Walter är 31 år och har mer av misstag än på grund av kompetens blivit befordrad till en chefspost på huvudkontoret, men tillbringar nästan mer tid på akuten än i mötesrummet D44. Walter lider nämligen av en svårartad hälsoångest. Hälsoångesten upptar en stor del av hans vakna tid och driver sambon Anna till vansinne! Han behöver inte mindre än TVÅ terapeuter för att komma till rätta med problemet, men sammanfattningsvis går väl just det där tilltaget ”sådär”.

Det är lätt att förstå att det inte blir mycket energi kvar att ta itu med det verkliga utmaningarna i livet, hos stackars Walter när dagen börjar så här:

Jag står i duschen när jag får syn på en svart prick på armen, en liten fläck på huden. De första sekunderna är allt som vanligt, jag tittar på pricken, har jag sett den förut? Ser den inte lite ojämn ut i kanterna? [...] Vattnet i duschen har blivit för varmt. Jag måste kliva ur. Naken står jag på badrumsgolvet och droppar. I spegeln försöker jag se om det finns fler prickar. Prickar som kommer att bevisa att cancern redan har spritt sig. Spegeln är immig. Jag gnuggar, men imman kommer tillbaka innan jag hinner titta ordentligt på min hud.

Den seriöse författaren till familjedramat Blodsbunden och kärleksromanen Snöstorm syns inte till i den här betydligt kortare romanen, däremot skymtas Dagens Nyheters uppskattade kåsör bakom de träffsäkra formuleringarna. Och det är roligt, verkligen roligt! Aldrig har väl en beskrivning av gastroskopi framkallat sådan munterhet:

Jag har nogsamt följt alla instruktioner och fastat och sköljt ur kroppen, så jag är hungrig när jag kommer till kliniken för att äntligen, med egna ögon, få se hur jag ser ut inuti. En del vill åka till Nordpolen. Andra vill bestiga Mount Everest. De ställena har människorna redan besökt. Min magsäcks insida är mer outforskad än månens baksida. Men jag är redo att modigt färdas dit ingen tidigare har färdats.

Dramaturgiskt bjuder Erba inte på några större överraskningar, utan historien utvecklas så som vi utan nämnvärd hälsoångest tycker är lämpligt. Men det räcker gott, eftersom det är genomsyrat av en fin humor som får mig att le under större delen av läsningen och ibland till och med skratta högt. Och med tanke på att ett gott skratt lär förlänga livet, så tackar vi Augustin Erba hjärtligt för att vi kommer att leva minst en månad längre än vad vi hade gjort utan dessa skratt.

Similar Posts:

• Kyckling ánnoying l’orange
• Recensionen, ditt as
• Avslappningens två sidor
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Fördjupad bild av ”mamma”

Det finns så många människor på en teater. Så många roller på och bakom och bredvid scenen, och lite ovanför. Där finns dramaturger, producenter och tekniker, scenografer, skräddare och skådespelare, teaterchef och ensemblechef och många fler. Här benämns de med sina titlar eller möjligen initialer, någon enstaka gång ett förnamn. De är funktioner mer än människor i berättelsen, samtidigt som de så tydligt har sin grund i verkliga människor. Kanske är det just därför de inte är helt fullödiga – för att det finns en gräns.

Det är en roman om ett kollektiv men absolut inte en kollektivroman. Här är det en person vi följer, ett perspektiv men samtidigt en person som iakttar och analyserar sin omgivning och sina upplevelser. Faktum är att analysen av maktstrukturerna är så skarp och precis att jag ryser. Imponerande är också självinsikten och analysen av den egna makten, glimtarna av storhetsvansinne som kanske måste till för att man ska kunna bli en bra regissör.

En annan sorts rysning framkallas av det faktum att även den som genomskådat allt och alla kan drabbas minst lika hårt. Att man kan gå in med öppna ögon men ändå utan att se. Det som gör det extra obehagligt samtidigt som det är det som gör framhärdandet begripligt är kärleken till teatern, både som företeelse och som denna konkreta byggnad och arbetsplats. Vartefter kan jag också skönja en glidning i den där analysen – när sjunkandet gått tillräckligt långt är den inte riktigt lika knivskarp längre.

