Båda skriver in Triaden, ett grepp som inte varit vanligt sedan slutet av åttio/början av nittiotalet. I båda fallen figurerar en dam och ett barn som mer eller mindre försvunnit ur hjältens liv- ett faktum som plågar våra hjältar och driver dem till självdestruktiva handlingar. Denna dam som kommit undan sätts på piedestal och ljuset strålar från hennes gloria, en äkta madonna.

Förutom att den kinesiska maffian har tentakler både i Oslo och i Los Angeles låter både Nesbø och Connelly huvudpersonerna åka till Hong Kong. Båda förlägger en del av handlingen dit och närmare bestämt till det gigantiska komplexet Chungking Mansions som innehåller billiga hotell, restauranger och en hel del misär. Här märks en skillnad mellan det amerikanska och det nordiska berättandet. Hos Connelly är Chunking Mansions hotfullt, en plats för brutalt våld och kriminell aktivitet. Nesboe skriver om fattiga gästarbetare från Bangladesh som sover i dörrlösa bås och om droger som tas, inte droger som säljs. Intressanta sammanträffanden och ett tecken på den internationalisering som skett inom genren. Det är inte längre någon skillnad på att skriva deckare i Falun, Los Angeles eller Bremen. Världsomspännande framgång kan nås av författare var som helst, och detta kräver sin tribut i form av strömlinjeformade böcker som ska kunna läsas i Les Muys såväl som i Flen.

Intrigen är otäck och välarbetad. Ett antal personer har vistats på samma plats under samma tid och nu dödas de en efter en, på omänskliga och plågsamma sätt. Pansarhjärta är en riktig tegelsten, och efter ca 500 sidor infinner sig en känsla av att det borde vara slut snart. Nesbø skapar skickligt stämning och väver intrig, men levererar ledtrådar på ett osedvanligt klumpigt sätt. Flera hundra sidor innan ljuset går upp för Harry Hole står det klart för läsaren vem, vad och varför och resten av boken blir en plågsam transportsträcka med onödigt många vändningar och ännu fler pinsamt uppenbara antydningar om vem den skyldige är.

Similar Posts:

• Sävliga skandinaviska supersnutar
• Dags att hänga upp hölstret, Harry
• Harry och hans hårda kamp
• Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!
• För alla ensamvargar

Såklart det är svårt, men det måste göras. Jag tycker att det är hög tid för Connelly att låta Harry Bosch gå i pension på riktigt nu. Trodde det hade skett, men vips! är Harry trött på pensionärslivet och snäll som han är låter Connelly honom komma tillbaka till LAPD. Få tillbaka sin polisbricka och jobba med favvon Kiz Rider igen. Nu jobbar de på "cold case"-enheten, något som kan verka ofarligt men som givetvis innebär politiska förvecklingar och korruption på hög nivå. För ingen trodde väl att något förändrats inom LAPD under Harrys bortavaro?

Samspelet mellan Harry och Kiz funkar perfekt, som alltid, men det här känns verkligen som en mellanbok. Förutom återkomsten till yrkeslivet har inget hänt i Harrys liv; dottern och mamman, pokerproffset Eleanor Wish bor fortfarande hundratals mil bort och ingen ny romans finns i sikte.

Inte heller Kiz har mycket att berätta. Hon har flyttat ned från prestigefyllda sjätte våningen i Parker Center, men varför egentligen? Kan det ha något att göra med den nye chefens vilja att bli av med Harrys gamle ärkefiende polischef Irving? Hur många sidor ska det ta innan Harry fattar att han bara är en bricka i ett politiskt spel? Ganska många, tyvärr. Hur många sidor tar det innnan läsaren fattar samma sak? Inte fullt lika många. Tyvärr. Om Kiz privatliv får vi inget veta. Det har alltid varit en svaghet i Bosch-serien, bifigurerna är just det, bifigurer. Deras syfte är endast att fungera som bollplank för Harry.

Det är klart att det inte är en dålig deckare, det är Connelly inte kapabel att åstadkomma, men det känns som att figuren Harry Bosch just nu är urvattnad och urkramad. Det vore kanske bäst om han fick gå i pension igen. På riktigt den här gången.

Similar Posts:

• Toppklass, Connelly!
• Harry – en vän som vill dig väl
• För alla ensamvargar
• Pansarsjälar och kevlarhjärtan
• Djupare ner i träsket

Det är något speciellt med Hieronymous "Harry" Bosch ändå. Något som gör att man sväljer osannolika historier och bleka sidekicks och på något sätt alltid känner sig nöjd när man läst ut boken. För, ärligt talat, Connelly börjar bli trött. Harrys comeback efter pensioneringen, "Dödens stad" kändes nödd och tvungen och inte särskilt välmotiverad. Från att ha varit ny och spännande med "Svart eko" har han blivit en i mängden av storsäljande deckarförfattare.

