dagensbok.com » Marie Hermanson

Marie Hermanson "Pestön"

Gäst — Fri, 15 Jul 2022 22:00:04 +0000

Deckar- och kriminallitteraturen har, vad jag tycker, ett oförtjänt dåligt rykte idag. Såklart inte hos alla, det är en av de mest säljande kategorierna av böcker, utan av människor som “kan litteratur”. Men att kunna skriva underhållande, och på ett sätt som gör att man inte kan sluta vända sida i boken är det inte alla som klarar. En häxmästare på detta är Marie Hermanson.

Marie Hermansson tar oss med till 1920-talets Göteborg, mer specifikt sommaren 1925. Här får vi följa överkonstapel Nils Gunnarsson när han får ett mord på sitt bord, början på en resa genom Göteborgs undre, och övre, värld vid 1900-talets början. Vi får följa Nils Gunnarsson, och snart även Ellen Grönblad, när spåren leder ut till en gammal karantänstation längst ut i Göteborgs skärgård. Med isolation, sektbeteende och våld som kryddor så kokar Marie Hermanson en het men oemotståndlig soppa. Jag hade svårt att slita mig från att börja med nästa kapitel så fort ett tog slut.

Den historiska tyngden i Marie Hermansons böcker är osviklig. Flera gånger måste jag stanna upp och googla olika fakta som nämns i förbigående. Boken blir både en historielektion och en spännande kriminalhistoria i ett. Lägg därtill en kärlekshistoria som puttrar i bakgrunden så har vi ett trevligt recept för en läsning i sommarskuggan.

Pestön är en fristående fortsättning på Marie Hermansons förra bok Den stora utställningen, och den går bra att läsa som en fristående bok, man får bra grepp om karaktärerna och miljön direkt. Men om man gillar denna typen av historiska kriminalromaner så kan jag verkligen rekommendera att börja med Den stora utställningen. Stilen påminner om Maria Lang, men med en annan svärta och i mitt tycke mer sympatiska karaktärer. Jag själv lyssnade på Den stora utställningen som ljudbok men läste Pestön som pocket, och jag tycker att Marie Hermansons språk fungerar utmärkt i båda formaten.

Så om man vill ha en bladvändare i hängmattan så kan jag inte nog rekommendera Marie Hermansons två kriminalhistorier från det gamla Göteborg, och jag hoppas att snart få läsa mer i denna serie.

Marie Hermanson "Den stora utställningen"

Lena Nöjd — Mon, 29 Jan 2018 23:00:59 +0000

Nyfikenhet är en härlig drivkraft. Det tror jag många kan skriva under på.

Därför passar Albert Einstein alldeles utmärkt som en av huvudrollsinnehavarna i Marie Hermansons senaste roman. Handlingen i Den stora utställningen utspelar sig 1923 och människor tar till sig information genom sin skolgång, genom att läsa tidningar eller genom vanligt småprat medan de utför sina arbetsuppgifter. Med en svag känsla av farhåga prövar alltfler att ringa till varandra med telefon. På gatorna fortsätter de flesta att ta sig fram till fots medan transporter utförs med häst och vagn. De första automobilerna blandar sig in på gatorna och även en flygfarkost kan dyka upp på himlen när särskilda evenemang anordnas i Sverige.

Göteborg arrangerar världsutställningen 1923 med höga ambitioner. De aktiva affärsidkarna önskar att omvärlden ska betrakta orten som en stad med mondäna invånare. I kulisserna syns lågavlönade, strejkande hamnarbetare som körs över, då arbetsledningen kallar in strejkbrytare. Ett Tyskland där valutan drabbas av hög inflation oroar i bakgrunden. I Berlin vimlar det av soldater som inte vet vad de ska göra i spåren av första världskriget.

Handlingen i romanen utgår från faktiska händelser som går att hitta i tidningsarkiv, årsböcker och facklitteratur. Därtill har Hermanson lagt in några påhittade personer som skapar drivet i berättelsen. Otto är en pojke som får jobba med att lotsa en populär åsna på besöksområdet som riktar sig till barn. Ellen är en flicka från borgerlig miljö som arbetar som volontär för tidningen som ges ut dagligen under utställningsmånaderna. Vi blir lågmält påminda om vad ordet volontär betyder. Hon får nämligen ingen avtalad lön, bortsett från några gånger när tidningschefen ger henne ett kuvert med pengar för välskrivna artiklar. En annan avgörande person i handlingen är 29-årige Nils som är ny inom polisen efter några år i Bohusläns regemente.

