Vem i all världen ska livnära sig på den skörd jag burit in?

Tankarna har varit med mig genom sommaren och hösten fram till nu, när jag äntligen förmår ställa frågan. Svara på den kan jag inte. Det får gå dag för dag. Men krypa ensam i potatisfårorna ska ingen människa behöva göra.

Maria är ensam kvar hemma på gården, hennes mor är död, hennes far på äldreboendet och brodern inskriven på institution sen många år. Men potatisen behöver skördas, och skogen de arrenderar behöver skötas. Men visst är det annorlunda nu, när hon är den enda som är kvar där hemma.

Margareta Lindholms roman är en lågmäld berättelse om livet i skuggan av arrendet och skogen. En berättelse om den svenska glesbygden och de människor som lever och verkar i periferin av andras medvetande. Det är en berättelse om skogen, kärleken till skogen och ett långsamt men slitigt skogsbruk.

Syskonen är också en berättelse om psykisk ohälsa och hur psykoser och vanföreställningar kan nästla sig in i en relation. Vilken våglängd befinner sig egentligen tvillingar på? Samma såklart!

När Bror lämnar avdelningen han bor på tvingas Maria och hennes tvillingbror återupptäcka sin relation. Hur fungerar den när de båda är på utsidan? Vad kan man kräva av varandra när man plötsligt bor tillsammans igen som vuxna.

Du klarar allting, sa Bror en gång. Du är inte rädd för något.
Vad finns kvar? Kan vi följas åt igen?

Syskonen är trots sina få sidor en bok som stannar kvar i medvetandet, jag spenderar dagarna med Maria i skogen. Bland de träd och stenar hon känner så väl. Jag följer med Maria på bussen, till fadern som plötsligt gick vilse. Till markägaren som har makten över deras tillvaro, deras skog.

Språket är avskalat och snyggt, allt flyter på utan avbrott. Margareta Lindholm fångar skickligt balansen mellan stora livsomvälvande händelser och en långsam tillvaro där skogen och årstiderna styr.

Similar Posts:

• Om man mister skogen
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Syster och bror
• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar

Vi visste att arrendet löpte ut, det har vi alltid vetat. Men det skulle bli en formsak att förlänga det, har de sagt tidigare. Jag vet så väl att pappa frågade om detta. Men då fick han svaret att det var en formsak. Det var kyrkans mark och skog. Vi skötte skogen mot en viss summa i ersättning varje år och sedan betalade vi arrende för hela gården. Det var så det alltid hade varit ordnat och så skulle det ordna sig också i framtiden.
Och sedan detta besked: Det ringde en man från kyrkoförvaltningen och sa att hela området skulle säljas. Spekulanten var införstådd med arrendet, påstod han från förvaltningen. Det skulle inte bli några problem. Men vi anade redan då att det skulle bli det.

Den nye ägaren, Grenaas, vill ha ut dem redan till sommarens början, Maria och Bror som aldrig bott någon annanstans. Jo, Bror har legat på sjukhus, men annars. Och nu? Var ska de ta vägen nu? Och skogen? Hur ska det bli med den?

Bror mumlade något. Om röjningen som väntade, som behövde göras. Grenaas viftade undan det Bror ville säga.
”Det har man inget för”, sa Grenaas och log.
Sedan pratade han om ljuset som kunde släppas fram. Att bevara det öppna landskapet.
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Försökte smälta detta oförstånd. Denna obenägenhet att fatta skogens tillsägelser, markens böner.
När Grenaas hade åkt sa jag till Bror: ”Han kommer att hugga ner alltihop.”
”Ja”, sa Bror och kisade mot himlen.

Det där är förstås inte Marias och Brors problem längre. De ska få hjälp av en kvinna från kommunen med pensioner och en lägenhet i stan. Diskmaskin och torktumlare och mikrovågsugn och helkaklat badrum. De förstår bara inte vad allt det där ska vara bra till. Kan inte se sig själv där i stan. Utan skogen. Vilka är de utan skogen?

Om man mister skogen. Det vore som att falla ner i ofattbart mörker, utan tid, utan förstånd.

Men tiden går. Sommaren närmar sig. Maria följer årstidernas växlingar i skogen. ”Jag följer djurstigarna och djuren följer mig. Vi ses sällan, men går i varandras fotspår.” Bror ordnar i trädgården. De dricker kaffe i vårsolen och sätter lika mycket potatis som vanligt. Klarar bara inte av att tänka att de inte kommer vara där och skörda den.

Det händer nästan plågsamt lite i Skogen. De både åldrade syskonen är så oförmögna att se några alternativ, att över huvud taget ta in vad som händer, att livet kan ta en så obegriplig, obarmhärtig vändning. Att det som varit sagt sedan gamla tider inte längre gäller, anses ha något värde.

Det är en sorglig och stillsam, men vackert skriven liten roman, berättad i dagboksform av Maria, från den fjortonde januari fram till den fjortonde juni. Ett halvår som alla andra vårar, när ingenting särskilt händer och Maria går runt och begrundar sitt och broderns liv på gården. Ett halvår när allt ställs på ända.

Similar Posts:

• Ved och potatis
• Man ser knappt skogen för bara träd
• Tema: Skogen
• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• Debatten som växer i skogen?

Margareta Lindholms bok är en bok att ta fram när en är på Downtown Abbey-humöret och vill njuta av det estetiska i Charlottes promenader till postkontoret och beskrivningar av Emilys Beethoven-tolkningar. Men ännu mer är det en bok att ta fram när en vill krossa klassamhället och patriarkatet. Brontë-systrarna drar visserligen in pengar på sina böcker men måste hålla sina författarskap hemliga. Erin har visserligen sett världen på riktigt och inte bara i böcker som systrarna men det är framför allt världens skuggsida hon sett. Barn som tvingas jobba i dödligt farliga gruvor, textilarbetare som går runt med ständiga sår i händerna och får avdrag för minsta lika knut i det tyg de väver.

Det ÄR kvinnorna som är de smarta, coola, starka (mentalt visserligen men också i ren muskelkraft) i den här boken. Till exempel tvätterskorna som är långt nere i hierarkins pyramid men som skrattar åt dem på toppen. Erin dras till dem på samma sätt som hon dras till Emily som lockar fram hennes kreativitet och hennes konstnärskap. Ändå är de förfördelade och mästras av de medelmåttiga männen omkring dem.

Det är en bok som skildrar konstnärskap och enorma klassklyftor på ett vardagligt sätt som känns levande från första sidan. Författaren Emily Brontë vill locka fram all hjärtesorg ur Erin för att ha något att skriva om, Erin själv kastas mellan att vilja måla av Emily en gång om året som ett konstnärligt projekt och att ta hand om henne tills Emily blir så gammal att hon inte kan ta hand om sig själv. Alla som någon gång velat något mer med sitt liv än att bara överleva bör läsa denna.

Similar Posts:

• Två sätt att få hjärtat krossat
• Första översättningen
• Och kvinnorna?
• Att läsa sitt liv
• En sommar i Grez-Sur-Loing

Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Läsning som gör fysiskt ont – om homofobi i Uganda
• Auschwitz och den stora kärleken

Ett smakande språk och en nästan deckarliknande intrig gör Margareta Lindholms roman Jag går över det frusna gräset till en stämningsfull berättelse. Pusselbit efter pusselbit läggs ut, och fram träder Saga allt tydligare. Hennes livshistoria är fascinerande, trots att man aldrig riktigt får hela bilden av vad hon har varit med om. Romanen berättas ur Sagas perspektiv, och hennes nedskrivna minnesbilder av Tistel, sitt forna liv och betraktelser av livet i prästgården vävs vackert samman.

Saga får bo i prästgårdens källare. Ett par gånger om dagen kommer prästfrun ner med mat. Hon stannar allt längre stunder hos Saga och börjar anförtro henne saker, sådant som hon inte vågar berätta för någon annan. Ett prästpar har nämligen alltid alla ögon på sig. Och det händer märkliga, obehagliga saker i huset. Bakom draperiet längst upp i trappen viskas det, fotsteg kommer och går. Saga lyssnar och betraktar. Någonstans tröttnar hon.

För någonstans måste man ställa sig frågan, vem som egentligen behöver hjälp med sitt inre. Prästfrun ska på ytan leva ett harmoniskt liv, men bakom dörrarna pendlar känslorna mellan höga vågor och stilla hav. Hur mycket ska man orka lyssna på. När ska man säga nej, jag vill inte höra.

I Jag går över det frusna gräset måste man ta hand om sitt eget själsliv innan man kan vara till hjälp för någon annan. Och det gäller att låta saker rinna av huden.

Han satte sig ner vid köksbordet. Tistel slog sig ner mittemot. Han bläddrade fram en tom sida i skrivboken och skrev ner orden som de där kunderna hade sagt. Och sedan delade han upp orden i bokstäver.
”Hör på”, sa han till Tistel. Och sedan lät han som varje bokstav lät.
Han drog isär bokstäverna och fogade sedan samman dem igen. Han visade hur hon kunde följa bokstävernas linjer och staplar. Och böjarna.
”Detta är vad ord består av”, sa han. ”De kan inte göra dig något om du inte låter dem. Plocka isär dem och lägg dem åt sidan. De betyder ingenting.”

Man måste hela tiden framåt. Och man bestämmer själv när det är dags att gå.

Similar Posts:

• Om man mister skogen
• Shakespeares syster anställs av systrarna Brontë
• Verkligare än Göran Hägglund?
• Ved och potatis
• Historier från Trakten