Ja och nej, kanske. För engelskans ”ringer” har uppenbarligen en dubbelmening, en mer hotfull sida. (Ungefär här inser jag också att jag faktiskt har sett en tv-serie med samma namn, med Sarah Michelle Gellar i huvudrollerna.) ”Ringer” kan också betyda inkräktare, och det passar kanske utmärkt på en uppföljare där laboratoriet Havens kloner lämnat den välbevakade ön utanför Floridas kust och evakuerats till fastlandet?

Alla kloner står emellertid inte under bevakning av Havens huvudmän. Gemma är tillbaka hos sina föräldrar, men har svårt att återanpassa sig till livet som vanlig tonårstjej igen, medan Lyra och Caelum fått en tillfällig fristad i en husvagnspark och försöker lära sig att över huvud taget leva som människor.

Precis som föregångaren Replica går Ringer att läsa från två olika håll, Lyras och Gemmas, och precis som med Replica börjar jag med Lyra. Det känns också som den mest lättsamma berättelsen av de båda – och de hade verkligen kunnat stå på egna ben som romaner, även om intrigerna samtidigt har korspunkter – eftersom Lyra iakttar och försöker begripa mänskligheten, vilket inte alltid är så lätt. Vid ett tillfälle får hon och Caelum för sig att Nashville skulle erbjuda en fristad för kloner, utifrån vad de sett i en festivalbroschyr full av Elvis-imitatörer. Det är på en gång rörande och komiskt.

Att Lauren Olivers sci-fi-upplägg utspelar sig mitt i ett så vardagligt USA är en av sakerna jag gillar bäst med romanerna. De stora frågorna om människovärde och existensberättigande står liksom med fötterna på jorden. Samtidigt tar de frågorna en ny vändning i Ringer, inte minst i Gemmas del, där hon återigen konfronteras med flera av de flickor som hon delar dna med. Skillnaden är att de inte har uppfostrats till och behandlats som människor, och vad gör egentligen det med en människa? Blir man till en människa alls?

Similar Posts:

• En människa är en människa är en kopia?
• “I do not wish. I serve.”
• It ain’t over ’til it’s over
• Det är komplicerat
• Konsekvenser

Rooms är Olivers första vuxenroman, och eftersom jag läst många av hennes tidigare romaner (kanske inte alla) med stor behållning – och onekligen måste räknas som vuxen – är jag klart nyfiken på vad hon har hittat på här. Vad är det egentligen som skiljer en riktigt bra Y/A-roman från en vuxendito?

Kanske inte ohyggligt mycket. Oliver håller sig faktiskt inte ens ifrån spökena.

Rooms kretsar, som titeln antyder, kring ett stort gammal hus, vars välbärgade ägare precis avlidit. Till huset kommer nu hans sedan länge skingrade familj, ex-hustrun Caroline, den vuxna dottern Minna med sin sexåring, Amy, och tonårssonen Trenton. Här ska de ta del av Richard Walkers testamente – som naturligtvis innehåller en och annan omtumlande överraskning – packa ihop alla hans saker, hålla en minnesstund och begrava hans aska i trädgården.

Alla, utom möjligen sexåriga Amy, har de något av en egen agenda. Såväl Caroline som Minna behöver pengarna efter Richard desperat. Den trulige Trenton har bestämt sig för att det är här, i barndomshemmet han inte återsett sedan föräldrarna skildes för tolv år sedan, som han ska ta livet av sig. Dessa agendor och perspektiv får i Rooms samsas med husets tidigare invånare, spökena Alice och Sandra.

Det finns något närmast mytomspunnet över bra förstameningar i romaner, men Rooms första tre meningar fångar onekligen min uppmärksamhet:

Sandra wants to place a bet on whether or not Richard Walker will die at home. I don’t know when Sandra became so crazy about gambling. She wasn’t a gambler when she was alive.

Den här lite skruvade, humoristiska tonen är en del av vad spökena Alice och Sandra tillför en annars ganska mörk och hårt driven berättelsen. Spökena har ju hängt i huset ett tag och minns familjemedlemmarna från förr. De ser och hör allt, ganska oförsonligt. Dessutom bär de på egna minnen, hemligheter och agendor. Jag gillar inte minst återblickarna till deras liv i svunna tider, men tycker att Oliver rör till det med för många bihistorier och vändningar i nutiden. Här och var tycker jag till och med att hon slarvar.

