I det italienska huset skall Filip arbeta med sin konst och Miriam med sin avhandling om smärta. Miriam är helt upptagen med sömn och smärta och har blivit narkosläkare i syfte att förstå smärta bättre. Kanske kan man bota smärta med sömn?

Tillsammans har Miriam och Filip dottern Olivia. Miriam är livrädd att Olivia skall dö i plötslig spädbarnsdöd, trots att hon inte längre är ett spädbarn. Rädslan leder till nattliga sömnrubbningar hos både mamma och dotter. Dagarna går sedan åt till att försöka få Olivia att sova, i vaket tillstånd är hon en allt för svår ansträngning. Ingen av föräldrarna verkar ha någon längtan efter att tillbringa någon tid med dottern. Inte med varandra heller för den delen. De önskar bara bedövningen.

Sömnen är det mest eftersträvansvärda. Den vakna tiden smärtstillas med stora mängder gin. När smärtlindringen är total kan de kanske glömma vad som pågår i havet som de betraktar från sin solterass?

När en vän till Filip besöker dem försöker han diskutera flyktingkatastrofen som pågår alldeles bredvid. Men han får ingen respons. Miriam och Filip har fullt upp med att fly sina egna liv och sin egen smärta. Vännen, Ashkan, är journalist och skall göra ett fotoreportage från Lampedusa. I jämförelse med Filip och Miriam verkar han engagerad, men också hos honom kan man ana en önskan till flykt:

Ashkan känner sig plötsligt trött. Han orkar egentligen inte prata om sin dag. Han skulle vilja berätta för Erika hur det var att gå omkring på Lampedusa efter att ha läst så mycket om platsen. Men det här samtalet kan han vara utan. Det känns tungt, att hela tiden bära Filip i konversationen utan att riktigt orka konfrontera vännens okunskap, är påfrestande. Det är tid för vila. Tid att lyssna till det närliggande havet och dricka ett till glas vin. Tid att bli mätt.

Och när vi får följa honom i jakten på bilder i Lampedusa får jag känslan av att engagemanget ligger kanske främst där, i jakten på ett bra reportage?

Negar Naseh tecknar i de fördrivna ett porträtt av helt avtrubbade människor på ett sätt som får mig att känna både avsmak och att det där … det är ju jag! När jag köper mig ett par alldeles för dyra, brusreducerande hörlurar för att stänga in mig i en bubbla, när jag stänger av nyheterna, när jag inte orkar ta diskussionen, när jag inte orkar bry mig, då är också jag Miriam.

Similar Posts:

• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Äktenskapliga band
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• Förtjusande sommarskräck!
• Mystik, drömmar och mellanålder

Och bokmässan pågår fortfarande för fullt. Inget fel alls, bokmässa, att vara lite svårfångad. I år var mitt urval lite mer intressestyrt. Jag hade Rum för poesi, till hjälp, tack rum! En plats för ett möte med poeter och poesi – mer direkt och nära ovanför montervimlet.

Jonas Ellerström (Foto: jag)

På tal om Rum för poesi så är det där Brasilientemat kommer in för mig. När det gäller poesi och poetiska rörelser i Brasilien så är ordet ”mångfald” ganska underdrivet. Det är snarare ett poetiskt sammanhang knutet till olika städer – och verkar i lokala intellektuella och konstnärliga kretsar. Renato Lessa (ordförande i Stiftelsen för Brasiliens Nationalbibliotek) berättade att Brasilien satsar på både en nationell och en internationell kulturpolitik – att synliggöra brasilianska konstnärer och författarskap genom att satsa bland annat på översättningar och som nu, på bokmässor runt om i världen. Och jag vill öppna den brasilianska poesidörren! fler översättningar och antologier. Poesin värderas högt i Brasilien – som den ska värderas. Folkligt intresse. Utanför tanken om att poesin är i kris, för det kan den väl aldrig bli? I alla fall i tanke – så tänker jag. Jag kommer recensera bland andra Paulo Henriques Britto i höst för dagensbok.

