Precis som många andra samtida poeter, verkar Petra Mölstad vilja samla kommunikativt slagg och gestalta vad det gör och hur det kommer till människor, hur det syns i våra ansikten och på våra kroppar – detta överflöd av ord som i bästa fall landar på utsidan. För att lämnas opåverkad krävs motstånd, integritet. På ett ställe skriver Mölstad:

de vet att de måste viska och inte svälja krita
för att gömma saker under tröjan är det viktigaste vi gjort

Återkommande teman förutom normer är biologin, kroppen, sexualitet och performativitet. Formen växlar från korta, fragmentariska rader med enstaka ord till dikter där orden sprids över sidorna för att övergå till längre prosaliknande (dock fortfarande fragmentariska) strofer mot slutet av samlingen. Petra Mölstad skriver kantigt i den meningen att hon sällan mjukar upp lyriken med rytm och musikalitet. I stället förs ord och uttryck in från alla möjliga håll, bilder byts av bilder, tappar snabbt sina sammanhang. När hon väl stannar på en plats, upprepar sig och låter mig vara kvar där blir jag sorgset lycklig och tycker mig se ett självlysande motstånd:

renar vätskeomlopp med mer vätska

i handen en spetälsk vän

i handen

i handen en tyst yxa

Mölstads lyrik för ibland tankarna till poeter som Anna Hallberg och Katarina Frostenson, men också bitvis till Magnus Carlbrings samling Hord som kom i slutet av förra året. Här finns samma pluralism, samma vilja att förvrida den mumlande omvärlden för att plötsligt skifta till svartaste allvar. Ett sätt att sammanföra svammel till sin egen ljudande snäcka. I INFÖRSEL är det är dock inte helt lätt att upptäcka vad som håller ihop allt. Gränsen är fin mellan att bara göra språkligt våld och att hitta något att fästa våldet mot. Mölstad verkar inte helt ha gjort det, eller så är det just där hennes motstånd ligger. I att inte låta sig inordnas.

Similar Posts:

• Intet nytt från lyrikfronten
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Spretigt och okoncentrerat
• Hord av röster som pågår
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap

På julafton släpptes Hord i fullformat som e-bok, för att senare komma i tryckt version. Jag är inte säker på vad jag hade förväntat mig, men som bok är Hord något helt annat än den ofta ömsinta, fragmentariska poesi som kalendern bjöd på. Här har vi en monstruös dikt som väller fram över sidorna, eller snarare skärmen, eftersom jag läser den som e-bok på datorn (nej, jag äger ingen läsplatta). En kompakt textmassa, en ljudande röst utan andningspaus som inte tar slut när jag klickar ner filen, utan fortsätter att leva och orda ihop sig med röster även utanför dikten. Om det varit en vanlig tryckt, tyst bok hade jag haft större chans att värja mig, tänker jag under läsningen. En möjlighet att stänga in den mellan pärmarna.

Kanske finns det en tanke med att Hord först har lästs högt innan den släpps för läsarna, kanske är det helt enkelt inte meningen att den ska stängas in? ”Hord söker en versrytm för tjugohundratalet” står det på FEL förlags webbsida. Och möjligen är det just rytm och röst som gör att den går att läsa utan att drunkna. Jag famlar mig fram i detta flöde av ofta konkreta eller begreppsmättade samtidsbilder som snabbt byts ut mot nya. Här finns en förkärlek till det skruvade och surrealistiska:

soluppgången är en sjungande imperialist i ett sluttande plan medan en näve motdepressiva getter strös ut på det vita fältet tills ingenting längre kan tindra ingenting kan störta ur sorgen

och

omutliga ikeakartonger fylls av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens blödande stålgolv

jagets persienner vinklas in i hjärtat och radiumhemmet slutet sin framdrömda sanning kring bitringen som solvåg på solvåg slukar som den fint redda människosoppan

Till exempel. Liknande, till synes absurda bilder, återkommer hela tiden, sida efter sida, rad efter rad i Hord. Jag sköljs av ett slags surrealistiskt samtidseko som inte tystnar. Texten gör nedslag, rör sig mellan vitt skilda områden och verkligheter. Det fortsätter och fortsätter, blir bara värre och värre. Det är en språkflod som på många sätt påminner om allt det som finns runt mig när jag går ut, när jag kommunicerar. Paradoxerna, ledan, hysterin. Hord är som reklampelarna, löpsedlarna, arbetsinstruktionerna, twitter, facebook… En malande hord av röster som vi stänger av när den blir för mycket.

Men. Det finns mer. Bland allt detta skruvade hittar jag annat. Jag hittar självlysande vackert allvar som griper tag:

att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss uppskrämt ansikte

[...]

älska varandra för evigt inuti koronan av förlåtelse och kyssar tills stunden vid det lakanskalla kommer: handen ett litet ägg varje undersökt barnkropp påvisar samma brist: ingen har lyft den och smekt ansiktets yta och lagt håret kärleksfullt tillrätta

Eller detta:

det omänskliga är det enda man kan kalla mänskligt

Vid något tillfälle konstateras det så i texten att ”livet är kitsch”. Och kanske är det där som Magnus Carlbrings projekt med Hord finns – att måla upp denna språkliga kitsch som ligger i skikt över oss. Få oss att förstå att när vi tittar noga är surrealismen verklighet. Det ÄR en märkligt avmätt och absurd tid vi lever i. Där allt sker parallellt och språk och uttryck dundrar in i varandra för att bilda det ordmonster som Hord är på ytan. Men där under finns allvaret, ömheten och sorgerna. Det krävs bara lite ansträngning för att hitta dem.

Similar Posts:

• Motstånd i språkligt sly
• Dikter om dikter om dikter
• Poesiroman med tvångsmatande schimpans
• Brevlådelitteratur
• Urbana årstider

Jag känner mig ofta skeptisk emot genren noveller. De är ju perfekt så här, lagom långa och fristående, för som skaparna bakom brevnoveller säger så är det inte alltid som en novell vill stå tillsammans med andra noveller i en novellsamling. Men det är något med genren, med formen och alla regler, med förväntningarna inför dem som gör att jag tvekar.

Först ut är Viktor Johansson med novellen Jag filmar dina fingrar med skeden, som är en lågmäld skildring av ungdomliga drömmar, oövervinnerlighet och kärlek. Duet drömmer om att bli skejtproffs, jaget om att filma skejtproffs. Jagets filmande öga bidrar till den svepande, inzoomade blicken som följer med genom hela novellen.

Känslan som starkast kommer av läsningen av Brevnovellers noveller är igenkänning, jag har lätt att se mig själv i de ouppnåeliga drömmarna, ensamheten, vardagen, men har lika lätt för att avfärda det som ett berättartekniskt knep för just noveller, eftersom det gäller att fånga läsaren snabbt. Elise Karlsson gör, som jag uppfattar det, ett försök att bryta från den klassiska novellformen när hon i sin novell Du kommer att komma tillbaka till mig sätter huvudpersonen Matti i en surrealistisk drömsekvens, men tyvärr bidrar den inte till det triangeldrama som skildras.

Både hos Maria Zennströms Prinsessan av Fredhäll, Magnus Carlbrings Gym och Elise Karlsson är ensamheten och utsattheten central. Hos Maria Zennström är den så brutal att jag blir äcklad av jaget, av hennes bekräftelsebehov och sjukdom. Molly i Gym är så inne i sina rutiner, vanor och vardag att hon knappt hanterar det som är minsta annorlunda, det gör mig mest irriterad. Att människor är så inkapabla till att ta hand om sig själva.

Denna första säsong har Brevnoveller även bjudit på en debutant, Christian Daun och novellen Överlag är det bra. Det är en berättelse om vardag och frustration och att fatta beslut, dessutom har den starka självbiografiska inslag då jaget heter Christian och hankar sig fram som opublicerad författare. Den glimmar till som mest i en scen då jaget deltar i ett samtal om reklamfilm när samtalsledaren plötsligt börjar hosta och är tvungen att lämna rummet. Jaget börjar genast fantisera kring om det istället är ett socialantropologiskt experiment som testar svenskarnas empati. Han funderar på om han ska gå ut till henne men det finns andra människor därute och är det ett experiment så har han i alla fall genomskådat det.

Nästa omgång av Brevnoveller startar nu och först ut är Anneli Jordahl med en nyskriven novell. Det tänker i alla fall jag inte missa.

Similar Posts:

• Om den akuta ensamheten – Baby Rose av Sofia Nordin
• Varför skriva?
• Dialog i svartvitt
• Decenniets debutanter
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

Upplöst och knivskarp på samma gång, så är dikterna i Det pågående livet. Det är berättande poesi Mark Strand skriver, men inte riktigt så traditionell som till exempel Louis Simpsons, eller svenske Magnus Carlbrings dikter. Den berättande poesin vill i komprimerad form säga något större om livets berättelse. Strands dikter är metadikter och beskriver allt som oftast sin egen tillblivelse. De börjar i verkligheten med en gestalt som berättar om sig själv, på ett till synes verklighetsförankrat sätt. Men så övergår dikten till att exempelvis bli en dröm. En dröm som sedan skrivs ned och blir dikt sprungen ur verkligheten.

Det är en enkel, trofast men oerhört raffinerad poesi Strand skriver. Vore han en schackspelare skulle mängden förutsedda drag uppgå inte till alléer, utan till skogar. Så skrivs dikter in i dikter och diktjaget för samtal med författare som Jorge Luis Borges om andra författares översättare ändå tills diktjaget öppnar ögonen och gör slut på dikten genom att se att Borges var, ”liksom texten han dragits in i, borta”.

Ja, gillar du Borges så gillar du Strand. Det krävs en hel del litteraturhistorisk bildning för att uppfatta de dolda labyrintlekar som Strand ägnar sig åt. Den genomgående tonen är ändå så pass stark att den går att gå genom den förtrollade skogen på månljusgatan, utan att låta sig förvillas.

Men visst finns det förföriska kvinnor som lockar med metaforiska blomsterblad. Det är inte dem Strand samtalar med i första hand, det är Cervantes, Wordsworth, Blake och Tjechov med flera. Läsaren benämns också förstås som han.

Innan översättaren översätts till fiktion eller intet, vill jag säga att det är Stewe Claeson som skrivit de av Strand redan skrivna bladen. Det måste ha varit ett svårt, men roligt jobb att översätta dikter som ”Översättning” och just det, handlar om översättning. Bra gjort, Claeson!

Similar Posts:

• Smäller till då och då
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter som solregn
• Bara dikter, men vilka dikter
• Patti the poetess

I Magnus Carlbrings första roman är det denna poet, han heter Paul Propp, som är huvudperson. Tidigare har Magnus Carlbring gett ut flera diktsamlingar vilket märks tydligt i Paul Exodus Propp – eller Drömmen om den största romanen i världshistorien. När Paul Propp är upprörd skrivs alla ord i de nästkommande sju raderna i versaler. Eller så skrivs ett helt stycke utan en enda punkt som någon slags "stream of consciousness". Själva berättandet får ta ett steg åt sidan medan språket svävar. Det halvpoetiska språket fungerar således som en paus för läsaren. Att Magnus Carlbring egentligen är en veteran inom kultursverige märks även innehållsmässigt. Stor del av boken ägnas åt att beskriva medievärldens alla personligheter. Både strävande och lyckade poeter och författare, tv-bolagschefer, kulturjournalister, bokförläggare och akademiledamöter beskrivs på ett till synes sanningsenlig men inte helt smickrande vis. Även andra mer generella samtidsfenomen som dokusåpor och vilsna ungdomar skildras lugnt och konstaterande: såhär är världen. Men dessvärre är det ju inget nytt. Klyschorna om den skrupelfria tv-bolagschefen eller tonåringen som blir syndikalist för att hitta ett syfte med sitt liv har vi alla hört förr. Det är ju därför de är klyschor. Sanningar som konstaterats och upprepats ända tills de degraderas från sanning till klyscha.

Det som gör Paul Exodus Propp – eller Drömmen om den största romanen i världshistorien spännande är att det mitt bland alla dessa samhällskritiska klyschor finns absurditet. Paul Propp snärjs in i de mest fantasifulla situationer. Han är med om den allvarligaste tågolyckan i svensk historia. Han blir inlåst i en lägenhet i centrala Stockholm tillsammans med en gigantisk orm och en schimpans som tvångsmatar folk med clementiner. Dessutom finns det tydligen tidningsredaktioner där medarbetarna bär runt på automatvapen med samma lätthet som andra har pennor i bröstfickan, sådär utifall att. Och någonstans mellan klyschorna och absurditeten finns de icke-stereotypa sidorna av Paul Propp beskrivna. Insikten i drivkraften bakom hans skrivarvilja och hjärnspökena från hans barndom gör att det blir intressant att veta hur det ska gå för den stackars hungrige och hemlöse poeten. De absurda situationerna förtjänar en upplösning. De lösa trådarna som den välvillige Paul lämnar efter sig borde gå att knyta ihop. Upplösningen är tyvärr den enklaste tänkbara, en gruvlig besvikelse trots att den var väntad.

Similar Posts:

• Dikter om dikter om dikter
• Motstånd i språkligt sly
• The Book of Love (is long and boring)
• Hord av röster som pågår
• Brevlådelitteratur