Jag tycker om hur de små, små detaljerna bär upp skildringen, hur det specifika går före det allmänna, såväl i det som framstår som Ems tankar som det mer berättande. För det är så jag måste beskriva det när kontraktet mellan författare och läsare delvis brutits.

Det handlar om blödningen, läckaget mellan verklighetsspelet och verkligheten, om att världarna tränger in i varandra. Det är där Em befinner sig, utifrån det hon känner och tänker och handlar, hela tiden medveten om spänningen mellan de olika sfärerna. Där är det en metafor och ett sätt att gestalta.

Och jag läser det helt som en roman, behagligt fast i fiktionen, om än en fiktion där olika plan av verklighet kontra fantasi eller fiktion hela tiden diskuteras, när jag plötsligt rycks ur den: mitt i boken är det den verkliga blödningen, en lång essä om författarens liv och skrivande, om hur läsarna spekulerar i vad som är sant i hennes romaner, om bekanta som läser in sig själva i det hon skriver och blir upprörda. Jag blir ärligt talat irriterad och känslan är svår att skaka av sig under resten av läsningen.

Naturligtvis är det avsiktligt, metafiktion, ett sätt att abrupt vända på perspektiven, särskilt när författarens uppfattning om läsarna är sådan, men när jag nu läste utan att bry mig ett skvatt om vad Lyra och Em eventuellt hade gemensamt; jag sökte fiktion och fick ännu en halvförtäckt självbiografi eller ett formexperiment – jag är besviken.

Den metaforiska blödningen har också en mycket bokstavlig motsvarighet i det utrymme menstruation får, såväl i romanen som i essän som klyver den. Men blodet är bara en av de kroppsvätskor och andra synnerligen fysiska inslag som utgör en motvikt mot det resonerande och teoretiska.

Det står snart klart att det skaver betänkligt både i Em och i Rosmarie, särskilt i den senare. För femtioåringen står bråddjupen vidöppna och det är något extra obehagligt över hur ont måste bli värre för henne. Hon har inte någon ungdomlig aningslöshet att gömma sig bakom och det som först framstår som inkännande ter sig senare nästan anklagande. Men jag uppskattar att händelseförloppet inte är fullt så förutsägbart som det lätt skulle kunna bli. Det blir mindre tillrättalagt och mer levande.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Liv, dikt och integritet
• Att välja och skriva sitt liv
• En intensiv tomhet
• Sorgligt, syrligt, skarpt

På olika sätt närmar sig Koli sitt studieobjekt: genom att gå till mammans och broderns konfirmationsbiblar, genom att googla, genom att analysera namnets språkliga härkomst, genom att utreda Leviatans möjliga identifikation som krokodil eller val, eller kanske dinosaurie.

Det är Kolis rättframma sätt att ta sig an det bibliska monstret som skapar humor i texten. Först lyser humorn fram som små korn mellan raderna, för att vartefter få breda ut sig allt mer:

när leviatan

stod upp

skrämde han de mäktiga

visst är krokodiler skrämmande varelser

men de är inte mer skrämmande när de står än när de sitter

eftersom de har så korta ben

 

tyrannosaurus tros ha varit sju meter hög i stående läge och

anses passa denna beskrivning bättre

Humorn klär av monstret dess hemskhet.

Genom att studera Leviatan så som den beskrivs både i bibeln och på internet blir texten också en studie av vår värld och vår världsuppfattning.

i det banbrytande verket

systema naturae

beskriver linné alla arter

som han kände till

[…]

enligt uppsala universitets linné on line

eller som de själva förkortar det

LOL

hade den första utgåvan

bara elva sidor

[…]

enligt LOL

finns idag ingen motsvarighet

till systema naturae

antalet kända arter

har helt enkelt blivit för stort

för att kunna samlas i en enda bok

Och så på en helt egen sida:

skapelsen är för mycket

Så visst är det underhållande genom att vara både roligt och smart. Visst väcker det en del tankar här och var, men tyvärr rör det sig sällan särskilt långt under ytan. Men kanske är det inte meningen. All lyrik behöver kanske inte väcka starka känslor, provocera eller beröra på djupet. Kanske kan en diktbok helt enkelt få vara bara originell, rolig och smart. Gott så.

Similar Posts:

• Linnés liv och verk
• Intressant om Linnés psykologi
• En tidlös tragedi
• Bland åtråvärda egenskaper och bildrik fantasi
• Ett mänskligt monster

Allting växer följer samma filosofi. En del av mänskligheten har klarat sig undan klimatkatastrofer och katastrofala krig, och bor nu i klimatkontrollerade kupoler i i Kanada. VR-teknologin är grunden i nästan alla samhällsfunktioner, från fönster som simulerar en vacker utsikt, till läkarbesök i virtuella vårdcentraler, och fika med vänner på mysiga kaféer (fastän ni båda ligger på soffor i olika ändar av stan i era särskilda VR-dräkter). Koli har byggt en intressant värld med många finurliga och genomtänkta detaljer, men ibland hamnar berättelsen i bakgrunden till fördel för beskrivningar av den högteknologiska vardagen. Man klär inte på sig på morgonen, man går in i VR-rummet och drar på sig en sensordräkt och ”scrollar fram en halvformell vardagsoutfit”. Vill du ha en kaffe på jobbet? Kökshörnan är skinande ren, ”säkert från effektiv autostädning”. Och kaffe, vad är det för uråldrigt val av dryck? I Allting växer dricker man ”en liten pistaccino från genmodifierade nötkaffebönor”.

Det råder ingen tvekan om att Koli är en mästerlig berättare. Hon skapar en imponerande stämning och egentligen ett trovärdigt framtidssamhälle också. Det är tillräckligt skruvat för att vara skrämmande utan att man enkelt ska kunna avfärda det som överdrifter. Karaktärerna är engagerande – konstnären Jossis lamslående dödsångest och nedåtgående spiral in i händerna på den hycklande sektledaren ger mig fortfarande rysningar, långt efter att jag har slutat läsa. Kolis öga för detaljer är avundsvärt, men när detaljerna upprepar sig (som det ständiga nämnandet av bisarra maträtter) skymmer de det annars storslagna världsbygget. Allting växer är bra, men med lite hårdare redigering hade den kunnat vara ett mästerverk som tog andan ur mig.

Similar Posts:

• Monstrets egenskaper
• Naturen och vi
• Blå är den mest skrämmande färgen
• Rör mig!
• Det sista som dör är hoppet?