En stund försöker jag verkligen läsa det som rubriceras som roman som en roman, som fiktion, men ju fler skedar sanning som serveras, desto svårare blir det. Författaren har så mycket gemensamt med huvudpersonen och textens händelser i teatervärlden följer verklighetens så väl att rätt som det är googlar jag skamset en person, ett verk, en person till för att se om initialerna står för den jag tror. Till sist undrar jag vad som faktiskt är fiktion – är det bara mannen hon ligger med? Eller är han också verklig?

Har man sagt A får man säga B och här uttalas en stor del av alfabetet kring teaterlivet i huvudstaden. Dramatens gräddmarmor med bladguld och den moderna klossen vid Sergels torg, spelet mellan cheferna på institutionerna där övriga anställda blir brickor och pjäser. Även så pass perifera personer som teaterns styrelse får sin släng av sleven vad gäller kortfattade beskrivningar. Man talar sällan illa om de döda men här görs även det, samtidigt som den förra chefen skildras med värme och kärlek.

Det handlar om makt och maktlöshet och om ett ledarskap som inte fungerar, om strukturer som byggts upp under åratal, om det outsagda och det underförstådda. Det är en miljö där allt sker under ytan, där allianser sluts och bryts, där överenskommelser sviks och manipulation är en standardmetod. Där kravet på öppenhet och sårbarhet gör att man måste bygga upp ett pansar för att klara sig i konkurrensen som ständigt finns där – konkurrensen mellan skådespelarna och mellan regissörerna om att få de skådespelare de vill ha. Där det storslagna går hand i hand med det småaktiga. Man flyttar inte repliker mellan roller ostraffat.

Själv är jag traditionalist på så sätt att jag inte ser en vits med att ändra ett verk för att det ska fylla andra syften – då är det kanske bättre att välja ett som berättar det man vill berätta eller att beställa ett som gör det – men jag kan samtidigt förstå lockelsen att göra något annat av Hamlet, att skära och flytta, att riva ned och bygga upp. Jag kan förstå det och jag kan känna mig mycket ambivalent inför det men här finns inget alternativ till att vara på regissörens sida, det är själva grundförutsättningen. Som läsare våndas jag med henne när hon förlorar sin auktoritet, förlorar sitt fotfäste.

Men det som ändå skrämmer mest i texten är teaterchefens arrangemang för att se vad som pågår under repetitionerna. Det ger mig en så stark känsla av övergrepp i en skör situation, där man prövar sig själva mot sina roller, i sina roller. Ur ett annat perspektiv kan den synligheten vara en trygghet – om andra kan se kommer vissa saker inte att ske men här är det inte det det handlar om.

De relativt få sidorna rymmer förvånansvärt mycket och det som skildras stannar kvar i mig som både smärta och längtan, som vardagligt prosaiskt arbetsliv, som destruktiv dysfunktionalitet och som skimrande myt.

Similar Posts:

• Besvärligt – men värt mödan
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Underfundigt och detaljerat
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Våga vara besvärlig

Därefter en uppmuntran: håll ut och ta dig förbi savann-kapitlen för Qaisar Mahmood har även andra utgångspunkter, bland annat erfarenheten av att vara chef på en statlig myndighet i omorganisation. Håll också ut av den anledningen att författaren inte är den som enbart fastnar för förenklande resonemang.

Den besvärliga mångfalden hör snarare hemma inom ledarskapslitteraturen än inom samhällsdebatten. Dess fokus ligger främst på hur olika typer av arbetsgrupper, exempelvis företag, myndigheter eller föreningar, kan skapa en funktionell mångfald och därmed bättre klara av arbetsuppgifterna som ligger för handen.

Författaren betonar tidigt att begreppet mångfald är mångtydigt och inte alls enbart en fråga om hud- och hårfärg.

…med andra ord något mer än hur vi ser ut, var vi är födda eller vårt kön och vår sexuella identitet. Mångfald kan också ses som ett kontextuellt fenomen, det vill säga att mångfald innebär olika saker i olika sammanhang. Det är därför svårt att hitta en statistisk definition på vad som kännetecknar mångfald.

