dagensbok.com » Marjane Satrapi

Marjane Satrapi "Persepolis"

Anna Kain Wyatt — Wed, 25 Oct 2023 22:00:18 +0000

Persepolis av Marjane Satrapi är ett seriealbum som kom ut på svenska för första gången 2003, nu 20 år senare ger Galago ut boken på nytt i en inbunden samlingsutgåva. Berättelsen är minst sagt aktuell, framförallt med tanke på allt som hänt i Iran den senaste tiden och fortfarande händer just nu. Då kan det vara bra med en historielektion för att färska upp minnet och förstå det som händer idag i en större kontext.

Persepolis är både känslosam och utbildande, läsaren får följa huvudpersonen Marji genom uppväxten i Iran. Varvat med anekdoter kommer beskrivningar av historien både från äldre släktingar men också från Marji själv. Det är ett snyggt grepp som fungerar alldeles ypperligt när Marjane Satrapi skriver och ritar, samtidigt som Marji går ner för trapporna till skyddsrummet passar hon på att undervisa läsaren. Förutom att vara lärorik är boken fantastiskt rolig, trots allt tragiskt som händer.

Boken tar sin början 1980, vår huvudperson är 10 år och hennes skola har just förvandlats från en fransk, icke-religiös skola till en religiös skola där pojkar och flickor separeras. Där sjalen plötsligt är obligatorisk. Det första uppslaget och bilderna från skolan har etsat sig in i mitt minne, en rad med trumpna flickor på rad. En kaotisk skolgård där barnen leker med sina sjalar, kastar av sig dem i värmen eller bär den på fel sätt. Vi kan se allt från att det hoppas hopprep med den till att ett annat barn låtsas strypa sin klasskamrat för att hon inte har sjalen på sig. En komplex ögonblicksbild som fångar barnets roll i traumatiska skeenden.

Marji lever i en komplex tid, och försöker som barn förstå en väldigt komplicerad omvärld. Hur kommer det sig att hon trots sina föräldrars vänsteråsikter växt upp med en husa i hemmet. Och varför är det så pinsamt att åka runt med sin pappa i hans dyra bil? Som barn drömmer Marji om att bli profet, men med tiden skiftas fokus från gud till Marx, och visst är de ändå lite lika?

Boken består av fyra delar, vi får följa Marji genom uppväxten i Iran till exilen i Europa. Genom stora förändringar både inom familjen och i landet hon flytt från. Tillslut får hon äntligen komma tillbaka hem, men även det blir en chock. Tillbaka i förtrycket och sjaltvånget, tillbaka i sitt barnrum men nu som ung vuxen. Alla möbler är för små och det är svårt att vänja sig vid sjalen igen.

Det är inte svårt att förstå hur boken fått status som en modern klassiker, jag läste den som tonåring och historien har funnits med mig sen dess. Det är en berättelse som både är snygg och berör på djupet. Persepolis är ett perfekt exempel på hur en berättelse kan förstärkas av kombinationen av bild och text, känslorna förstärks ytterligare.

Björns bokhylla

Björn Waller — Mon, 10 Oct 2011 08:00:00 +0000

I somras flyttade jag från en liten lägenhet till en något mindre liten lägenhet. En av tankarna bakom det var att jag äntligen skulle få plats för alla böcker.

Bah! Humbug. Den enkla sanningen är att det är omöjligt att få plats för alla böcker. Ingen har ännu, såvitt jag vet, studerat detta i den utsträckning som ämnet tvivelsutan förtjänar, men det finns någon form av naturlag som slår fast att varje gång man får plats med sina böcker sker en av två saker: a) man skaffar fler böcker – i en ordning som sabbar vilket system man än valt att sortera böckerna i – eller b) bokhyllan krymper. Möjligen är det för att motverka detta som IKEA nyligen valt att göra Billy djupare, men summa summarum blev att jag även i min nya lägenhet fick nöja mig med att knöka in allt jag läst och kommit fram till att jag inte kan leva utan i två Billy,

och allt jag ska läsa i en något mindre Billy.