Förutom Bosch-serien har Connelly skrivit flera fristående deckare, varav en med hjältinnan Rachel Walling. I "Poeten" ställdes hon mot en avskyvärd seriemördare som senare visade sig vara hennes chef…Terry McCaleb var hjälten i "Blodspår" som även blev film med Clint Eastwood i huvudrollen. I den här boken korsas deras vägar: Bosch blir anlitad av McCalebs änka för att utreda hans plötsliga död och Rachel får beskedet hon väntat på i fem år: Poeten är tillbaka. En massgrav hittas i öknen utanför Las Vegas.

Deras utredningar löper samman eftersom McCaleb haft sina ögon på Poeten under en tid. Harry följer McCalebs spår och Rachel följer Poeten. Alla spår leder mot ond bråd död meddelst de mest fascinerande men motbjudande sätt.

Samtidigt försöker Bosch lära känna sin dotter och komma underfund med sin relation till Eleanor Wish, fd FBI-agent, fd mrs Bosch och professionell pokerspelare.

Historien känns krystad och Bosch sätt att se världen i svart eller vitt känns ibland mest skrattretande. Dialog har väl aldrig varit Connellys starka sida. I och för sig är ju Harry den starka, tysta typen men det blir lite som i en Steven Seagal-film: dialogen är endast till för att förklara för en mindre vetande publik vad som just hände.

Lägg sedan till att Boschs tankar uttrycks i första person men Rachel och Poeten beskrivs i tredje person och ni får en märklig soppa. Det blir märkligt eftersom Rachels göranden och låtanden tar upp en stor del av boken. Distinktion mellan Mästaren och Resten, javisst, men det blir märkligt att läsa. Upplösningen innehåller få överraskningar och samspelet mellan karaktärerna är som vanligt torftigt.

Harrys drivkraft är att ge offren rättvisa. Att ge dem den respekt de förtjänar, oavsett deras sociala status. Kanske är det där Harry vinner ens hjärta. Kanske är det därför det är möjligt att ha överseende med vissa litterära brister. Harry har ett eget liv i ett eget universum där de onda alltid får på nöten förr eller senare och där de goda verkligen är helt igenom goda.

Similar Posts:

• Dags att hänga upp hölstret, Harry
• Toppklass, Connelly!
• För alla ensamvargar
• Djupare ner i träsket
• Pansarsjälar och kevlarhjärtan

Dahl är flerfaldigt prisbelönt för sina kriminalromaner, och det med rätta. Hans hjältar, Gunnarstranda och Frolich, är precis lagom skruvade, precis lagom normala, precis lagom lyckliga och olyckliga för att vara schyssta skandinaviska poliser. Den största skillnaden mellan amerikanska och skandinaviska deckare är, enligt mig, just hjältarna. Den svenske eller isländske eller som i det här fallet norske polisen ska gärna vara lite halvtöntig, ha kulmage och känna sig bortkommen medan hans amerikanske motsvarighet är vältränad, cool, attraktiv och har en schysst puffra. Detta hindrar inte att de är minst lika snabbtänkta och har lika lysande analysförmåga.

Det är mer humor med en kille som inte fattar när han får ett skamligt förslag från en prostituerad än en som slinker in på ett asiatiskt massageinstitut innan han går hem till den lidande flickvännen. Det känns mer nära och tryggt, även om det är en illusion.

Vilket man föredrar handlar kanske mest om humör.

Idag föredrar jag Dahl framför Connelly, Oslo framför Los Angeles och Borgs öl framför Jack Daniels.

Similar Posts:

• Pansarsjälar och kevlarhjärtan
• I skuggan av The Patriot Act
• För alla ensamvargar
• Tonsäker saga
• En varm hälsning från Botswana

Skönt också att det är Hieranymous Bosch som är hjälten, jag tillhör dem som alltid gillar serierna bättre än de fristående böckerna. Den gamle räven Bosch har fått en välbehövlig vitamininjektion genom att gå i pension efter 27 år vid LAPD och när han som bäst funderar på vad han ska göra med all tid får han ett samtal från en gammal kollega. Kollegan är förlamad efter att ha blvivit skjuten vid ett rån, och i något slags försök att göra ett bokslut av sitt liv kallar han till sig Harry för att berätta vad han vet om ett fyra år gammalt mord som visar sig vara länkat till ett rån som gjordes vid samma tid. Bosch har skaffat en privatdeckarlicens utifall att, och kan naturligtvis inte låta bli att börja nysta. Som vanligt trampar han på alldeles för många ömma tår, och befinner sig plötsligt mitt i FBIs post-9/11 hysteri.

En tillfällighet gör att Bosch återupptar kontakten med sitt livs kärlek, den fd FBI-agenten, numera korthajen Eleanor Wish. Vid ett besök i hennes nya hemstad Las Vegas blir det alltmer uppenbart att hon döljer något. Men vad? Ångesten sliter i Bosch när han konfronteras med möjligheten att Eleanor gått vidare, träffat någon annan. Svartsjuka är lika ohanterligt för stentuffa poliser från Los Angeles som för velourbibliotikarier från Sveg.

Visst är det en smula enkelspårigt, och visst är det väl förutsägbart att Bosch blir osams med allt och alla och får jobba under ständigt hot från både FBI och polisen. Det gör inte så mycket. Det hör till. Skildringen av hysterien efter 9/11 får in flera komiska fullträffar, och som vanligt får FBI på nöten. Det här är fina grejer det. Det är, kanske en smula förvånande, mycket lätt att trivas i Harry Bosch sällskap.

Synd bara att översättningen är lite halvdan. Ingen stor katastrof, bara inte särskilt bra. Ett exempel (sid. 30):

Denne befann sig inne i en av husvagnarna, där han anställde förhör i en utredning som inte behöver ha något samband med det som hände.

Känns som en direktöversättning. Visst, man kan säga "anställa förhör", men kanske har det uttrycket inte använts så flitigt de senaste 30 åren. Jag tänker osökt på en schysst kommentar jag en gång fick på en meningskonstruktion i ett PM på juristprogrammet:" Så uttrycker sig möjligtvis ett äldre justitieråd" stod det med rödpenna. Det var ingen komplimang då, och det är det inte nu heller.

Similar Posts:

• Dags att hänga upp hölstret, Harry
• Harry – en vän som vill dig väl
• För alla ensamvargar
• Djupare ner i träsket
• Pansarsjälar och kevlarhjärtan

Michael Connelly har en stil, ett visst djup (allting är relativt) och en utmärkt hjälte i Harry Bosch. Halvalkad Vietnamveteran med knivskarp analysförmåga och problem med sina relationer till andra människor. F.d. soldat i specialförband med avsky för regler och auktoriteter (motsägelsefullt, jag vet). En äkta gammal spårhund som söker mördarna inte bara för att få dem fast, utan också för att visa sin respekt för offren.

Miljön, ett solkigt Los Angeles, ger också ypperliga tillfällen till mördarjakt och möten med ofta trasiga men alltid intresanta människor. Under de tolv år som gått sedan Black echo har Bosch blivit utsatt för jordbävning, internutredningar; mordförsök, kärlek, svek och många öl. Jag vet inte säkert, men det tycks mig som om skrivandet blivit mer mekaniserat under senare år. De senare böckerna når inte upp till den höga standard som sattes med Black echo (Svart eko, på svenska 1999; Black ice (Svart is, på svenska 2000) och The concrete blond (Dockmakaren, på svenska 2000). Kanske anpassar Connelly sig bara efter sin nya publik; de senare böckerna kräver mycket mindre av läsaren, de är mer renodlad underhållningslitteratur, vilket också gör dem mer lättsmälta. De försvinner i floden av lättglömd litteratur. Tyvärr. Connelly är definitivt fortfarande en av få riktigt intressanta deckarförfattare, men särskilt hans 2-3 senaste böcker lever helt klart inte upp till hans tidigare standard. Nåväl.

Det är nyårsdag och Bosch har fått helgjouren. En hund gräver upp några ben i Laurel Canyon, ben som visar sig komma fran en tolvårig pojke som varit försvunnen i tjugo år. Vem bryr sig om en stackars mördad tolvåring som legat i skogen i tjugo år i en stad byggd på benen efter de människor som levt där under tusentals år? Inte så många, ska det visa sig. Inte många alls förutom Bosch och hans decimerade grupp. För Harrys mångårige partner, småbarnspappan Jerry Edgar, blir de starka känslorna svåra att hantera. Jerry blir vår, läsarnas ventil. Hans reaktion är den vanliga människans indignation över ett vedervärdigt brott, indignationen över likgiltigheten.