Människan hyser en längtan att tillhöra. Hon är ett flockdjur och är beredd att uppoffra mycket för att slippa bli utstött. Lika starkt är behovet att känna trygghet i den sociala hackordningen. Det är till och med bättre att befinna sig längst ned än att sväva i ovisshet, skriver Qaisar Mahmood. Paradoxalt vill människan dessutom ha en känsla av självständighet, fastän hon tillhör gruppen. Likaså önskar hon rättvisa, eller i vart fall tolererar människan inte att drabbas av orättvisa. Möjligen kan denna inkonsekventa varelse se mellan fingrarna med att andra faller offer för orättvisa.

Man inser att vilken grupp som helst kan misslyckas med att tillmötesgå ovanstående långtgående och motstridiga krav på grupptillhörighet. Paradoxerna i människans väsen fångas väl av illustratören Stina Wirséns svartvita teckningar. De är härligt absurda!

Qaisar Mahmood argumenterar för att en grupp präglad av mångfald får det ännu svårare att lyckas. Med andra ord, sannolikheten att man ska känna sig trygg, självständig och rättvist behandlad är mindre i en grupp präglad av mångfald. Det är det som gör mångfalden så besvärlig.

Den bistra sanningen är att även om vi vill gilla mångfald och ansluta oss till rörelser som säger sig gilla olikheter, är vi inte beredda att betala det pris som mångfalden kräver.

Ja, att arbeta med olikheter och kulturskillnader, med missförstånd och konflikter – allt det medför kostnader. Ändå återkommer författaren till att mångfalden är en nödvändighet. Det är för att mångfald hänger ihop med förändring. Över tid innebär brist på mångfald sannolikt alltför svag förändringsförmåga. Så Qaisar Mahmoods budskap är tydligt:

Ju mer komplex verksamhet ni har, eller om ni har en stor förändring framför er, desto större grad av mångfald behöver ni.

Allt detta får mig att fundera. Vad är motsatsen till en grupp präglad av mångfald? Uttrycket ”bunkergäng” kommer för mig. Det är ledningsgruppen i sin isolerade skyddsanläggning, som förlorat kontakten med omvärlden och inväntar undergången. Om alla har samma erfarenheter, åsikter, intressen och fördomar finns det risk för mentalt stiltje, ett tillstånd av dumt och självbelåtet ryggdunkande. Sådant har man ju sett. En bok om det skulle kunna ha titeln ”Den besvärliga enfalden”.

Men nu är det inte bunkergängen som byggt världen. Det har nyfikna, samarbetsinriktade människor gjort. De flesta av dagens människor bor någon annanstans än på savannen. Arten har lyckats genom att skapa allt större gemenskaper, med allt mer mångfald. Det visade inte minst Yuval Noah Harari i bestsellern Sapiens: en kort historik över mänskligheten. På stenåldern höll människan ihop i överblickbara grupper där alla var släkt med varandra. I dag kan vi identifiera oss med medmänniskorna inom ramen för mångmiljonbefolkade städer, stater och till och med kontinenter.

Visst är vår art alltjämt fokuserad på negativa nyheter, misstror främlingar och gör nästan vad som helst för att tillhöra den hemtama gruppen.
Men några av våra förfäder överlevde genom att betvinga reptilhjärnan, ta främlingen i hand och hörsamma den goda nyheten att det finns smultron på buskarna på andra sidan floden. Samarbete trots olikheter är en del av vår framgångssaga.

Similar Posts:

• Myt och bister verklighet
• Medan MacDonalds breder ut sig
• Ett steg närmare förståelse
• Also sprach Lucy?
• Återförtrollning av arbetsliv och vardag

De en gång nedtecknade kinesiska tecknen tillskrivs en fältherre med namnet Sun Tzu (Sunzi och Sun Zi är andra vanliga transkriberingar). Texterna består av goda råd till rikets ledning inför eventuellt krig med andra riken. Eftervärlden har många gånger kopierat de kinesiska tecknen och de har även översatts till andra språk.

Det första jag gör när jag öppnar boken är att söka information om vem som översatt texterna till svenska. På titelsidan i början av boken anges tydligt namnet på översättaren, Bertil Häggman. Eftersom det inte framgår om han översatt direkt från kinesiskan mejlar jag förlaget och frågar från vilket källspråk översättningen är gjord. Svaret kommer snabbt: Engelska. I mejlet berättas tyvärr inget om namnet på den som gjort den engelska förlagan.

