Mina förväntningar på den här boken är ungefär lika höga som förväntningar inför en bok bara kan vara. Jag har läst, älskat och gråtit med Lin Hallbergs tidigare böcker i serien, Adzerk den vita hingsten och Vem är du Johanna? Och det bästa av allt, jag blir inte besviken.

Vi träffar Sara som föddes i Argentina men som nu bor i Sverige med sin pappa och sin storebror. Hon är en lovande och satsande fälttävlansryttare med allt vad det innebär med tidiga morgnar och träningar som ska hinnas med mellan skolan och kompisarna. Hon är nittton år, ska snart ta studenten och har vägen utstakad, men så är olyckan framme. Sara blir släpad efter en av sina tävlingshästar, överlever, men med ena benet nästintill avskavt och smärtminnet som inte lämnar kroppen. Det är mitt i den förlorade framtiden som hon börjar söka sig tillbaka. Efter minnena, vännerna och Nube den lilla hästen som var bara hennes.

I Argentina blir Sara till Zarah och barndomsminnena alltmer komplexa när en annan verklighet träder fram. Att efter tio år komma tillbaka till landsbygden i ett land med skenande ekonomisk tillväxt blir en chock. Då red barnen tillsammans till skolan. Nu är all odlingsbar mark täckt av sojaplantage. Finns det soja behöver korna inte beta, behöver korna inte beta behövs det ingen som driver dem. Och vännerna Felicitas, José och de andra som blev kvar är märkbart ärrade av de förändrade livsvillkoren.

Jag gråter inte när jag läser Hemma kanske inte är en plats, men trots det är boken den av Lins böcker som drabbar mig hårdast. Det är den lågmälda sorgen efter att ha förlorat något som aldrig har funnits. Eller bara fanns i minnet hos ett naivt barn. ”Du måste förstå att den perfekta barndomen inte finns”, säger Ana Maria kvinnan i familjen som Zarah delvis växte upp hos, och hon har så rätt i det. Barndomen är en illusion av utvalda minnen som uppenbarar sig i fel ordning och det är en svår insikt för Sara.

Skildringen av hur Sara måste konfronteras med bilden av barndomen, sin frånvarande mamma och den person hon själv har blivit är lätt att identifiera sig med. Lin Hallberg beskriver ömsint sina karaktärer och deras livssituationer och som läsare känner jag med varenda en av dem. Det tar emot för mig att kalla Hemma kanske inte är en plats för en hästbok, men jag gör det av gammal vana, för att Lin Hallberg brukar skriva sådana och för att jag brukar läsa dem. Kanske är det en hästbok för att huvudkaraktären reser över halva jordklotet för att leta efter hästen som hon hade som barn. Kanske är det en ursäkt för att få förlåta mamman som inte räckte till för det barn som Zarah var. När Sara måste försonas med sin barndom för att känslomässigt kunna växa upp växer även jag. Och som läsare är det det bästa man kan göra.

Similar Posts:

• Borta bra, hemma bäst
• Den nya och gamla hästboken i en
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Små hästar, stora känslor
• Realistisk ridskoleskildring

För att vara med i utlottningen skickar du ditt svar på nedanstående fråga till redaktionen@dagensbok.com senast lördagen den 30 mars. Glöm inte att skicka med din adress så att vi kan skicka boken hem till dig.

Vad heter två av hästarna som bor på Brobygårdens ridskola?

Lycka till!

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Ponnylycka
• Stor sorg och gränslös glädje
• Söt shettissaga
• Ansvar, bus och charm

I stallet på Brobygårdens ridskola där Ingela är ridlärare pågår det ett generationsskifte. De stora tjejerna som har varit skötare och hjälpredor när Elina och hennes kompisar började rida är nu på väg bort till den andra ridskolan där det finns stora hästar. Nu är det Elina och Rosanna som hjälper småtjejerna och ridningen får ett annat allvar. För med kunskap kommer både ansvar och frihet. Samtidigt är det i det här skeendet som tjejer slutar att rida, just för att det som från början var lek och önsketänkande blir till verklighet. Elina inser att hennes dröm om att vara ponnytjej ut i fingerspetsarna inte delas av alla kompisar, Hanna vill hellre vara med den nya hundvalpen och Matti funderar på om inte dansen är roligare.

Elina blir tyst. Hon vet att det som Hanna just sagt är sant. Även fast hon velat tro att alla älskade hästarna lika mycket som hon. Att de skulle fortsätta att vara kompisar både i skolan och i stallet. Plötsligt är ingenting självklart längre. Hanna pratar lyckligt om hundvalpen. Mattis slingrar sig och säger att hon inte vet om hon får bli skötare. Agnes mumlar att hon inte vet om hon vill. En efter en kommer de på att de måste hem.

Men för de som blir kvar i stallet blir möjligheterna större. På söndagar är det skötardag då skötarna får rida ut i skogen, själva. Och det är då som kunskapen och erfarenheten sätts på prov. För det är inte samma sak att klara något på ridbanan tillsammans med ridläraren, som att hantera en situation själv ute i skogen.

Det Lin Hallberg gör är att skildra alla ytterligheter i livet med hästar, det som är roligt och läskigt, det som är drömmar och bakslag, det som är kärlek och förlust, det som är stenhårt jobb och det som är det bästa av allt – vänskapen till sin häst.

I För alltid Sigge kommer ridläraren Ingela fram mer än i tidigare böcker. Hennes engagemang för hästarna och eleverna skildras på ett fantastiskt fint sätt, vilket gör mig mer nyfiken på henne som karaktär. Det har delvis att göra med att sönerna Eric och Simon nu också är flitiga ryttare och deltagare i aktiviteterna på gården, vilket gör henne till mer individ än tidigare, då hon i huvudsak har varit ridläraren. Jag funderar över hennes vuxna liv, om det finns en pappa till barnen, vilka hennes vänner är, om hon har ett liv utanför stallet och hur och om hon tränar sin egna häst Bacardi som skymtar förbi ibland.

Det är förhoppningarna om framtiden som gör För alltid Sigge till den bästa boken om Sigge någonsin, det är nu allt ska med, träningar och tävlingar. Jag är lika ivrig och förväntansfull inför fortsättningen som Elina är. Och säger som alla Sigge-fans därute: sluta aldrig att skriva om Sigge!

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Stor sorg och gränslös glädje
• Små hästar, stora känslor
• Pojkar och deras hästar
• Den nya och gamla hästboken i en

Simon och Eric är söner till Ingela som har ridskolan där Sam och Sigge bor, och där Elina och hennes kompisar rider. Men innan familjen flyttade till Sverige bodde de i England och det är där dessa enklare Sigge-berättelser kommer ifrån. Precis som den förra boken är Sam och Sigge och riddarbröderna upplagd som en berättelse i berättelsen. Det är mamma Ingela som berättar en godnattsaga för pojkarna. Berättargreppet gör att vi pendlar mellan nutidsperspektivet där bröderna ska sova och dåtidsberättelsen som återberättas. Något som kan försvåra för nybörjarläsaren, men som illustrationerna hjälper till att förtydliga.

Som så många syskon småtjafsar Simon och Eric med varandra under godnattsagans gång, vilket också gör att boken tar karaktär av att vara tjatig, och mammans vädjan om att de ska hållas sams och irritation över att de inte gör det smittar av sig på mig som läsare och den mysiga sagokänslan uteblir.

Själva äventyret om när Simon och Eric måste rida iväg i sina riddarrustningar och rädda ett litet föl som blivit separerat från sin mamma är spännande och vittnar om en friare hästkultur än den som råder på svenska ridskolor. I Simon och Erics England finns det öppna hedar och inga trafikerade vägar. Där står två ponnyer och väntar i stallet och när en pappa är upptagen med sitt kan de lätt rida iväg utan att bli sedda. Trots att de förstås egentligen inte får rida utan någon vuxen.

Precis som den förra boken om Simon och Eric är det en söt saga att läsa tillsammans, men den största behållningen med böckerna är fortfarande att de handlar om killar som rider och älskar sina hästar.

Similar Posts:

• Söt shettissaga
• Små hästar, stora känslor
• Ponnylycka
• Realistisk ridskoleskildring
• Ansvar, bus och charm

I Tidebok, liksom i Annas läsning, blir det tydligt hur tiden verkar i cirklar. Historien är nu, vi är historien och vi måste ta hänsyn till den.

Härifrån är steget inte stort till Adams arv av Astrid Rosenfeld som Björn recenserar på tisdag. Det är en svart komedi om hur arvet efter förintelsen lever kvar, men som ställer frågor om just det – arvet. Om hur vi relaterar till Historien. ”Adams arv […] blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur.” skriver Björn.

På torsdag skriver Ella om kemi, dels om Katarina Johanssons Den onda badankan. Ditt barn och de osynliga gifterna, en handfast guide om kemikalierna i vår vardag, dels om Hugh Aldersey-Williams Grundämnenas sällsamma liv, en brokig skildring av alltings beståndsdelar, hur de upptäcktes, hur de använts och inte minst hur de uppfattats genom tiderna.

Och till på fredag har Ellie läst Lyra Ekström Lindbäcks Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, som hon tycker luktar för mycket litteraturteori och smakar för lite litteratur.

Lördagen fylls av ett hästbokstema då Emelie har läst böcker av Lin Hallberg och Pia Hagmar.

Dessutom besöker Dagensbok litteraturfestivalen Textival i Göteborg. Mer rapporter från denna får ni från Kari och Marie inom kort.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Att bli synlig
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Det angår

Det är en idyllisk tillvaro som Elsa lever i. Visst blir hon arg, besviken och ledsen på Mikaela ibland, för att hon är äldre och får göra sånt som Elsa inte får göra, som att rida ut i skogen. Men den nya familjen trivs tillsammans, Isak skriker inte så mycket och mamma har tid för Elsa också. Och Johan har ett eget konditori dit han bjuder Elsa och hennes kompisar på skolavslutningsfika och låter dem äta så mycket de vill. För mig hade det varit en dröm att få bo på en gård som Elsas under mellanstadietiden. Att få rädda ett litet stackars lamm vars mamma dött och få föda upp det med nappflaska. Att ha en egen ponny att ta hand om, och att rida på.

Elsas födelsedag närmar sig och hon vill inte ha någonting alls när mamman frågar vad hon önskar sig, för hon har ju redan allt! Men när sommarlovet väl kommer är Elsa ändå inte glad. Mikaela ska åka iväg på hoppläger och bästa kompisen ska också bort på ridläger. Elsa och Teddy kommer att bli lämnade ensamma och Elsa som inte ens får rida ut i skogen själv. Hon är avundsjuk och ledsen.

Just förbudet att Elsa inte får rida sin Teddy själv är ovanligt i hästböcker. Även om tjejerna som har egna hästar i barn- och ungdomslitteraturen oftast är lite äldre, är de oftast helt befriade från regler och förhållningssätt. De är ute och galopperar och hoppar i skogen helt utan vuxnas överseende, utan att det är något konstigt med det. Eftersom litteraturen för unga om hästar har ett starkt realistiskt inslag är det något som ofta sänker trovärdigheten hos mig. Många med mig skulle aldrig släppa ut ett barn ensam med en olydig ponny i skogen.

En säkerhetsväst och ett eget ridläger arrangerat av storasyster Mikaela blir Elsas sommarlovsräddning. Tillsammans rider de hem till Sofia som har ett stort hoppstall en bit bort. Där får Elsa hjälpa till att ta hand om hästarna, rida lektion och tumma på att träna Teddy till den lydigaste shetlandsponnyn någonsin.

Trots att Elsa känner sig ensammast och olyckligast i världen har hon familj och vänner runt omkring sig som vill henne allt gott. Därför blir sommarlovet trots allt en drömsommar för Elsa och Teddy, vilket tyvärr gör boken mindre angelägen. Jag hade önskat att Lin Hallberg stannat vid det som är jobbigt och tråkigt, för livet kan vara så trots att man har en egen häst.

Similar Posts:

• Ansvar, bus och charm
• Ponnylycka
• Den nya och gamla hästboken i en
• Små hästar, stora känslor
• Pojkar och deras hästar

Stortjejerna i stallet är inte sena med att påpeka allt som Elina och Rosanna gör fel. Det är sånt som de inte kan veta, sånt som de glömt, sånt som ingen har berättat för dem. Stortjejerna vill helst vara ifred, rida ut själva och inte behöva vara barnvakt. Elina och Rosanna försöker klara sig själva och ha roligt ändå, men det går inte att göra allting rätt.

Egentligen vill Elina såklart sköta Sigge, han är hennes favorit alla gånger om. Men Jossan vägrar fortfarande att släppa honom, trots att hon är alldeles för lång för Sigge. Elina får helt enkelt nöja sig med Atle.

Som jag skrev i recensionen av den föregående Sigge-boken i serien Hoppa högt Sigge är Atle 31 år och hästar lever inte mycket längre än så, men att det var en annan historia. Den historien är här nu. Precis som många andra ponnyer får Atle fång, en sjukdom som sätter sig på hovarna, det gör ont och Atle är gammal. Han får somna in hemma i sitt stall och trots att han har varit en lycklig häst i hela sitt liv hjälper det inte Elina. Och inte mig heller. Det finns inga böcker som får mig att gråta så som hästböcker gör, inser jag.

Men inget ont som inte har något gott med sig, för mitt i sorgen säger Jossan att hon överlåter Sigge till Elina. Äntligen! Äntligen! Äntligen! får Elina bli skötare på sin älskade Sigge och det är en tröst i allt som är hemskt.

Lin Hallberg skriver i ett efterord till boken:

Jag minns hur det var. Ansvaret som det innebar när man äntligen blev en av skötarna. Bekymren när hästen inte mådde bra. Skuldkänslorna när man kanske inte hade gjort rätt. Det är stort att ta hand om en häst helt själv. Ibland kan det till och med vara lite läskigt.

Hon skriver också att det kommer att bli mindre tid för fantasierna och hästlekarna som Elina och hennes kompisar brukade leka. Det är sorgligt. Jag är svag för det där med att avsluta en era och påbörja en annan, och det är precis det som händer i Äntligen Sigge. Förhoppningsvis kommer serien att få ny kraft och energi i och med det, för mitt i all dramatik känns Äntligen Sigge lite långtråkig, som att jag redan vet hur det går till på Brobygården.

Similar Posts:

• Små hästar, stora känslor
• Realistisk ridskoleskildring
• Ponnylycka
• Pojkar och deras hästar
• Ansvar, bus och charm

I Vem är du Johanna? håller ridskolan på att haverera totalt. Ridskolechefen har stuckit och lämnat både sin fru, alla hästarna och hela verksamheten åt sitt öde. Skötartjejerna på ridskolan försöker hålla ställningarna men utan tillräcklig kunskap och pengar får hästarna varken en komplett foderstat, verkade hovar eller omväxlande träning. Det är först när en grupp mer eller mindre anonyma föräldrar styr upp, tar kontakt med kommunen och till slut anställer en ridlärare, som det blir ordning igen.

Och det är här jag undrar var Johannas mamma befinner sig. En mamma som har tävlat med hästar på Island, som blivit kär och med barn och bott på Island med dottern i flera år. Varför är inte hon en av dem som engagerar sig i stallet? Speciellt när Johanna är där jämt och sköthästen Kasper hennes allt efter uppbrottet från Island som femåring. Förlusten av sin isländska familj och hennes alldeles egna häst Sunnanvind som bara var ett föl när Johanna åkte, kompenserar hon med Kasper. Men mamman förblir till en början en skuggfigur med uppmaningar, som tur är vaknar hon till liv senare, men då är så mycket redan för sent.

Det står så illa till med hästarna att flera av dem måste avlivas, däribland Kasper. Mycket på grund av tjejernas brist på variation i ridningen och alldeles för hårda ridpass. När det inte finns några vuxna närvarande och tonåringar är för små under ansvaret blir det lätt så. Men Johanna vänder ut och in på sin skuld. Förlusten av sin isländska familj har Johanna kompenserat med Kasper och när Kasper inte finns blir det inget kvar.

Johanna flyr, hon försöker bli en del av skejtarna, för hon ska aldrig rida igen. Efter att precis ha läst Viktor Johanssons Wrestlarna blir bristerna i Lin Hallbergs skejtscener än mer påtagliga. Men sen får Johannas farmor en stroke och Johanna åker till Island och där förändras Vem är du Johanna?. Lin Hallberg är på rätt plats igen och med samma magi som Viktor Johansson skriver skejtscener skriver Lin Hallberg om isländska vidder, energiska hästar och minnen som kommer tillbaka. Med en enorm lyhördhet skriver hon om en tystlåten pappa, en sorgsen farfar och en döende farmor, alla klart märkta av den sorg det innebär att ha förlorat ett barn och ett barnbarn.

Jag tittar ut över dalen och bergen, det går inte att inte låta bli, man sugs liksom in i allt det stora. Farfar och jag äter var sin smörgås, vi står beredda att sitta upp igen, väntar på att nästa hästflock ska närma sig i fjärran, att tystnaden ska brytas av röster som manar på mot fållan.

På Island finns också en syn på hästar fri från sentimentalitet. Där behandlas hästen som arbetskraft, mat och familjemedlem. Då blir beroendeställningen mellan häst och människa inte lika tydligt och skulden inte lika stor. Där finns också Johannas pappa som tar allt ansvar för hästarna och gården som en tonåring inte ska behöva ta. Däremot är han inte kapabel till att ta ansvar för sina relationer, precis som många pappor inte är. I sina brister kan de till slut mötas och för både Johanna och Lin Hallberg är det som att komma hem.

Similar Posts:

• Minnet av den perfekta barndomen
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor
• Ansvar, bus och charm

Vitnos själv är huvudperson och berättarjag i serien om honom. På så sätt kommer man som läsare direkt in i hästens syn- och tankesätt. Det är oftast impulsivt, lite fånigt och otroligt sött. Dessutom lärorikt på ett sätt som andra hästböcker aldrig kan bli utan att vara överpedagogiska. I böckerna om Vitnos ger han sitt perspektiv och sina reaktioner på sin omvärld och det finns ingen som har lärt mig så mycket som ridskolechefen Vivi på ridskolan där jag växte upp och så Vitnos.

Nu ger B.Wahlströms ut Vitnos det lilla russet i nytt bilderboksformat. Berättelsen är hårt beskuren och istället får den stående hästboksillustratören Margareta Nordqvists bilder bre ut sig. Margareta Nordqvist har tidigare illustrerat Lin Hallbergs böcker om shettlandsponnyerna Sigge och Teddy. Det är verklighetstrogna bilder som väl fångar upp de olika raserna, deras kroppsbyggnad, utseende och personlighet.

Berättelsen om Vitnos börjar när han föds. Han är ett utav de sista fölen som föds den våren och ovanligt liten. Däremot är han gyllengul i pälsen. Gamla Maja som är det kloka ledarrusset säger att Vitnos kommer att bli prins än dag. Vitnos mamma säger att det inte är något att bry sig om, att gamla Maja ofta pratar en massa. De andra fölen retar honom, för att han är så liten och fortfarande trasslar ihop benen när han ska springa, och för att han kanske ska bli prins en dag.

- Du är liten, men din färg är tecken på att du kommer att bli berömd. En prins har fötts i vår skog idag. En dag blir han kanske kung över alla russ.
Russmammorna blängde på mig. De fnös och ruskade på huvudena.
- Den där stackaren, sa en. Han kan ju inte ens stå på sina ben.
- Det kan jag visst, pep jag, och började resa mig.
Att resa upp frambenen gick bra.
Men när jag rätade på bakbenen trasslade de in sig i varandra. Jag stack ner nosen och kikade under magen för att se var benen var någonstans. Och… pladask, slog jag en kullerbytta och hamnade med alla benen i vädret. Åh vad jag skämdes!

Avundsjuka har alltid varit den vanligaste anledningen till att trycka ner någon. Men där finns Vips som är snäll. Och i skogen möter han sin pappa som är kung över alla russen på Lojsta hed på Gotland där russen bor. Efter det bevarar Vitnos tanken om att han en gång ska bli kung, hos sig själv som en hemlighet.

Vitnos är hästbokshistoriens absolut bästa hästkaraktär, men mycket av hans fina funderingar och filosoferande på ett sätt som bara ett russ kan filosofera, blir förlorat i den här versionen och det är synd. Men som försmak på den klassiska serien för de mindre barnen är Vitnos det lilla russet en rar bilderbok.

Similar Posts:

• Söt shettissaga
• Realistisk ridskoleskildring
• Pojkar och deras hästar
• Klassiskt hästdrama
• Ansvar, bus och charm

Fotograf: Ingela Bjurenborg

När Lin skriver böckerna om Sigge och Teddy har hon hittat en form och ett språk som passar henne väl. Att skriva för en äldre målgrupp som Lin har börjat göra de senaste åren, har varit en utmaning. Det handlar om att anpassa både språk, tilltal och konflikter till den ålder man som författare vänder sig till. ”Att gå upp i ålder kräver en annan komplexitet och ett annat djup för att nå in i läsarens hjärta. Det har varit en riktig utmaning. Väldigt roligt, men svårt.”

Lin Hallberg med sin häst när hon var 12 år

Att hästboken länge har haft låg status är något som både Lin och jag är överens om. Hon säger att många hästböcker är både välskrivna och innehåller mycket att lära sig om hästar, och att det inte går att ha fel i en hästbok eftersom läsarna är så kunniga. Hon betonar också vikten att få lära sig läsa genom ett ämne som man är intresserad av. Genom att inte ta hästboken på allvar säger man också att tjejernas intresse inte har något värde. Och det är viktigt för genren i sig att den får uppmärksamhet. ”Om det aldrig utrycks några förväntningar, om det aldrig recenseras och skapas en måttstock på vad som är bra eller dåligt så kan hästboken inte heller utvecklas. Det har hänt saker, men attityden sitter djupt rotad.” Det är också en av anledningarna till att Lin nu skriver böcker som hon vill ska bedömas med samma måttstock som andra ungdomsböcker. ”Först då ger man hästboksförfattaren initiativet till att utveckla genren ytterligare.”

Foto: Gunilla Cederlund

”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet.” Svarar Lin när jag frågar hur det varit att komma in i andra hästkulturer med anledning av hennes pågående ungdomsboksprojekt. Att vara hästtjej var likamed att få en nördstämpel när Lin växte upp. ”I både Mongoliet och på Island fick mina hästkunskaper ett helt annat värde. Jag hade aldrig kunnat komma dessa folk nära om jag inte haft den bakgrund som jag har.” Nu efter resorna känner sig Lin stolt över det hon kan, och att hon skriver om hästar. ”Förut, när hästboksskrivandet kom på tal, ville jag alltid påpeka att jag skriver annat också. Men om inte jag är stolt över det jag gör så kommer min och hästbokens status aldrig att växa.”

Från resan till Mongoliet är det ett ögonblick som etsat sig fast: ”Plötsligt tittar jag upp, inser och verkligen känner storheten i att jag galopperar i full fart över den mongoliska stäppen omgiven ett gäng med nomader till häst.” Nästa resa går till Argentina dit Lin är på väg redan nu i november. ”Jag hoppas på att få komma folket nära och att få ta del av deras historier, stoltheten över deras gauchos. Jag ser verkligen fram emot den planerade vistelsen på ranchen i Uruguay där vi ska få vara med och jobba med hästarna och fösa kor.” Men framförallt är Argentina just nu ett oskrivet blad.

Foto: Gunilla Cederlund

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Ansvar, bus och charm
• Små hästar, stora känslor
• Söt shettissaga
• Ponnylycka