Jag har haft officiellt köpstopp i flera år nu, vilket innebär att jag bara får nya böcker a) genom dagensbok, b) i present, c) vid bokrean, och d) när jag verkligen vill köpa en bok. Lustigt nog minskar inte mängden böcker. Bland det olästa ser jag givetvis fram emot nya böcker av Cartarescu, Ngugi, Sjón, och

…moving right along. Alla pocketböcker då? Gjorde jag mig av med dem? Nädå, de finns där bakom de fina, i väntan på en bättre lösning:

Det är alltså inte en medveten taktik för att dölja att jag har minst två hyllmeter med Stephen King i pocket gömda bakom Kyrklund och Lowden… eh…

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Marjane Satrapi "Kyckling med plommon"

Johan Wirdelöv — Sat, 05 Jul 2008 23:00:00 +0000

Levnadslusten försvinner samtidigt som lutan går sönder. Året är 1958 i Iran och herr Nasser Ali bäddar ner sig i sängen. Där väntar han på att dö, fast besluten. Att någon i familjen ber för honom eller att frun bjuder på kyckling med plommon hjälper inte. Har man bestämt sig, så. "Jag känner inte längre smak, glädje eller njutning", säger han till frun som under ett bråk slagit sönder instrumentet. "Allt är ditt fel."

Efter framgångarna med främst Persepolis fortsätter Marjane Satrapi att i Kyckling med plommon omvandla biografi till grafisk roman. Huvudpersonen, Nasser Ali, var farbror till Satrapis mor. Medan författarens uppväxtskildring i Persepolis var dramatisk och gav utrymme åt Irans politiska historia är släktingens berättelse istället lågmäld och finstämd. Och framför allt svart, så svart. Punkt för punkt kunde man bocka av antalet livets törnen: förlorad mening. Olyckligt äktenskap. Att känna sig missförstådd. Och ett barn som man, helt enkelt, inte alls är nöjd med. Nasser Ali lider dem alla.

Låter det ledsamt, som en klaustrofobisk ångeststudie under täcket? Det är det. Men inte bara. Här finns också inslaget om sonen som flyttar till USA och skaffar en överviktig familj. Författaren själv dyker upp vid ett möte med huvudpersonens dotter, som strax dör i en hjärtattack. Mystik och religiösa sägner infogas med den väntandes tankar i sängen.

Kyckling och plommon är ett porträtt. Det genomsyras av viljan att beskriva ett levnadsöde blott och bart för dess egen skull, för att det måste berättas om Nasser Ali. Hans liv bar för mycket för att få glömmas. För inte handlar det i slutändan om en sönderslagen luta – eller tar, som det iranska stränginstrumentet egentligen heter – utan om något större. Varför var Nasser Ali så olycklig med sin fru? Varför var han så olycklig överhuvudtaget? Porträttet är sorgligt, men mellan de svartvita rutorna och raderna ryms ett stort, rött hjärta. Kärlek, livstragik och svart, svart tusch fungerar utmärkt tillsammans.

Marjane Satrapi "Alla monster är rädda för natten"

Andrea Berge — Fri, 23 Nov 2007 23:00:00 +0000

På natten är allting annorlunda jämfört med på dagen, konstaterar den lilla flickan Marie. Varenda kväll dyker samma otäcka nattmonster upp. Hur ska hon stoppa dem? Eftersom det är ljust på dagen och de aldrig syns till då, måste hon ordna mer ljus i sitt sovrum och vad passar bättre än att hänga upp månen där? Sagt och gjort, med hjälp av en stor sax klipper hon loss månen och placerar den ovanför sin säng. Planen fungerar perfekt, bortsett från att problemet nu har förflyttat sig.

Frånvaron av månens ljus påverkar alla, kanske allra mest katterna som inte längre kan orientera sig i det kompakta mörkret. Det kan däremot råttorna som snabbt förvandlas till gatornas kungar och härjar och förstör. Situationen blir ohållbar och katterna söker upp sin kattkung som i sin tur inleder förhandlingar med Marie.

Det här är en ganska kort berättelse, som lånat en del drag av sagan, språkliga formuleringar och hur händelser bildar en kedja. Texten är knapp, vi får inte veta så mycket om Marie. llustrationerna ligger hela tiden nära texten, här tillförs inget som inte redan omnämnts i texten.

Kanske hade berättelsen upplevts som mindre gullig och oförarglig om mörkret hade fått ta lite mer plats och vara just mörkt? Marjane Satrapi har ju visat hur hon kan utnyttja det svartvita formatet till fullo i Persepolis, här väljer hon däremot konsekvent att använda färg. Mörkerscenerna i Maries rum utspelar sig förvånande nog mot vit bakgrund.

Största behållningen blir med vilken självklarhet Marie klipper ner månen med sin stora sax, den övergången från verklighet till fantasi är det som sticker ut mest i den här berättelsen.

Marjane Satrapi "Broderier"

Ella Andrén — Tue, 17 Apr 2007 23:00:00 +0000

Broderier heter Marjane Satrapis senaste serieberättelse. En titel som man kanske kan associera till kvinnlig gemenskap åt syjuntehållet – och det vore inte helt fel ute. När männen vilar på maten sätter kvinnorna i Broderier på samovaren, dricker te och utbyter skvaller och livsvisdomar. Men ”brodyr” kan också syfta på ingreppet att låta sy ihop underlivet för att framstå som oskuld.

Och det handlar mycket om äktenskap och sex när Marjis släktingar och bekanta kommer igång och berättar. Satrapi ger, som tidigare, en spännande och väldigt mycket mer nyanserad bild av människors liv än vi ofta får se. Kvinnorna i Broderier lever på många sätt i två världar samtidigt, en präglad av tradition, en av sekulariserad modernitet. Deras lösningar på de olika problem de stöter på är långt ifrån konventionella och inte alltid särskilt politiskt korrekta. Även om deras möjligheter att påverka sin omgivning inte alltid erkänns utåt hittar de på både det ena och det andra i form av nödlösningar, nätverk, goda råd och ren manipulation.

Marjane Satrapis enkla och opretentiösa stil är lika träffsäker och charmerande som i tidigare Persepolis. Hennes formmässiga lösningar kan vara smarta och spännande men tillåts aldrig någonsin överskugga berättandet. Hon fäster en muntlig kultur man sällan lyckas fånga och göra rättvisa på papper på ett svårslaget, imponerande och inspirerande sätt.

Och så är det så jäkla roligt. De här kvinnorna är visserligen ganska utsatta men framför allt är de vardagsnära överlevare med nästan oändlig styrka och avväpnande galghumor. Från visdomssentenser som ”i väntan på att det går åt skogen får man uppleva lyckan” till sarkastiska anmärkningar som ”Det enda han hade anammat från den västerländska kulturen var att använda pomada och att knulla runt…” eller kvinnan som med plastikkirurgins hjälp flyttat fett från rumpan till brösten för att få sin man att sluta titta på yngre kvinnor: ”Den idioten vet inte att varje gång han kysser mina bröst är det egentligen min röv han kysser…”

Det Broderier saknar i struktur – den är ett gytter av livsöden och anekdoter – tar den igen i humor och känsla. Satrapi bjuder på bekantskaper som på en gång känns fräscht nya och hemtrevliga. Bara att hälla upp en kopp te och njuta av sällskapet.

Lewis Trondheim "Flugan"

Johan Wirdelöv — Sun, 26 Nov 2006 23:00:00 +0000

Det är en utmaning att försöka beskriva vad som är bra med det här seriealbumet. Lewis Trondheims fluga till huvudperson består av en svart boll med streck som armar och ben, två vita ögonglober och en tandrad i form av ett klassiskt seriefigursöverbett. Och två vingar och ett par stora skor. Det verkar rätt trist vid en första bläddring: hela tiden nio lika stora rutor på varje sida, inte en enda replik och en teckningsstil som mest påminner om en ordinär lågbudgetanimation för barnprogram. Inga ljud, och en gestaltning på den nivån att det sprutar eld ur munnen på den som ätit peppar och att den som skrattar håller händerna för magen.

