Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.

Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.

Jag skulle inte vilja ta tillbaka Japan-resan. Inte den fullkomligt bisarra upplevelsen att färdas mot pyramiderna i en turistbuss med fler säkerhetsvakter än turister heller, eller de klart bisarra dagsturerna till det nyöppnade Albanien eller till gränsen mellan turkiska och grekcypriotiska Cypern. De flesta fysiska resor jag gjort står sig ändå ganska slätt mot dem jag gjort bara i böcker.

För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.

Vad är det när du med enbart lånekortet som pass kan spendera förmiddagen i Kanada, eftermiddagen i Kina, och varför inte avsluta kvällen i Mordor eller Mumindalen? Inga vaccinationer krävs. Inga säkerhetskontroller. Ingen vulkanaska kommer i vägen. Det är både mycket billigare och mycket mer miljövänligt. Svenskt kaffe finns det också. Möjligheterna är oändliga.

Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled härom veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.

”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Japansk läsning

Lindqvist var på plats i de drabbade områdena en vecka efter katastrofen och i Fukushimas färger har hon samlat möten med åtta personer som på olika sätt påverkats av det som hände. Exakt hur dessa åtta har valts ut framgår inte, men de är tänkta att fungera ”som vår guide till en särskild del av samhället som påverkats av katastrofen”.

De är en äldre kvinna som driver ett ekologiskt jordbruk i utkanten av Tokyo, en amerikansk missionär och hjälparbetare, en fiskgrossist, en ostronodlare, en jordbrukare och solenergirepresentant, en evakuerad bilhandlare, en länsherre (som tagen ur en japansk Jane Austen-roman) för en drabbad provins samt två hemmafruar och småbarnsmammor. Om Lindqvists bok förtjänar att läsas så är det inte minst för inblicken i de här människornas vardagsliv.

Tsunamin och kanske framför allt kärnkraftshaveriet är förstås en del av detta vardagsliv, från de som fått hem och arbete krossade av flodvågen, till oron för vad barnen egentligen får i sig av radioaktiva ämnen i mat, luft och vatten. Bilderna av rasande byggnader, av spillrorna av hela städer där flodvågen dragit fram och inte minst av lågmälda, imponerande uthålliga japaner har vi allesammans sett på teve, även om det förstås måste vara en överväldigande upplevelse att vara där, mitt i det, på riktigt.

Problemet är väl att Lindqvist aldrig riktigt lyckas förmedla det där mitt i, på riktigt. Hennes texter lämnar fler frågor än man får svar på, inte bara kring hur rimlig kärnkraften är som energikälla, utan kring vilka villkor de drabbade japanerna egentligen lever under. Får de ersättning från kärnkraftbolaget på något sätt? Från försäkringar? Vilket ansvar tar staten? Är ideella hjälparbetare så ensamt bärande som de framstår? För mig är det märkligt att skriva om en sådan här fråga utan att politiken får nästan något utrymme alls. Lindqvist är för all del inte alls osynlig som författare, men kanske tonar hon ner sina egna åsikter om kärnkraften för att boken ska nå ut till fler? Kanske är de inte mer bestämda än de framstår, även om jag personligen har väldigt svårt att förstå det.

Framför allt upprätthåller hennes sätt att skriva en olycklig distans till det hon skriver om. Det brukar ju visserligen framhållas att detta att skriva allt i pågående form är en riktig journalistsjuka, men Lindqvist skriver allt i förfluten form, och det är verkligen inte bättre. Textens tempus, tillsammans med att författaren så tydligt skriver in sig själv som förmedlare, styr och distanserar ohjälpligt läsaren. Här och var införs ytterligare ett mellanled, när hon inte ens själv varit med vid ett möte utan fått det förmedlat via medarbetarna Yuko Ota och Yoshikazi Fukuda. Ibland tycker jag rent av att hon går över gränsen och verkar recensera sina informanter snarare än möta dem, som när hon skriver om jordbrukaren Miwako Ohira ”Hennes leende visade att hon var en djupt kännande och reflekterande människa”. Är det verkligen journalistens uppgift att bedöma huruvida en människa är ”djupt kännande” eller inte?

Jag är kanske petig, men när det kommer till japanska katastrofer finns många stora författare att jämföra med. Jag har kallsvettats med Haruki Murakami i hans tegelstensskildring Underground, om attentatet mot Tokyos tunnelbana 1995, och jag har stapplat runt i Hiroshima efter atombomben 1945 tillsammans med Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa. I sådana jämförelser står sig Fukushimas färger inget vidare.

Det finns läsvärda aspekter. Mötena med vanliga japaner kan som sagt vara värda att plocka upp boken för, även om författaren då och då liksom skymmer sikten. Men i slutänden hoppas jag att det kommer fler och bättre böcker om Fukushima och kärnkraftens framtid. Det behövs.

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• Jorden runt på 80 romaner
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Ve den stackars pendlaren
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …

Om det i Europa efter kriget talades om hur man kunde skriva efter Auschwitz utgjordes traumat framför alla i Japan av bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. För Masuji Ibuse tog det drygt 20 år innan han kunde publicera Svart regn, en roman som bygger på människors vittnesbörder från Hiroshima.

Berättelsen utgörs av en ramhandling där Shigematsu försöker få sin unga släkting Yasuko bortgift. Alla friare vänder i dörren när de får höra rykten om att hon befunnit sig i Hiroshima efter bombningen, och för att bevisa att Yasuko inte lider av strålningssjuka går Shigematsu igenom hennes och sin egen dagbok från händelserna. I deras berättelser inlemmas också historier människor de möter berättat. På så sätt kan Ibuse både skapa en smula distans till de fruktansvärda händelserna och förmedla direkta intryck från precis när det hände.

Bland det allra mest gripande är just människornas ovetande om vad som drabbat dem. Först ett bra tag efter händelserna får Shigematsu lära sig namnet på hemskheterna: atombomb. Men han kan inte begripa effekterna. En massa saker är totalförsörda, andra har klarat sig eller flyttat på sig på konstiga sätt. Ingen vet hur man ska behandla skadorna, hur liken ska tas om hand, vad som smittar, vad som kan bryta ut i efterhand, eller vad som är giftigt att äta och dricka. Inte heller vet de hur farligt det svarta regn är som Yasuko fått på sig och som inte går att tvätta bort från huden.

Underligt nog är Svart regn inte så plågsam att läsa som man skulle kunna tro. Mitt i denna förstörelse, alla raserade byggnader, lik och hemska sår finns ändå en känsla av att livet går vidare. Människors uppfinningsrikedom, anpassningsförmåga och vägran att släppa taget är fantastisk. Ibland bisarr, ibland rörande, ibland till och med komisk. Och ibland är det just i den komiska vardagligheten som det vansinniga och ofattbart grymma blir som allra tydligast.

Jag fortsätter att hävda att skönlitteraturen mycket väl kan vara vår bästa chans att någonsin förstå andra människor och historiska händelser. Det bevisas gång på gång av en stor skara fantastiska berättare. Masuji Ibuse kan definitivt räknas in i den skaran.

Similar Posts:

• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Kylig japansk intensitet

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.

Similar Posts:

• Bakom körsbärsljuvheten
• Kyligt drabbande och förebådande
• En studie i grymhet
• Jorden runt på 80 romaner
• Det obegripliga begripliggjort