Visserligen ser jag fortfarande värdet i en bok som Litteraturens historia i världen, och visserligen tycker jag fortfarande att boken är givande och intressant, men då den i utformningen till stor del liknar ett uppslagsverk och en översikt snarare än en djuplodad dykning i litteraturkanon, så är den långt ifrån heltäckande och ibland väl generaliserade. Glorian har med andra ord halkat en aning på sned.

Nu är det som sagt inte våren 2007 längre, utan våren 2010, och när jag får femte upplagan av Litteraturens historia i världens systerbok, Litteraturens historia i Sverige, i handen är jag betydligt mer kritisk i min läsning. Det är inte så att jag inte tror att det finns fog för det som sägs i boken, men eftersom jag i dag har en annan medvetenhet då jag läser, har jag hela tiden i åtanke att verkligheten kanske inte alltid är så enkel som den verkar i läroböcker.

Den största invändningen jag har mot Litteraturens historia i Sverige är just tendensen till att förenkla det som tas upp, att den ger så liten plats åt alternativa analyser och tolkningar, samt att det inte presenteras någon utförlig redogörelse över den referenslitteratur som används i boken (något som finns i åtminstone andra upplagan, som jag har hemma).

Det som står i Litteraturens historia i Sverige gör anspråk på sanningen, något som i och för sig inte är ovanligt då det gäller läroböcker, men det skulle ändå vara skönt med en lite mer ödmjuk hållning. Verkligheten är ju, som bekant, sällan svart eller vit. Det är den dock i Litteraturens historia i Sverige och jag kan tycka att man blir lite väl tvärsäker och karaktärsutmålande när man till exempel påstår att falsk blygsamhet inte låg för Victoria Benedictsson och att Edith Södergran led av en ”bitter erotisk besvikelse” ovanpå sin tuberkulos. Vem vet, det kanske står om Södergrans sexuella frustration och Benedictssons karaktär i diverse brev, dagböcker och andra tänkbara källor, men då jag som läsare inte får någon referens till detta är det svårt att ta det som skrivs på allvar. Och frågan är ju dessutom hur stor glädje jag som läsare har av denna information, sann eller inte.

Samma sak är det med de romaner som behandlas. Boken slår ofta fast vad en roman handlar om och hur man skall tolka den, utan att redogöra för alternativa möjligheter och eventuella analyser av verket som strider mot den, i boken, fastslagna.

Den största glädjen med Litteraturens historia i Sverige är att den, samtidigt som den ger en överblick över litteraturhistorien, även väver in en bit historia samt idéhistoria i redogörelsen. Detta är både intressant och har en poäng, då det underlättar för läsaren att sätta in verket i den samhällskontext och litterära miljö, samt den filosofiska strömning som var tongivande under den tid som verket tillkom. Visserligen finns det en fara att göra på detta sätt, då risken finns att man pressar in vissa verk i ramar som inte passar dem, istället för att se böckerna som fristående objekt där romanen talar för sig själv. Men om man tar detta i beaktande då man läser kan jag knappast se att denna kringliggande information och inramning skulle utgöra ett problem.

Att den femte upplagan av Litteraturens historia i Sverige utökat texterna om litteraturen efter 1965 och att den har med böcker som utkom så sent som 2009 höjer läsvärdet ytterligare, och jag kan inte låta bli att fundera: Kommer urvalet kännas relevant om några år? Kommer vi minnas Johannes Anyurus Städerna inuti Hall och Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten, för att ta två exempel från 2009.

Som nybörjarbok på området litteraturvetenskap och som allmänt uppslagsverk anser jag fortfarande att både Litteraturens historia i världen och Litteraturens historia i Sverige är viktiga och fyller en funktion. De båda verken förklarar förhållanden på ett enkelt sätt och så länge man förhåller sig kritisk och ifrågasättande i sin läsning fungerar Litteraturens historia i Sverige utmärkt som en introduktion på området, samt som ett uppslagsverk för en litterärt intresserad allmänhet.

Similar Posts:

• Ingen kanonidé
• En inblick i ett annat hörn av litteraturhistorien
• Denne gigant
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige

Kajsa Ingemarsson har i sin bok Bara vanligt vatten beskrivit livet som författare av den sortens böcker som aldrig vinner Nobelpriset och som ständigt hånas och förnedras på tidningarnas kultursidor, men som älskas av befolkningen. Hon förklarar för läsaren att författarvardagen inte enbart utspelar sig hemma på kammaren där kreativiteten långsamt växer fram. Det handlar minst lika mycket om marknadsföring och image. Stella Friberg är inte bara en författare, hon är en livsstil. Det är inte bara hennes böcker som ska säljas, utan hela hennes liv. Och hittills har Stella klarat det galant. Hennes böcker om privatdetektiven Franciska Falke i 1800-talets Stockholm ligger etta på boklistorna och ska nu bli Hollywoodfilm. Men så kommer otrohetsaffären, skriverier i skvallerpressen och en ung, snygg hantverkare som räddar henne när hennes liv slås i spillror.

