Det ryska folkets historia handlar mycket om brist på kontroll. Materiell nöd, sönderslagna familjer, oförutsägbara ledare, alkoholism och våld.

Med Framtiden är historia har Masha Gessen skrivit en rysk nutidskrönika. Halva boken handlar om de knappt 20 åren med Vladimir Putin. Men hela eran efter murens fall, med liberaliseringen under Mikhail Gorbatjov och Boris Jeltsin finns med, liksom rikligt med tillbakablickar på Sovjetunionens historia.

Skildringen sker genom sju personers upplevelser och bygger på närgångna samtal. Resultatet är personligt och övertygande. En av de intervjuade är Zjanna, dottern till Boris Nemtsov, den liberala politikern som mördades 2015. En annan person som vi får följa är Marina, psykoanalytiker vars yrkesutveckling tar fart när Sovjetunionen gått under. En tredje, Ljosja, är homosexuell och lyckas mot alla odds skriva avhandling om HBTQ-människors rättigheter. Dessutom Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, arkitekten till Gorbatjovs perestrojka.

När Sovjetunionen kollapsade kastades många ryssar ut i en oreda av pyramidspel, mutor, nyrika och organiserad brottslighet. Dessutom förnyades det politiska förtrycket.

Bitvis är berättandet lika stökigt som den samhällsomvandling som skildras. De olika turerna kring Sovjetunionens upplösning, försöken till kupper i Moskva samt Jeltsins framgångar och bakslag ligger så pass nära i tiden att mycket fortfarande är okänt, omtvistat eller felaktigt betonat.

Skeenden längre tillbaka i tiden är mer tillrättalagda. Den som läst Svetlana Aleksijevitj känner igen de små sovjetiska köken och överflödet av tid som den sovjetiska människan ägnade åt privata samtal och köande. ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala”. Men ju närmare nutid vi kommer, desto snårigare blir det. Jeltsin överlämnade presidentmakten till en man som var okänd för de flesta. Putin kom från underrättelsetjänsten och tillhörde inget parti. Efter några år som president skapade han partiet Enade Ryssland som nu har 74 procent av rösterna i Duman, en kvalificerad majoritet.

Det är nyttigt att påminnas om anhalterna i avvecklingen av fria medier, partiväsende, civilsamhälle och fri forskning. Putin hade tur med världspriset på olja, en rysk exportprodukt. Priset steg under presidentens första år och ekonomin framstod som urstark.

Dramatiska händelser, sådant som Kreml redan haft förstånd att blåsa upp till egen fördel, ges mindre plats i skildringen. Attentatet mot Dubrovkateatern i Moskva är ett sådant exempel.
Masha Gessen anser uppenbarligen att det finns annat som behöver utförligare redogörelser. Putinklanens angrepp mot de väldigt förmögna, de så kallade oligarkerna, var första steget efter maktövertagandet. Oligarkerna anklagades ofta för någon byråkratiskt krånglig överträdelse typ skatte- eller bokföringsbrott. De frihetsberövades under utdragna rättsprocesser. Eller tvingades i exil. Därefter kunde egendom exproprieras.

Framtiden är historia är oundgänglig läsning för den som vill förstå nationalismens nuvarande framgångar. I Ryssland, men även på andra håll. Falska nyheter, cyberattacker och påhittade folkrörelser är grepp som prövas lite varstans för att undergräva mänskliga fri- och rättigheter. Folk försöker visserligen göra uppror. Och mycket av upproret axlas av kvinnorna. De ryska soldatmödrarna, journalisten Anna Politkovskaja, punkbandet Pussy Riot… Det är ett motstånd som just nu kantas av nederlag. Den löftesrika framtiden tycks ligga bakom oss.

Masha Gessen har gjort ett solitt arbete, ett begåvat försök att pussla ihop Putins väg till den totala makten utifrån hur ett antal ryssar upplevde det. Dock är urvalet intervjupersoner subjektivt. Dessutom är den allra närmaste nutidshistorien svår att bringa reda i.
Starkt plus för det viktiga ämnesvalet och för modet att genomföra granskningen, således. Men ett försiktigt minus för att korsväxlingen av privata upplevelser och samhällsskeden potentiellt är ett manipulativt grepp. Naturligtvis finns det många andra berättelser, från andra perspektiv, som också behöver offentliggöras för att vi en dag ska kunna förstå.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• ”Jag trodde … ”
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Similar Posts:

• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Östern är en känslig sak
• ”Jag trodde … ”
• Uppror är nostalgi

Hur genuina deras respektive intressen är kan jag inte svara på. Att det i båda fallen däremot är del i en uttänkt strategi som skall marknadsföra dem som personer framstår däremot som ganska självklart. I Putins fall hade jag med läsningen av Masha Gessens Mannen utan ansikte hoppats på att komma lite närmare (macho)mannen Putin, men just det är nog den enda del som gör mig lite besviken. Mannen utan ansikte handlar inte så mycket om personen Putin som om Putins Ryssland. Här får man istället en insiktsfull redogörelse av hur det på nittiotalet förhållandevis demokratiska Ryssland efter tolv år under Putins ledning förändrats till det auktoritära Ryssland, hur systemet steg för steg återgått till någon slags skendemokrati av sovjetiskt snitt.

