Hur är det att befinna sig i en fragil maktposition? Hermann Ungars febrila prosaverk Klassen finns nu utkommen för första gången på svenska, förtjänstfullt översatt av Heidi Havervik. Klassen gavs ut redan 1929. Hermann Ungar var tjeckisk jude, som oförtjänt kommit i skymundan för Kafka, Stefan Zweig och andra tyskspråkiga centraleuropeiska författare från 1900-talet, kanske beroende på att han dog ung och bara hann skriva några få böcker och noveller.

Romanens huvudperson Josef Blau är lärare i en skola och plågas av manisk skräck inför de rika (och mer självsäkra) eleverna. Han har kommit upp i världen men lider av dåligt självförtroende, paranoia och tvångstankar. Detta driver honom till att ta mer och mer kontroll över sin klass. Hans hustru blir även offer för hans misstänksamhet och paranoia. Handlingar drivs framåt tills dess att det tragiska slutspelet är ett fait accompli.

Bland det mest intressanta i romanen är just utforskande av konsekvenserna av att ta sig an ett maskulint ideal som man själv inte lever upp till och som därför successivt krossar en. Läsaren får tillgång till Blaus stränga neurotiska inre värld som Blau sedan projicerar på omvärlden genom sitt agerande, men väldigt sällan uttrycker i tal.

Ungar modellerar skickligt språket, ofta i korta raka huvudsatser, hans psykologiska blick är knivskarp och hans vällustiga beskrivning av den fläskiga och ständigt frossande onkel Bobel är obetalbar! Romanen är både underhållande och stark. Det är verkligen synd att Ungar inte hann skriva mer då han ändå borde anses vara en stor författare.  Som bakgrund till Ungars författarskap ger efterskriften en fyllig bild av tidens kulturella och politiska strömningar och klassmotsättningar.

Similar Posts:

• Jubileumspocketens år
• Oavgörbara sanningar
• Sex And Drugs And Cubism
• Tårar i tid och rum
• Baklängesberättelse som ändå når målet

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt

Men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Jämför bara med hur odräglig tillvaron skulle vara om självaste Satan med smådjävlar, demoner och annat sattyg i släptåg skulle dyka upp. De skulle rida dig i sömnen; få syskon att ligga med varandra; vända granne mot granne; få folk att riva sönder och förfalska Toran och den senaste upplagan av Hänt Extra – ja, helt enkelt skända allt som är heligt. Och annat.

Nobelpristagaren och jiddischspråkige Isaac Bashevis Singer lämnade in 1991 och hade då levat i USA sedan 1935. Antagligen var han förutseende, men förmågan att tyda framtiden är föga värt om man inte har deg nog att vidta de nödvändiga åtgärder som nöden kräver. För, och detta är viktigt, tro nu inte att judar fram till det storskaliga mördandet var förskonade. Nej och åter nej. Hör ni? Nej! Läs: Victor Klemperers LTI: Tredje rikets språk, Götz Alys Europa mot judarna 1880–1945, Etty Hillesums dagbok, Hanna Krall, Zofia Nałkowska, Sarah Kofman.

Jag fann Satan i Goraj i en bokhylla på den lokala Erikshjälpen. Ja, jag trotsade allt vad vett heter i och med mitt besök och är väl också ett klappträ. Men jag slickade åtminstone inte på en endaste ur personalen. Var vänliga att tro mig. Jag är inte genomond. Att den hette Satan i Goraj märkte jag först när jag kom hem. Jag köpte den i tron om att den hette Satan i Gatan. Det hade smakat nybakad kanelbulle det.

Handlingen har hängts upp på en del historiska händelser: Slakten av judar i Polen och Ukraina 1648 samt den falske Messias Sabbatai Zvi som inte riktigt den han framställde sig som. I Goraj uppstod en liten hängiven sekt, men innan det hade stora delar av den judiska befolkningen mördats eller fördrivits. Människor flyttade sedermera åter dit, staden återuppbyggdes, men sen kom den ärofyllda svenska hären under kommando av Gustav X och orsakade oreda och kaos och död. Ett par hundra år senare jämnades staden återigen längsmed marken. Då var det Wehrmacht som hade vänligheten att slakta och rasera. Om varken detta eller den svenske överbälttågarkungen, som ju alla vet ville äkta sin kusin Drottning Kristina, yppas det gudskelov intet om. Vilken skam vore inte det för vårt ärorika kungarike!

Som mången gång under historien var människor förvissade om att den yttersta tiden var nära förestående. Så ock människorna i Goraj. Med full övertygelse visste de att de att de strax skulle få smaka på söta frukter och leva i oändligt välstånd. Sen blir det som vanligt när slika idéer får fäste: människor hemfaller åt lättja och ohämmat sex och annat som till förstone framstår som högst rimligt men som möjligtvis inte fungerar i längden. Även om ohämmat sex antagligen inte gör någon större skada så till vida man inte börjar idka älskog med kadaver och sockerdrickaträd. Det är ju bara konstigt och näppeligen Gudi behagligt. Hur som helst tar det sedan inte alls lång tid innan djävulen gör entré. Att man blir tagen i besittning av ondskan är nästan lika säkert som att monstret i det gamla spelet SkiFree till sist slukar en. Rykten vet emellertid att berätta att om man undviker plogbromsandet och istället fräser ner till afterski-puben i slutet av backen så överlever man dödsångestfärden. Då slipper man se det självgoda jävla kräket hoppa av glädje efter att ha slukat en med pjäxa och självförtroende och allt.

Uppå den någorlunda historiskt korrekta grunden förekommer en del folktro. Vi har att göra magiska medaljonger, besvärjelser och visa män och kvinnor som sade sig veta både det ena och andra. Järtecken var det inte få av. Judarna skulle strax nå himmelriket på jorden, men kom istället att drabbas av störtskurar av regn och hagel som kom att översvämma hus. Det går helt enkelt inte så bra.

Så, vad kan vi då dra för lärdomar av boken? Jo, att ohämmat sex kan vara trevligt, att Messias antagligen inte kommer uppenbara sig under vår livstid, att du inte ska hänge dig åt incest, att vi ska bygga boningar som klarar tre dagars öppen himmel, att ej spela SkiFree om du vill behålla hälsan, att inte åka Stockholm för att det är en kul grej samt, och detta är det viktigaste kära ni, att rädslan för coronaviruset bara är en masspsykos initierad av djävulen.

Similar Posts:

• Den sanna fasan
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• ”Också himlen kan göra misstag”
• The Devil’s Right Hand
• Vikten av vittnet

Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Framåt – mot lyckan!
• Lärt och ledigt – men till leda
• Lenin & Co

Efter läsningen konstaterar jag att det går att föra fram åtminstone fyra synpunkter. Dels att det är fint att många nya bekantskaper introduceras för svenska läsare; dels att kvalitén sviktar; dels att det ger en viktig inblick i judiska erfarenheter i ett Sovjetunionen som hade förstatligat antisemitismen och dels att omslaget är fantastiskt.

Rotkirch skriver i förordet att 5,2 miljoner judar i början av 1900-talet levde i Ryssland, men att det idag endast handlar om omkring 200 000. Förintelsen mördade, men även den emigration som följde av ett statligt förtryck har spelat in. Förtrycket känns igen från många länder i 18- och 1900-talets Europa. Judar utmålades på olika vis som farliga och föraktliga och fråntogs långsamt möjligheterna att avancera i samhällets olika delar. Våldet låg inte långt borta – tanke och handling är sällan två skilda entiteter.

Ett återkommande tema i boken är livet som det ter sig i skärningspunkten mellan det gamla i Sovjetunionen eller Ryssland och det nya i Israel. Upplevelsen av att vara både det ena och det andra. Det är svårt att föreställa sig denna slitning i identiteten.

Naturligtvis går det inte att dra några slutsatser om författarnas samlade produktion, men de jag fastnar för är inte tillgängliga på andra språk än engelska. Några är riktigt intressanta. Jag tänker främst på Nina Sadurs novell som heter just ”Strykjärn och diamanter”, Leonid Tsypkins ”Medresenären” och David Markisjs ”Godsägare Rivkin”. Emellertid är novellerna överlag inte särskilt minnesvärda och bokens förtjänst är just att den belyser författarskap och judiska upplevelser som ofta hamnat i skymundan av Förintelsen; de är alltså inte en del av vare sig den ryska eller västerländska historieskrivningen. Att lyfta fram dessa kan ses som en välgärning.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Vikten av vittnet
• Värdet av ett liv
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Spännande om bortglömd historia