kvar långt upp i åren men beskrivningen av det inre landskapet är ändå präglad av en djup och mogen eftertänksamhet. Born To Run är en komplext reflekterande men samtidigt underhållande och lättläst nedteckning av livet när det rusar på, stannar upp och för alltid sätter sina spår i en.

Similar Posts:

• Ballad om en självladdande idolbild
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Norrlands hungriga hjärtan faller platt
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Rumphugget och brist på doft

Sedan dess har det kommit flera böcker av Auster där han söker komma underfund med vem han själv var som barn och yngling och hur det format honom som människa, man och författare. Ungefär i den ordningen också. Senast gjorde han det i Winter Journal (Vinterdagbok, 2013) där han framför allt tar sin utgångspunkt i kroppen och dess upplevelser.

Nyutgivna Rapport från Insidan lanseras som en fristående tvillingbok till Vinterdagbok. Men istället för kroppen är det de inre upplevelserna som ska avhandlas.

Boken består av fyra sins emellan helt olika delar. I den första, som delar namn med boken, skriver Auster om sin barndom i New Jersey, hur olika upplevelser påverkar honom. Inte minst intresset för baseboll och film. Men också ett gryende medvetande om de ras- och klasskonflikter som blev allt mer påtagliga i det amerikanska samhället under 50- och 60-talet.

Den här delen är också den bästa. Han fångar den existentiella känslan av främlingskap inför världen med ett språk som (i Austers svenska husöversättare Ulla Roseens tappning) flyter fram som en obeveklig men stillsamt flödande flod.

Då och du kunde du utan synbar anledning plötsligt tappa kontakten med vem du var. Det var som om den varelse som bodde i din kropp hade förvandlats till en bedragare, eller rättare sagt till ingen alls, och medan du kände hur ditt jag sipprade ut ur dig gick du omkring i en känsla av häpen upplösning, osäker på om det var igår eller i morgon, osäker på om världen framför dig var verklig eller någon annans fantasiprodukt.

Barnet Paul Auster ger känslan av detta mentala flykttillstånd ett namn: ”förvirrad”. Ännu idag, när författaren närmar sig de sjuttio kan han med några års mellanrum känna detta tillstånd. Nu ser han det som en repetition av sin egen död, ett sätt att få reda på vad som sker med honom när han försvinner.

Auster skriver illusionslöst om sin olyckliga familjs upplösning som driver systern in i galenskap och han själv till ”en man som har tillbringat större delen av sitt liv med att sitta ensam i ett rum.” Se där en vacker beskrivning av vad en författare är!

Tyvärr tycker jag inte att resten av boken håller vad denna inledande essä lovar. Den nästa delen består av två längre resuméer av två filmer som gjorde stort intryck på den unge Paul: The Incredible Shrinking Man (I skräckens klor) från 1957 och I Am a Fugitive from a Chain Gang (Jag är en förrymd kedjefånge) 1932. Båda filmerna handlar om män som oförskyllt blir offer under otursamma omständigheter.

Referaten blir som ett slags noveller, fast utan gestaltning, och jag kan inte låta bli att tänka att de känns lite inslängda i boken utan att riktigt kunna motivera sin plats där.

Den tredje delen, Tidskapsel, består av brev som Auster i tjugoårsåldern skrev till sin blivande hustru, författaren Lydia Davis, företrädesvis från sin tid som student i Paris. Anspråken är inte så sällan ganska pretentiösa.

En gång ville jag leva med ryggen vänd mot samhället. Nu inser jag att det är omöjligt. Även samhället måste mötas – inte med kontemplationens renhet utan med avsikten att handla. Men handling som emanerar från en moralisk hållning skrämmer ofta folk … därför att den inte verkar ha en entydig överensstämmelse med sin avsikt.

Och här måste jag erkänna. Jag har läst alla Austers romaner och även om jag tycker att han ganska ofta upprepar sig vad gäller motiv och att han ibland skriver in sig i återvändsgränder som han inte riktigt kan ta sig ur med hedern i behåll så tror jag aldrig att jag har haft tråkigt när jag läst honom. Det har jag nu, när jag tvingas läsa den unge Austers brev. Visst, det kan vara intressant i sig att läsa om en ung mans sökande efter en identitet, men om nu den vuxne författaren är en utsökt stilist, varför läsa den yngre versionens mer valpiga texter? Nej, jag kan inte riktigt uppbåda tillräckligt med intresse.

Den sista delen består av bilder som tjänar som bokstavliga illustrationer till de tre essäerna. Bilder på basebollstjärnor, ur filmerna som refererats, platserna som Auster varit på, och så vidare.

Så för att avsluta: mitt intryck av boken är därför splittrat. Som en rapport från insidan hur det var att växa upp under 50- och 60-talet i USA i en till stora delar dysfunktionell familj bildar den inledande texten och bilderna som hör till den en intressant historia. Det hade räckt med den.

Similar Posts:

• Memoarer i vintertid
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Ett liv som hund
• Oförglömliga karaktärer
• Vad jag saknade

När Richard Ford låter oss göra ett fjärde nedsteg i Frank Bascombes liv har han hunnit bli sextiosju år, och själva ålderdomen som sådan är en högst påtaglig faktor. Inte bara ur den rent kroppsliga aspekten, där en plötslig erektion ses som dagens händelse, eller den genomgående förstoppningsproblematiken, utan även en mental förändring där lusten för nya intryck verkar avsomnad. Frank vill helt enkelt uppnå en enkelhet. Att livet ska ha sin sakta gång och att hans cirklar inte ska rubbas mer än nödvändigt. Han försöker avsäga sig sina kvarvarande vänner. Inte genom någon konfrontation utan mer genom att accelerera sin passivitet, så att det som är på väg att rinna ut i sanden rinner ut lite fortare.

Frank må vara, som det står på bokens baksidestext, sinnebilden av den typiske amerikanen. Men när det gäller ålderdomsproblematiken är jag beredd att expandera begreppet. Möjligen inte så långt som till universell, men i vart fall till kulturer som den västerländska, där ålderdom i sig inte ger någon direkt statusökning. Här har vi en person med ett rejält bagage av erfarenheter, men ändå ett bagage som inte är direkt unikt, utan snarare samma slags resväska som de allra flesta kommer dragandes med efter knappa sjuttio år. Något som gör läsningen rejält vemodig och stundtals skrämmande. Skrämmande för att små fragment av igenkänning redan finns där, och detta fast tiden till Franks ålder ändå ligger mig några årtionden in i framtiden. (För någon vecka sedan kom lokaltidningen Mitt i Hägersten/Liljeholmen inte i brevlådan som sig bör en tisdag, utan först på onsdagen. En bagatellartad händelse jag inte bara reflekterade över utan faktiskt även störde mig lite på.)

Temat må vara universellt, men Kan jag vara Frank med dig? (översättningens ordlek fungerar sådär) är ändå en väldigt amerikansk roman i bemärkelsen att den ger ett förträffligt nutida vardagsperspektiv över den medelklasstillvaro där det stora flertalet i USA har sin hemvist. Haddam, New Jersey må vara en adress som Ford själv hittat på, men få litterärt skapade platser andas en så stark doft av realism. President Obama har blivit omvald och stormen Sandy har precis passerat och lämnat död och förstörelse i sitt spår. Båda händelser tjänar som en utmärkt fond till att få in en vardagspolitisk dimension i romanen. I det relativt välbeställda majoritets USA går skiljelinjerna grannarna emellan och märks ut av Obama- respektive Romneyklistermärken på bilar eller skyltar i trädgårdarna. Frank irriterar sig på de senare men debattlusten bromsas in av önskan efter lugn och ro och stannar därför oftare i tankevärlden än uttalas.

Kan jag vara Frank med dig? är givetvis också ett återseende, om än oväntat, och möjligen det sista med en litterär skapelse som funnits i närmare trettio år. Men de två före detta sportjournalisterna från södern är ju trots allt jämnåriga och trots anpassningen till den loja pensionärstillvaron betvivlar jag ändå att de inte skulle ha någonting att säga som sjuttiofemåringar. Kanske går det bara lite långsammare. Men kan man skriva som Ford och har en person som Frank att skriva om, så behöver det inte vara full fart. Det blir riktigt bra ändå.

Similar Posts:

• När gränsen överskrids
• En nobel kortroman
• Ojämnt från Auster
• ”en negerflicka berättar sin barndom”
• Korta tablåer om en släkt