Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten på grund av att de sista ”klassikerna” som listades var från, just det, 2009.

Bokbranschen har bråttom. Det gäller att få ut sina titlar i nyhetsflödet, eller helst skapa det själv. Som recensent vet man att få av de stora förlagen är intresserade av att skicka några exemplar av förra säsongens böcker – faktiskt sällan intresserade av att hålla äldre titlar i lager alls. Det blir för dyrt. Jag har alltid tyckt att det är lite sorgligt: en bra bok borde väl vara en bra bok också något år senare?

Det finns mindre förlag som ser en ära i just ”backlist”, att hålla sina titlar i lager länge. Jag har själv en gång jobbar på ett sådant förlag. Där fick man ibland ta en tur ut på stan för att hämta någon sällan efterfrågad titel i ett eller annat källarförråd till någon bekant till förläggaren. Och det gjorde man ju gärna, lite uppspelt över att ännu en läsare på någon vindlande stig hittat fram till ens bok.

Sådant kan ta tid. Måste få ta tid.

Jag har läst mycket bra 2013. Inte minst fackböcker, som Jens Mikkelsens och Katia Wagners drabbande De förlorade barnen, Annika Perssons biografi över Lena Nyman och Beata Arnborgs över Kerstin Thorvall.

Jag har mycket kvar att läsa, som jag misstänker är mycket bra, från 2013. Lena Anderssons Augustprisade Egenmäktigt förfarande, till exempel, och Martina Montelius Främlingsleguanen.

Själva årsskiftet tillbringar jag däremot intrasslad i en roman från 2012, Daniel Martinez Det jorden vill. Det är en ganska udda roman från vad jag förmodar är just ett sådant där litet, passionerat förlag. Den innehåller klimathot, en Frankensteinlik vetenskapsman som kan tala med djuren, en tioårig autistisk hjältinna, en tidsresa på hundratals miljoner år och en förklädd orangutang på en Finlandsfärja. För att bara nämna något.

Och den är från 2012. 2012! Det känns så där lyxigt, nästan syndigt onyttigt – ingen kommer fråga efter vad jag tycker om en bok från 2012.

Jag har läst mycket bra 2013, som de flesta år. Men jag har säkert inte läst mycket av det bästa än, och när jag tror mig ha gjort det så kommer jag förmodligen bli överbevisad. Igen och igen.

Så är det nu att vara läsande. Och levande.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Det naturligaste i världen?

Vi är nu inne i september och jag vet inte hur det känns för er, men här börjar det allt pirra i bokmässenerven. Vilka böcker ska man hinna läsa? Vilka seminarier vill man se? Vilka författare kommer man att få chansen att intervjua, fotografera sig tillsammans med, kanske våga prata närmare med över en öl?

I väntan blir det recensioner som vanligt förstås. Igår läste Kari Immanuel Kants Himlens allmänna naturhistoria och teori i första svenska översättningen sedan utgivningen 1755. Hon är mycket nöjd med att Kant också trodde på utomjordingar.

Och ikväll går hon på boksläppmingel i Göteborg, minsann. Carl Forsbergs bokförlag firar debutanten Pål Börjessons bok Gallus. Rapport från det kommer senare.

Idag skriver Marcus om Linda Boström Knausgårds andra bok. Hon följer upp novellsamlingen Grand mal med en roman, Helioskatastrofen, men tycker Marcus om den eller inte? Det är frågan han själv ställer sig.

Som ni kanske vet har vi haft en stor krasch här på dagensbok, och det märks lite här och var. Till exempel i lördags, när Christin Ljungqvists gästrecension hade försvunnit ur systemet och fick ersättas av Ellas recension av Jens Mikkelsens och Katia Wagners De förlorade barnen. Men imorgon är det dags! Då blir det Kerstin Lundberg Hahns skräckroman för unga, Barnkolonin.

Läs gott, läs väl, läs som om ni aldrig gjort annat!

Similar Posts:

• Utsatthet och mytologi
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Poängen med kvinnor och barn
• Föreställ er nu att hon är vit

Den där repliken ekar i mitt huvud när jag läser Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen. Första delen handlar om Muna som försvann ifrån familjehemmet i Broby hösten 2010. Muna har precis fyllt 14 och fått en egen cykel. I hemlandet Somalia råder inbördeskrig. Hennes pappa har mördats. Själv blev hon omskuren som tioåring. I Sverige är hon på god väg att få uppehållstillstånd och när hennes fosterbror försöker köra med henne säger hon ifrån: ”Vi är i Sverige nu”.