Albert är den fjärde huvudfiguren i romanen. Det är ingen mindre än nobelpristagaren Einstein själv. Han ska hålla ett tal i Sverige, annars får han inte ut sina prispengar. (Någon som minns Bob Dylan, som till slut höll sin föreläsning med samma syfte?). Alberts tankar kring familjeliv och lurendrejerier i den akademiska världen väcker associationer till nutiden på ett effektfullt sätt. Macchiarini-skandalen och Refaat el Sayeds falska doktorshatt visar att blindhet är lika aktuellt i modern tid.

Hermanson är en författare, vars penna flyter lätt i miljöbeskrivningarna. De har lagom mycket detaljer och bilder uppkommer snabbt i huvudet. Trivsamheten är likväl förenad med orosklockor – det blir lätt så med facit i hand. Det framåtskridande äventyret har kryddats med hatiska människor som metodiskt ägnar sig åt judeförföljelse. Exempel på ojämlikhet mellan grupper har redan nämnts. Värt att nämna är också detta med alternativa fakta. Ellens faster har en förkärlek för ickevetenskapliga fenomen; kanske en kombination av hennes stockkonservativa världsbild och att hon inte slutat sörja sin bortgångne make.

Sammansättningen av händelser som verkligen har utspelat sig och romanpersoner som är en fantasiprodukt blir en synnerligen trevlig tidsresa. Trots att händelserna utspelar sig i ett samhälle med stora klasskillnader, bärs romanens karaktärer av ett märkbart ljus. Det är en vändning i Hermansons författarskap, som ofta behandlat obestämbara drifter och vistelser i inlåsta miljöer. Jag får nästan en känsla av att Hermanson vill lyfta fram forskningens betydelse. Det sker i en lättsam roman, som på allvar borde tilltala inte bara deckarentusiasterna bland läsarna, utan även läsare som gillar vetenskap och historia.

Emily Fridlund "Vargarnas historia"

Lena Nöjd — Tue, 09 Jan 2018 23:00:27 +0000

Det sägs att Minnesotabygderna liknar de svenska skogarna och att också de växlande fyra årstiderna är jämförbara.

Jag lyfte blicken. Ovanför mig svävade ett blekgult löv på en vindpust. Steg och sjönk utan att ta mark helt. Jag plockade ner det ur himlen med ett litet hopp.

Handlingen i Vargarnas historia kretsar kring Linda som vuxit upp med föräldrar i ett hippiekollektiv. Hon har inte någon självklar plats bland klasskamraterna och egentligen inte heller i familjen. Resten av hippierna som ingick i kollektivhushållet med utanför-samhället-idéer har försvunnit. Kvar är den öldrickande pappan som ordnar mat genom fiske och mamman som tar enstaka sömmerskejobb. Utomhusdass och knappt något varmvatten ingår i livsstilen. Ja, ni hör hur det kolliderar med konsumtionsinriktningen i övriga samhället. Linda har en välutvecklad förmåga att navigera i skogen, paddla på sjön och vet exakt var fisken nappar. Det skulle kunna ge Linda fördelar i umgänget med skolkamraterna men de jämnåriga tog avstånd från henne redan i småskolan.

Linda har potential att utvecklas emotionellt och även att ta till sig allsidiga kunskaper. Men i brist på gensvar bygger hon i tankarna upp en fantasivänskap med klasskamraten Lily som senare anklagar läraren Mr. Grierson för att ha förgripit sig på henne. I skolan närmar sig Linda den jämnåriga Lily med förföljarens blick. Hon liksom dras till henne med nedtystade undertoner.

När en familj flyttar in i huset på andra sidan sjön lär hon känna föräldraparet Leo och Patra, inklusive sonen Paul på 4 år. Familjen känns inledningsvis som hämtad ur ett månadsmagasin med tema lantliv i lyx. Linda erbjuder sina barnvaktstjänster. Och hon blir varse hur sällan hon kramats och njutit av god mat. Men någonting skaver i familjeidyllen. Den sugande virveln slutar i en tragedi som hon inte kan förhindra. Inte så konstigt, eftersom hennes föräldrar inte kunnat ge hyfsat förnuftiga lektioner i livskunskap.