Ska man inkludera spöken i en berättelse för vuxna, eller kanske för vem som helst, så måste man väl på något sätt etablera regler för deras existens och sedan följa dem. Det uppfattar jag inte riktigt att Oliver gör här. Istället skyndar hon förbi, trycker in fler och fler element och låter inte riktigt de olika människoödena växa till sig. De blir liksom överkörda av dramaturgins ångvält. Det får mig visserligen att läsa vidare snabbt, men gör inte att karaktärerna och deras öden biter sig fast hos mig. Och Rooms är trots allt en roman om det som biter sig fast, till och med efter döden.

Similar Posts:

• Språklig förundran
• Det är komplicerat
• Mellan liv och död, historia och skröna
• Anrop från den andra sidan
• Högstämd spökhistoria

Lätt förvånad blir jag därför när jag inser hur mycket hon faktiskt hunnit skriva sedan dess. Har hennes svenska förlag övergivit henne?

Vanishing girls handlar om två tonårssystrar, Nick och Dara, och om ett före och ett efter bilolyckan de varit med om. Mellan dessa två personer och två tidsplan växlar berättelsen med ett drivet tempo. Här finns föräldrarnas skilsmässa, systrarnas olika roller – den skötsamma storasystern Nick och den struliga lillasystern Dara – deras nära vänskap med varandra och med grannkillen Parker – Nicks bäste vän fram till det att han blev Daras pojkvän och ett enda blödande sår i systrarnas relation.

Dessutom har en nioårig flicka försvunnit i grannskapet. Nick blir först indirekt indragen i sökandet efter henne, men så, på sin födelsedag, försvinner också Dara, och försvinnandena verkar mer och mer ha ett samband. Nicks sökande efter systern blir alltmer desperat.

Mycket mer går knappast att avslöja utan att förstöra romanens stora, oväntade (eller kanske åtminstone delvis väntade?) vändning, men frasen min bokcirkelvän och jag messar varandra efter att äntligen ha fått den förklarande upplösningen är helt enkelt: ”WTF?!”

Jag har läst positiva recensioner av Vanishing girls på nätet, det har jag, men för mig blir den hopplöst överlastad och melodramatisk. Då är visserligen ”melodramatisk” ett omdöme jag kan använda med såväl positiva som negativa konnotationer, men här menar jag det negativt. Helt klart negativt. En berättelse som utger sig för att vara en realistisk, psykologisk thriller slår bara över. Det är dessutom som om Oliver inte riktigt kunnat bestämma sig för hur otäck romanen egentligen ska vara, utan antyder den ena hemskheten efter den andra, bara för att sedan släta över lite gulligt, som om inte ens hon riktigt tar sin intrig på allvar.

Kanske hade det kunnat bli bra. Jag blir nästan sugen på att agera redaktör för den här romanen och se om det skulle gå att få fason på den. Oliver är ju en på många sätt skicklig författare. Varför går det så snett här? Vem är det som har missat att dra i nödbromsen och fundera en vända till? När jag precis läst ut Vanishing girls förstår jag nästan, skam att säga, om Olivers svenska förlag övergivit henne.

Lyckligtvis har min lilla bokcirkel redan gått vidare till hennes senaste, Replica, där hon gör betydligt bättre ifrån sig. Kanske kan den bli hennes comeback på svenska, om nu någon på förlaget fortfarande letar?

Similar Posts:

• En människa är en människa är en kopia?
• Sista dagen i livet – x 7
• Det är komplicerat
• It ain’t over ’til it’s over
• Rhymes with bitches

”Lyra” och ”Gemma” är också titlarna på de båda romaner som ingår i Replica, den första delen i en ny trilogi av Lauren Oliver, som nog skulle kunna bli lika framgångsrik som hennes tidigare, Delirium-trilogin. Replica går alltså att bokstavligen läsa från två håll, två perspektiv, Lyras och Gemmas. Eller om man nu skulle vilja växla mellan dem.

Jag är uppriktigt sagt inte jätteförtjust i konceptet. Jo, det är väldigt spännande att få två olika perspektiv på samma berättelse – det är att behöva välja som jag inte gillar. När jag väljer att läsa från det ena hållet först, så går jag ju samtidigt miste om att börja från det andra hållet. Valfrihetens förbannelse och lite av ett i-landsproblem, jag vet, men ändå. Det känns som om Lauren Oliver skjuter över något av sitt författaransvar på mig som läsare, och jag gillar det inte.