Min första intervju klockan 11 i torsdags var med Jonas Ellerström, förläggare, poet och översättare. Utifrån hans så annorlunda poesihistoria Under tidens yta. Mer om förlaget och intervjun kommer så fort jag kan men lite spontant från den intervjun – att han tycker att det är viktigt att inte helt köpa rådande ”litterära kanon”. Ellerström vill hellre visa på mångfalden genom att bryta mot kanon genom att presentera namn som kanske glömts bort men som varit viktiga i sin tid och sammanhang, ofta med samma litterära kvalitet som de som blev de stora namnen. Att belysa hur alla författare växer i sina sammanhang, influenser som inte alls kan göras obetydliga. ”Kanon” har sällan fel – men är djupt förenklad, menar Ellerström, som gärna vill se mer av dylika initiativ till poesins historieskrivning, av redaktörer, poeter och framför allt från läsare av poesi. ”Sakletaren” Ellerström – konstaterar att boken är mer av ett kärleksfullt intresse för poesin, ”till läsare att läs det här”, och samtidigt återintroduceras några av 1900-talets bortglömda diktare och diktverk.

Ett seminarium om Marguerite Durass näst sista bok Att skriva – och nej, det är inte som titeln antyder en handbok – men ett gott råd ger hon tydligen angående att skriva: ”Håll dig borta från människorna.” Tydligt understruket dessutom då ordet ”ensamhet” finns nämnt över 150 gånger i boken, säger Kennet Klemets som översatt boken. Att skriva är Duras litterära testamente till eftervärlden – enligt Klemets.

Negar Naseh (foto: jag)

Jag hamnade på ett seminarium med Negar Naseh och Lotta Lundberg. Om modersrelationen mellan dotter och mor, ett klassiskt tema. Negar Nesah har skrivit Under all denna vinter, en roman som tar tematiken och fullständigt gör sin grej. En unik debutroman och Naseh är en stor gestaltare.

”De flesta barn, har ju någon gång tänkt tanken modersmord. Kanske inte så direkt, men …”

Beklagligt nog fanns inte tid för min inbokade intervju med Lars Lerin om hans bok Egna hem (CKM Förlag). Lerin är ju ett dragplåster i dessa sammanhang – stor folksamling kring SR-montern igår när han samtalade med Marie Lundström i ”Lundströms Bokradio” (P1). Och han berättade att han i sommar har stängt in sig i sin varma ateljé och målat bokpärmar. ”Jag har målat pärmryggar i sommar.” Bokryggsmålningarna ska ställas ut på Lars Bohmans galleri, vernissage 2 oktober. Lerin är också aktuell med ljudboken Snigelsommar (Tundell Salmson audio) och med Naturlära: limes norrlandicus (Albert Bonniers Förlag).

Lars Lerin blir intervjuad av Marie Lundström (SR P1) (Foto: jag)

Några möten bland många fler. Mer om fler inom kort. Nu är jag trött. Trött på vimmel. Ska hem.

Similar Posts:

• Min mässa
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Alltför grunda intryck

Sommaren på landet gav mig tid att läsa. Mycket skräp, naturkåserier – fjantiga litterära naturbetraktelser. Bygdehistoria, Sveriges flora – en svampbok samt några lite mer vettiga böcker. Och sen tog semestern slut. Jag borde ha läst Under all denna vinter istället – när jag hade så gott om tid. Istället för att läsa humoresker om djur, om räven och järven, så borde jag så här eftertänksamt efteråt prioriterat tid åt Negar Nasehs debutroman. Som är briljant. Konstnärligt utmärkande, framstående. Punkt slut. Jag kan om så, sluta här. Ska jag? Låt mig.

Men jag fortsätter.

Om boken… Själva berättelsen tar slut efter 200 sidor – jag var tyvärr inte alls beredd på det. Vad som följer är istället en författares dagbok, en processbok om romanen jag nyss läst och nyss förstått att här – är den slut, berättelsen slutar här. Men gör det något? Att i en bok ha en bok om boken? Nej inte alls, om jag varit beredd så nej – vilket jag inte var, så svar: Ja, där och just då – men efteråt; nej – det gör inget alls. Arbetsdagboken som följer är måhända en liten ironisk vink till autografiernas manliga genigestalt. Men den skildrar snyggt författarens metoder och romanens tillkomst och inspirationskällor — i skrivande och berättande, vilka böcker Naseh läst under tiden, skrivprocessen. Dagboken blir i sin utformning även den som en roman. I vissa fall: — smått maniska fördjupningar, i mytologi, konst och författarskap.

Men jag har en känsla av att jag borde ha läst mer försiktigt, skruvat ned tempot — jag lider en viss saknad av platsen, berättelsens utrymme – huset som ligger skyggt beläget i en skog någonstans i Västmanland, en avfolkad plats dit Helene flyttat tillsammans med pojkvännen Adam. Där är berättelsens presens, som växlas med återblickar i form av minnen från föräldrahemmet på Marsö, skärgårdsön där Helene växt upp. Med sin moder och äldre syster Eva – fadern bor utomlands, obetydlig och samtidigt betydlig – knappt omnämnd finns han ändå som karaktär. Men tillbaka till platsen i berättelsen: En vildmark, ett hus mitt i en skog, vid en sjö.

Jag bor vid A- och O-träsket som mynnar i Kålabodaån som mynnar i Burträsket sim mynnar i Kvarken som är en del av Bottenviken som är en del av Östersjön som leds ut i Nordatlanten som tillsammans med Sydatlanten utgör ett av världshaven som alla blandas med varandra och täcker större delen av jordklotet.

Helenes mor – moder – kommer och hälsar på några dagar. För första gången kommer hon dit och hälsar på. Skeendet är gestaltat genom Helene, hennes tankar och minnen, reaktioner. Inledningen av boken, Helenes noggranna planering inför besöket: mammans favoritskorpor som tar flera veckor att baka, att förfina i en vilja till perfektion; vilka böcker som hon köpt, dedikerat och ska lägga vid moderns säng. Smått maniskt kan de tyckas vara, förberedelserna inför moderns besök, men det ger en bild av att mötet är viktigt, varvid författaren tidigt planterat en förväntan — vad kommer hända i mötet, ett katastroftänk. Platsen beskrivs mästerligt i bilder, som med olika filter av disharmoni som krockar mot ett till synes harmoniskt liv. Men inte alls förvirrande – romanen är sinnlig i sin form – ett ständigt ökande tankeflöde, tankefoster. Karaktärens yta förändras knappt när bokens handling drivs mot bråddjupet av inre tankar. Ytan i mötet med den kontrollerade och smått känslokalla modern, driver det underliggande till vansinne. Men ingen är ond, ondskan finns där — men inte förklarad, inte motiverad. Naseh förklarar i sin arbetsdagbok:

Jag behöver ingen ondska som ska straffas. Jag är trött på det. Jag behöver ett sinne, ett psyke vari det utkämpas en strid. Jag behöver inte veta vad som händer sedan och om det är realistiskt. Jag bryr mig inte. Jag eftersöker det som sker inuti och som tvingas komma i kontakt med omvärlden. Eruptioner av vansinne och brott är ögonblicksbilder, bakom dessa finns tankegångar, missuppfattningar och förorättanden som skulle vara spännande att få belysa.

Inte heller gestaltas galenskapen mer än som mänsklig. Den finns.

Boken är som att vakna från en dröm man mått bra i, i slummer en morgonlycka! Innan vardagens löften och strunt gör sig påträngande. Från detta morgonslummer till vardaglig oro till skräck och villfarelse – så kan bokens dramaturgiska motor förklaras, eller som fiskgjusens jakt — sänkande, sjunkande tydligt mot vad, snarare om den ska eller inte ska? — riskera sig själv för bytet. Men det säger ju inte så mycket. Hur författaren genomför en så nära känslostyrd och mänsklig växling, från förnuft till skrämmande oförnuft, bilder som stannar kvar som minnen – även hos läsaren, vad jag minns som bildkonstnärliga mästerverk – hur det görs och av vad? – genialt i vart fall, berättandets subtila skiftningar, bilderna och lager på lager på lager av förvandling och sömnlöshetens övertänkta. Boken är evolverande. Som korpens luftlekar är språket, lika fritt och självklart — begåvat.

De leder henne. En på varje sida. De styr henne. Och hon har inget emot det, låter sig ledas. Att hon inte kan se dem, inte vet hur de ser ut, stör henne inte, snarare tvärtom, det är skönt, bekvämt att inte se och behöva ta ställning till dem. Hon hör viskningar, ett mumlande, meningar som inte går att särskilja. Två röster som dansar, tar vid och fyller ut.

Obehagliga varelser tar vid – och i berättelsens andra del ”Epikris” – blir synerna och ljuden, rösterna, allt mer konkreta och skrämmande. Men att ja! här en bok att läsa. Läs Nasehs romandebut. Läs … men läs inte för fort. Det kommer ångras efteråt. Tro mig.

Similar Posts:

• Sömnig kyla i hett landskap
• Flickor som försöker fly
• Kyla och hetta
• Vecka 33: att signeringsköa eller icke signeringsköa…
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor

Min andra reaktion blev att faktiskt på riktigt ifrågasatte varför jag lägger tid, pengar och nervöst magont i signeringsköer på att få de där signerade böckerna av mina hjältar. Jag vet faktiskt inte. Ibland är det ju faktiskt inte alls kul, det känns som att författaren är en stackars ledsen robot som alla vill ha något av och som ingen behandlar som en människa. Tryckt tyst stämning. Signaturen i förstaupplagan blir en påminnelse om att jag var en av de där 50 personerna som krävde att mitt namn skulle stavas med C och inte med K men inte vågade säga mycket mer än det.

Men sen tänkte jag fuck it, det är faktiskt oftast väldigt roligt, och det finns jobbigare arbeten än att skriva sitt namn om det nu är så att författaren helst skulle vilja vara någon annan stans. Författare är aldrig som sina verk, eller i närheten av vad jag trott. Men det är ju det som är så himla kul. Så nu när det äntligen börjar vara socialt accepterat att längta till bokmässan sitter jag med katalogen och kryssar för årets signeringsmåsten (Siri Hustvedt – jag syftar på dig). Det kommer bli stelt, nervöst, tryckt stämning. Men också alldeles, alldeles underbart.

På måndag skriver Ella om Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Den handlar om vad ”valfrihetsrevolutionen” och införandet av principer från näringslivet inneburit i framför allt skattefinansierad vård, skola och omsorg, men också var den de synen på verksamheterna kommer ifrån. En slags grundbok i välfärdens omvandling, full av konkreta exempel och begripliggjorda teorier och forskning – alldeles i lagom tid inför riksdagsvalet i höst.

På tisdag recenserar Kari sammanfattningen Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century. Efter en vår av Pikettyhysteri sitter den här lilla boken som en smäck. En balanserad sammanfattning av själva innehållet i Pikettys bok. Inga krusiduller, inget hiss eller diss. Bara en sammanfattning av mycket intressant ekonomisk forskning.

På onsdag recenserar Håkan debutanten Negar Nasehs Under all denna vinter. ”En underlig roman — men … vilken debut! Berättelsen, berättandet — i första person vrids perspektivet subtilt mot förtryckta galenskapen. Underbar berättelse.”

På fredag recenserar Josefine om romanen Till T av Susanne Brøgger som handlar om dysfunktionell familj i fablernas värld som ska dricka te.

På söndag skriver Cecilia om Linn Bursells debut Allt som är. En välskriven och drabbande historia som dock försöker få in lite för många berättelser på den lilla ytan.

Similar Posts:

• Om Piketty är rockstjärnan är Roine förbandet
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Sömnig kyla i hett landskap
• Till T
• Norge Norge är ett ___ land