Hursomhelst skulle detta trettiotredje album i princip kunna utgöra ett test av teorin att serierna blir roligare när Rocky/Kellerman är pank och olycklig. För den börjar nämligen med att Rocky får veta att han är bankrutt av någon oklar anledning. Men sen rinner det där med pengaproblemen liksom ut i sanden och nämns inte igen, och Rocky köper ändå en industrilokal i Katrineholm på impuls utan att ha någon plan för vad han ska använda den till, och fortsätter i övrigt ha en bekväm tillvaro som domineras av Netflix, vindrickande och mer eller mindre fyndiga inre monologer. Ibland uppstår en kombination av självironi, populärkultur och kanske en aning samhällskritik som blir lysande, som följande dialog, när Rocky rasande står och brottas med en Bag-in-box:

Rocky:

Sluta stångas, ditt as, så att jag kan få in ditt huvud i fållan, tömma och slita ut din blåsa, blåsa upp blåsan för att få ut de sista dropparna och sedan kasta ditt kadaver i elden!

Rockys kompis (som säkert heter något som en mer uppmärksam läsare har lagt på minnet under de föregående 32 albumen):

Obehagligt för en stadsbo att se, men det här är verkligheten bakom den vacuumförpackade [sic!] maten vi köper i butiken.

Jag som själv är något av en prepper och har trettio liter flaskvatten undangömt i ett köksskåp i händelse av katastrof, tycker också att Rockys inställning till skyddsrum är klart underhållande. Han menar att det är bättre att möta svampmolnet med ett leende och en glass som smälter i handen, för annars står man bara där och trängs i en bunker, måste bajsa i en hink, ”och gissa vem som står bredvid dig? Programledarna från vakna med NRJ.”

Likaså älskar jag hans närmast kärleksfulla karikatyr av Stefan Löfven, när han säger att Löfven är en sån som aldrig tar semester, och inte ens skulle leta upp relaxavdelningen på stadshotellet. ”Han sitter kvar i konferensrummet när de låser och larmar för natten, med en loka och en frallhalva. Det är me-time för Stefan”.

Andra gånger blir självironin mer otydlig, och jag börjar undra om Kellerman verkligen ägnar sig åt intelligent satir över sin egen priviligierade situation som välbärgad (förmodligen, trots motstridiga uppgifter) vit man i ett välfärdssamhälle, eller om han bara ofiltrerat skriver ned sina tankar. Som när Rocky ger sig in i en lång monolog om kortväxta. (Apropå en filmatisering av Snövit tror jag, det är inte helt tydligt.)

Snövit och de sju dvärgarna. Och dvärgarna är såklart vita män allihop. Å alla färgade dvärgars vägnar vill jag uttrycka min bestörtning. Nä, skojaba, jag kunde inte bry mig mindre. Det är väl för att jag själv är en vit man av normallängd, så jag ser inte hur fucked up det här är. Men inte ens om jag var en svart dvärgtjej skulle jag bry mig tror jag. Jag betackar mig för att bli inkluderad i er vita skitfilm. Jag gör en egen film istället där ni långa vita inte är inkluderade! Där dvärgen är prinsessan, och hon har sju snövit. Flip that shit! Och i min film är Snövit ännu mindre än en dvärg. Därmed är det bevisat att det inte är någon idé att inkludera andra hudfärger och dvärgar, för de blir bara argare. Bättre att vi normala sköter allt. För om vi tar med en som är annorlunda så vill alla vara med. Så det är rättvisare för alla om ingen får. Det är liksom inarbetat med den vita normen, och om vi bryter den så kommer det bara att leda till att alla bråkar sinsemellan. Bättre då att fortsätta rikta ilskan mot oss som är vana att ignorera den. Better the devil you know, som Kylie Minogue sjöng. Och hon var från Australien och bara 1,52, det kan inte heller vara så jävla lätt.

Jag har svårt att se skämtet i mastodontstycket ovan, som sträcker sig över två helsidesserier. Är det ett sätt att ironisera över vithetsnormen? Är det ett sätt att driva med grupper som kämpar för att få bli representerade i populärkultur? Är det ett försök att säga ”dvärg” så många gånger som möjligt på två sidor, och är han ens medveten om att de flesta kortväxta tar illa vid sig av den benämningen? Missförstå mig inte, det kan vara viktigt och underhållande att provocera och tänja gränser, men jag har svårt att se vart Kellerman vill komma. Och i albumets sämre delar får jag lite den där Filip-och-Fredrik-känslan, ni vet ”vi är två sköna killar, så om vi bara sätter oss och snackar lite framför en mikrofon så kommer det att bli en superbra podd”. Fast det blir det ju inte.

Ganska många av serierna är så där lätt underhållande, men inte så mycket mer än så. Och det är faktiskt en ganska stor andel som bara går bort för mig, för att jag inte förstår den populärkulturella referensen, blir irriterad på bristande fingertoppskänsla, eller helt enkelt inte tycker att Rockys monologer var så himla fyndiga. Men sen kommer en serie här och där som är närmast genial, och jag tänker att jag har dömt Kellerman för hårt. Jag önskar bara att det inte vore så långa transportsträckor mellan dem.

Similar Posts:

• Bitvis briljanta iakttagelser av vår samtid
• Träffsäker relationscirkus
• Sånt är livet
• Ojämn men viktig antologi om näthat
• Myten om resan

Inte så att Bevara Sverige svenskt inte är en bra bok. Den är faktiskt till och med riktigt bra. Den sammanfattar Sverigedemokraternas historia, från början i 80-talets skinnskallegäng och övervintrade nazikretsar till veckorna innan de blev Sveriges tredje största parti, och den gör det med fokus på hur partiet faktiskt arbetat både internt och externt – utan alarmismen hos Svensson, utan de akademiska utläggningarna hos Arnstad, utan rakt på det spännande som passar en Expressen-journalist. Men som sagt, detta är inte en recension utan en pitch för en idé: Breaking Jimmie. Eller kanske SD Men? House of Race Cards? Något ditåt. Jag överlåter gärna titelidéerna till någon som vet vad som går hem i stugorna, men grundidén är alltså: en TV-serie i hederlig amerikansk kabelkanalstil som beskriver deras väg från obskyritet till toppen.

…Varför tittar ni på mig sådär? Jag menar allvar, detta är både komiskt och dramatiskt guld. Andra böcker må ha lyft fram andra sidor av partiet, men det Baas gör bättre än någon annan är att visa vilket bisarrt parti det är. Det som i sossarna blir förstasidesstoff i en vecka tycks vara vardagsmat i Sverigedemokraterna. Det är, kort sagt, något som borde vara mumma för en hågad producent av dramedier. Här finns allt: persondramat, konflikterna mellan det gamla gardet och de nya slipsnissarna. Avlyssningar och hårda partipiskor inom partiet som påstår sig vara emot åsiktskorridorer. Järnrörsskandalen, och den rent såpoperaaktiga amnesi som Jimmie verkar ha drabbats av efter att han skrivit om den i sin självbiografi. Humorn i att de som gjort sig omöjliga gör precis som den där gamla parodin på skinnskallar och utvandrar till ett land som inte tar emot invandrare, där de envist firar svensk kultur i stället för att anpassa sig som de själva kräver av svenskar med rötter utomlands. Dubbelmoralen som gör att gräsrötter åker ut för att bryta mot den officiella nolltoleransen medan partitoppar får fortsätta sponsra hatsajter. Sättet de föraktar både feminism och LGBT-rättigheter utom när det ger dem en ursäkt att attackera islam, då de plötsligt blir radikalare än SCUM-manifestet. En stabschef som blockerar de största nyhetskällorna för att de ställer frågor till honom i egenskap av stabschef. Ett parti som knappt kan fylla de stolar de vinner i valen eftersom de inte kan rekrytera ur ungdomsförbundet (som de är i öppet krig med), inte vågar släppa loss det där gänget med ”bonnläppar och rasister” eftersom de har en olycklig tendens att säga vad de tänker, men samtidigt har svårt att välkomna nya medlemmmar som inte kommer ur de egna leden eftersom de är rädda för infiltratörer (hej metafor!). You can’t make this shit up, det är ett persongalleri som skulle få HBO att gråta blod.

Så varför en TV-serie? Varför inte? Det är ju uppenbarligen det enda sättet att få folk att diskutera något som om det hände på riktigt nuförtiden. TV-kanalerna säljer ju redan glatt reklamtid till dem, och ska du sälja dig, se till att göra det ordentligt. Jag är öppen för idéer vem som ska spela Jimmie själv. Bill Skarsgård kanske? Han kommer ju från en familj med vana att stå med rumpan bar. Och det där problemet att många som tittade på de där andra serierna fick för sig att Walter White och Tony Soprano är hjältarna hur vidrigt de än betedde sig blir ju en ren fördel här – det är ju bara så det är där ute i verkligheten.

Så om någon vill ta upp den idén har man ett utmärkt manusunderlag i Bevara Sverige svenskt. Gör Baas till executive producer eller inte, det är upp till er. Kom ihåg att lämna handlingen öppen för fler säsonger bara, det som går upp måste ju, åtminstone inom TV-dramatiken, komma ner också.

Similar Posts:

• Schweden, Schweden
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Historien som är nu
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

Den centrala tesen i Per Svenssons Vasakärven och järnröret är just detta: att när Sverigedemokraterna säger sig stå upp för svenska traditioner är det just detta de gör – specifikt då de traditioner som växte fram ur nationalistiska strömningar runt första världskriget och kulminerade i vår egen lilla naziströrelse under 30-talet, och som precis som Åkesson och kompani hade sin bas i Lund.

Det är inte ett parti som skapats som en reaktion mot de senaste decenniernas migration. Det är ett parti som förvaltar ett mer än sekelgammalt arv av misstro mot den allt förändrande modernitet som i dag kommer till uttryck i globaliseringen, och som i går manifesterade sig genom urbaniseringen. Det är ett parti sprunget ur samma fantasier och samma fruktan som gav näring åt det tidiga 1900-talets radikalkonservativa, fascistiska och nazistiska rörelser.

Och för den som eventuellt tror att han nöjer sig med att bara ropa ”De är precis som Hitler!” så nej, han underbygger sitt argument också. Han spårar personliga band från då till nu; likheter i den grundläggande bilden av ett idealiserat, homogent, harmoniskt Sverige som nu är under akut hot från både inre och yttre krafter som vill riva ner allt vi håller kärt; liknande argument nu som då, samma självpåtagna roll som ”vanligt folks” röst, samma förakt mot de ”radikalas” teorier och diskussioner i stället för handling och förändring, samma salongsfähiga, kultiverade Vänner Av Ordning… Ja, se textutdraget nedan.

Till stora delar blir det ändå en historielektion, en historia som (ett tag än) ligger inom levande minne men som är lite obekväm att komma ihåg (se bara de senaste dagarnas Guilllou-diskussion). Svensson går igenom de nazistiska och pronazistiska rörelserna under 30- och 40-talet, debattklimatet, idéerna och personerna, för att sedan följa vart dessa tog vägen fram till 90-talet då Sverigedemokraterna klev fram ur BSS och Nordiska Rikspartiet och så småningom fick en partiledare som minsann bara gick med på grund av sin EU-skepticism, sådetså. Till exempel lägger han ett långt stycke av boken på att behandla debatten i Lund våren 1939, där frågan om huruvida tio (10) judiska tyska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige besvarades med högljudda diskussioner och studentprotester (jo, det var förstås de lärda studenterna som låg bakom protesterna). Det hette att ”judeimporten” skulle vara skadlig både för svensk arbetsmarknad (”De kommer hit och tar våra jobb!”) och för den svenska kulturen som inte kunde hantera sådana ”orientaliska” inslag – inte så att de var antisemiter, gubevars, men om vi började släppa in sådana där främmande kulturer skulle folk säkert bli det, för det vet man ju hur såna där är. För att bevara det öppna, toleranta svenska samhället måste vi alltså hålla de andra ute. Eller som det heter 2014:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

…så låt oss då vara dem som splittrar det där konsensus. Etc. Det finns fler exempel, men syftet här är inte att lista allesammans (boken är bara 140 sidor, du blåser igenom den över en långfika). Men fungerar boken då? Mja. Jag tycker ju Svensson har bra poänger, och att han lyfter fram paralleller som är värda att hålla i minnet både nästa helg och under de kommande åren. Men samtidigt… det känns som en bok som hade behövt antingen vara mer översiktlig, eller längre och mer ingående. Han bygger väldigt stora slutsatser på ganska specifika fall, och någonstans känns det som om steget från A till B inte är helt självklart. Det finns en större fråga än det han berör här, att det finns andra strömningar än bara 30-talets nazister till 80-talets skinnskallar till 10-talets slipsprydda ”Sverigevänner”, och lite ironiskt känns det som om han är något för upptagen med att se likheter för att se skillnader. Som han påpekar fick varken nazisterna på 30-talet eller maoisterna på 60/70-talet någonsin ihop mer än några enstaka procent (där hade vi det vanliga folket) i något val, men kom ändå att prägla debatten tack vare att de var representerade i kultur- och akademikerkretsar. Så vari består steget till ~10% för Sverigedemokraterna, som ju knappast är överrepresenterade där, enstaka debattörers envisa försök att göra plats för dem till trots? Hur gick det till, vad är det SD säger som SNF missade, och vad innebär det i praktiken? Svensson ger exempel och lyfter t ex fram kulturpolitiken som en viktig del av en nationalistisk politik – det är ju trots allt den svenska kulturen som SD säger sig vilja försvara – så varför inget om den kulturpolitik som bedrivits i länder som Ungern, som SD beundrar så, för att ta bara ett exempel? På gott och ont skriver han som en journalist, i korta essäer på ett gemensamt tema snarare än en enda lång text, och varje text är i sig väldigt läsvärd. Men han vill också övertyga. Politik handlar ju om att omsätta idéer i praktiken, och då är det viktigt vilka idéer som ligger bakom en handlingsplan.

Det karakteristiska för den apokalyptiska nationalism som Sverigedemokraterna representerar är att den inte hämtar sin energi ur kärlek till det land dess företrädare lever i, utan i stället närs av hat mot detta land. Sverigedemokraterna avskyr Sverige. De drömmer om ett annat, helt annorlunda Sverige och uppfinner därför ett förlorat ur-Sverige som kan och måste återskapas: Folkhemmet.

I slutändan undrar jag lite grann vem den här boken är tänkt att övertyga. Enligt en färsk opinionsundersökning skulle halva svenska folket rösta mot Sverigedemokraterna om valsystemet tillät det – där har vi återigen ”vanligt folk”. Men när vi alla blivit så överens om att rasism och nazism är något förkastligt blir det lätt för dem som lutar sig mot dess idéer att utmåla sina motståndare som de farliga extremisterna – ”De jämför oss med Hitler! Där ser ni hur trångsynta de är!” medan de själva valt att glömma att det inte är 20 år sedan som deras partiledning uppträdde i armbindel och högerarmen i vädr… f’låt, jag menade ”var EU-kritiska”. Hur diskuterar man rationellt i det läget? Hur argumenterar man mot alarmism utan att själv bli alarmist?

Vasakärven och järnröret är en nyttig bok, både för frågorna den själv ställer och för frågorna man ställer sig när man läser den. Men som bäst är den kanske när den påpekar de enkla självklarheter som är lätta att missa när alla höjer rösten. Som att till och med Heidenstam, som nationalisterna gillar så mycket, ju talade om Sverige som ett fosterland. Tänk om det var lika lätt att definiera vad man är för som vad man är mot.

Similar Posts:

• Tystnad, tagning
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• Schweden Schwedens olustgård
• Döden DÖ
• Kamphundarna som blev underdogs