I korthet är handlingen den att en engelsk präst vid namn Peter Leigh, f d narkoman och inbrottstjuv, har blivit utvald att resa till planeten Oasis för att predika den kristna tron för urinvånarna. Han är med andra ord en missionär av klassiskt snitt så till vida att historien lika gärna kunde ha utspelat sig på 1800-talet och Oasis vara det som då kallades för ”mörkaste Afrika”.

Till skillnad från i mer traditionell science fiction skippar Faber helt expositionen. Hur det kommer sig att Oasis har upptäckts och att det ens går att skicka dit folk är inget vi behöver bekymra oss om. Denna förmenta underlåtenhetssynd bidrar snarare till att vi framför allt koncentrerar oss på Peters inre utveckling och den allmängiltiga karaktären hos hans dilemman.

På Oasis finns det en koloni bebodd av olika specialister. Det visar sig att de delar en hel del karaktärsdrag med varandra som gjort att de bedömts vara lämpliga för uppgiften. Vad denna uppgift egentligen består av har Peter inte riktigt klart för sig, och ska inte heller avslöjas här.

På Jorden finns Peters fru Beatrice kvar med deras katt Joshua. De har inga barn men på vägen till det flyg Peter ska ta till rymdbasen älskar de med varandra vilket resulterar i att Bea blir gravid. På Oasis träffar Peter urinvånarna och bygger tillsammans med dem en kyrka. De är mycket intresserade av Bibeln, som de kallar för Boken om märkliga nya ting, och särskilt det nya testamentet. De är inte särskilt förtjusta i Peters försök att förenkla och göra budskapet begripligare genom att översätta det till deras erfarenheter eller anpassa det till deras språks egenheter.

Ändå tyckte han sig hos oasierna märka en känsla av underlägsenhet som bekymrade honom. Han ville inte vara som någon gammaldags, imperalistisk missionär som struttade omkring som en Moses i safarikostym och drog fördel av missuppfattningen att han vara av samma stam som Jesus och att Gud var engelsman. Han funderade på att varsamt ta ur oasierna deras vördnad för Boken, med ett upplysande tal om de olika språk som låg bakom texten från sextonhundratalet, men kom fram till att en sådan föreläsning bara skulle göra saker och ting mer komplicerade.

Med sin fru kan Peter kommunicera via ett slags mailsystem kallat för slungan. Han berättar om sitt arbete på Oasis, gärna kryddat med bibelkommentarer och utläggningar om de svårigheter han möter i sina försök att kommunicera med såväl utomjordningar som sina kolleger i kolonin.

Under tiden sker katastrof på katastrof på Jorden vars återverkningar snabbt även når England och radikalt påverkar Betrices liv. Peter är å andra sidan inte särskilt lyhörd vilket resulterar i att Beatrice anklagar Peter för självupptagenhet och emotionell kyla. Just de egenskaper som han delar med övriga medlemmar i den jordiska kolonin. Sprickan mellan man och hustru ökar ju mer Peter hävdar att bara hon håller fast vid tron så kommer allt att lösa sig. Det är ju den som har räddat honom från konsekvenserna av hans tidigare liv som drogmissbrukare.

Efter att under så många år ha spelat ett spel, utnyttjat alla han träffade och ljugit och än värre, hade han gjort sig själv oskuldsfull. Gud hade dragit ett streck över hans förflutna. Mannen som en gång lättvindigt hade strött kraftuttryck som ”Herre jävlar” omkring sig, blev mannen som sa ”hoppsan”.

Till sist måste Peter välja var hans solidaritet bäst behövs. Bland oasierna vars lugn och vänlighet han beundrar och det uppdrag han är satt att utföra, eller hos Beatrice, vars prövningar, ensam och övergiven, bara blir värre och värre? Eller ska han med Guds hjälp döma henne för hennes vacklande tro?

Det kanske kan låta som att detta är en tung berättelse om en missionerande prästs uppgörelse med sig själv och sin tro? Så är inte riktigt fallet. De drygt 600 sidorna läser man nästan lite för snabbt och lätt. Fabers stil är bedrägligt enkel och det kan vara lätt att missa det som utspelar sig mellan raderna. Boken har en hel del spänningsskapande inslag som gör att det är svårt att lägga den ifrån sig. En bladvändare med andra ord.

Similar Posts:

• Mänskliga splittringar
• Av Pelle rot och stam?
• En historisk Jesus
• Gud är inte god
• Evangeliet enligt Jonas

Jag håller med. Det är en njutning att glida över hans formuleringar. A cappella gavs ut 2002 på engelska. Och jag tror fans av Faber redan har svalt den senaste översättningen med hull och hår. För snabbt går det. Den är kort till skillnad från Sugar som ligger på 876 sidor.

Courage Concorts, en a capella vokalensemble, repeterar hårt på den belgiska landsbygden inför framförandet av Pino Fugazzas, en infant terrible, mästerverk Partitum Mutante. Ett kvasiintellektuellt stycke som omhuldats i en dimridå av genalitet. Egentligen en falsk jävel som spelar på sitt italienska låtsastokiga envishet. Eller nåt i den stilen.

Hur som helst består the Courage Consorts av fem medlemmar vars gemensamma nämnare, i det här fallet sången, förenar dem. Men det är inte där handlingen ligger snarare dröjer den sig ständigt kvar i Cathrine Consorts trasiga själsliv. Den hakar upp sig vid de onämnda konflikter som tyst ekar i varje konversation och diskussion mellan medlemmarna. Men A capella är också en hink vatten som har kastats ut, och frusit till ett tillstånd av blixthalka. På den isen glider jag fram med orden under mig. Faber är välformulerad, till den grad att innehållet far förbi. Eftertanken kommer när pärmen slutits.

För mig blir det slutligen en samling trasiga människor som envist slår sig fördärvade mot en omöjlig komposition. De stångar sig själva och varandra blodiga i kampen mot stycket som helt enkelt inte går att pressa ner i deras halsar. Slutligen erkänner Partitum Mutantes upphovsmakare, per telefon, att stycket har ett inneboende fel. Det förlösande orden ställer ensemblen på kant.

Okej, Faber lämnar dörren på glänt. Jag vill läsa mer av honom. Men A capella känns inte sällan som något Faber själv med nöd och näppe har pressat in på några sidor för sakens skull. Det är mer en uppvisning kanske ett mellanspel, om än vackert, men ack så glatt och ljummet engagerande.

Similar Posts:

• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble
• Inte så Faber men bra ändå
• Faber håller stilen
• En briljant roman som överraskar
• Musorna har flyttat till Skottland

En stor del av förklaringen är givetvis att det är första gången jag läser honom på svenska. Översättningen är habil, men en språkbegåvning som Faber är omöjlig att göra rättvisa i en översättning och hans personliga stil går oundvikligen förlorad. Men det är inte hela förklaringen, sanningen är att Sugar som roman betraktad skiljer sig markant från det han skrivit tidigare. Sugar är i alla avseenden en mer "klassisk" och konventionell roman än det Faber brukar skriva.

Det tog Faber ett decennium eller så att färdigställa Sugar och mycket av den tiden gick åt till att göra historiska efterforskningar för att det 1870-talets London som beskrivs i boken skulle bli så autentiskt som möjligt.

Innan jag började läsa boken var jag rädd att Faber skulle ha försökt pressa in så mycket som möjligt i boken av den kunskap han förvärvat för att all den tid han investerat inte skulle kännas bortkastad. Den känslan infinner sig dock inte, han tycks nöja sig med att utnyttja kunskaperna när han behöver dem.

Nu är jag långt ifrån någon expert på 1870-talets London och kan därför inte uttala mig om i vilken mån han lyckats med att autentiskt skildra denna tid och stad, den enda miss jag hittar är att olika karaktärer i boken vid ett fåtal tillfällen använder sig av ordet "robot", ett ord som fick sin spridning genom Karel Capeks R.U.R. som skrevs först runt 1920, ordet robot fanns med andra ord garanterat inte i 1870-talets London, å andra sidan kan det ju också vara översättaren som tagit sig friheter. I vilket fall som helst är det ju bara en petitess i sammanhanget, hade jag inte varit ett stort fan av Capek hade jag förmodligen inte ens reagerat på det.

Huvudpersonerna i Sugar är främst den prostituerade unga kvinnan med samma namn och William Rackham, motvillig arvtagare till faderns affärsimperium. Faktum är att det är Williams möte med Sugar som får honom att axla rollen som affärsman av den anledningen att han behöver mer pengar om han skall kunna köpa loss Sugar så att han får ha henne för sig själv. Däri finns navet utifrån vilket romanens berättelser skjuter iväg som stenskott i olika riktningar och mer än så vore bara onödigt att avslöja.

Man lär aldrig känna karaktärerna i Sugar så till den grad att de blir förutsägbara, man vet aldrig riktigt hur de kommer att agera eller reagera vilket onekligen känns uppfriskande. Det är mycket däri bokens drivkraft ligger, i det faktum att man inte får något grepp om karaktärerna och därför inte heller någon känsla för var de är på väg, eller vart de skall föra historien.

Bokens huvudberättelse innehåller egentligen inte i sig så många spänningsmoment av den typ som gör att man hela tiden drivs att läsa vidare, man läser inte vidare för att få svar på frågor utan för att överraskas. Även om jag saknar den säregna eftersmak jag brukar ha efter att ha läst en bok av Faber så går det inte att förneka att Sugar är en riktigt bra bok, väl värd den tid man investerar i att läsa dess närmare 900 sidor.

Similar Posts:

• En fröjdefull sång
• Faber håller stilen
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble
• En briljant roman som överraskar
• Musorna har flyttat till Skottland

Väl där ställs de inför ett antal frågor. Går det verkligen att framföra Partitum Mutante? Spelar det någon roll att Pino Fugazza är en dåre som är mest känd för att ha attackerat sin fru med en stilett-klackad sko på Milans flygplats? Vad är det för omänsklig röst som hörs från skogen som omger slottet om natten? Kan de fem medlemmarna stå ut med varandra och de sexuella spänningar som finns mellan dem?

Detta är upplägget för Fabers försiktigt berättade kortroman. Det är utifrån den självmordsbenägna Catherine Courages perspektiv historien rullas upp. Egentligen händer det inte så mycket, Faber tecknar varsamt personerna som ingår i ensemblen och antyder mer än fastslår deras karaktärer.

The Courage Consort är framförallt ytterligare en uppvisning i osviklig språkkänsla, där Faber återigen bevisar att han är en berättare av klass. Få författare har den begåvning som krävs för att få en sådan här snarast bara antydd berättelse att fungera, de flesta skulle inte ens våga försöka, de skulle ta steget fullt ut och förstöra den magi som finns i att det är du som läsare som sätter karaktärerna och du som i slutändan besvarar frågorna.

Om man skall säga någonting negativt om The Courage Consort så är det att man troligtvis bara kommer att komma ihåg konturerna av den efter ett par månader. Den går snabbt att läsa och det finns inget direkt motstånd i den, man kliver in i bokens värld under den tid man läser den och kliver sedan ur den när man läst klart, känslan i den dröjer i någon mån kvar, men inte berättelsen.

The Courage Consort är en fantastisk bok, precis som allt Faber skriver, han har blivit begåvad med ett litterärt geni som gör att det inte spelar någon större roll vad han skriver om, hans osvikliga språkkänsla och rytmkänsla gör att det ändå blir bättre än det mesta. Även om den inte är hans bästa bok så är det ändå ett av de bästa boktipsen man kan få ur den samtida litteraturen, har man inte upptäckt Faber ännu så är det minst sagt på tiden.

Similar Posts:

• En fröjdefull sång
• Faber håller stilen
• En briljant roman som överraskar
• Inte så Faber men bra ändå
• Musorna har flyttat till Skottland

The Hundred and Ninety-Nine Steps handlar om Siân som jobbar på utgrävningarna av Whitby Abbey. Siân plågas av mardrömmar, varje natt drömmer hon att hon blir mördad av en man med mycket stora händer. Dessutom misstänker hon att hon drabbats av cancer, men hon har lovat sig själv att aldrig mer sätta sin fot i ett sjukhus. En tidig morgon träffar hon en man och dennes finska lapphund. Siân bekantar sig med mannen som kommer att ge henne en gammal flaska som han ärvt av sin far, en flaska innehållande en bekännelse.

The Hundred and Ninety-Nine Steps är en kort roman på endast 122 sidor, dessutom innehållande vackra färgfoton. Att genrebestämma den är svårt, men den innehåller bland annat drag av spökhistoria, den historia som finns är litet svävande och berättad i ett skönt tillbakalutat tempo. Karaktärsteckningarna är som vanligt med Faber briljanta. Det enda man möjligtvis skulle kunna klaga på är att Faber skulle ha kunnat göra mer av historien, men samtidigt finns det en charm i att han inte gjort det. Precis som vad gäller de två tidigare titlar av Faber som jag recenserat så nöjer jag mig inte med att rekommendera er att läsa Faber, jag vädjar till er att läsa Faber, en sådan här stor författarbegåvning får ni inte gå miste om att läsa.

Similar Posts:

• En briljant roman som överraskar
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble
• Inte så Faber men bra ändå
• En fröjdefull sång
• Musorna har flyttat till Skottland

Jag har förvisso inte läst Vita tänder på originalspråk, så jag vet inte hur nära han ligger i översättningen, men det är ändå inte det centrala i sammanhanget, det centrala är att översättaren har en egen språkkänsla, ofta saknar svenska översättare det totalt och har vid otaliga tillfällen sabbat intrycket av egentligen förträffliga böcker. Därför tycker jag att det är motiverat att påpeka när en översättare lyckats bra, för det är en fundamental del i helhetsintrycket, det räcker inte med att kunna språken bra, man måste ha en egen språklig begåvning för att kunna översätta på ett bra sätt. Jag påstår inte på något sätt att Anderssons översättning är briljant, bara att den är bra och det är något alltför ovanligt vad gäller svenska översättningar.

Det är på tiden att översättning får status som en egen konstform, kanske borde man försöka få begåvade författare att komplettera sitt eget skrivande med översättning, såsom Paul Bowles översatte marockansk litteratur, exempelvis Mohammed Mrabets böcker. I vilket fall som helst, en eloge till Erik Andersson för ett väl genomfört översättningsarbete.

Vita tänder vann Whitbread First Novel Award 2000 i konkurrens med bland annat Under the Skin av Michel Faber, personligen hade jag hellre sett den senare som vinnare. Ett av de största problemen med Vita tänder är att den är ojämn, ojämn på ett sätt som jag inte är van vid vad gäller romaner, ojämn på samma sätt som en skiva eller en novellsamling kan vara. Vissa partier av boken är helt enkelt inte lika bra som vissa andra.

Boken är indelad i fyra delar. Del ett är centrerat kring karaktären Archie, en brittisk loser, men utgör även fonden till historien.

Del två i boken är centrerat kring Samad och påminner mig en hel del om filmen East is East som kom ut på video i Sverige tidigare i år. East is East lanserades som en komedi, vilket är litet konstigt eftersom den handlade om en muslimsk familj vars patriark slog såväl fru som barn och försökte tvinga på dem sina religiösa värderingar. Samad är en karaktär litet åt samma håll, fast Samad är en sorgligare karaktär som trots allt väcker en viss sympati. Hans ovilja att låta familjen bli västerländsk tar sig heller inte riktigt lika våldsamma uttryck.

Del tre är centrerad kring karaktären Irie, förmodligen baserad på författarinnan själv, hon är nämligen född samma år, har gissningsvis samma etniska bakgrund och är fräknig precis som Zadie Smith är. Dock hävdar Smith att boken inte är självbiografisk, Iries familj är inte Smiths familj och det är ingenting jag betvivlar.

Denna del är bokens största svacka, men det är absolut inte Irie som karaktär som är problemet, karaktären Irie är snarare en karaktär man skulle önskat fått mer utrymme. Problemet är istället introducerandet av den motbjudande familjen Chalfen i handlingen. En självgod medelklassfamilj som ger mig kväljningar, de är omöjliga för mig att känna sympati för och varenda parti av boken som de figurerar i får mig att sätta ett mentalt minus i protokollet. Utan familjen Chalfen i handlingen så hade betyget blivit högre. Dock skall det påpekas att familjen spelar en central och viktig roll i handlingen, men de kunde gärna fått vara mindre motbjudande.

Del fyra bjuder på historiens upplösning.

En av de saker jag gillar bäst i boken är när Smith refererar till Zenons paradoxer, jag tycker nämligen själv att de är hur roliga som helst (Zenon var en av Parmenides lärjungar som i tre paradoxer försökte bevisa att rörelse i själva verket var omöjlig) och dessutom använder hon dem på ett rätt bra sätt. Det är överhuvudtaget underskattat att referera till gamla coola filosofer i skönlitteratur. Jag gillar också de flesta karaktärerna i boken, bortsett från familjen Chalfen och också tidvis även Samad, plus någon enstaka karaktär till, som exempelvis Iries mormor.

Överlag gillar jag faktiskt det mesta i boken, även om vissa partier känns litet som transportsträckor. Det är en bra bok, som dock har blivit litet väl hypad för att kunna svara upp mot förväntningarna, vilket var en del av problemet för mig. Jag uppmuntrar dock utan tvekan till att läsa Vita tänder. Zadie Smith är en författare som kan komma skriva många bra böcker i framtiden, även om hon inte riktigt lyckats få en riktig fullträff i Vita tänder.

Similar Posts:

• Life is like a set of badminton?
• Inte så Faber men bra ändå
• Beauty Lies…
• En bagatell
• En briljant roman som överraskar

Under The Skin är en sådan där bok som det är svårt att förklara vad den handlar om, utan att ge bort överraskningsmomenten i boken. Den handlar om en kvinna vid namn Isserley, som åker runt i sin bil och plockar upp liftare, bara manliga, bara fysiska praktexemplar och bara sådana ingen kommer att sakna. Vem/vad hon är och varför hon plockar upp liftarna tänker jag inte avslöja, jag kan i alla fall garantera att svaren på dessa frågor inte är de ni i första hand förväntar er. Tydligen har Tim Robbins och Susan Sarandon köpt filmrättigheterna till boken, jag är dock skeptisk till om det verkligen går att göra en bra film av den och det kan ni tolka som en ledtråd.

Tonen i boken är rätt mörk och sakta men säkert faller fler och fler pusselbitar på plats. Ett genialiskt grepp som Faber använder sig av i boken är att vi får alltifrån en mening till ett par sidor ur liftarens perspektiv, vilket gör att man som läsare får ett bättre grepp om både dem och Isserley. Precis som i Some Rain Must Fall visar han prov på briljanta idéer och en fantastisk språkbegåvning, få författare har båda, Faber har det i högre grad än någon författare jag läst. En recensent kallade Under The Skin för en Djurfarmen för det nya seklet och i mitt tycke så är det George Orwell som skall vara gladast över den jämförelsen, Fabers språkbegåvning överglänser utan tvekan Orwells och Under The Skin är dessutom långt mycket mer mångfacetterad och fyllig och dessutom strukturerad på ett bättre sätt, emedan Djurfarmen är linjär och rätt fattig, typ en idé – en roman. Dessutom kan man fråga sig om dessa två böcker har så mycket gemensamt, även om de kanske i viss mån tangerar samma frågeställningar så är Under The Skin någonting helt annat och så mycket mer.

Under The Skin kommer den 17:e april ut på svenska från Wahlström & Widstrand och har man problem med att läsa på engelska så kan det vara ett vettigt köp, men jag tror knappast att någon svensk översättare kan göra Fabers bok rättvisa, hans språkbegåvning, hans känsla och flyt kommer oundvikligen att förminskas i den svenska översättningen, så jag rekommenderar absolut den engelskspråkiga utgåvan framför den svenska, att läsa Under The Skin på svenska vore som att se en film av Woody Allen dubbad till svenska och det vore ju inte så skoj.

Om man vill läsa en annorlunda roman, med en originell idé och dessutom skriven med en språkkänsla som tangerar perfektion så är Under The Skin (på originalspråk) ett måste och glöm för all del inte att läsa hans novellsamling Some Rain Must Fall.

Similar Posts:

• Faber håller stilen
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble
• En fröjdefull sång
• Inte så Faber men bra ändå
• Musorna har flyttat till Skottland

Efter att ha läst den inledande titelnovellen så tänker jag att det här är ju förbannat bra, men jag kommer snart på att jag inte riktigt kan motivera varför. Historien är bra, men det är inte det, det är språkbruket, den narrativa stilen, allt är helt perfekt, jag har inga invändningar, bara positiva saker att säga, en känsla som håller i sig hela vägen. Med jämna mellanrum hittar jag mer konkreta saker som jag kan peka på, oftast att idéerna många av novellerna bygger på briljanta.

Det påminner nästan om ett kärleksförhållande. Jag ser någon jag tycker är söt och bestämmer mig för att gå fram och prata med henne, nästan omgående upptäcker jag att jag fallit för hennes charm men vari den ligger vet jag inte än, det är en känsla, ingenting konkret jag kan peka på, men med tiden så börjar jag identifiera de där små sakerna, som fortfarande inte förklarar helheten, de är så att säga konkreta manifestationer av det abstrakta något som göder kärleken, de långt ifrån besvarar frågan, men man vet instinktivt att de är viktiga, att de har någonting att säga om det riktiga svaret. Egentligen vill man inte hitta det riktiga svaret, för kärlek som till fullo kan förklaras på rationella grunder, som till hundra procent göds av konkreta faktorer har inte en lika solid grund. Som böcker man läser och tycker är okej, men när man tänker efter i efterhand så kommer man på att handlingen i boken ju var helt klockren, man har alla argument i världen för att hävda att boken var briljant, men ändå, man tyckte inte den var det, man kunde bocka av alla faktorer på listan, men känslan saknades, det där lilla extra som man inte kan identifiera på ett tillfredsställande sätt, men som är det egentligt fundamentala i sammanhanget.

Men vad är det då man har att förvänta sig om man läser den här novellsamlingen? Man bjuds såväl absurda som realistiska noveller, alltid genomförda på ett klanderfritt sätt och ingen av dem är en transportsträcka, alla bygger på originella idéer. Exempelvis novellen ”Toy Story” som handlar om Gud som leker på universums bakgård och där hittar en blå och grön planet som han tar med sig hem och hänger upp i taket, eller ”Nina’s Hand” som handlar om Ninas hand och hur den ser på världen och tillvaron.

Jag vågar sticka ut hakan och hävda att om man ser till ren språklig begåvning så kommer man inte närmare perfektion än Michel Faber, att han dessutom lyckas i allt det andra gör inte direkt saken sämre, den här boken motsvarar liksom det man hoppas stöta på när man läser böcker. Det är som om alla musor samlats i hans kök i Skottland för att inspirera honom att skriva den perfekta novellsamlingen och det har till fullo lyckats, det blir inte mycket bättre än så här, det här är litteratur när den visar alla sina bästa sidor, alla borde kunna älska det här, jag hoppas bara att så många som möjligt skall få chans att upptäcka den här novellsamlingen, att läsa den här boken gör mig lycklig, den är ett av få bevis på att det faktiskt finns riktigt, riktigt bra litteratur och jag hoppas att ni lyssnar till min uppmaning och köper den här boken, ni kommer inte att ångra er, jag lovar.

Similar Posts:

• Faber håller stilen
• En briljant roman som överraskar
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble
• Inte så Faber men bra ändå
• En fröjdefull sång