Inget förord eller efterord förtydligar hur texten hittats och bevarats genom århundradena. Inte heller får jag någon faktaruta som upplyser om vad som gällde i Kina vid den tiden. Jag rynkar pannan i lätt missnöje men övertalar mig själv att jag kanske inte behöver den saknade bakgrundsinformationen? Med den fokuseringen kommer jag steg för steg framåt i läsningen. Jag får en svag kontakt med något som formulerats i en annan tid, på en plats långt från mitt moderna liv. Krigararistokrater, kamp om territorier.

Att vara fältherre och leda ett manskap innebär att ha koll på många faktorer och allt kan förändras på ett ögonblick. Befälhavaren får aldrig lita på ett enda koncept – att variera sig i strid är ett måste. Tanken förtydligas med metaforer:

§ 8
Det finns inte mer än fem grundfärger ändå skapar de i kombination fler färgtoner än man någonsin kan se.

§ 9
Det finns inte mer än fem grundsmaker – surt, bittert, salt, sött, beskt – ändå producerar kombinationer av dem fler smaker än som någonsin kan smakas.

Ledaren i kriget får inte hindras av sin härskare utan ska ges fullt mandat i sin roll. Med gott ledarskap kommer han att föra sitt rike till segrar. Man måste planera noggrant, vilket innebär att ha tillräckliga resurser samt ha kunskap om geografi och väder. En slarvig planering följs av kännbara förluster i det egna ledet. Om ett anfall måste genomföras ska befälhavaren i förväg ha hittat svagheter hos sin fiende och rikta angreppet där. Diplomati och spioneri rekommenderas som komplement, vilket förkortar stridernas längd och ger minskade kostnader. Bortsett från att det mesta handlar om organisering av hundratals soldater kan jag spåra en tydlig konsekvensanalys som går ut på att det allra bästa är att undvika krig.

Tankarna formas med enkla ord och meningsbyggnaden är okomplicerad. Läsaren kan givetvis låta formuleringarna sjunka in och applicera dem på andra situationer, rentav sådana som inträffar i vardagen. Läsningen kan inspirera till att reflektera kring livets strider.

För mig är den stora haken bristen på bakgrundsinformation. Jag får en känsla av att läsaren bara ska svälja vad som står mellan bokpärmarna. Jag frågar mig nämligen, vilka språkliga dilemman som uppstått under översättningen? Hur har den engelska och svenska översättaren hittat sin bro mellan den kinesiska språkdräkten för 2 500 år sedan och nuet?

Jag blir därför glad över att få chansen att studera notförteckningen längst bak. Men misströstan drar ner mitt humör igen. I noterna återges krigshistoriska anekdoter (utan källangivelser) med huvudpersoner som lord Wellington, Oliver Cromwell och Fredrik den store av Preussen. Noterna refererar också till andra kinesiska personer utan att överhuvudtaget förklara om de är generaler, historiker eller filosofer. Ingen avsändare anges i anslutning till notförteckningen. Innan jag slår igen den bakre bokpärmen hittar jag dock en liten upplysning: Under förlagets logga berättas om formgivare och vilket typsnitt som använts. Inklämt mellan dessa rader står skrivet att noterna är från en engelsk översättning av Lionel Giles. När jag söker på nätet finner jag en förklaring till den ålderdomliga historiesynen. Karln (född 1875) skrev sina noter år 1910!

Läsningen av den här utgåvan av Krigets konst vändes till en resa i fullt utblommad skepticism. För att tala klarspråk, tycker jag det liknar ett skamgrepp från förlagets sida i hela kedjan från utgivningsbeslutet, vidare till tryckeriet och slutligen till att distribuera boken till potentiella läsare. Här saknas fundamentala upplysningar kring översättningens källtexter. Lika uselt är att inte upplysa om historisk forskning som rör den aktuella tiden i Kina. Så behandlar man inte klassiker.

Similar Posts:

• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Kina i det långa loppet
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• På luffen i Kina