Och handlingen: flugan kläcks ur ett ägg i köksavfallet, tar sig upp och börjar flyga runt i hemmet. Han upptäcker saker. Socker är gott, äpplen kan innehålla stora maskar. Katter är farliga. Små äventyr i vardagsmiljön, så att säga. Rätt trist, ja.

Men. Alltså, detta är enkelhetens charm i sin excellens. Efter knappt en sida är man insugen i den sköna ljudlösa världen och det som först verkade dumt och simpelt visar sig vara tekniskt, medvetet och ordentligt begåvat. Den vänskap som utvecklas mellan flugan och ekoxen (eller vad det är) är hur fin som helst, det är skitskoj när de tävlar om att äta så stora äppelbitar som möjligt, och dramatiken i kampen mot den stora elaka spindeln (förstås med onda ögon och spetsiga tänder) är obetalbar. "Nej Flugan, gå inte dit, det är farligt!" finner jag mig bedjande när han ska hämta sin förlorade sko.

Lewis Trondheim är inte särskilt etablerad i Sverige, men ett ansenligt namn i hemlandet Frankrike. Förutom en stor produktion är han en av de serieskapare som 1990 grundade förlaget L'Association – som bland annat stått för utgivningen av Marjane Satrapis första album. Trondheim ges nu ut i Sverige av det nystartade förlaget Komika. Flugan tillsammans med ytterligare några album har redan givits ut och fler är på väg. Utan tvekan har vi med en talang att göra med här. Enda invändningen att komma med mot Flugan är att handlingen mot slutet spårar ur på ett lite tveksamt sätt och antar ett slags svårköpta proportioner. Det rimmar illa mot den de små medelns teknik som dittills så framgångsrikt brukats. I övrigt har jag bara att bocka och hälsa Trondheims serier välkomna till Sverige.

Marjane Satrapi "Persepolis del 1–4"

Helena Hansen — Sun, 24 Sep 2006 23:00:00 +0000

– Varför sprang frun?
– Jag är försenad! Jag sprang för att hinna med bussen.
– Jo … men när ni springer rör sig er bak på … hur ska jag säga … ett oanständigt sätt!
– Då är det bara att sluta glo på min röv!

Revolutionsgardister, allmänt kallade "skäggen", som kontrollerar att kvinnorna bär sin chador på korrekt sätt, politiska fångar, långdistansrobotar, bombade hus, martyrer, demonstrationer, samtal med Gud – allt finns med i iranska Marjane Satrapis självbiografiska serie/grafiska roman Persepolis. Här är samlingsalbumet med alla fyra delarna, där vi får följa Marjane, "Marji", från det att hon är tio tills hon är drygt tjugo år.

Hon bor med föräldrarna i den norra och mer välbärgade delen av Teheran. Med finns den frispråkiga mormodern ("Oj, oj, oj!! Vad du har växt! Snart kan du greppa tag i Guds pung."), som kommer med kloka råd och ger perspektiv på tillvaron. Vardagen fylls med politiska och intellektuella diskussioner, förbjudna fester och strategier för överlevnad. För de styrande kan minsta detalj vara subversiv: visa handleden, skratta för högt, lyssna på freestyle.

Marji målar naglarna och döljer händerna i fickorna när hon går ut, köper kassettband på svarta marknaden, dansar till Kim Wilde och Iron Maiden, och ger lärarna i skolan svar på tal när deras "sanningar" är rena orimligheter. Hon uppfostras till att bli en fritänkare och självständig kvinna. När hon är fjorton år och kriget mellan Iran och Irak pågått en tid skickar föräldrarna henne till Österrike, där hon i stället får känna på en tillvaro med ensamhet, drogberoende och främlingsfientlighet.

Personporträttet som gör mig mest glad är pappans! Han är alltid på Marjis sida, vad hon än tar sig för, och stöttar och kämpar, tillsammans med mamman, för sin dotters rättigheter. Han, liksom många män i Marjis närmaste omgivning, är välbehövliga motsatser till medias, och inte sällan den västerländska populärkulturens, ofta ganska skeva skildringar av den muslimske mannen.