Det är utan tvekan en skrämmande utveckling som Gessens förmedlar. För just när de demokratiska inskränkningarna sker med små, men målmedvetna steg så faller tankarna inte bara mot det i sammanhanget givna Sovjetunionen utan stundtals också mot Tyskland 1933, även om dess slutmål givetvis inte ska jämföras. Medier tystas eller tas över, vallagar ändras för att gynna det egna partiet och en gemensam, enande fiende skapas. Kriget i Tjetjenien startade ju redan under nittiotalet men under Putineran flyttas frontlinjerna fram till själva Ryssland, med terroristattacker vilka skoningslöst slås ned med i bästa fall onödig blodsutgjutelse och i värsta fall med direkt inblandning från de egna myndigheterna.

De köttben som kastas till befolkningen för att acceptera en återgång till ett mer totalitärt styre kan man även se tyska trettiotalsparalleller till: En ekonomisk utveckling (genom stigande oljepris), en känsla av att Rysslands nationella ära är återställd efter att förlorat sin supermaktsställning och en allmän uppfattning av att stabilitet återställts efter en kaotisk men demokratisk mellanera. Nej, det är ingen smickrande bild av Putins Ryssland (ett ord som kan tolkas bokstavligt då han enligt författaren har väldigt svårt på att skilja på vad som är hans och vad som är Rysslands enligt det gamla Le estat cest moi-konceptet) som målas upp.

Som läsare får vi följa Putin, hur han växer upp under ganska knappa förhållanden i Leningrad. Hur han startar som skoltrött ligist men sen lägger manken till för att läsa juridik på prestigefyllda Leningrad-universitetet med sikte på en karriär i KGB. Hur han antas dit men under hela Sovjeteran har en ganska undanskymd plats för att efter fallet stiga upp som en maktfaktor och sedan, som en för allmänheten okänd person av Jeltsin bli utsedd till efterträdare och på nittonhundratalets allra sista timmar ta över som president. Man får följa hur en person som blev Jeltsins gunstling lite tack vare sin personliga anspråkslöshet sedan snabbt ändras och tar för sig av det, även om hans primära drivkraft mest verkar vara själva makten i sig.

Den enda ideologi som kan skönjas är mest en form av lojalitet mot KGB vilken också enligt författaren agerar rollmodell för hur hans Ryssland skall stöpas. Med tjänster och gentjänster gynnas vissa medan de som sticker upp, oavsett om de är oligarker som inte kan hålla tassarna från politiken eller om det är journalister eller opposionella oskadliggörs. Samtidigt är hans kronologi en ren karriärsbeskrivning och man kommer aldrig nära personen Putin, som ju givetvis inte medverkar med intervjuer.

Som läsare dras man givetvis med i den rakt igenom negativa bild som målas upp av såväl Putin som det moderna Ryssland han skapat. Gessens text är uppbyggd med utförliga fotnoter men det är ändå ett politiskt verk där hon förvisso inte döljer sitt förakt för sin statschef eller syfte med boken. Mycket av det som skett i Ryssland har ju också skett i den internationella medieskuggan och även om delarna inte är okända så finns det ett stort värde i att få dem uppstaplade på varandra för att utifrån delarna skapa ett mönster. Utåt sett så upplever man ju ändå Putin som en förhållandevis normal statschef, om än med ett machoideal som inte haft sin jämförelse sedan första Dirty Harry-filmen hade premiär.

Att det är en engagerande författare som skriver går inte att ta miste på. Gessen vill nå ut och visa upp den Putin som hon och hennes journalistkollegor och demokratikämpar möter men som vi utanför Ryssland till stor del missar. Skulle det visa sig att vissa delar är överdrivna så är ändå helheten skrämmande nog. För det handlar ju om ett av våra grannländer och om en person som just exakt samma dag som dessa rader skrivs, för tredje gången klivit ut ur de överdimensionerade gulddörrarna i Kreml för att för tredje gången svära presidenteden och spås behålla det ämbetet till 2024. Därför är Mannen utan ansikte en synnerligen angelägen bok.

Similar Posts:

• Rysslands baksida
• Det bortglömda krigets fasor
• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Att leva i Ryssland under Putin
• Better the devil you know