Några dagar efter Munas försvinnande ringer hon och gråter och säger att hon vill tillbaka. Det är sista gången fosterföräldrarna hör ifrån henne. De är i upplösningstillstånd. Både de, Munas familjehemskonsulent och socialsekreterare kontaktar polisen i Kristianstad om och om igen, med samma skrala resultat. Ingen vet någonting. Det finns ingen anmälan eller anteckningar. Inga spår följs upp.

”Now imagine she’s white.”

De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn har försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem.

Muna är långt ifrån ensam. Bara mellan 2007 och 2012 har 1 202 ensamkommande flyktingbarn försvunnit i Sverige. 783 av dem är fortfarande borta. I De förlorade barnen har Mikkelsen och Wagner sökt upp några av dem, och följt deras väg runt i Europa.

De träffar Mohammed, som var 16 år när han skickades från Sverige till Storbritannien enligt Dublinkonventionen. Nu lever han på gatan i London. De möter Ghazi, också 16, som säljer droger i ett gathörn i Oslo, hårt övervakad av mannen som tvingar honom till det, och Kardo, som är prostituerad i samma stad. Ahmad bor i ett enormt tältläger i Italien, dit Danmark, Finland och Tyskland stoppat utlämnanden av minderåriga, och drömmer om att ta sig tillbaka till Sverige.

Parallellt med ”drömmen om Norra Europa” finns verklighetens norra Europa. Mikkelsen och Wagner möter barnläkaren som lät polisen hämta en 15-åring patient som skulle utvisas inne på kliniken. De sticker hål på myter om ålderbestämning och ”ankarbarn”, de lyssnar av den uppskruvade debatten om flyktingmottagning i Vellinge – och jämför farhågorna med hur det faktiskt blev.

Den självpåtagna offerrollen hos människor som säger sig vara för rädda för att åka in till Malmö, som säger ”I länderna som de här barnen kommer ifrån skjuter man ihjäl varandra” och menar det som ett argument för att inte ta emot dem, utgör en ganska obehaglig kontrast till den verkliga utsattheten hos barnen i Mikkelsens och Wagners reportage.

De är barn som ofta farit illa hemma, som varit med om krig eller bara förfärande fattigdom och hopplöshet. Som utnyttjas av människosmugglare och människohandlare. Barn som försvinner när allt hopp om trygghet går om intet – eller mitt i en framgångsrik asylprocess. För att någon annan har intresse av det.

Ska det verkligen vara nödvändigt att tillägga ett ”Föreställ er nu att hon är vit”?

Similar Posts:

• Poängen med kvinnor och barn
• Historien som är nu
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?

I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara hemma och ta hand om honom och de ännu ickeexisterande barnen (vilket ändå måste översättas med shopping och välgörenhetsgalor, för hem och barn hade de ju tjänstefolk som tog hand om). Att slå varann på käften framstod som den naturliga reaktionen på alla typer av meningsskiljaktigheter, Texasbor med mörkare hudfärg var med självklarhet statister och barn förekom mest i egenskap av arvtagare, som föremål för faderskapstvivel och kidnappningsförsök.

Dallas ger mig med andra ord tillbaka tron på att mänskligheten utvecklas till det bättre. Fast jag kan inte svära på att den känslan håller för närmare granskning.

I en nyutkommen avhandling från Linköpings universitet skriver Emma Strollo om tyska kvinnor som kom till Sverige för att arbeta som hembiträden under efterkrigstiden. De var tvungna att göra det i minst två år för att få uppehållstillstånd i Sverige – regeringens lösning på att svenska kvinnor drog sig för att ta dessa utsatta lågstatusjobb. Hellre än att låta suget efter arbetskraft höja lönerna, till ökade kostnader för över- och medelklassen som ville anställa, så lagstiftade man. Otänkbart idag. Fast vi har förstås skattesubventioner med liknande effekter.

Sveriges kanske genom tiderna mest kända debattbok heter Kris i befolkningsfrågan och gavs ut på 1930-talet. Idén om befolkningskrisen återkommer i Marie Granmars nyutkomna bok om ofrivillig barnlöshet, där hon menar att det är orimligt att inte hjälpa alla som vill ha barn på samma villkor, med bland annat just befolkningsutvecklingen som argument.

Den svenska alltså, för i världen råder det ju knappast någon brist på barn. Det är också vad som för mig ger Granmars argument en obehaglig bismak. Strax innan har jag läst Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen, om de 1202 ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige de senaste åren. Om hur befängt proportionslöst ovälkomna de varit på många platser; om hur nästan ingenting görs för att ta reda på vad som hänt dem.

Och så känns Dallas lite närmare igen: de omhuldade, dyrbara arvtagarna. Och så de där med mörkare hudfärg som ljudlöst försvinner i kulisserna.

Similar Posts:

• Föreställ er nu att hon är vit
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Historien som är nu
• Det råder ingen brist på barn i världen