Det slutar med att jag och min bokcirkel – eller om vi nu ska kalla oss ”boklinje”, för vi är bara två – helt enkelt singlar slant. Den blanka femkronans siffersida för Lyra, flickan som egentligen inte har ett namn utan ett nummer. Det blir siffran. Lyra. Och det är ett alldeles utmärkt sätt att läsa på, vi är överens om att det känns tillfredställande att ha läst Gemma-delen sist, men det stör mig fortfarande lite, lite grann. Helt säkert kan man ju inte veta.

Lyra växer upp på Haven-institutet, en stor forskningsanläggning på en välbevakad ö utanför Floridas kust. Namnet Lyra har hon fått av en snäll läkare som läste böcker för klonerna och berättade för dem om stjärnhimlen, men som inte blev särskilt långvarig på Haven. Hennes ”riktiga” namn är inte så mycket ett namn som en beteckning: 24. Hon har fått lära sig att hon är något annat, något mindre än en människa, och det är också så personalen som detaljerat övervakar hennes hälsa tycks se på henne och de andra klonerna.

För berättelsens andra huvudperson, Gemma, är Haven bara ett namn hon råkar höra när hon tjuvlyssnar på ett gräl mellan föräldrarna. Något hon förstår är viktigt, kanske avgörande, för familjen, för hennes framgångsrike men frånvarande pappa, som är i läkemedelsbranschen, och hennes korrekta, kontrollerade tablettknaprande mamma. Något hon bestämmer sig för att ta reda på mer om.

Lauren Olivers största styrka är hur hon ger liv åt de här båda tjejerna med sina helt olika förutsättningar. Gemma, som i början av boken är en rätt vanlig tonårstjej, bekymrad om sin vikt och om bitchiga skolkamrater, hårt hållen av sin välbärgade familj eftersom hon varit sjuklig som barn. Lyra, som aldrig haft en normal uppväxt, men som längtar efter böcker och … ja, det är inte så lätt att sätta ord på vad man längtar efter när man vuxit upp i en laboratoriemiljö med begränsad kunskap om omvärlden och om vanlig mänsklig interaktion.

Allt det där blir ytterst levande i en spännande berättelse där flickornas vägar kommer att korsas. Det finns element i den upptrappade spänningen som jag tycker att Oliver skyndar förbi väl snabbt, men överlag skapar hon en värld och inte minst karaktärer som jag absolut vill veta mer om. Återstår alltså bara att vänta på fortsättningen, som släpps först i oktober.

Similar Posts:

• Vem är egentligen människa?
• Det är komplicerat
• Inte himlastormande men nervkittlande
• It ain’t over ’til it’s over
• Rakt in i en bergvägg

Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en vändning de vare sig förutsett eller önskat i slutet på första boken har andra delen, Fire with fire, lite svårare att hitta sin motor. Det handlar inte så mycket om ifall tjejerna fortfarande drar åt samma håll – det gör de inte riktigt, men det kan förstås bara bli spännande – utan om vad romanen egentligen handlar om. Konsekvenser?

När jag läste Burn for burn var jag lite skeptisk till det övernaturliga inslaget i den. I Fire with fire, har det där inslaget vuxit sig starkare. Här tar det också en vändning som jag faktiskt inte hade förutsett, vilket å ena sidan är ganska häftigt. Å andra sidan: jag gillar ju bäst när de här författarna gestaltar sina tonåringars vardagsliv, de sociala maktstrukturerna, spelet, hur karaktärerna handskas med de där sakerna de inte kan förlåta.

Vivian och Han skildrar inte minst de coolare ungdomarna på ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt som faktiskt ganska sällan görs i ungdomsböcker (författare har väl kanske inte alltid själva hört till de coola kidsen, kan man tänka?). Här och var går mina tankar till Lauren Olivers egna Resten får du ta reda på själv.

I Burn for burn kändes de tre huvudpersonerna ungefär lika intressanta. I Fire with fire blir Lillia snart min favoritkaraktär. Hon hamnar i centrum för vad som återstår av flickornas hämndintriger, och hon tvingas inte minst ta tag i det som hände henne i början av första delen, när hennes och bästa vännen Rennies festande med ett par sommargästande collagekillar spårade ur. Av de tre sammansvurna har Lillia haft svårast att hantera sin ilska, att erkänna den och att rikta den åt rätt håll. Det gör henne intressant och kanske också lätt att känna igen sig i.