Berättandet följer huvudsakligen en kronologisk ordning men författaren spränger in tillbakablickar av en vuxen Linda. Det skapar en intressant romanstruktur. De insprängda tillbakablickarna från nuet återkommer, likt cirklande rörelser och förstärker intrycket av Lindas natur. Överordning och underordning på ett individuellt plan men också i ett samhällsperspektiv avspeglar vargfamiljers beteenden och när Linda är på strövtåg i sina hemskogar ser jag likheter med den utstötta vargen.

Jag väntade mig målande, naturlyriska bilder av Minnesotabygden när jag samlade på fina formuleringar i början av min läsning. Men Vargarnas historia är en berättelse om något helt annat. Tydligt framträder de vuxnas obefintliga lust att vara ett intellektuellt eller känslomässigt stöd till den unga generationen. Deras livslögner är orubbliga oavsett om det handlar om egenuppfunna hippieidéer eller en smal kristen sekt. Fridlund gestaltar romanpersonerna så övertygande att de följer mig in i nattsömnens drömmar, som blir mycket obehagliga.

Fridlunds debutroman är jämbördig med verk skrivna av väletablerade författare som exempelvis brittiska författaren Ian McEwan och svenska Marie Hermanson. Människor med dysfunktionella uppväxter bär ibland på gränslösa förhållningssätt som är svåra att sätta ord på. Nyssnämnda författare skildrar utmärkt de individer som saknar en självklar plats i vår moderna värld. Fridlund bevisar i sin väl genomförda debut att hon kan ingå i denna författarskara.

Marie Hermanson "Värddjuret"

Christina Skagert — Sun, 03 Feb 2013 23:00:43 +0000

Den varelse, ur vilken en parasit hämtar sin näring, är ett värddjur. Redan romanens titel beskriver dess centrala relationsstruktur, den mellan värddjuret och parasiten. När huvudkaraktären Anna reser till Borneo förvillar hon sig i en suggestiv tropisk skogsmiljö, och blir stucken på insidan av låret. Väl hemma har vad som till början verkade vara en underlig muskelryckning orsakad av sticket, utvecklats till en bultande böld med skrämmande omfång. Plågad söker Anna vård och blir hänvisad till den excentriske läkaren Willof, expert på tropiska insekter. Han berättar för henne att hon otroligt nog blivit utvald till värddjur av den utrotningshotade fjärilsarten Recentia Alba.

Handlingen är minst sagt intrikat i sättet att legera nutidsrealism och surrealistisk saga. Verklighetens gränser tänjs men texten förlorar aldrig trovärdighet, då dess första intrigutvecklande sceneri, den tropiska skogen på Borneo, sätter stämningen för hela verket. En plats långt från rationell verklighet, med otämjbar natur som äger både mörker och skönhet, är platsen från vilken sagan är hämtad. En liten bit av denna saga finns bevarad i huvudkaraktärens innerlår. Blåsan sprider mystik över stockholmsrealismen. På ett paradoxalt sätt förkroppsligar sagan, vilken jag upplever innefattar närmast övernaturliga inslag, en naturvetenskaplig realism: överallt i naturen väljer parasiter värddjur och inleder en parasiterande relation, över detta ligger inget övernaturligt. Men så händer det en människa, och blir en slags förtrollad verklighet.

Övertalad av den märklige dr Willof tilldelas Anna logi i växthuset på hans tomt, där hon hålls sällskap av andra tropiska fjärilsarter. Växthuset är en pseudotropik, i vilken huvudkaraktären åter blir innesluten, inte så mycket nu på grund av ofrivilligt förlorad färdriktning som av frivillig inlåsning. Hon är strandad i ett dimmigt och fuktigt, suggestivt ölandskap vars själva existens ute i en frostig svensk trädgård omgärdad av tallskog upplevs surrealistisk, så väl av huvudkaraktären som av läsaren. Verklighetens kriterier löses upp och i takt med att tallskogen och stockholmsrealismen förvandlas till sagoelement och pseudotropiken till verklighet, blir huvudkaraktären, fråntagen sitt penicillin, allt svagare.

Hermanson är en skicklig spänningsskapare. Samma dova, olycksbådande laddning som lyfter Hermansons Mannen under trappan och Himmelsdalen över den slentrianmässiga spänningsromanen, återfinns i Värddjuret. Romanen, trots sin smala, delikata huvudintrig, hypnotiserar mig fullständigt och varje bladvändning görs med blandad otålighet och bävan.

Förutom spänningselementet finns det mycket att nysta i för den mer analytiskt intresserade läsaren. Allegorisk tematik som romanen spänner över, så som kvinnans utsatthet i samhället och graviditetens psykologi är de mest framstående exemplen. Men här finns också subtila religiösa referenser, resonemang kring friskhet och sjukdom och skräckromantiska inslag.

Vad gäller språket är jag kluven. Det är inte språket i Värddjuret specifikt som jag tvekar inför, utan snarare Hermansons språk i allmänhet. Det är en aning intetsägande. Eller kanske snarare … inte sammanfogat med varsamhet. Det är mycket möjligt att det är ett stilistiskt grepp från författaren, ämnat att kontrastera suggestiv berättelse mot realistisk vardag, ett sätt att förankra det otroliga i vår egen samtid och igenkänningssfär, vilket gör den så mycket obehagligare, så mycket mer fascinerande. (Detta gäller för övrigt även för Mannen under trappan och Himmelsdalen.) Men oavsett Hermansons eventuella intentioner skaver språket mot berättelsen på ett sätt som inte tilltalar mig. Jag sörjer textens frånvarande lyriska ådra.

I stort är det en trollbindande bok. Den vägrar att riktigt lossa taget om mig, och jag kan varmt rekommendera Värddjuret både till den som söker en spännande intrig, och den som vill ha en mer utmanande läsning. Det är nog detta som är det fina med boken, den är både lättillgänglig och svårtydd.

Marie Hermanson "Himmelsdalen"

Anna Liv Lidström — Thu, 08 Dec 2011 23:00:20 +0000

Marie Hermansons författarskap har följt mig sedan syster Y introducerade mig till Tvillingsystrarna (1993) om en förvirrad mans kärlek till den ena av två symbiotiska systrar. Jag blev såld, och lånade raskt de två tidigare böckerna på biblan. Därpå följde genombrottet, den Augustprisnominerade Värddjuret, som även spelades på Teater Pero. Den pjäsen såg naturligtvis jag och syrran. För ett par år sedan filmatiserades Mannen under trappan (2005) och visades på svt. Och det är inte konstigt, för Marie Hermansons böcker är som gjorda för att dramatiseras och filmatiseras. De har alla en spännande, kuslig ton som hela tiden balanserar på gränsen till sagan. Himmelsdalen är roman numero nio och det märks. Hermanson har blivit trygg i språket och stilen, och jag kan redan nu säga att även denna bok är värd att filmatiseras.

När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet.
Det var ett tjockt kuvert av gulaktigt, grovfibrigt papper. Det fanns ingen avsändare, men Daniels namn och adress var skrivna med den slarviga, nästan oläsliga versaltextning som kännetecknade hans brors handstil. Som om raderna nedkastats i stor brådska.

Och givetvis stod det inte Helvetet på frimärket, utan Helvetia.

Daniel åker till Himmelsdalen för att hälsa på sin tvillingbror Max. Han får resa så långt som till Schweiz men eftersom Daniel får biljetten betald och hankar sig fram som lärarvikarie känns det som en välbehövlig semester. Trots att han de senaste åren haft dålig kontakt med sin bror tänker han använda resterande dagar till en lagom ansträngande vandring i det vackra landskapet. Det visar sig dock att broder Max har andra planer. Kan Daniel tänka sig att i hemlighet ta hans plats i ett par dagar? Motvilligt ger Daniel med sig. Ett par dagar på ett naturskönt hälsohem är väl ingen fara? Men dagarna går och Max kommer inte tillbaka. Dessutom verkar inte Himmelsdalen alls vara så trygg som Daniel först trott.

Detta är en mörk, spännande och samhällskritisk historia med paralleller till Dennis Lehanes Patient 67. Vem är egentligen frisk och vem är sjuk? Det är också en historia där inget är vad det först verkar vara…

Gisela Obermann reste sig och gick bort till skrivbordet. Hon knappade på tangenterna och studerade dataskärmen under tystnad.
>>Hmm<<, sa hon sedan. >>Din bror kom söndagen den femte juli. Han reste härifrån tisdagen den sjunde juli.<<
>>Jag kom hit den femte juli. Max reste härifrån den sjunde juli. Han satte på sig ett lösskägg från teatern och jag rakade av mig mitt skägg. Otroligt enkelt, som i en operett, eller hur? Jag hade aldrig trott att det skulle fungera. Men eftersom vi är enäggstvillingar…<<
>>Ni är inte tvillingar överhuvudtaget<<, avbröt Gisela Obermann och snurrade runt på kontorsstolen så att hon satt vänd åt Daniels håll.

Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck

Anna Liv Lidström — Mon, 05 Dec 2011 09:00:51 +0000

Det lackar mot jul och mörkret skingras av glimmande julstjärnor och elljusstakar. Luften doftar pepparkaka och stearin. Så svep in dig i en skön filt, kryp upp i favoritfåtöljen tillsammans med en kopp te och en god bok. Vi på Dagensbok har massor av boktips att dela med oss av i veckan. Så många att det även räcker till ett par platta, hårda klappar… Hör bara;

På måndag skriver Anna N om Susanna Alakoskis Dagens Harri. Det är en rolig barn-/ungdomsbok om Tiia som bor tillsammans med sin pappa och stör sig på klasskamraterna som inte fattar att allergier finns. Varm humor med allvarliga ämnen i botten.

Camilla skriver om Siri Hustvedts senaste, Sommaren utan män på tisdag. Hustvedt är en av Camillas favoritförfattare som återigen har skrivit en bok fylld av tankar som dock gör Camilla lite besviken och hon ska förklara varför i sin recension.

På onsdag skriver Lina om Vendela Fredricsons Sapfos tvillingar, metafortyngd prosa som kräver en del av läsaren, men i slutändan trollbinder.

På fredag recenserar jag Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det är en kuslig, kritisk och Lehane-doftande historia med många bottnar om vad som är sjukt och friskt i samhället.

På lördag blir det stort skräcktema med flera läskiga böcker. Bland annat kommer vår gäst att skriva om H.P. Lovecrafts skräcknoveller. Följ med och låt dig skrämmas!

Vi har också tänkt hinna med att uppmärksamma vår egen nobelpristagare Tomas Tranströmer i samband med att det är Nobeldagen och prisutdelning på lördag.

Varmt välkomna till en späckad vecka litteraturvänner!

Ps. Ni följer väl vår adventskalender där det ligger ett finfint bokpaket i potten?!

Marie Hermanson "Svampkungens son"

Sara Larsson — Thu, 14 Feb 2008 23:00:00 +0000

Jag börjar känna mig som en surkäring. "All my heroes have turned human this year" sjöng Mia Doi Todd för några år sedan och precis så känner jag för mina idoler. Den ena efter den andra slätas ut, blir lite mer säljande, lite mindre originell. Inger Edelfeldt, Peter Høeg, Stephen King, Marie Hermanson. Titta bara på mina andra recensioner så får ni ser hur gnällig jag är.

Marie Hermansons debut, novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten, var en aha-upplevelse för mig när den kom. Kunde man skriva så vardagligt och magiskt på samma gång? Göteborgsmiljöer och magiska väsen och, i alla fall i novellen Honungsmåne, ett stilistiskt fulländat språk.

Värddjuret om en barnlös kvinna vars ben får agera värd åt fjärilsägg, Snövit, en vuxenversion av sagan, och även den storsäljande Musselstranden om en autistisk flicka som blir kidnappad, hade sina egna mörker och suggestiva stämningar. Djupt symboliska och trolska utan att sväva ut i vaga drömlandskap.

Svampkungens son har förutsättningen att vara precis så magisk som man skulle kunna förvänta sig av Marie Hermanson. Svamp är i sig omgärdat av myter och mystik. Giftsvamp, hallucinogen svamp, hemliga kantarellställen, somliga omöjliga att odla, somliga i symbios med träden.

Svampkungen i berättelsen är en ful och trolliknande man som med sin karisma och svampkunnande ändå lyckas förföra kvinnor på löpande band. Hans son däremot, Gunnar, som egentligen ser bättre ut, är en försagd hemmason som försvinner in i osynlighet och får nöja sig med utvikningsflickor han rivit ut ur tidningar. Det är Gunnar som berättar på sitt lite lillgamla och naiva sätt.

I centrum står alltså den misslyckade sonen och den dominanta fadern. En vacker kvinna, som båda blir förälskade i, träder in i handlingen, och det blir aktuellt att prova svamparnas magiska effekter, med ett ohyggligt resultat. Men Gunnar lyckas frigöra sig från pappans mörka skog och söker upp mammans öppna havslandskap och kan till slut göra egna val och mogna som människa.

Det här är alltså lite deckare, lite utvecklingsroman och lite mer "overkligt" än den genomsnittliga svenska romanen, även om magisk realism vore att överdriva.

Men av det gamla mörkret och mystiken från Hermansons tidigare verk finns inte mycket kvar. Här finns ond bråd död, men ändå är det något okomplicerat och tokroligt över alltihop som gör att man inte kan ta det på allvar. Det är mer Viveca Lärn-mysigt än Inger Edelfeldt-mörkt.

Berättelsen fångar mig inte riktigt. Här finns inget att fundera vidare på när sista sidan är läst. Karaktärerna är lite för överdrivna, intrigen lite för förutsägbar, Gunnars utveckling lite för Mitt Livs novell-aktig.

Sen ska jag inte förneka att Marie Hermansons böcker fortfarande är genomtänkta och unika och om jag bara kunde låta bli att jämföra med annat hon har skrivit skulle jag nog tycka om Svampkungens son. Det är roligt att läsa om svampar (komplett med små svampbokscitat i början av kapitlen) till exempel. Miljöskildringen är ljuvlig med sina stora kontraster mellan pappans manliga skogsvärld och mammans öppna havslandskap. Som läsare riktigt känner man att luften blir lättare att andas i slutscenerna vid kusten. Om man säger såhär: hade Svampkungens son varit min första Marie Hermanson-bok hade jag förmodligen blivit intresserad av, och läst, hennes tidigare produktion. Som det är nu nöjer jag mig med ett surt "Det var bättre förr".

Marie Hermanson "Hembiträdet"

Ella Andrén — Thu, 21 Oct 2004 23:00:00 +0000

Yvonne är en framgångsrik karriärkvinna, så framgångsrik att hon knappt behövs på sitt företag längre. Hennes man är upptagen med kärleksaffärer och fiffel, sonen med sina dataspel. Yvonne befinner sig i något av ett vacuum.

Av en slump hamnar hon i ett okänt villaområde, som på något sätt kan fylla tomrummet hon har inom sig. Hon återkommer till Området, gång på gång, och lär på avstånd känna dess människor och deras liv och rutiner.

Ett hus intresserar henne särskilt och i en annons efter ett hembiträde ser hon sin chans att få reda på mer. Glassiga Yvonne blir osminkade Nora, med kläder från H&M och påhittad förortslägenhet. Och dras in i husets invånares, Bernhard Ekbergs, liv och mörka hemligheter.

Låter det trivialt och deckaraktigt? Det är det. Jag blir aldrig riktigt hemmastadd genremässigt, men visst är deckardraget bland det mest framträdande. Här finns den patologiska psykologin, det extrema och irrationella, något skräckfilmsaktigt inslag. Och så känslan av krossad idyll, den vackra ytans baksida, och så vidare. Men till skillnad från en bra deckare finns inget autentiskt eller sannolikt, ingen spänning eller känsla av avslöjande.

Marie Hermanson skriver visserligen bra, men handling och karaktärer är på en gång skruvade och intetsägande. Varken den verklighetsflyende Yvonne, det mystiska paret Ekberg eller Områdets övriga mer eller mindre vridna befolkning engagerar.

En pittoresk mordgåta blir för Yvonne avkoppling från det på ytan perfekta livet som hustru och karriärkvinna. Mycket mer än halvtaskig avkoppling når heller inte romanen upp i.

dagensbok.com » Marie Hermanson

Marie Hermanson "Pestön"

Similar Posts:

Marie Hermanson "Den stora utställningen"

Similar Posts:

Emily Fridlund "Vargarnas historia"

Similar Posts:

Marie Hermanson "Värddjuret"

Similar Posts:

Marie Hermanson "Himmelsdalen"

Similar Posts:

Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck

Similar Posts:

Marie Hermanson "Svampkungens son"

Similar Posts:

Marie Hermanson "Hembiträdet"

Similar Posts: