Andraklassbiljetten ger honom måltider vid Kattens bord, bordet i matsalen med lägst rang i social bemärkelse. Michael kommer att lära känna nio personer, två pojkar i sin egen ålder, Miss Lasquetis och en handfull män. Storögt lyssnar han till de vuxnas historier om yrken, relationer eller platser de besökt. Och han får bråda dagar (och nätter) som han tillbringar med Ramadhin och Cassie. De klättrar upp (utan lov) i livbåten, som är en perfekt plats för att spionera på passagerarna. Grabbarna gör bomber i poolen ombord så att det stänker kraftigt och de gör låtsascigarretter av avbrutna pinnar från en rottingstol. De hoppas kunna ”röka” upp stolen innan de når England.

Den ena skrönan avlöser den andra – återberättat av en vuxen Michael som försöker skapa liv i fartygsresenärerna. Det är en fiktiv berättelse som använder sig av memoarskrivandets verktyg. Efter ett tag känns skildringen tyvärr enahanda trots spännande scener med fången som på natten vallas i kedjor av sina väktare.

I andra halvan av romanen ändras dock atmosfären. Spegeln vrids nämligen mot jagberättaren som vuxen. Hans sökande efter passagerarna han träffade för länge sedan präglas av en överraskande energi som gör att jag läser vidare. Det är som om pulsen (min puls?) ökar när minnesvävens trådar blandas med funderingar på hur livet blev som vuxen. Dessutom ersätts de handlingskraftiga männens skrönor med andra porträtt. Texten domineras av erfarenheter som gjorts av kvinnor och åtminstone två kvinnoöden innehåller händelser som gör mig förstummad.

Att skriva är att städa – har jag hört sägas eller läst någonstans. Ondaatje undersöker kanske i denna roman hur relationer utvecklas från tiden som elvaåring till tiden som vuxen man. Den introspektiva blicken som finns i romanens andra halva tyder på det. Oceanångarens förflyttning kan också tänkas vara en metafor för det egna jaget – att lämna en hamn/ett jag och finna en ny hamn/ett nytt jag.

Fundersamt undrar jag om romanen tjänade eller förlorade på att ha med så många personer. Romaner kan absolut rymma åtskilliga skrönor som krydda – det kan litteraturhistorien ge flera exempel på. Men jag kan inte låta bli att låtsas vara bollplank i en dialog med Ondaatje. Jag hade föreslagit honom att omarbeta boken till en novellsamling. Då hade vissa av människoödena med anknytning till Kattens bord kunnat bäras av sin egen lyskraft som varat mycket, mycket längre.

Similar Posts:

• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• Längtan, lera och luft
• Att växa upp och bli sin egen
• Vägen mot slutet
• Läsvärd grundkurs i empati

England är spelplatsen och det som ter sig lite märkligt är att Nathaniel och hans syster Rachel blir lämnade för att klara sig själva ett år. Mamman och pappan ska nämligen till Singapore ett år. Barnen skrivs in på internatskolor. Allt är genomtänkt, åtminstone sett ur föräldrarnas perspektiv.

Ja, de är inte kloka engelsmännen, tänker jag fördomsfullt, fortsätter läsa nästa sida … och sen slukas jag.

Nathaniel har nyss fyllt fjorton. Hans syster är nästan två år äldre och de upplever en bitterljuv frihet i att föräldrarna överlämnat dem i händerna på en manlig bekant. Internatskolelivet är bara en parentes och de lyckas omvandla skolgången till dagskola. Gäster besöker familjens hus där ungdomarna bor tillsammans med sin förmyndare. Många har udda erfarenheter men håller samtidigt ett öga på det föräldralösa syskonparet. De får följa med på strapatser med smuggling av greyhoundhundar. De lär sig att promenera utan rädsla i skogarnas mörker och navigera på Themsen med dess utlöpare i ett invecklat kanalsystem. Handlingar visar sig kamouflera uppdrag som jag (eller Nathaniel) inte hade en aning om.

Tillbakablickandet och berättandet sker från en senare tid i Nathaniels liv. Han kartlägger ”ungdomsårens milsvida vildmark” med hjälp av bedrägliga minnen och sitt arbete i ett statligt arkiv. Den enda han inte finner mer upplysningar om är ungdomskärleken Agnes.

Skildringen av ovanliga aktiviteter direkt efter andra världskriget är häpnadsväckande. Berättelsen inrymmer också en studie i vad hemlighetsmakeri har för effekt på människor – eller samhällsinstitutioner. Statsmakterna bidrog diskret till en begravnings praktiska arrangemang och ett kortfattat tack i dödsrunan. Sedan glömska. En anställd i statens säkerhetstjänst må vara viktig men nästan viktigare är att dölja spåren av hens arbete.

Ofta är jag helt betagen av författarens vackra prosa. Den rör sig i en mjuk rytm som påminner om en säker dansörs rörelser. Stilen passar fint i sökandet efter den sanna kartan över ett par föräldrars liv – och en ungdomstid när det egna jaget formades.

Similar Posts:

• Färgstarka öden runt Kattens bord
• Friskt vågat – allt förlorat
• De jobbade ihop en sommar
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Längtan, lera och luft

Romanen "Den engelske patienten" har jag inte läst, men det är ändå, förklarligt nog, med ganska högt ställda förväntningar jag tar mig an Michael Ondaatjes senaste roman "Divisadero: Annas bok". Förväntningar som inte helt och hållet infrias. Det blir inte högsta betyg.

Översättningen är gjord av Thomas Preis. Lite här och var i tidningar beskrivs Ondaatjes språk som alldeles speciellt: poetisk och omsorgsfullt övervägt. Detta går man naturligtvis till stor del miste om när man läser en översättning, särskilt om författaren arbetat just med ordens ljud i poetiskt och stämningsskapande syfte. Utan att ha jämfört med originalet, tycker jag att det känns som att översättaren har lyckats, så långt det ändå är möjligt.

Ondaatje berättar en mörk historia med våldsam dramatik och starka känslor. Det handlar väldigt mycket om kärlek mellan man och kvinna; attraktionen mellan dem och behovet de har av varandra är centralt. Denna kärlek tycks vara människornas absoluta drivkraft och smärtsamma öde. Ett tacksamt och evigt tema, som Ondaatje skriver om med innerlighet och stor värme. Utan att ha läst några av hans andra romaner anar jag att det är signifikativt för honom att de erotiska skildringarna är många. Men jag kan ha fel.

I bokens första halva står de tre syskonen Anna, Claire och Coop i centrum. Efter en ödesdiger händelse förändras deras liv radikalt. Man får följa deras fortsatta livsväg ett stycke. Syskonen är inte släkt med varandra, men har vuxit upp i samma familj.

Nästan lika ingående handlar huvudsakligen den andra halvan av romanen om en fransk författare, Lucien Segora, och om de människor som kommer att ha stor betydelse för honom. Det är mycket hopp i tid och rum, mycket återberättande av det förflutna. Handlingen utspelar sig i USA och i Frankrike. Man befinner sig bl. a. vid 1800-talets slut, 1900-talets första decennier, under första världskriget, på 1970-talet, 1990-talet och i tidigt 2000-tal. De olika personernas liv vävs till viss del på olika sätt samman, men romanen känns ändå splittrad, eftersom den på ett ingående sätt vill omfatta så många levnadsöden på så relativt litet utrymme.

Centralt i romanen finns också minnet och hur det förflutna kan påverka nuet. Och frågan om hur mycket man berättar om sitt förflutna för andra. Detta förflutna, som är en märklig, till största delen, ej självvald omständighet för varje människa:

[...]att godta den bristfälliga barriären mellan orsak och verkan och att inse att nuet ständigt förändrade det förflutna, på samma sätt som det förflutna var ett egendomligt arv som upp och nedvänt föll ner i ens liv som en bild i en camera obscura.

Mot slutet av romanen frågar sig en av huvudpersonerna hur mycket en liten pojke, som han känner väl, kommer att minnas av honom i framtiden och ställer sig den skrämmande frågan, som väl alla har inom sig. Den handlar om vilken betydelse man själv kommer att ha i framtiden i sina medmänniskors minne:

Han undrade vad Rafael skulle komma ihåg av deras eftermiddagar. Skulle det bli kortpartierna eller sina egna fragmentariska tankar som var som halvt berättade hemligheter? [...] Skulle han ens vara ett brottstycke i pojkens framtid?

Michael Ondaatje är också poet och det märks i hans språk och i den gåtfulla, drömska och romantiska känsla som finns i hans berättelse. Genomsyrar berättelsen gör också en stark känsla för skrivande och läsande. Den litteratur, som särskilt lyfts fram, består av många äldre franska klassiska romaner. Stor positiv känsla för naturen finns också genomgående i boken. De flesta av huvudpersonerna har vuxit upp på landet och lever sina liv på landet i en vacker natur och kommer i ständig kontakt med olika sorters djur.

Inom mig väckte romanen allra främst en längtan till ett mer ursprungligt liv i nära kontakt med naturen. Ja, till det liv, till vilket vi väl egentligen föddes.

Similar Posts:

• På spaning efter ett osynligt, förnekat arv
• Färgstarka öden runt Kattens bord
• Det förflutnas förhäxande toner
• Äktenskap utan kärlek på prov
• Förnedrade människor