Det Iran som Marjane Satrapi målar upp med sina snygga svart-vita seriebilder är, om än både kaotiskt och skrämmande, betydligt mer nyanserat. Det här är bara så klockrent.

Marjane Satrapi "Persepolis del 1"

Ella Andrén — Fri, 03 Mar 2006 23:00:00 +0000

Det värsta med att ha historia som huvudämne är att folk gärna tar för givet att man ska kunna förklara saker lite så där i förbifarten. Helst revolutioner. Och jag har svårt att komma på något som är så svårt att förklara som revolutioner. Ta varje enskild individs komplicerade och motsägelsefulla varande och multiplicera det med några massor, liksom.

Kanske är ett sätt att försöka förstå en revolution att förstå den där enskilda upplevelsen av den. Som här, i Marjane Satrapis serieskildring av den iranska islamiska revolutionen 1979.

Marjane är bara tio år när revolutionen inträffar. I skolan måste flickorna börja bära slöja och de får inte längre gå tillsammans med pojkar. Sanningarna som lärs ut förändras nästan över en natt. Föräldrarna demonstrerar. Människor arresteras och slås ihjäl. Andra vänder kappan efter vinden på de mest skamlösa, men ganska begripliga, sätt. Som änkan som låter den döde maken svepas upp och hyllas som revolutionär trots att hans död inte har ett dugg med revolutionen att göra. Eller grannarna som plötsligt visar upp ärr från barrikaderna – fast familjen vet att de inte varit i närheten av några barrikader.

Precis som i många andra revolutioner är det svårt att begripa vad som egentligen händer. Det är nästan som om naturkrafter släpps lösa och plötsligt befinner man sig någon helt annanstans än där man önskade när allt startade. Det är snabba kast. Människor som suttit fängslade i tio år för revolutionär verksamhet släpps och firas som hjältar – bara för att åter fångas in och avrättas när konservativa krafter tar över.

Marjanes familj hör till en bildad överklass, till avantgardet. Hon läser serier om Marx och samtalat med Gud. (”Det var intressant att se hur lika Marx och Gud var. Möjligen hade Marx lite lockigare hår.”) Lilla Marjane vill bli profet och ställa saker till rätta. Hon är helt enkelt världens coolaste, mest lillgamla barn och även om hennes omgivning är skrämmande rörig är persongalleriet långt ifrån de mediabilder av ett diffust och hotande mellanöstern vi dagligen matas med. Inte minst förordet om Persiens historia gör åtminstone mig pinsamt medveten om hur lite jag egentligen vet.

Man måste nästan fråga sig vad det är som gör att just seriemediet fungerar så väl till den här typen av berättelser. Att barndomsskildringar passar bra är kanske inte konstigt. Åtminstone i västvärlden förknippar vi ju ofta tecknade serier med barndomen. Men kanske finns också en koppling mellan barnets erfarenheter och den lilla människans, mitt i de stora historiska händelserna. Kontrasten mellan det som sägs och det som händer bidrar med svart komik av stora mått. Den enkla tecknarstilen fungerar utmärkt för alla de hemskheter Marjane hör talas om genom sina föräldrar, släktingar och vänner. Och de stundtals mycket brutala erfarenheterna blir möjliga att ta till sig i det på en gång konkreta och distanserade bildberättandet.

Dessutom måste man ju vara tacksam över dessa långa serieberättelser (grafiska romaner är väl den korrekta termen, även om ankomsten av japansk manga luddat upp begreppen något). Det här är bara första delen. Och de följande tre finns redan ute.

dagensbok.com » Marjane Satrapi

Marjane Satrapi "Persepolis"

Similar Posts:

Björns bokhylla

Similar Posts:

Marjane Satrapi "Kyckling med plommon"

Similar Posts:

Marjane Satrapi "Alla monster är rädda för natten"

Similar Posts:

Marjane Satrapi "Broderier"

Similar Posts:

Lewis Trondheim "Flugan"

Similar Posts:

Marjane Satrapi "Persepolis del 1–4"

Similar Posts:

Marjane Satrapi "Persepolis del 1"

Similar Posts: