Den svarta hunden är också titeln på senaste svenska Murrayutgåvan. Murray, den bråkige och konservative bondgårdspoeten från Australien som har en radda ansedda litterära priser bakom sig, höll 1996 en föreläsning om sin sjukdomshistoria och hur den färgat hans liv och författarskap. Föreläsningen ingår nu som essä, tillsammans med ett urval dikter som mer eller mindre tydligt anknyter till ämnet.

Man kan kalla Den svarta hunden för en undervattensstudie i den "svarta tångskog" som vaggar i Murrays huvud. Ett drastiskt men välfunnet bildspråk täcker registret av knappt uthärdliga känslotillstånd. Bara den hundformiga diagnosen är så tacksam att använda som representant för depressionen – "Hunden kastade sig över mig…" etc. – att det är en prestation av Murray att inte slita ut den.

Essän är rakryggad och insiktsfull, ett framassocierat resonemang kring depressionen med skarpa beskrivningar av de sotsvartaste stunderna. Han tycker sig dö lite grann för varje dag. Barnen slår han, blossande av plötslig ilska. Gråtattackerna tätnar. Han ber en polis att skjuta honom. När Murray senare kommit på fötter har han emellertid inte bara lärt sig att leva med sin svarta hund, utan också utövat ett slags självterapi genom dikterna.

Det är en hård och smutsig poesi han sysslar med. Den frustar snarare än suckar, gör upp snarare än underkastar sig och snålar inte med starka detaljer. Även om en genomgående dysterhet också ryms. Dikten "En plågoandes lärlingstid" avslutas med en påminnelse om det tvättäkta mobboffrets otäcka, groende potential, halvt som ett intyg på allvar, halvt som ett hot mot omvärlden:

Systerskapets klena hämnd. Han måste skjuta fåglar,
kassera kärleksmyten och leta efter ledtrådar.
Vore det inte för det blodlysande barfotaspår
han fann, kunde han gett upphov till svarta rubriker.

Nog för att dikternas förmåga till flersidighet begränsas något av utgåvans fastlåsta depressionstema. Att Murray bedriver diktning som självterapi kan ändå upplevas som en stor, vit hund.

Similar Posts:

• Skrönor och förkroppsligade mysterium
• Pratlyrik från en undermänniska
• Bokmässan 2008: Fredag
• Vingar under utveckling
• Poesi som fallit i glömska

Min första riktiga dag på bokmässan är nu över, och jag har kommit fram till mässans, i mina förälskade ögon, enda problem – den är för stor! Nu är i och för sig mässans enorma bredd också dess styrka, men för varje seminarium jag idag lyssnade på, gick jag miste om minst 2 andra som gavs samtidigt, och som jag mer än gärna hade velat gå på. Efter en hel del noggrannt övervägande lyckades jag till slut komma fram till ett program som jag var någorlunda nöjd med, men med de förbisedda alternativen ständigt spökande i bakhuvudet.

Årets bokmässa riktar strålkastarna mot Lettland, och dagens första programpunkt är seminariet ”Lettisk litteratur i Sverige”. Medverkande är författaren Nora Ikstena, Ausma Cimdina, professor i litteratur och förstebibliotekarien för det kungliga biblioteket i Lettland, Janis Kreslins. Att seminariet skulle handlar om lettisk litteratur i Sverige blir tidigt en bisak, och de medverkande glider snart in på ett faktiskt mer intressant ämne, nämligen en allmän diskussion om lettisk exillitteratur. Kreslins och Ikstena för en diskussion om hurvida exil-letter väljer att inte assimileras i landet de vistas i, och på så vis kan skapa en stark litteratur på det egna språket. Kreslins tar också upp två andra aspekter – han talar om hur letter mer eller mindre är genetiskt byggda för att leva i exil och pekar t.ex. på hur landets gränser under historien har varit så flytande att många letter föddes utanför det som några år senare blev Lettland. Han tar också upp det som han väljer att kalla för ”instant identity packages” – det kulturella bagage som de letter som utvandrar för med sig till det nya landet. Kreslins menar på att trots att man lever i en ny stat och på de flesta sätt assimileras till den nya kulturen, så bär man med sig det här identitetspaketet med den lettiska nationaliteten även när man lämnar Lettland, och kan på så vis behålla den kulturella lettiska identiteten.

Från att vara en av huvudpersonerna blir Janis Kreslins i seminariet ”Vilka är vi egentligen – identiteter i det nya Europa” moderator i en diskussion mellan författaren Herta Müller och Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga. Det börjar som en diskussion om hur man påverkas av ett geografiskt rum och hur man påverkas av att lämna detta rum. Både Vike-Freiberga och Müller har erfarenheter av att lämna födelsenationen och börja om på nya platser. Vilket idenititetsbagage har man med sig, frågar Kreslins, och vad betyder detta arv? Både Müller och Vike-Freiberga kommer fram till att det väsentligaste man tar med sig är språket, och båda påpekar språkets vikt för människors förmåga att känna sig hemma någonstans. Det är nyckeln till ett aktivt deltagande, men kan också verka uteslutande.

Vike-Freiberga talar bland annat engelska, lettiska, tyska och franska, och berättar på ett vackert sätt om sin egen erfarenhet om språk. Hon säger att samma ord på olika språk reflekterar olika aspekter av samma verklighet, och Herta Müller illustrerar genom att nämna ordet ”liljekonvalj” och hur olika det klingar på tyska (ordagrannt: majklocka) och på rumänska (ordagrannt: småtårar). Det är en helt annan stämning, en egentligen helt annan djupare betydelsegrund, i ett ord som trots allt avser samma sak på båda språken. Man får tillgång till en större del av världen, genom att lära sig flera språk, fortsätter Vike-Freiberga. Språken, och inte staterna som enligt nationalstatsmodellen ska hyser dem, är det som idag formar oss.

Mässan fick i år fint besök av den australienskiske poeten Les Murray, som intervjuades av den något torre och förmodligen väldigt nervöse Jonas Ellerström. I huvudsak talas det om ”The Black Dog”, den bild som i Murrays verk får illustrera den depression som han tacklats med hela sitt liv. Seminariet avser att med hjälp av självbiografiska djupdykningar direkt från Murray få en djupare inblick i hans poesi, men blir tyvärr en väldigt platt och tråkig uppläsning där Murray säger saker som att depression är en av de vanligaste sjukdomarna, att han ofta var nedstämd, att han fick panikattacker etc. Istället för att ge en ny dimension till hans poesi kändes det som att Murray, förmodligen något ofrivilligt, satt och odlade myten om sig själv som en inständge, brilliante poeten. Deppiga författare är ingen nyhet, det är tvärtom en rätt så tråkig kliché. Seminariet glittrade dock till när Murray läste upp sina dikter – här skildras Den Svarta Hunden på ett betydligt mer originellt och intressant sätt, det sätt som Murray i fortsättningen borde fortsätta att berätta om sig själv på.

I en mässsal som kunde ta emot 750 personer pratade den amerikanska Pulitzer-belönade journalisten och författaren Susan Faludi om sin senaste bok Den amerikanska mardrömmen (The Terror Dream). Faludi är känd för sitt feministiska engagemang och blev känd för en större publik genom boken Backlash (1991) där hon beskriver tillbakagången för den amerikanska feminismen. I Den amerikanska mardrömmen belyser Faludi den situation som amerikanska kvinnor utsattes för, i synnerlighet av den amerikanska median, efter den elfte september 2001. Terrorattacken blev en ursäkt för att återinföra föråldrade genusstrukturer enligt typen -”en stark nation utgörs av starka män och genom att försvaga kvinnorna gör man männen starkare och därmed också nationen starkare”. Den här ”nybyggaridealen” med machomän av John Wayne-typ och hjälplösa kvinnor som lägger sitt liv i männens händer som under 1800-talet (OBS! TVÅHUNDRA år sedan) byggde upp våra nationalstater, menar Faludi, målades upp av amerikansk media, och hade ingen egentlig grund i det amerikanska samhället. Media förkunna nu att kvinnor skulle vara mer feminina och undergivna, inte självständiga. De behövde en biffig man att gömma sig bakom och som kunde skydda dem. Faludi avslutar med att säga att den amerikanska feminismen (eller feminismen i i princip hela västvärlden, även de platser som inte blivit utsatta för terrordåd, eftersom de snabbt importerade denna fossila genuskonstruktion) återigen fått en backlash. Det enda sättet för oss att komma ur denna backlash är att inse vikten av genusvetenskapen och skjuta fram den ur periferin dit den nu förpassats.

Similar Posts:

• Bokmässan 2008: Lördag
• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Det är ett behov
• Emelies 10 i topp på bokmässan

Egentligen är det märkligt hur mycket bilder vi har av allt det som vi inte känner till. Desto mindre vi kan om ett land, desto tydligare verkar representationen bli. Jag vet förstås mycket mindre om Indien, Japan och Australien än vad jag vet om USA. Därför är det lättare att sammanfatta dem i en enda bild.

Någon som har utforskat detta generaliserande tankesätt är den australiensiske poeten Les Murray. I essäsamlingen Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar använder han sig ofta av element ur bilderna av Australien för att läsaren ska känna igen sig men mejslar ut dem så fint att de istället förvandlas till nyansrika målningar.

Det som gör det så bra är framförallt hans otroliga känsla för naturen. Det märks att Murray, som växte upp på en bondgård, vet vad han talar om när han skriver skogens och trädens historia. Samtidigt är han smockfylld med anekdoter och skrönor (Murray älskar att återge vandringssägner) och blir därför aldrig långtråkig.

Boken är uppdelad i fyra avdelningar som alla belyser olika sidor av Murray. I den första avdelningen berättar han om sin uppväxt i småstaden Bulby Brush. Där gick barnen barfota i skolan och fick ofta gå hem tidigt för att hjälpa till på gården. Bildningsnivån var låg men Murray hade turen att ha bra lärare som introducerade modern poesi för honom.

I den andra och tredje avdelningen undersöks Australien från olika synvinklar. Här framstår Murray som väldigt säregen och underhållande. Vilken annan intellektuell skulle till exempel skriva en historik över badstränderna? Det är friskt och roligt och ofta kryddat med en smula elakhet.

I den sista avdelningen, som är mycket intressant för den som har läst Murrays poesi, förklarar han sin syn på skrivandet. Man förstår efter att ha läst det hur otroligt central religionen är för honom. Dikten är ett "förkroppsligat mysterium" och varje rad ska bära på den tvetydighet som livet själv innebär. Här framstår Murray mera som en romantiker än den handfasta bondgrabb som presenterats tidigare.

På det stora hela är detta en oemotståndlig essäsamling. Det är en bok som jag kommer återvända till många gånger, kanske när jag känner att jag har för mycket bilder i huvudet. Murrays texter visar att allting har en annan sida och det är något som man emellanåt behöver påminna sig om.

Similar Posts:

• Husse mår inte bra
• Pratlyrik från en undermänniska
• Åka ifrån och komma till
• Bokmässan 2008: Fredag
• Resans sköna konst

Les Murray har varit med ett tag. Han debuterade 1965 med The Ilex Tree och har haft ett internationellt genomslag, men inte fått ett helt diktverk översatt till svenska tidigare. Han är en karaktär; han är stor och tjock med en rejäl bonnsolbränna, flykting från staden med ett ben i australiensisk kultur och ett i europeisk. En märklig men samtidigt påfallande sammansatt hybrid av Winston Churchill, Walt Whitman och Klabbarparn. Numer bor han på sin släktgård och odlar marken, sköter sin trädgårdsdamm och skriver löpande lyrik. Endast de två första verkar få honom att svettas.

För hans dikter är lekande lätt framtrollade, de är ingivelsens betraktelser översatta i självsäkert chosefria formuleringar. Det är avslappnad pratlyrik, rykande i sin glöd men med den egenhändigt konstruerade poetens eftertänksamma avstånd. Stilen är så okonstlad och intuitivt direkt att man närmast registrerar dikterna som en samling bilder. Det är pedagogisk predikan om en myllrande och poetiskt fertil australiensisk natur och om människorna som irrar omkring i dess utkanter.

I den bildstarka "Som att forsla lagrat vatten" vadar en kvinna och en pojke genom sin översvämmade by. Den förkroppsligade naturen tittar in ett ögonblick och bjuder på ett äventyr som lever kvar när de stiger upp på en torrlagd höjd. Vattnet rinner av dem men inte äventyret.

De fortsätter. Antag att plankan jag går på
under vattnet är en mast som från
ett gammaldags skepp –. En fin hessisk nyans
fuktas där nere av tvärsalningen
och likt vingar pumpar den gungande vattenlinjen
som handsklikt omsluter deras kroppar
stöd till deras simliknande planetsteg.

Det poetiska skarpsinnet är slående. Den gränslöst vackra "Nattlig jordbävning" låter tiden stanna upp i ett mörkt och vintrigt bergslandskap, tåget måste stanna: personalen ropar order i kylan och passagerarna blir som "grannar som oroade stirrar ut genom spegelbilder av sig själva". Utanför stadens påtaglighet finns naturens makter hela tiden på lur, med hastiga dofter av farliga äventyr då människornas fåfänga byggen för en stund felar.

Civilisationen blir ett utanpåverk, en gänglig konstruktion byggd på en sovande vulkan. Och konsekvent syns en av bokens och Les Murrays återkommande teman: den civiliserade urbana människan är endast på kort besök på en oföränderlig planet. Den enda uthärdliga livsföringen är för Murray ett liv långt från staden, på en avlägsen lantgård eller i direkt samklang med naturen som den i dikterna alltid närvarande australiensiska ursprungsbefolkningen. Det finns ett glapp mellan de som en gång beträtt Australiens jord och de invandrade européer som våldfört sig på den. Murray älskar sitt Australien, ett Australien han delar med människor som bestulits på sin värld, eftersom "allt som kan ges namn har getts namn igen". Man får intrycket att han tycker sig leva mellan en låtsasvärld och den riktiga världen, en kluvenhet som ofta uppenbarar sig för honom när han påtar i sin trädgård eller sköter sin lummiga damm.

Les Murray har redan sitt internationella genombrott och huruvida han nu får nobelpris eller inte kanske kan göra detsamma. Något säger mig att han skulle uppskatta det, enligt källor är han en smula blyg och ödmjuk på ett sätt som inte sammanfaller med hans lyrik. Men källan till hans dikter och anledningen till att han fortsätter skriva dem som vore de en naturlig del av hans kroppsliga funktioner ligger i en överflödande och surrande värld väldigt, väldigt långt från civilisationens kulturbedömande rättssalar.

Similar Posts:

• Husse mår inte bra
• Skrönor och förkroppsligade mysterium
• Frihet, självförtroende, glädje
• Och natten viskade vad, Öijer?
• Akilles 2003