En askungesaga som till stor del påminner om filmen Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant. Och precis som en film rullas bilderna från boken upp framför mina ögon. Jag lever mig in i Stellas vardag, kärleksbekymmer och andra problem. På ett roligt och medryckande sätt beskrivs livet som offentlig person. Ingemarsson tar mig med bakom glamouren och galamiddagarna, och jag upptäcker att bakom fasaden är den kända huvudpersonen ganska lik mig. Hon oroar sig för hur hon ska uppfattas, hon gör fel val och hon tycker det är svårt at umgås med människor hon inte känner. Och så denna ensamhet. Trots miljoner på banken och ett namn som alla känner igen är Stella Friberg så ensam. Eller kanske är det just kändisskapet som skrämmer iväg alla vänner, som gör att Stella inte vågar lita på att någon faktiskt vill umgås med henne och inte bara skaffa sig några celebritetspoäng genom att skriva in hennes telefonnummer i mobilens adressbok.

En historia om den stackars rika flickan. Visst, det är ett i-landsproblem. Visst, det här är knappast en viktig bok. Men den är underhållande och som underhållning är den riktigt bra. Det är chic lit av hög kvalitet. Trots att karaktärerna är karikatyrer känns de levande och jag gillar särskilt beskrivningarna av alla de kultursnobbar och författarkollegor som klankar ner på Stellas böcker. Det är skönt att läsa om kända personers vardagsliv och få veta att de inte är så perfekta som de kan tyckas på ytan, även om den kända personen i det här fallet är helt och hållet påhittad. Ingemarsson har säkerligen använt sig av egna erfarenheter för att skapa Stellas karaktär, jag kan tänka mig att hennes egen framgångssaga i mångt och mycket påminner om Stellas, även om romanen överdriver allt och alla. En annan rolig detalj är att delar av Stellas deckare finns inskriven i boken och samtidigt som läsaren får följa Stella genom hennes skrivkramp och bekymmer, får man också lära känna Franciska och hennes problem. Partierna som beskriver Stellas förhållande till skrivandet känns verkligen uppriktiga och speglar antagligen Ingemarssons egna tankar.

Kort sagt, Bara vanligt vatten är en bok att skratta åt, att himla med ögonen åt när det blir för överdrivet, att sucka åt när romanfigurerna inte vet sitt eget bästa. En lagom intelligent bok att koppla av med.

Similar Posts:

• Blodpudding och hångel
• Snarare ett uppslagsverk
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Ny roman av norska Linn Ullmann
• Allra käraste syster

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

Istället för att bara vara tacksam blir Annika förälskad i en man på jobbet. En stomatolleende säljare som får henne att känna sig sedd och vacker och allt det där som har försvunnit mellan bävernylonoveraller och ekologisk müsli. Och mer än så behövs det inte. Förälskelsen är ett faktum och konferenssmusslandet en logisk följd.

Inte enklare än så handlar om hur kärleken och passionen är ändlig och om hur vardagen effektivt tar kål på spänning och romantik. Om hur man efter sju år inte tänder på alla cylindrar och hur samtalen förändras från att handla om ideologiska ställningstaganden till innehållet i yngsta sonens matsäck. Och om hur jobbet blir en tillflyktsort när det är jobbigt hemma.

Det blir inte lite förutsägbart. Kvinna möter man på jobbet, kvinna hånglar lite, kvinna vill ändå inte förstöra sitt äktenskap och befinner sig därför i ett dilemma. Vi har läst det förut och vi kommer att få läsa det igen.

Jag är övertygad om att många känner igen sig. Men igenkänning är inte alltid liktydigt med hög kvalitet. Visst finns det passager som berör som till exempel skildringen av den något infekterade relationen mellan Annika och hennes mamma. Det är också sympatiskt att boken inte försöker ge några definitiva svar.

Samtidigt är den totala frånvaron av analys och frågeställningar kring ett ändå rätt intressant tema frustrerande. Vad händer sedan? Vilka effekter ger en mental eller fysisk otrohet på en relation i längden? Är det kärleken, barnen eller den gamla hederliga tryggheten som gör att man ändå väljer att stanna kvar? Det blir istället relativt slätstruket och som sagt förutsägbart. De återkommande satsradningarna gör dessutom att språket aldrig får något riktigt flyt utan haltar en aning.

Som lättläst underhållning fungerar Inte enklare än så bra. Som en betraktelse över kärlek och lojalitet saknar den både djup och eftertanke. Att vänta på pocketutgåvan känns inte som ett alltför adrenalinkittlande risktagande.

Similar Posts:

• Vardagsproblem och kändisskap
• Snarare ett uppslagsverk
• Det är något vi måste prata om …
• Otrohet, panikångest och ett klibbigt slut
• Årets bästsäljare i pocket belönade