Harry, smidig som alltid, inleder ett förhållande med en konstapel, något som ger hans många fiender ett användbart vapen, hot om avsked från den poliskår han vigt sitt vuxna liv åt. Som så ofta handlar mördarjakten också om att undvika att bli suspenderad eller avskedad. Bosch tycks aldrig lära sig att sätta ihop bäddar-man-som-får-ligga-man till en fullständig mening.

Men det är väl det som är charmen med de riktigt sköna deckarhjältarna. De förändras aldrig, de förbättrar sig aldrig. Vem vill egentligen läsa om tråkmånsar som Pattersons tråkhellylle Alex Cross när man kan få riktiga rävar som Bosch?

Similar Posts:

• Dags att hänga upp hölstret, Harry
• Toppklass, Connelly!
• Harry – en vän som vill dig väl
• Pansarsjälar och kevlarhjärtan
• Djupare ner i träsket

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

När Paretsky som trettioårig doktor i historia skrev den första boken i serien, Indemnity only 1982, tog det hennes agent ett år att hitta en förläggare. Ingen ville ge ut en bok om en kvinnlig deckarhjälte som var fysiskt aktiv och glödande feminist och allmänt liberal (VI är en humanist och alltid står på den svagares sida). Föregångarna fanns men var få. Men när boken väl kom ut blev hon snabbt populär.

Blacklist är rykande aktuell. Den börjar med att VI undersöker den övergivna egendomen Larchmont för att se vem som tänder ljus i natten i det en gång så blomstrande huset på Chicagos guldkust, ett område för de rikaste. I mörkret snubblar hon ner i en vanskött damm full av döda karpar och slingrande ogräs. I den ruttnande dammen ligger en död svart man. Polisen avfärdar honom och hävdar självmord, men i själva verket är han journalist på jakt efter fakta en om svart koreograf som miste sitt arbete på femtitalet på grund av anklagelser om kommunism.

Hon tar sig an fallet och när resan är slut och bit efter bit lagts till pusslet är hon djupt inne i både i ett mörkt förflutet och ett illavarslande nu i amerikansk politik, båda lika ruttna som den stinkande dammen. Det förflutna är de spektakulära kommunistförföljelserna i USA på femtitalet, med rätta kallade en häxjakt, eftersom folk fängslades och avskedades och sattes på svarta listan (Blacklist) utan tillstymmelse till bevis. Nuet är den ökända lagen The Patriot Act som regeringen Bush drev genom i hysterin efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon.

Det är en lag som helt sätter människors demokratiska rättigheter ur spel. FBI och lokal polis kan när som helst anhålla vem som helst på obestämd tid – i åratal, om de vill – om de "tror" att vederbörande har något att göra med terrorister. Den anhållna får inte kontakta sin familj eller advokat. De kan söka genom folks hem utan domstolsorder, fråga anställda på bibliotek om vem som läser vad, och om bilbiotekarien ens talar om detta för någon kan hon dömas till fängelse. De kan avlyssna telefoner och läsa e-mail.

Paretsky visar skickligt hur kommunistjakten och the Patriot Act liknar varandra, hur de båda kommer ur den paranoida mörkblå högern som också är rasistisk och homofobisk och kvinnofientlig. Men hon har skrivit en kriminalroman, inte en stridsskrift, och som sådan är den spännande och läsvärd och tätt skriven. Man får möta riktiga människor, deras kamp och känslor och nederlag och hon har om inte alltid respekt så förståelse för dem alla, även för dem som inte alltid lyckats hålla etikens fana högt.

Både den nittoettåriga societetsdamen som sitter i sitt luxuösa ålderdomshem och tittar ut på egendomen där hon en gång bodde, den unga vegetariantjejen som är född med en silversked i munnen men vill kämpa för rättvisa i världen, den muslimska pojken som vill hjälpa sin familj men råkar gå till en moské som predikar extremism och därmed automatiskt anses som terrorist som kan kan skjuta så fort man ser honom.

Vics värld känns verklig. Hennes lägenhet, hennes hundar, hennes granne den gamle Contreras, hennes medelålders vänner Lotty och Max. Man tycker ofta hon är besvärlig med sitt brinnande engagemang och sin förmåga att alltid bli orättvist behandlad av snorkiga rikingar och stöddiga poliser (när man läser vissa av hennes böcker är man nästan konstant förbannad!)

I Blacklist har hon mjuknat en aning, och nu saknar man nästan lite av syran. Men det är ändå en mycket bra deckare.

Similar Posts:

• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Djupare ner i träsket
• Den förföriska, farliga staden
• I skuggan av … inga torn
• Mordbruk och bokstavsskötsel