Boken tillägnas alla som enträget arbetar för den biologiska mångfalden. Clas Källander och hans medarbetare är sådana, inte några enögt maniska samlare utan noggranna inventerare som genom sitt intresse bidrar med information viktig för att kunna få en överblick av vad som händer med fjärilsfaunan i en tid präglad av exempelvis ett klimat i förändring och en försvinnande urskog. Källander drar också jämförelsen med den otroliga mängd fjärilar och andra insekter som dödas av biltrafiken, till ingen nytta, bara förödelse. Ja, det finns faktiskt forskning på hur många insekter som stryker med i kollisioner med motorfordon.

Mycket av spänningen ligger i fjärilarnas oförutsägbarhet. Plötsligt dyker en art upp som aldrig setts i Sverige innan, eller så kryllar det av en sorts fjäril som året innan var spårlöst försvunnen. De har fantasieggande och ibland poetiska namn: tallprocessionsspinnare, gräsulv, kilskriftpraktmal, björktandvinge, spybollsmal, som ofta skvallrar om deras varierande och ofta snävt nischade levnadssätt. Något som förstås gör många arter mycket känsliga för människans ingrepp i naturen.

Den illustrativt påkostade boken inleds med en systematik över de fjärilsfamiljer som förekommer i Sverige, sedan presenteras Källander och ursprunget till hans intresse. Läsaren får också följa med ut på expedition i fjärilsentusiasternas buss, får reda på hur en sätter upp nattfjärilsfällor med hjälp av lampor, kloroform och vita dukar och så höjdpunkten, i mitten av boken ett ljuvligt kapitel där Källander själv berättar om ett urval av de fjärilsarter han stött på under sin långa karriär. Bobo Olssons skarpa, vackra bilder av fjärilar med utbredda vingar ackompanjerar Källanders text, som blandar personliga anekdoter och utmärkande fakta om varje art. Undertecknad hade gärna läst en hel bok med det upplägget.

Boken hade tjänat på mer utgallring, det handlar ofta om små textsjok som lätt kunde ha utelämnats. Som när Källander pratar om hur mycket olika bussar, som han använt under sina expeditioner, är värda eller att olika personer föredrar olika pincetter för att preparera fjärilar. Sådana detaljer riskerar att få läsaren att tappa fokus.

I boken är Clas Källander, likt den artrika grupp insekter han studerar, en aningen undflyende karaktär. Det handlar troligtvis om en vilja hos huvudpersonen att sikta in sig på fjärilarna själva. Men det skulle ha varit intressant att få ännu lite mer djup i personbeskrivningen. Det är nog meningen att han främst ska stå som en symbol för entusiasmen och engagemanget, en inspirationskälla för framtidens entomologiska eldsjälar. Och speciellt med Källanders återkommande, kunskapsspäckade och härligt nördiga repliker om vecklare, mott och spinnare lyckas den något spretiga boken verkligen väcka en fascination för de ständigt föränderliga fjärilarna.

Similar Posts:

• Vägen till krypen
• Engagerande humor och allvar
• Ett brandtal för småkrypen
• På spaning efter en minskande mångfald
• Skriver för den biologiska mångfalden

Boken börjar när Stina dör, och från den punkten påbörjas två skildringar av hennes liv, en som ser bakåt och en som går framåt i tiden. Stor-Stinas korta liv återberättas parallellt med det som händer henne efter att hon dött, och det inleds med att hon begravs precis invid kyrkogården, på nåder så nära det bara går utan att komma in på vigd jord: de vanskapta får inte ligga där. Men ett halvår senare grävs hon upp och fraktas till Stockholm, där hon ska bli en del av det Karolinska Medico-Kirurgiska Institutets samlingar. På så sätt gör hon samma resa som död som hon gjort som levande: återigen reser hon för att visas upp för folket i storstaden, men nu gör hon resan enbart som kropp, ett vetenskapligt objekt; något som professorerna egentligen alltid betraktat henne som.

