Fartyg, flygplan, vägmaskiner.
Nattåg korsar Öresund.
Truckar glittrar som rubiner
På en rastplats norr om Lund.

Utgångspunkten i Nattvisa är den lilla fågeln nattskärra, som dyker upp på varje uppslag i boken. Här får vi genast anledning att återvända till berättelsen för att leta upp alla ställen där nattskärran finns – en perfekt syssla för barn och vuxen att göra tillsammans och en anledning att dröja kvar en stund vid läsningen. På bokens sista sida finns också ett faktastycke om nattskärran för nyfikna som vill lära sig mer.

Det är inte bara nattskärran som återkommer. Även katten, räven och haren syns på flera ställen, liksom ambulansen, truckarna och båten. Bilderna är dämpade och anpassade efter de nattliga varelsernas blick, ett slags mörkerseende som präglar varje sida. Detaljer ur text och bild smälter ihop och alltings konturer blir vagare, just som det känns på natten.

Tänk om… är tidigare tonsatt av Martin Östergren och vackert insjungen av Nina Persson, vars sång även gick att höra i filmatiseringen av boken. Nattvisa är i sin tur tonsatt och sjungs med dov stämma av Lars Winnerbäck. Sången går att hitta på Spotify och ackompanjerar stämningen i boken på ett lågmält sätt.

Både Nattvisa och Tänk om… har ett visst släktskap med Lotta Olssons bilderböcker, kanske främst med den svindlande, vackra Mitt bland stjärnor. Men där de senare nämnda spänner över hela jordklotet och rör sig i olika tidsepoker och där Mitt bland stjärnor går mot det mer abstrakta, stannar Nattvisa kvar i det som är nära och utspelar sig under en och samma natt. De enkla rimmen berättar också till största del om konkreta händelser, och den fungerar bra att läsa även för lite mindre barn runt cirka två år som vill ha variation och alternativ till enklare småbarnsböcker.

Extra fint är det att boken rymmer yrken och människor som fortsätter att få samhället att fungera medan andra sover. Här finns till exempel ambulansföraren och nattväktaren, liksom servitrisen som ställer undan bord medan en katt föder ungar strax intill. Nattvisa är en sång för många.

Similar Posts:

• Mitt bland människor
• En lysande bok om natten
• En bok att älska om att älska böcker
• Pulserande myller av fakta
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”

När Stefan Sundström återigen samlar funderingar till en bok är det med en klar politisk grundton. Om det nu kan vara något annat. För det här är politik långt ifrån spinndoktorer och sammanträdesrum. Det här handlar om att hanka sig fram i vardagen och att reagera på världen omkring sig. Kanske till och med försöka göra den lite bättre.

Då får man dra i de trådar man får fatt i, och det är någon väldigt avväpnande över hur Sundström skildrar detta. Han skriver om frustration och maktlöshet, men också om att faktiskt vara privilegierad. Det blir ofta roligt och deprimerande i en trivsam blandning, som här på demo på Sergels torg med Folkkampanjen mot kärnkraft:

Tv och radio var där och eftersom jag var enda kändisen fick jag prata i bägge två.
Försökte säga nåt vettigt, sa det där jag hade twittrat om, om det japanska kärnkraftsföretaget Tepcos donationer till det regerande högerpartiet, som gjort att man fick tillstånd att bygga sina tre kärnkraftanläggningar med totalt 17 reaktorer rakt över de mest dödsbringande sprickorna i underjorden.
Om hur Japans regering tigit om varningar. Och den givna följdfrågan: Hur är det i Sverige, är det inte läge för Moderaterna att visa var dom fått sina donationer ifrån, så att dom inte kan misstänkas för samma sak?
Det kom inte med.

Det vore så lätt att bara stapla citat och anekdoter. Som när Sundström ligger på sjukhus, nyopererad och ynklig, och hör Lars Winnerbäck spela utsålda konserter borta på Långholmen, sköterskan är lyrisk och han bara måste påpeka:

- Han spelade förband åt mej förr i tiden, rosslade jag. Kunde inte låta bli, det kändes otroligt ocoolt att säja så, men fan man är inte mer än människa.
Jag tror inte att hon trodde mig, men hon log och var så snäll och det är väl det som är det viktiga, att folk fortfarande är sjyssta mot en fast man inte har sålt ut Långholmen tre gånger om, att det finns folk som ler mot en fast man är helt sänkt och bara har en landstingsskjorta på sig.

Stefans lilla röda är en liten bok full av kloka, roliga, viktiga funderingar. Det handlar om engagemang, rättvisa, nedskärningar, miljöproblem, människovärde, förorter och klass. Om att odla sin trädgård och om att musikbranschen blivit trevliga nu när den slutat vara särskilt lönsam. Det handlar om att orka bry sig och fundera vidare och resultatet är ett stycke riktigt gott sällskap, som en god vän som alltid stödjer och peppar och får en vrida och vända på saker och orka bli förbannad på sådant man borde bli förbannad på ett varv till.

Ska jag göra några invändningar så är det väl främst de gamla vanliga, om korrekturläsning och sådant där. Sundström har en egen stil, lite pratig och inte precis grammatiskt korrekt, men charmerande, smart och som det väl ska vara. Ändå kunde förlaget varit till större hjälp. Ibland känns gränsen mellan vad som är stil och rent slarv alltför flytande, och i reportageavsnitten om Farsta i slutet av boken blir det till exempel onödigt otydligt vad som är repliker och vem som säger vad. Det är ju sådant man har formgivning och förlag till, men här känns det inte riktigt som att boken fått den redaktionella omsorg den förtjänar. Det är synd.

Men skit samma om det är lite sent med ett julklappstips. Gott sällskap och goda böcker är det alltid säsong för, och Stefans lilla röda är ett boktips som räcker både till påska och en bra bit därefter. Förresten är den liten och behändig och går säkert att peta ner i ett påskägg också, om man skulle känna för det.

Similar Posts:

• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Grundkurs i evigheten
• Det tjänar till; det måste

Det är en söt berättelse om en udda kuf för barn i åldrarna 3-6. Stig är i övre medelåldern och har inga andra vänner än hamstern Björn. Han är den suraste och mest rädda gubben man kan tänka sig i ett hyreshus. Han gömmer sig i sin lägenhet och kikar på sin höjd ut genom fönstret mot gården eller genom kikhålet i dörren ut i trapphuset. Det här är snyggt och fiffigt illustrerat redan på omslaget där ett hål är utstansat i kartongen så att en bild på Stigs nyfikna ansikte kikar ut på läsaren.

En dag tar han mod till sig när grannarna som förbereder för en gårdsfest ser honom stå och kika fram bakom gardinen i sitt fönster ropar åt honom att han ska komma och vara med.

När Stigs hamster Björn blir sjuk når berättelsen sin vändpunkt och Stig tvingas närma sig sina grannar och upptäcker att det kanske inte är så farligt som han först trodde.

Som jag sa är berättelsen rätt söt men när Björn blir sjuk blir berättandet närmast hysteriskt och konstlat vilket är synd eftersom det är där man annars hade kunnat få mest sympati för Stig när han måste visa sig sårbar och lita på de grannar som han tidigare har gömt sig för. För en bok som vänder sig till barn är det också lite märkligt att det inte figurerar några barn i berättelsen förutom en flicka som agerar statist på gårdsfesten. Istället presenteras den översociala och hysteriskt kärlekskranka Gunbritt som Stigs motpol.

Den största behållningen är Lars Winnerbäcks illustrationer som genomgående matchar Ann-Christine Magnussons text med en bild än mer hysterisk än textraden ” – Björn, lämna mig inte!!!!” när Björn är sjuk och en bild som fångar gyttret och kaoset på gården när det förbereds för fest. Bilderna när Stig är ensam i sin lägenhet är mörka och dystra och bilden över stan är varm och mättad med detaljer som Sushi-stället, barhaket och frisören i förgrunden och otydliga byggnader på håll i bakgrunden. Det finns mycket att titta på och upptäcka i bilderna för såväl barn som vuxna.