Det som inte står rätt till med Mary drar åt ett delvis annat håll, och Kat i sin tur hamnar – trots att kapitlen fortfarande hela tiden växlar mellan de tres perspektiv – lite vid sidan av. Min föreställning om att författare som skriver i par (inom just ungdomslitteratur finns ju flera riktiga stjärnpar) inte bara inspirerar varandra utan också hjälper varandra att hålla sig till det väsentliga får sig faktiskt en liten törn här.

Det är fortfarande en väldigt välskriven serie, och jag ser fortfarande fram emot nästa del. Men jag hade önskat mig lite klarare fokus i denna.

Similar Posts:

• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Det är komplicerat
• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• It ain’t over ’til it’s over
• En människa är en människa är en kopia?

Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi ska tro våra skönlitterära författare. Inte minst ungdomsböckerna (de som numera kallas ”crossover” eftersom så många av oss som bara ytterst välvilligt kan definieras som unga också gillar dem) frossar i dystra framtider. Om det sen var Suzanne Collins succé med Hungerspelen som startade vågen, eller vem.

Det som skiljer många av den senaste generationens dystopier från klassikerna i genren är nog att det där med dystopi inte alltid är så klart uttalat. Ingen skulle ha problem med att klassa Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984 som dystopier. De är renodlat förtryckande, totalitära samhällen, skildrade i betonggrå, sovjettyngda nyanser.

Den yngre generationen är så mycket mer vardagsnära. Sofia Nordin tar i En sekund i taget livet av alla omkring den 13-åriga huvudpersonen med en mystisk febersjukdom, men världen omkring henne är hjärtskärande vardaglig och merparten av romanen faktiskt mer Robinson Kruse än apokalyps. Första delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi är också påtagligt välbekant, med löprundor och disk efter familjemiddagen. Man skruvar upp nyanser snarare än tecknar något väsenskilt.

Både M T Anderson och Megan McCafferty har internaliserat internet. Nätet i deras böcker är uppkopplat direkt i huvudet, och Andersons huvudperson beskriver gamla bilder av människor som håller i sina datorer som att se folk gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Det är en obehaglig bild – och kanske inte helt avlägsen? Ungdomarna i romanens början är hela tiden distraherade av reklam och nyheter som kastas rakt in i deras huvuden. Fast jag tycker mig ha ett relativt distanserat förhållande till telefon och dator blir jag lätt skrämd av igenkänningen.

Våra vägar mot den dystra framtiden verkar närmast oräkneliga. Teknologi, virus, miljöförstöring, klåfingriga regeringar, Marknaden, zombies … Det verkar mest fråga om vad som slår till först. En lyckligare framtid lyser däremot med sin frånvaro.

”Paradiset”, skriver Ronny Ambjörnsson i sin bok om utopier, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.” Kan vi tänka oss världen som trevlig? När slutade vi med det?

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Mörkermaskin
• Hur skulle det annars se ut?
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Den texten borde mycket hellre ha funnits med i den här volymen Delirium-noveller (även om det ska erkännas att jag kvalitativt sett inte riktigt tycker att den platsar). De här historierna har tidigare publicerats bara digitalt och fokuserar varsin betydelsefull bifigur ur trilogin. Och här är det en helt annan sak. Det här är bra historier i sin egen rätt, som fint fyller ut Olivers värld och karaktärer.

I Delirium stories får vi tre starka kvinnliga karaktärers berättelser, Hana, Annabel och Raven. Här och var på nätet har jag sett de här novellerna numrerade som ”Delirium 0,5”, ”1,5” och ”2,5”. Jag tycker på något sätt att det känns mest naturligt att läsa dem sist, men med tanke på att den här utgåvan innehåller reklam i form av inledningen till Requiem, så är väl avsikten att man ska kunna läsa dem redan innan denna sista del. Och fast jag inte gjort det, kan jag ju säga att det finns åtminstone ett inslag som hade gjort slutscenerna där ännu mer drabbande.

Hana är ju Lenas bästa vän i trilogins första del som dyker upp igen också i sista delen. Mer om vad som hände henne den där sista sommaren i Portland innan hennes behandling, när hon och Lena var osams och förlorade kontakten, får vi veta i Hana. Den livliga Hana är den som först snokar reda på undergroundfesterna uppe i Highlands, den som är mest nyfiken på ”sjukdomen” kärlek, men som också blir tilltufsad på ett sätt som är bara så igenkännbart. Olivers framtids-Portland är sällan så levande som under Hanas fingertoppar, känner jag.

I Annabel är det Lenas mytomspunna mamma vi möter, och med henne en annan del av Oliver-världens historia. I början av Delirium-trilogin framstår den här världen som ganska statisk, och den är förstås just så självklar för unga tjejer som Lena och Hana. När Annabel växte upp höll systemet med obligatoriska behandlingar och vetenskapligt bestämda äktenskap ännu på att hitta sin form. Annabel förälskade sig i Lenas pappa, hon älskade sina döttrar och inga behandlingar kunde riktigt ta ifrån henne det. Precis som mittendelen av trilogin växlar den här novellen mellan ”now” och ”then”, mellan den unga Annabels längtan efter frihet och kärlek och den äldre som fått betala ett högt pris för det.

Raven, slutligen, är ledaren för den motståndsgrupp Lena hamnar hos i Vildmarken och som sådan inte helt lättillgänglig. I Raven får vi veta mer om hennes liv och inte minst hennes ganska brutala bakgrund. Raven är en överlevare, men här finns också kärlek och humor som perspektiven i trilogin kanske aldrig gett riktigt utrymme för. Redan det första stycket i hennes novell slår an en ton som skiljer henne något från de övriga:

Here are the top three things I’ve learned in my twenty-two years on the planet:
1. Never wipe your butt with poison ivy.
2. People are like ants: Just a few of them give all the orders. And most of them spend their lives getting squashed.
3. There are no happy endings, only breaks in the regular action.
Of all of them, number three is really the only one you have to keep in mind.

Oliver kan sin värld och människorna i den. Jag får en känsla av att hon skulle kunna skriva mycket mer om dem. Kanske har vi faktiskt långt ifrån hört det sista från Delirium-världen?

Similar Posts:

• Det är komplicerat
• Amor vincit omnia
• En annan syn på kärlek
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Inte himlastormande men nervkittlande

Där Delirium avslutades sköt gränsvakterna mot Alex och Lena. När Pandemonium börjar vaknar Lena hos en grupp ogiltiga som hittade henne ensam, hungrig och sliten i Vildmarken. De räddade henne från en säker död, sen dess är hon en del av dem. På nätterna ropar hon Alex namn. Det sista hon såg av honom var hans blodiga t-shirt på andra sidan gränsen, kvar i Portland.

Handlingen varvas mellan tiden i Vildmarken strax efter Lenas flykt och ett halvår senare när den lilla gruppen ogiltiga har flyttat in till New York för att hjälpa motståndsrörelsen att kämpa mot DFA (det ledande partiet i landet och de som har kämpat hårdast för utrotandet av kärleken).

Lena har till en början ändå svårt att släppa de tankar hon har vuxit upp med om kärleken som olaglig och fel, en sjukdom. Det är dock tankar hon snabbt kasserar. Hon upptäcker också efter en tid att det inte bara är kärleken som DFA vill utrota. Även de avvikande och vanskapta rensas bort. Låter idéerna bekanta? I Pandemonium tar Lauren Oliver ett grepp mot främlingsfientlighet.

Oordning måste justeras, smuts måste tvättas bort. Fysikens lagar lär oss att alla system strävar mot kaos så kaos måste ständigt hållas tillbaka. Utrensningsreglerna finns till och med nerskrivna i Schhh-handboken.

Ett utrotande av kärleken låter till en början som ett rätt töntigt tema. Men det funkade hur bra som helst i Delirium. Det funkar inte riktigt lika bra i Pandemonium. Tillvaron i Vildmarken påminner mer om Hungerspelen än den miljö Lauren Oliver målade upp av en fruktansvärd dystopisk framtid i Delirium. Det är ändå tillräckligt obehagligt även i Pandemonium och definitivt tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta läsa och läsa och läsa och det snabbt.

I Vildmarken upptäcker Lena att hat inte försvinner för att kärlek finns. Kärleken segrar ändå, hur skulle världen annars se ut? Hur det blir i nästa del, den sista delen av serien, är dock oklart.

Pandemonium slutar lika tvärt som Delirium och jag längtar efter den tredje och sista delen, Rekviem, som kommer på svenska senare i år. Titeln låter hemskt olycksbådande och spännande! Den som inte kan vänta kan alltid läsa den sista delen på engelska. Läs Ellas recension av den här.

