Boken är skriven ur tre olika perspektiv, kompletta med olika typsnitt och berättarstilar, som byter av varandra genom hela boken. Det första – min favorit – är en dagboks-/blogliknande del skriven av Atomic Discourse Gale, en ung kvinna i kolonisatörsgenerationen ombord på det mastodontiska skeppet "But the Sky, My Lady! The Sky!" som just är i färd med att anlända till sin nästa hållplats i en mångtusenårig koloniseringsresa. Det andra perspektivet vandrar mellan ett flertal andra personer ombord som dras in i den allt mer komplexa situation som utvecklar sig när skeppet närmar sig sitt mål. Här möter vi bland andra Horrocks Mathematical, förslagen låg-G-instruktör, och Constantine the Oldest Man, med ett gäng sekler på nacken och en helt egen agenda. Det tredje perspektivet är från en av planeterna som är planerad att koloniseras, där intelligenta bevingade däggdjur helt oväntat visar sig leva, på en teknisk nivå som motsvarar vårt tidiga 1900-tal. Här följer man främst Darvin, astronom och den förste som upptäcker det förestående interstellära besöket.

Detta är alltså en First Contact-berättelse, om det första mötet mellan olika interstellära civilisationer, berättad från bägge håll och kryddad med lite dramatik. Genom hela boken var jag övertygad om att det fanns en klurig bakgrundshistoria som gick ut på att mänskligheten spridits bland stjärnorna, glömt bort sitt ursprung och nu till slut råkat hitta tillbaka till sitt ursprungliga solsystem utan att förstå det. Det kan förstås vara så MacLeod har tänkt också, men det uttalas aldrig.

Historien har inslag av både Star Trek – med en klart urskiljbar Prime Directive-tanke – och Apornas Planet. Å ena sidan är det ganska maffig läsning om skeppet och hur interstellär kolonisering kan tänkas gå till socialt, ekonomiskt och kulturellt – det blir lite som Kim Stanley Robinson light. Å andra sidan är det en mer lättsmält berättelse om några personer som handlar mitt i händelsernas centrum när deras värld ska få kosmiskt främmat. MacLeod skriver ganska lättsamt och enkelt och historien kan nästan tyckas lite väl tunn ibland, men samtidigt är berättandet väldigt mysigt och med en massa glimtar av stillsam humor, bland annat en hel del ordlekar som man har ganska kul åt. Stämningen blir inte alls så tung och episk som ämnet annars lockar till. Faktum är att när historien väl är tänkt att hetta till och bli allvarlig, tar man det ändå med en klackspark. Man tar inte heller karaktärerna till hjärtat sådär oerhört. Detta till trots fastnar man ändå på något sätt, kanske mest för att det är så trevligt och underhållande. Efter en intressant öppning och en liten transportsträcke-svacka någonstans i mitten är det på de sista 30-40 sidorna som det blir riktigt intressant, med en finurlig knorr på slutet. Det är en liten solskenshistoria som man kan ha en god stund åt men som inte vänder upp och ned på ens världsbild direkt. Och visst har man lärt känna Ken MacLeod en smula på kuppen.

Similar Posts:

• Macleod på rätt väg
• Brown överträffar Macleod
• Lysande SF-briljant
• Imponerande historiebeskrivning
• Ett inlägg i miljödebatten

En "singularity" är en händelse så omvälvande att det vänder upp och ned på alla de förutsättningar vi antar att vår värld följer och de är ett välbekant tema för den som läst en del sf. Oftast är det militära singulariteter det handlar om men det finns även många andra sorter och den här gången är det mycket bestämt en ickemilitär sådan. Något som kallar sig för festivalen anländer till en värld kontrollerad av en mycket hård regim som har mycket gemensamt med ryssland före kommunismen. Vad festivalen gör är att uppfylla dina vildaste fantasier i utbyte mot underhållning och det råkar vara vad som behövs för att utlösa den revolution som länge legat i luften. En revolution med mål att återskapa en rättvis och jämlik kommunistisk stat.

Det börjar med ett regn av mobiltelefoner som frågar "Will you entertain us?". Denna möjlighet till kontakt och uppfyllande av önskningar är naturligtvis inte något som kan tolereras av regimen som är beroende av total kontroll för att skydda människor från sig själva. Detta är själva kärnan i berättelsen. Den fråga som Stross återkommer till gång på gång. Samhällets vilja att styra och kontrollera ställs mot individens fria vilja och förmåga att själva fatta beslut. Stross poäng är den klassiska att var och en själv är bäst lämpad att bestämma över sig själv och sitt eget öde.

I stort sätt är regeringar utrotade och för personligt skydd är man hänvisad till försäkringsbolag som tagit på sig en större del av skyddet för individen. FN finns kvar men har till och med färre regeringsliknande uppdrag än i dag. Allt beslutas genom konsensus i militärrådet och det är naturligtvis en metod som ser till att det inte beslutas speciellt mycket alls. Något som man dock är överens om är att paradoxer är något som ska undvikas till varje pris. Man är så överens att det är helt förbjudet att resa bakåt i tiden och det är ett förbud som efterlevs rigoröst efter att Eschaton, en mystisk utomjordisk organisation som ser till att ingen orsakar paradoxer, flyttat en stor del av jordens befolkning och fördelat den på en mängd världar. En av dessa världar är "Rochard's World" som festivalen besöker. Regimens flotta skickas ut från hemplaneten för att undersöka denna festival med det slutgiltiga målet att förstöra den och befria planeten. Man kan inte föreställa sig att ett hot som på så kort tid skapar sådant kaos inte är militärt. För att lyckas med detta planerar man att resa i tiden. Inte så mycket att man går in i sin egen dåtid men tillräckligt för att svaret på hotet ska bli omedelbart. Detta ses inte med blida ögon av FN.

Citatet från Robbie Williams "Let me entertain you" som festivalen öppnar med är inte den enda kopplingen till vår verklighet som Stross bjuder på. Ett annat exempel är den amiral som leder attacken mot festivalen och som minst sagt är till åren. Vid ett tillfälle tror han sig vara gravid med en elefant, något som är hämtat från Blücher som vid ett tillfälle lär ha sagt att han var gravid med en elefant. Det gillar jag, kopplingar till verkligheten som inte blir för påtagliga eller larviga, och gränsen är verkligen hårfin. Varje gång man gör det finns det en risk att läsaren lyfts ut ur historien och förs tillbaka till verkligheten och det vill man veerkligen inte. Om man som läsare inte på något sätt känner att världen och karaktärerna är trovärdiga förlorar historien som helhet på det. Illusionen måste bevaras.

Det finns oftast inget naturligt sätt att förklara hur världen fungerar på men när det behövs förklarar han det rakt upp och ner och när det inte behövs får vi ingen förklaring. Det fungerar bra.

Språket är en av Stross verkliga styrkor. Han kan vränga till det minst lika bra som Ken MacLeod när han vill och det finns hela tiden ett skönt flyt. MacLeod har också skrivit förordet till en samling med Stross noveller. Den enda faran är att det ibland nästan kan bli lite för tråkigt och lent. Några fler stilbrott här och där hade inte skadat. Hänvisningarna till vår verklighet är nästan det närmaste han kommer detta och det är inte så illa. Här kommer ett annat exempel som får en att haja till lite. Några soldater som byter sida och ansluter sig till revolutionen efter att festivalen anlänt förklarar varför dom deserterar:

"We's sick of being pushed around by them aristocrats, that's wot," said his neighbour, a beanpole-shaped man with a sallow complexion and a tall fur hat that most certainly wasn't standard-issue uniform. "Them royalist parasite bastids, they's locked up in 'em's castle drinking champagne and 'specting us to die keeping 'em safe. While out here all 'uns enjoying themselves and it's like the end of the regime, like? I mean, wot's going on? Has true libertarianism arrived yet?"

Det finns svagheter, det är det ingen tvekan om. Personporträtten kan vara lite bleka ibland men det känns inte som en så stor svaghet som det brukar. Stross använder istället utrymmet för att fokusera på kärnfrågorna och skapar en starkare historia på det sättet. Intressant och inte lite svårt att lyckas med. Världen är också begränsad och persongalleriet är inte speciellt stort vilket gör att men inte känner sig riktigt delaktig i världen och det är tråkigt.

Man kan nästan säga att Singularity Sky är ett test, ett belysande av ett tema med syftet att se vad som går att göra och vart gränserna går. Jag hoppas att Stross är förståndig nog att inte gå i fällan att fokusera på för många områden och inte utforska något av dem fullt ut. Det är inte en bra väg att gå som jag ser det. Nu pratar vi om första delen i en serie och förhoppningsvis kommer den utvecklas åt rätt håll.

Similar Posts:

• Stross fortsätter att övertyga
• Macleod på rätt väg
• Brown överträffar Macleod
• En rymdsolskenshistoria
• Doctorow tar stora kliv framåt

Vi har de mikroskopiska "gudar" som i princip styr utvecklingen för alla intelligenta varelser och de lever i stora kolonier inne i asteroider utsprida i universum. Kraken, jättebläckfiskar, är de varelser som styr rymdskeppen som knyter samman olika världar. Saurs är utvecklade människoliknande varelser som kommer från dinosaurier.

Den enda fria rasen, den ras som inte lever i skuggan av "gudarna" är "spindlarna" och du kan nog gissa hur dom ser ut. Historien rör sig kring en grupp människor som ursprungligen kommer från jorden vilket är unikt. Dom är också den första gruppen att i princip på eget initiativ resa mellan stjärnorna.

Den här gången utspelar sig nästan hela handlingen kring världen New Babylon som rustat upp kraftigt i förberedelse inför den stora invasionen från "spindlarna". Samtidigt har andra kulturer, de så kallade "Bright Star"-världarna, bildat förbund med dom och ser många fördelar med detta. Hur ska man då få invånarna på New Babylon att inse sitt eget bästa och välja att samarbeta med spindlarna i stället för gudarna?

Något som slår mig är att Macleod's stil till stor del påminner om Isaac Asimovs, det är enkelt och sparsmakat skrivet och berättat, logiken styr till stora delar och till och med de plötsliga och oväntade hoppen i tid och rum finns på sätt och vis med här även om dom är lite lättare att förutse. Sättet historien byggs upp kring och drivs framåt med hjälp av politik och logiska resonemang kring så svår saker som hur stora populationer av människor fungerar och hur de svarar på manipulation tycker jag mig också känna igen från Asimov.

Ska man välja någon förebild som sf-författare är det klart att det är svårt att välja någon bättre och det är också en genre där det behövs fler författare. Det känns dock som om Macleod inte lyckas lika bra som sin föregångare. Jag undrar hela tiden om historien inte skulle må bra av att fler personer blandade sig i och försökte föra det hela framåt. Personer med lite andra drivkrafter.

De två tidigare böckerna i serien har som sagt var saknat fokus och mål. Det har varit rätt intressanta historier, men inte tillräckligt intressanta för att stå på egna ben. Samtidigt har jag saknat helhetsbilden och en klar röd tråd. Problemet är att jag inte insett att det finns en röd tråd på ett så övergripande sätt som verkar vara fallet efter den tredje boken.

Macleod rör om rejält i grytan. Vilka är egentligen skurkarna och vilken väg är den bästa i framtiden? Om jag vetat att historien varit så välplanerad och väl genomtänkt som den nu verkar vara hade jag troligtvis uppskattat dom tidigare böckerna mer. Han har övertygat mig om att han kan skriva initierat och engagerat. Det ska bli spännande att se hur han utvecklas.

Det verkar som om detta är sista boken i serien men det känns som att det finns potential för fler delar. Jag kanske ska fråga honom om det när han besöker Swecon 2003 i Uppsala 15-17 augusti.

Similar Posts:

• Brown överträffar Macleod
• En rymdsolskenshistoria
• Lysande SF-briljant
• På rätt väg
• Slit-och-släng-människor

MacLeod som är mest känd för sin serie Engines of Light skyggar inte för att inkludera politik i sina texter. I "The Human Front" är det politiska själva grunden i historien. Vi möter en värld lik vår egen med undantaget att det inte blev fred efter andra världskriget. Väst fortsatte in i Sovjetunionen och erövrade där stora landområden. Vi följer John Matheson i Scotland som mer och mer närmar sig kommunismen och till slut blir en del av motståndsrörelsen. Vi får följa honom från tidig ålder genom alla de viktiga händelser som formar honom och hans framtid och till slut till de händelser som avslöjar sanningen bakom de mystiska tefatsformade bombplan som kämpar mot den röda faran för västs räkning.

Det är en lite udda SF-historia, med undantag för det alternativa världsläget döljs fictiondelarna nästan helt och det är som vilken historia som helst. De tefatsliknande bombplanen nämns inte som något speciellt, de är bara en normal del av världen. Det är inte förrän i slutet som det hela verkligen brakar löst. I början är det som sagt var en historia om hur en ung man formas till en egen individ och de val han gör på vägen. Det hela passar in i vilken roman som helst och bjuder inte på några större överraskningar. Macleod bygger som sagt var gärna sina historier på politiska motsättningar och det är också så han oftast motiverar sina karaktärer och för historien framåt och så även denna gång. Inget fel i detta, han är dessutom väldigt bra på det, även det gäller den här gången. Vad är det då jag har svårt för med Macleods alster? Det är lite svårt att definiera, han har en stil jag tycker är lätt forcerad och det finns faktiskt annat än politik som motiverar människor. Han griper helt enkelt inte tag i mig på det där sättet jag vill att en författare ska göra. Tråkigt men sant. Han är en av de brittiska författare som är på starkast frammarsch just nu så lyssna inte för mycket på mig. Jag tycker du ska ge honom en chans, det är i alla fall en annorlunda upplevelse jämfört med mycket som finns där ute nu för tiden och det är alltid bra. Är du redan ett fan eller kanske bara nyfiken bör du inte missa att han tillsammans med Alastair Reynolds är en av huvudattraktionerna vid Swecon 2003 i Uppsala.

Browns historia är lite speciell och därför intressant. Den handlar om en författare, Daniel Ellis, som klarar sig bra på sitt skriveri utan att bli rik. Han är för tillfället nere i en svacka när han stöter på Vaughan Edwards alster. Edwards förmodas vara död sedan några år tillbaka och av en slump upptäcker Ellis att han har lånat, inte plagierat utan just lånat, från en annan, äldre författare. Han har tagit idéer och ibland även karaktärer och arbetat in dom i sina egna böcker på ett sätt som tilltalar Ellis. Han känner igen sig i texterna och blir fascinerad av denne författare som uppenbarligen har talang men ändå inte skriver sina egna verk helt på egen hand. Varför? Vad ligger bakom det hela?

Även i denna historia är de mystiska inslagen lite dolda och gömda. Till skillnad från Macleod så lever Browns historia upp på ett intressant och spännande sätt. Vi får följa Ellis som blir mer och mer besatt av Edwards liv, leverne och försvinnande. Det är en intressant resa och ett tag var jag rätt säker på att jag hade listat ut hur det hela hängde ihop. Jag hade fel. Det vore roligt att kunna säga att jag blev positivt överraskad av slutet, att det var bra uttänkt och fascinerande. Tyvärr så var detta inte fallet. Det var ett ganska platt slut som inte alls levde upp till de rätt högt ställda förväntningarna som historien i övrigt skapat.

Om du skulle läsa denna historia, som också är utgiven tidigare, så tycker jag du ska läsa första två sidorna igen när du är klar. Dom knyter på sätt och vis ihop hela novellen och jag skulle gärna sätt att denna koppling gjorts klarare i slutet istället för att som nu lämna läsaren lite hängande.

Jag skulle gärna läsa något mer omfattande av Brown och han håller faktiskt på med en trilogi om New York. Han har gett ut några romaner men det har mest blivit korta historier för SF-publikationer. Under 2000 fick han en historia publicerad på svenska av B. Wahlströms så är du nyfiken på Brown så vet du vart du kan börja leta.

Jag skulle vilja säga att Brown i detta fall överträffar Macleod som är det mer kända namnet och det är lite spännande. Det är hur som helst ett trevligt sätt att bekanta sig med en ny författare så ge den gärna en chans men förvänta dig inga storverk.

Similar Posts:

• Macleod på rätt väg
• En rymdsolskenshistoria
• Lysande SF-briljant
• It’s time for humanity to meet its Unmaker
• Två noveller från Reynolds