Det är en värld som ekar av tidigare texter ur de fantastiska genrerna. Motiven är välbekanta, åtminstone för fans av science fiction och skräck: homunculus, sjukdomar som förvandlar människor till djur, djur som utvecklar medvetande, förbindelser med andra dimensioner, androider, självantändning med flera. I en ganska rörande historia, ”Måndagarna med Gregory”, kommer en idé från Ray Bradburys novell ”Jordgubbsfönstret” (i samlingen Det eviga regnets dag) till användning. Med hjälp av några färgade glasskärvor finner huvudpersonen att hon kan förändra verkligheten till något betydligt ljusare och vackrare. Till och med de illasinnade mobbarna på skolgården blir på det viset artiga och uppmärksamma unga män – fast både läsaren och huvudpersonen i novellen hela tiden vet att verkligheten ser annorlunda ut.

Men detta att de fantastiska elementen inte bryter ny mark är inte på något sätt en invändning. Förutom att motiven ändå är skickligt turnerade, är det framför allt så att det är karaktärerna som träder fram på ett levande sätt i berättelserna. Det är deras liv i skuggan av det osannolika som tecknas med så varsam och inkännande hand av Mats Kempe att jag märker att jag saknar och tänker på dem långt efter jag har läst ut boken. Som mobboffret Gregory som helst ligger på sin säng och stirrar på sina uppnålade drömmar i taket, Lotten som förgäves försöker få uppmärksamhet från mamman som bryr sig mer om sin forskning och miljön, eller Sanna som förlorar sin pappa till mystiska astralvarelser. I en vacker novell, ”Vännerna”, drabbas Oskars vän Markus av en sjukdom som gradvis förvandlar honom till en fågel. Hjälplöst ser Oskar på hur hans och Markus gemensamma vän Carsten frestas att låta sig smittas av sjukdomen eftersom den verkar leda till en åtråvärd frihet.

Ja, så vill jag leva mitt liv. Slippa tänka på coola kläder, en massa prylar och skit, svindyra gympaskor. Slippa plugget. Slippa längta efter tjejer som inte vill ha mig. Slippa bli vuxen och börja dricka öl, hänga på travet och sitta framför teven vid varje sportsändning. Slippa hela skiten. Och bara få lyfta …

Den animerade staden är över huvud taget ett rätt märkligt ställe. Förutom att parapsykologiska fenomen förekommer i överväldigande mängd så är här den verklige popsångaren Colin Blunstone en så stor stjärna att det anordnas Idol-liknande lookalike-tävlingar där deltagarna själva blir stjärnor. (Colin Blunstone var medlem i det engelska 60-talsbandet The Zombies, kanske mest kända för She´s not there som Santana senare hade en hit med.) Den novellen,”The Colin Blunstone lookalike contest”, är för övrigt väldigt rolig.

De flesta av huvudpersonerna är unga eller unga vuxna som är osedda eller förbisedda av föräldrarna liksom av omgivningen. Sällan kommer de vidare eller hittar någon lösning på sina problem. Ibland blir till och med författarteamet osams över deras huvuden och lämnar dem i sticket. Boken kan om man så vill läsas som en diskussion om makt och maktlöshet. Ur det perspektivet blir också de metafiktiva delarna begripliga. Karaktärerna sitter fast i knepiga relationer och sin egen oförmåga medan författarteamet stångas med uppgiften de fått av textens skapare Mats Kempe vars färdiga bok i sin tur nu är utlämnad till både läsare och kritiker.

Det jag redan minns är en på många sätt gripande novellsamling om mänskliga tillkortakommanden, likväl som en social kommentar om främlingskapet, ytligheten och den stora ensamhet som så många känner i vårt samhälle. Kempes språk är precist och ledigt och ibland glittrar det till av ett slags återhållet poetiskt glimmer, som i den melankoliska ”En förstudie” som nästan kan sägas vara något av titelnovell: ”Och jag vet ju redan nu att jag älskar henne. Varför skulle då nåt nytt behöva hända i mitt liv? Det jag redan minns är ju allt vad jag önskar.”

Similar Posts:

• Så frustrerande men bra
• Solblekta diaplåtar
• Låttexter som blir noveller
• Kontaktsökande
• Framtidskänslor

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Jag hade behövt ert stöd i det här. Min fru förnekar det fullständigt och vi skulle verkligen behöva få till en utredning för Vanja-Mari. Föreståndaren sneglar ned mot klockan som dumt dinglar mellan brösten. Ja, men nåt stöd kan du nog inte få i det här – eftersom min personal inte har märkt något av det. [...] Ja, vi måste sätta punkt nu. Vi har redan gjort klart för dig hur vi upplever Vanja-Mari. Och det är en väldigt fin flicka du har, Snorre.

Begreppen är en novell som bygger på detaljer och små intryck. När Snorre väntar på att mötet på förskolan ska börja redogör han noggrant och detaljerat för allt han ser och känner. Stolen han sitter på, skorna och armbandsuret han har på sig, rummet han sitter i, vävtapeten och dörrhandtaget på dörren in till rummet där mötet ska hållas. Och såklart Samtalet, men det avslöjas inga detaljer om vad det möjligtvis skulle vara för fel på Vanja-Mari.