Boken har en meditativ ton och är som sagt upplagd som ett musikaliskt verk i flera satser: kapitlen inleds med orden ”växelsång” respektive ”körsång”. Jag förstår tanken men måste ändå säga att det inte tillför så mycket till boken. Hela det litterära tilltalet är högtidligt, lite ödesmättat, och det i sig ger boken den känsla jag tror författaren är ute efter. Däremot känner man inte så mycket, det drar snarare åt essähållet både innehålls- och språkmässigt.

Men det är stoff som passar för essäformen. En stor del av boken tas upp av de tankar kring den jämförande anatomin, dissektionens vetenskap, som professorer vid denna tid hade fått upp farten i. ”Om mänskligheten vet vi inte mycket. Det vi vet har de döda lärt oss”, som bokens specifika professor säger under det att han öppnar liken av fattighjon och jättekvinnor för att undersöka deras inre. Det han hoppas finna är förklaringen till människans sjukdomar, men också till hennes intellekt. I slutändan vill han förstås också se hur de olika människoraserna skiljer sig åt rent fysiskt, för att kunna knyta fysiken till de mentala skillnader man redan är säker på finns.

Vanskapta, freaks, utgör ett fantastiskt material för sådana undersökningar – och man förstår fascinationen. Därmed sätter Hagberg oss inte bara i Stor-Stinas ställe utan också i professorernas – vi är i den annorlunda, men också i normen. Vetenskapsmännen är inga hjärtlösa monster, de är tänkande, rationella människor. Deras tankesätt är oss inte främmande: visst förstår man att de undrade över de olika sätt människan ser ut på, visst förstår man att de tänkte i termer av ras och sökte skillnader dem emellan. Och professorns funderingar avspeglar sig i de vanliga människornas undran och fascination inför det som är annorlunda. Den möter Stor-Stina både på teaterscener och hemma i byn. Men hemmavid har hon accepterats allt mer och ses som ett gott tecken från gudarna, oavsett om det innebär de gamla samiska eller den nya kristna. Trots det känner hon sig alltid utanför: bredvidståendet blir hennes natur.

Det jag tycker mest om med den här boken är skildringen av Stor-Stinas hemmiljö: fjällen, bäckarna, de blånande vidderna. Men också fattigdomen, knappheten, väderberoendet. Och den gamla tron på det samiska som blandas med och stöts mot den nya kristendomen – det finns goda människor på båda ställena. Hagberg låter också Stor-Stina finnas efter döden som en svart fågel, en av dem som i den samiska mytologin följer själen när någon gått bort, ett tecken på att hon är kvar. Det är fint gjort.

Similar Posts:

• Mot det nya landet
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Vem tjänar på brott och straff?
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Efterkrigstidens RUT

Det kan sägas så enkelt: människan uppfann vildmarken.

På naturhistoriska muséet i Göteborg sitter Mattias Hagberg framför elefanten. Det är en uppstoppad elefant som anses vara ett mästerverk; skjuten av David Sjölander i Afrika 1948 och uppstoppad av densamme. (Det sägs att Sjölander blev galen, att alla hans anteckningar från ett liv tillbringat med att döda och stoppa upp djur för att bevara dem finns gömda i elefantens mage.) På foton från hans expedition syns Sjölander posera framför den stora elefanten, i bakgrunden syns Svartingarna, som det hette i dåtidens reportage. Vildar som behövde hållas kort och övervakas. Idag vet vi ju bättre, idag är vi upplysta och respekterar både djur och människor… och lik förbannat sitter han där, Hagberg, och stirrar på en staty av en död elefant utspökad för att se så levande ut som möjligt, mitt i ett modernt museum som ska lära oss om världen och klart och tydligt säger att den civiliserade människan är skapelsens krona. Någonting är jävligt fel här. Så han tar sitt vapen – pennan – och ger sig ut på storviltjakt; efter Sjölander, efter Adam som av Gud fick uppdrag att bestämma över allt levande, efter den postmoderna människan som lever helt åtskilt från naturen och tror att naturprogrammens noga redigerade berättelser är hur naturen fungerar. Efter människans bild av sig själv i förhållande till andra.

Vad är det för skillnad mellan människor och djur som rättfärdigar att vi behandlar djur som abstraktioner och människor som individer?

Det är ett ämne som verkar ligga i tiden – återutgåvan av Jean Gionos Kullen, Nils Uddenbergs utmärkta Gränsvarelser häromåret, etc; vem är vi egentligen när vi är hemma och säkert har avgränsat oss från allt det där vilda? Och hur väl håller egentligen all vår moderna moral och upplysthet när vi börjar syna den i sömmarna, när den blivit så självgod och abstrakt att vi aldrig utmanar den? Länge gör Hagberg ett fantastiskt jobb här; plockar sönder en hel begreppsvärld med en skarpsyn och ett språk värdigt en Sara Stridsberg, förhör den gamle storviltjägaren som bara kan svara med ord Hagberg själv tillskriver honom, försöker betrakta tusentals år av ”civilisation” utan att komma runt att han själv är en del av den. Tyvärr tappar han lite balansen på slutet och går över i polemiserande, vilket känns trist. Men fram tills dess är Herredjuret en väldigt effektiv påminnelse om saker vi gärna vill tro att vi har glömt.

Similar Posts:

• Vem tjänar på brott och straff?
• Elegi över ett sopberg
• Att samspråka med lejon
• Sorgesång med essäkänsla
• Ett år i den svenska naturen

Vi svenskar producerar idag mer sopor på en månad än man för ett halvt sekel sedan producerade under ett helt år. Betänk då att för inte särskilt länge sedan fanns det fortfarande folk som trodde att sopgubbar skulle vara ett bortglömt yrke inom en snar framtid, eftersom vi snart skulle återvinna alla våra sopor. Pyttsan. Sopberget växer fortfarande. Och Mattias Hagberg våndas.

Det här är en elegi över detta växande sopberg. Hagberg chockeras över vilka mängder sopor bara hans egen familj producerar. Han ger sig ut på en resa för att söka finna svar, lösningar på sopproblematiken. I Skellefteå får han se hur sopor kan vara "big business" genom att man kan utvinna dyra metaller ur skräpet. Samtidigt ser han i Ghanas huvudstad Accra hur den rika världens sopor dumpas på världens fattiga.

Att produktionen av sopor hänger tätt samman med ekonomiskt överflöd blir tydligt i Hagbergs bok: ju rikare vi blir, desto mer sopor producerar vi. Den senaste mobiltelefonen, den matchande spisen – all ny konsumtion leder till att mängden sopor ökar, även av fullt funktionsdugliga prylar.

Hagberg skriver bra, och bokens upplägg som en miljöpolitisk "On the road" funkar faktiskt. Bokens stora dilemma är bara att författaren inte verkar finna särskilt många lösningar på problemen han beskriver. Några slutsatser har han svårt att dra. Kanske är det inte författarens ambition att ge läsaren några färdiga lösningar: man får sig här till livs mer retoriska och filosofiska frågor än svar på desamma. Och på sätt och vis uppskattar jag att Hagberg inte utgår från att jag som läsare är en idiot, som behöver tröstas med några klämkäcka och enkla tips på aktiviteter (som just du kan genomföra utan minsta ansträngning alls).

Kanske kan den här boken fungera som en väckarklocka, en tankeväckare inför frågans allvar – på samma sätt som många av de klassiska miljöböckerna har gjort tidigare. Men då måste man som läsare själv också orka låta bli att blunda och förmå se igenom den hopplöshet som författaren till den här boken själv verkar ha drabbats av.

Similar Posts:

• Spretig men inspirerande entusiastskildring
• Den stora tjockhudingen
• Vem tjänar på brott och straff?
• Jordbruk för vår överlevnad
• Sorgesång med essäkänsla

Mattias Hagberg ger i sin reportagebok Släpp fångarna loss flera tänkbara ledtrådar. Han talar om medierna och den fixering vid kriminalitet och våldsbrott som de hjälper till att göda. Han talar om det minskade antalet poliser på små orter och i landsbygd. I botten spårar han, med hjälp av ett sociologiskt perspektiv, en förändrad syn på samhället, och på brottslighetens plats i det.

Hagberg stöder sig bland annat på den polske sociologen Zygmunt Bauman, som anser att utvecklingen bottnar i kapitalismen. I ett kapitalistiskt system bygger den enskildes värde på hans eller hennes förmåga att konsumera, och när det som i dag råder massarbetslöshet uppstår en ny underklass av människor som inte kan fylla sin roll i köp-sälj-kedjan. Dessa maktlösa människor, till stor del ungdomar och invandrare, definieras som farliga av samhället som förväntar sig att de ska begå brott.

Samhället ser dock inte sin egen skuld i att detta utanförskap uppstår, utan skyller i allt högre grad på individen när ett brott begås. Detta ger ett samhälle där brottslingen inte längre bör hjälpas utan istället ska straffas. Det ger också ett samhälle där staten inte längre ser sin skyldighet att skydda medborgarna. Istället får medborgarna skydda sig själva och de gör det genom att anlita vaktbolag och starta medborgargardesliknande grupper. De kriminella blir de andra, det hot som i dessa relativt fredliga tider behövs för att människor ska sluta sig samman.

Denna polarisering av samhället är något som gagnar makten. Den kan i lugn och ro ägna sig åt att befästa sin egen ställning, utom räckhåll för kritisk granskning från de medier och människor som istället koncentrerar sig på avsky och rädsla för de kriminella. Här är Hagbergs sociologiska angreppssätt mycket fruktbart. Men trots att ambitionen nog finns, så drar han inte alltid resonemangen till sin slutliga spets, han stannar kvar i det situationella istället för att gå till övergripande slutsatser.

Men så är det också ett reportage Mattias Hagberg har skrivit, inte en avhandling. Han serverar tankegångar och nya synvinklar, men ger inga svar. Det gör stilen lätt och öppen, men får till följd att avsnitten som fokuserar på brott och trygghet blir bitvis fragmentariska: det hade krävts mer utrymme, mer redovisad forskning för att vara riktigt slagkraftigt. Som det är nu känns hans resonemang inte alltid tillräckligt underbyggda.

Det bästa avsnittet är istället det som handlar om straff och om fängelset som institution. Trots att 60 procent av alla fångar återfaller i brottslighet och all statistik pekar på att fängelserna fungerar dåligt ropar många debattörer nu på fler och hårdare fängelser. Man kan med Hagberg fråga sig om inte målet borde vara att minska antalet fångar snarare än att öka det? Med exempel från 70-talets Sverige där just detta skedde, motsätter sig Hagberg tanken om att detta skulle vara en omöjlighet. För vad är det egentligen som säger att fängelse är det bästa sättet att motverka kriminalitet?

I historien har man i princip prövat två sätt att vedergälla brott: hämnd och straff. I Michel Foucaults efterföljd ser Hagberg vårt nuvarande straffsystem som ett led i disciplineringen och kontrollen av medborgarna. Vi urskiljer de avvikande och placerar dem långt ifrån oss själva, och fängelset blir liksom mentalsjukhuset en plats för dem i samhället som blev över. Hur skulle samhället förändras om vi istället använde oss av samhällstjänst och återintegration i utökad grad? Mattias Hagberg vågar till och med tänka tanken att avskaffa fängelserna helt, och att han gör det är det allra bästa med hans bok. För tanken svindlar när man tänker det otänkbara, och det är ur sådana vidsynta svindlingar som förändring och visioner kan födas.

Similar Posts:

• Elegi över ett sopberg
• Den stora tjockhudingen
• Tema: brott och straff
• Stöld och fosterfördrivning
• Livsstilskriminella byter blöjor