Fem av originalbilderna auktionerades ut när Musikhjälpen sändes i SR P3 och SVT 2 ett par veckor innan jul. Priset landade på 43 000 kronor och även om bilderna är välgjorda och snygga, utformade i en väldigt speciell stil hänger priset nog mer ihop med Lars Winnerbäcks storhet som artist än hans begåvning som illustratör.

Boken hade varit ännu bättre med mer trovärdiga karaktärer. Det är där en berättelses styrka ska ligga, även när det handlar om barnböcker med fina illustrationer. Stig tittar ut lockar nog tyvärr fram fler skratt hos föräldrarna som läser boken tillsammans med sina barn än hos barnen själva.

Similar Posts:

• En sång för många
• Vecka 12 på dagensbok.com: Nu är det vår!
• Den magiska bondgården
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Söt shettissaga

Allt är trasigt, och alla. Sex och droger – fast faktiskt mest droger – och allmän självdestruktivitet. Relationer där människor snarast bara dunsar in i varandra för en stund. Ingen förändras, ingen berörs, ingen utvecklas. Ingen bryr sig.

Har det inte varit berättelsen om depraverad ungdom i ett sjukt samhälle i närmare hundra år snart?

Dessutom är Helene Hegemanns Mifti knappast någon pålitlig berättare. Romanen kan mycket väl bara vara något som pågår i hennes huvud, en uttråkad tonårings skruvade fantasier. Kommer ni ihåg bilderboken om Eloise, en bortskämd men fantasirik och hjärtskärande ensam liten flicka som driver runt på ett lyxhotell och hittar på äventyr? Mifti skulle kunna vara tonårsvarianten av Eloise. Lite som när Lars Winnerbäck diktar om vuxna Astrid Lindgren-figurer som alkisar och dårar.

Vad är det då ändå som lockar med Axolotl roadkill? Språket kanske, formuleringskonsten. Stilblandningen och kollageeffekterna, pretentiösa statements bara en tonåring kommer undan med och här och var en sotsvart humor på slak lina. Filosofi och spyor om vartannat, högt och lågt huller om buller – ja, jag beklagar att det låter som en programförklaring för postmodernismen, men det går liksom inte att komma runt.

Skandalen som följt på Hegemanns succédebut handlar mycket om just klipp-och-klistra-teknik och anklagelser om plagiat. Den svenska utgåvan – liksom senare tyska – har åtskilliga sidor källhänvisningar i slutet. Hegemann själv citeras på bakfliken: ”Det finns ingen originalitet, bara äkthet.”

Det är en ganska god sammanfattning av en roman som är högtravande, skitig, vacker, dråplig, snurrig och skitirriterande. Hegemann föddes 1992 och är i den meningen samtida med ”heroin chic” och punkprinsessor à la Courtney Love (mer mina associationer är Hegemanns, av naturliga skäl). Och jag avskyr verkligen den där nonchalanta, sökt depraverade drogromantiken.

Ändå måste jag lite gilla en 17-åring som långt innan plagiatanklagelserna bröt ut bemötte dem i en dialog som den här:

”Är det du som har hittat på det där?”
”Berlin is here to mix everything with everything, mannen? Jag tar för mig av allt som inspirerar mig och ger mig vingar, Mifti. Filmer, musik, böcker, målningar, korvpoesi, foton, samtal, drömmar …”
”Gatskyltar, moln …”
”… ljus, skugga, exakt, eftersom mitt arbete och mina stölder blir äkta så fort nåt rört vid min själ. Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom.”
”Så det är inte du som har hittat på det då?”
”Nej. Det kommer från nån blogg.”

Det gör tydligen somliga sidor av romanen också. Ändå råder det knappast några tvivel om att också klippande och klistrande kan resultera i något helt eget – åtminstone om det görs av en tillräckligt stark stilist. Och vi får väl hoppas att likhetstecknen mellan Mifti och Hegemann inte är så raka som många tycks anta – för det vore spännande att se vad författaren hittar på härnäst.

Similar Posts:

• Krön dig själv, ingen annan kommer att göra det!
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Hur söta pojkar blir på riktigt
• NeverMind Mark Lindquist

Hur som helst. Istället för vykort är en orgie i fördomar och generaliseringar. Det är roande i små doser, Johansson har onekligen känsla för detaljer, men till slut är jag innerligt trött på lata västindier, knarkande spanjorer och fula engelsmän. Det är fascinerande med olikheter, men lite nyanser har aldrig dödat någon.

Överhuvudtaget har jag svårt att se anledningen till bokens existensberättigande, vem som ska köpa den och anse den intressant. Svaret är alldeles säkert Johan Johanssons fans, och hör man till den skaran får man nog ut en hel del. Jag tror själv att jag skulle ha uppskattat den mer om jag hade en mer tillgiven relation till författaren (det är ju så man fungerar, som fan). Och framför allt så följer det med en skiva, som inte går att köpa på annat sätt.

Något för den hängivna alltså.

Som sagt, en hel bok med Johan Johanssons historier blir i lite mastigaste laget för mig, däremot tycker jag att någon tidning ska anlita honom som krönikör bums. Han har talang för det korta och kärnfulla och för de målande beskrivningarna. Det räcker bara inte till en hel bok.

Som avslutning kan jag lite småsurt påpeka att en extra korrläsning inte hade skadat. Det hade inte ett mindre anskrämligt omslag gjort heller för den delen (jo, det spelar roll).

Similar Posts:

• ”Det är dödsstraff på att leva”
• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Virrvarr av politik, inredning och bananer
• Grattis Elsie Johansson
• Längs gator och vägar i Ulan Bator

Gud är kärlek, sa prästen i kyrkan när hon ännu gick dit.
Varför snålar Gud med kärlek till vissa, medan andra får mer än de orkar bära?

Det är stackars ensamma människor det berättas om. Som så ofta hos Johanna Nilsson. Allt sedan debutromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden har hon valt att gestalta den utstötning som samhället övar på de aviga människor som av olika anledningar inte lyckats eller velat smälta ner sig till människor av utmärkt svensk form och innehåll.

Lånar vi Lars Winnerbäcks ord så är det ”stackars hämmade lakej, stackars dej och stackars mig. Det är en konstig värld vi lever i” genom hela Johanna Nilssons författarskap. Och även om temat är angeläget så kunde man ha tänkt sig att ännu en roman om den ensamma människans skenbart utsiktslösa kamp mot det kalla, anonyma samhället skulle pröva hennes läsares tålamod.

Nu blir det aldrig så. De i utkanten älskande handlar visserligen om stackars människor, men den språkligt strama formen och romanens komposition, där flera stackars människoöden vävs samman till ett lapptäcke av hopp och förtvivlan, gör ändå romanen till något mer än författarinnans tidigare romaner. Där det förut funnits en enda tydlig huvudperson och röst låter Johanna Nilsson nu perspektivet skifta mellan flera olika individer, vars livsöden ibland står i kontrast och ibland speglar varandra. Mer än tidigare lämnar författarinnan åt läsaren att tolka det som sker. Det är vanskligt och modigt och visar på en betydande utveckling i författarskapet. Hon lutar sig inte längre på en huvudperson med tankemässiga resonemang som ofta kunde ses som en förlängning av författarens egna. Det är djupare vatten hon har gett sig ut på i och med De i utkanten älskande. Större risker. Mer kan gå fel.

Men utvecklingen var nödvändig och bådar gott. Johanna Nilsson har ännu kvar att göra åtminstone mig besviken. Det är stackars många här i Sverige, men de är ändå att gratulera som upptäckt denna den svenska syndens främsta skildrare. Hon lindrar.

Similar Posts:

• Se till mig som liten är
• Spännande, men kämpigt
• Ren ångest i rasande fart
• Tonårsutopi
• För Stockholm har blivit kallt