Hur i helvete kan skor bli så blöta i tån? Du sprejar ju dem så ofta och så ymnigt med impregneringsvätskan att luftvägarna smalnar av. Skorna är av kvalitet och dessutom putsar du ju ofta dem. Ändå läcker de som såll.

En välkänd tolkningsregel, eller tolkningsmetod är den hermeneutiska cirkeln, även kallad den hermeneutiska spiralen. Tolkningsregeln lyder kort och enkelt att man förstår helheten genom delarna och att tolkningen av delarna är beroende av helheten. Ett verks helhet och detaljer ska belysa varandra. Begreppen bryter den här regeln.

Det är svårt att se helheten och förstå detaljerna när det jag vill veta, det novellen kretsar kring inte går att få tag på. Det är den frustrerande känslan Begreppen handlar om.

Förståelsen och handlingen i romanen går närmast att likna vid mötet med en sjukdom, såväl psykisk som somatisk där symptomen tar över personen. Jag läser Begreppen på just det sättet och ser inte skogen för alla träd. Det går inte att läsa novellen på något annat sätt.

Mats Kempe skriver skickligt och lyckas göra mig lika förtvivlad och frustrerad för att jag inte lyckas förstå det Snorre vill förmedla.

Vill du ha något att läsa på vägen till jobbet, skratta kort och sen glömma bort den, möjligtvis rekommendera den till en kollega är Begreppen ingenting för dig. Vill du däremot ha en läsupplevelse som utmanar ditt tålamod och dina tankar, som du inte kan släppa under arbetsdagen och sen läser på vägen hem igen är Begreppen rätt novell för dig.

Similar Posts:

• Fast i ekokammaren
• Spännande tankar i (för?) kort format
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Helgonfall
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

Jag tror ingetdera. Den litterära formen har alltid svängt än hit, än dit. Den finner sitt nya jämnviktsläge i reaktionen mot det föregående och detta "småformat" kan ses i ljuset av sjuttio- och åttiotalens episka roman som i sin tur återföddes ur modernismen. Det är dynamiska svängningar som för litteraturen framåt.

Mats Kempe tecknar i I ett rum nära solen porträttet av en pojke på på tröskeln till tonåren. Den ytterst vaga ramberättaren (ett jag) minns (ett du) en sommardag hos sina farföräldrar ute i skärgården. Såhär kan det stå:

[...]och nästan ett kvarts sekel senare fäster jag bilden på insidan av min skåpsdörr i personalens omklädningsrum. Tejpar upp den för att minnas dem. Det är bara du på bilden. Farmor står på altanen, alldeles framme där trappen tar vid. "Om du bara dröjer en liten – liten…" Du nedanför räcket, håller upp fiskarna[...]

Att berätta i andra person singularis har genomförts förr, bl.a. i Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Om Calvios fascinerande roman bär experimentell prägel (i det att den tilltalar den läsande) är det här snarare fråga om en dialog mellan berättarens nutida "jag" och den pojke, "duet" som han distanserat sig från. När man blivit varse denna förskjutning vänjer man sig rätt snabbt med formen. Riktigt effektfullt blir det när "jaget" framträder i en passus eller två.

Det är lätt att applicera ett ord som "målande" på boken. Men också "psykologisk" fungerar. När man vänder sida för att mötas av ett uppslagslångt kapitel är det som att se ett diapositiv, inte på duk, men med lupp över ett ljusbord. Där framträder färgerna och formerna, och tittar man tillräckligt noga även detaljerna. Och tanken är väl att helheten ska frilägga en undertext.

Men sist och slutligen är detta budskap ett antal inramade foton ur barndomen. När det väl börjar ta sig byter Kempe bild och vi lämnas med lukten av dagg och sommarstuga och stekt abborre. Den som vill ha mer får fiska på annat håll.

Similar Posts:

• Debut i tidens anda
• Kontaktsökande
• Fast i ekokammaren
• Allt på ett kort
• Så frustrerande men bra

Alla vill vi väl vara älskade och ha en god kontakt med våra nära och kära. Men färre har det. I den här samlingen noveller skildras en rad människoöden, alla människor som söker kontakt. Och det är en salig blandning liv, någon röd tråd finns inte mer än så. Det gör att boken känns som om den spretar åt olika håll.

Men jag blir aldrig riktigt gripen av novellerna. De korta brottstyckena känns som om de saknar mening. För vem kan inte – i någon situation, vid något tillfälle – ha svårt att kommunicera med sin omgivning? Vem kan inte ha existentiella problem? Och eftersom det är just brottstycken så får man aldrig reda på om det är en tillfällig "svacka", eller ett konstant moment i livet. Visst känner jag igen mig. Men jag undrar hur många som inte kan göra det. Från något tillfälle, någon gång.

Men att de är just brottstycken gör att jag inte kan identifiera mig med personerna – hur vet jag om de verkligen är som jag? Hur vet jag om det här är något kännetecknande för deras liv? Novellerna må vara väl skrivna, men vad är det som Kempe vill ha sagt? Det känns bara lite tomt redan från start, och tomheten kvarstår när jag kommit till slutet. Missar jag något vitalt?

Similar Posts:

• Så frustrerande men bra
• Solblekta diaplåtar
• Fast i ekokammaren
• En kollektivtrafiksroman
• Mer humor än samhällskritik