Similar Posts:

• Amor vincit omnia
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Det är komplicerat
• It ain’t over ’til it’s over
• Tillbaka till framtiden

Sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi ges ut samtidigt som bonusboken Delirium stories. Det gör att den där riktiga separationsångesten inte riktigt infinner sig, fast jag vill ju gärna ha ett värdigt avslut. Trilogins andra del, Pandemonium, charmade mig aldrig lika mycket som den första, även om också den var riktigt skickligt skriven, men om jag inte är direkt överväldigad av Requiem så blir jag heller inte besviken.

Var och en av böckerna har sin egen form. Delirium följde huvudpersonen Lena i hennes vardagsvärld hemma i ett framtida Portland, den sista tiden innan hon och bästisen Hana skulle bli ”behandlade” eller ”botade” från kärlek. I Pandemonium lever Lena ett nytt liv, utanför den inhägnade, botade världen, och hennes liv där skildras parallellt på två olika tidsplan. Requiem, slutligen, växlar också mellan två perspektiv, men den här gången ur två olika personers synvinkel.

Den ena är förstås Lena, vars roll och relationer inom motståndsrörelsen så småningom – och minst sagt motvilligt – för henne tillbaka till platsen där allting började, barndomsstaden Portland. Den andra är barndomsvännen Hana, nu botad och ”ihopparad” med en verklig höjdare, stadens blivande borgmästare.

Kampen mellan motståndsrörelsen, staten och antideliriumorganisationerna hårdnar och Portland i Requiem är inte riktigt samma Portland som Lena lämnade något år tidigare. Den underjordiska opposition som i Delirium mest framstod som ungdomsuppror, trots och nyfikenhet, har växt till våldsamt motstånd. Portland är en delad stad, där fler och fler blivit utstötta, marginaliserade – däribland resterna av Lenas familj – och en liten klick blivit både mer privilegierade och mer hårdföra. Däribland Hana.

Att placera de båda före detta bästa vännerna på var sin sida i en nalkande konfrontationen är förstås briljant, både dramatiskt och dramaturgiskt sett. Det är underbart att få återse Hana och veta hur hennes liv egentligen gestaltat sig sedan Lena lämnade henne, men det ger också nya perspektiv på Olivers framtidssamhälle som vidgar och fördjupar det. De snabba kasten mellan motståndsrörelsens hårda liv i vildmarken och Hanas bröllopsförberedelser i Portlands överklass gör Reqiuem både mångfacetterad och spännande. Nog måste väl de forna bästisarna ses igen? Men hur?

När jag skrev om Pandemonium i somras konstaterade jag att hela upplägget med ”behandlingar” mot kärlek och vuxenvärlden som zombies är lite av en logisk SF-förlängning av hela upplevelsen av att vara tonåring. Det gäller inte minst här, i relationen mellan Lena och Hana. De har utvecklats mycket, men åt helt olika håll. Därför är det inte bara ljuvligt utan också klart bitterljuvt att som läsare möta Hana igen. Den livfulla tonåringen har blivit en sval, lite ytlig och kalkylerande vuxen, men – och här måste det understrykas att Oliver verkligen låtit sin romanvärld växa långt utanför några stela stereotyper – att bli vuxen är ju faktiskt inte ändstationen.

Med tanke på slutscenen i Pandemonium hade jag oroat mig lite för att Requiem skulle fastna i någon sorts ”Edward vs Jacob”-scenario (eller, kanske en mer naturlig referens för min generation, ett ”Ben vs Noel”-scenario. Eller ”Spike vs Angel”. Ja, ni fattar; det finns hur många exempel som helst) och det var väl för all del inte helt obefogat. Men Olivers fina beskrivning av kärlek har faktiskt aldrig varit begränsad till enbart romantisk sådan. Tvärtom tycker jag hennes styrka till stor del ligger i beskrivningen av andra kärleksrelationer, som vänskapen mellan tonårsflickorna i den första boken, i Lenas längtan efter sin mamma eller hennes starka tillgivenhet för sin lilla kusin. Det sistnämnda är kanske det närmaste något okomplicerat Oliver kommer, för det här med att kräva äganderätten till sitt eget känsloliv är långt ifrån enkelt:

With the cure, relationships are all the same, and rules and expectations are defined. Without the cure, relationships must be reinvented every day, languages constantly decoded and deciphered. Freedom is exhausting.

Visst är det ganska briljant beskrivet?

Similar Posts:

• It ain’t over ’til it’s over
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Amor vincit omnia
• En annan syn på kärlek