Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”

De finns bara i böcker, eller som mjukisdjur, begränsade bakom galler eller mest i föreställningsvärlden. Vi förhåller oss till djur hela tiden, från att äta dem till att gulla med dem eller sympatisera med dem. Vi blir upprörda när de behandlas illa – vissa av dem – och utrotar andra slentrianmässigt. Somliga kallar vi våra bästa vänner. Andra äcklar och skrämmer oss.

Det Diski gör i Allt jag inte vet om djur är till stor del en inventering, en vindlande och personlig resa genom djuren i våra liv och hur vi förhåller oss till dem. Diskis egen katt Bunty är en återkommande gestalt, liksom filosofen Derrida och hans katt (som han inte gillade glodde på honom när han var naken). I övrigt rör hon sig från bardomens barnböcker och besök på London Zoo till sina tvångstankar om flatlöss, stödgrupper för folk med djurfobier, elefanter på den kenyanska savannen, lammuppfödning och labbförsök med råttor. Hon läser allt från klassisk litteratur och filosofi till Bibeln på ”kattspråket” lolcat.

Det är roliga svängar, tvära kast mellan Dante och Disney, som är både kul och intressant att få följa med i. Vår relationsstatus visavi djuren är uppenbarligen komplicerad.

Men djuren själva? Får vi veta något om dem? Ja och nej. För på sätt och vis ser vi ju alltid oss själva när vi tittar på dem, vilket väl är Diskis huvudpoäng. Djuren är ett ”Andra” för oss, något vi ständigt speglar oss i och skapar oss själva i jämförelse med.

I slutänden är Buntys blick – liksom Derridas katts – lika obegriplig i slutkapitlet som den var i början. Vad tänker de egentligen om oss? Vad vill de? Kan vi någonsin begripa det?

Similar Posts:

• Den frivilliga läsakten
• Envis, busig och söt kattunge
• En barnvänlig Dylan?
• En skön rökpaus på räls
• Katter och professorer

Ramberättelsen i Majgull Axelssons roman utspelar sig på en isbrytare som jobbar sig igenom isen mot Nordpolen. Det är en metafor som känns aningen övertydlig, egentligen. Men det är ju tillbakablickarna som dominerar berättelsen, och hennes skildringar av ett på något vis alltid smågrått Landskrona och de människor som växer upp och isär där är ju egentligen så mycket mer fascinerande än den där isbrytaren. Allt som aldrig blivit sagt och gjort, som hållits på plats av skam, plikt, avund och ett samhälle fullt av någonstans kanske välmenande medmänniskor som lär oss hur vi borde vara, tills allt är infruset och sönderblåst och kräver något extra starkt för att bryta loss

Han höjde ju aldrig rösten och uttalade sällan en åsikt, tvärtom lyssnade han och lade huvudet på sned, log och nickade, och stack sedan in en enda replik, en fråga eller ett konstaterande, som gjorde henne stum och fick henne att tvivla.

Visst, vana Axelssonläsare vet ungefär vad hon har att erbjuda men hon gör det ju så bra, en av våra hantverksskickligaste romanförfattare, och även om detta inte riktigt når de svindlande höjderna hos Aprilhäxan eller Den jag aldrig var är det fortfarande för det mesta nästan oundgängligt. En familjekrönika med starka karaktärsskildringar med kvinnor i centrum, dubbelnaturer och tvillingidentiteter, ett mikroperspektiv på svenskhetens småsintare sidor, realism med små små hintar om sagor i hörnen, flera historier som vävs ihop och verkar komplettera varandra medan varje ny generation gräver sig ytterligare lite längre ner. Änkan som plötsligt måste försörja och uppfostra två tvillingsystrar på egen hand; systrarna som långsamt blir främlingar; deras barn som växer upp som syskon och plötsligt slits isär … Det är brytningstider som står i centrum; det gamla Förkrigssverige, efterkrigstiden, 60-talets rock'n'rollrevolution (jo, Majgull Axelsson har skrivit en om-jag-vore-rockstjärna-roman … typ) som slutar i besvikelse; de där familjebanden är inget man någonsin kan ta för givet, och även den som har föräldrar kan vara föräldralös i världen.

Brytning; isbrytaren som lite småklumpigt går fram mellan de olika tidslinjerna med den sista familjemedlemmen ombord. Susanne heter hon, medelålders och ensam står hon där på däck med huvudet fullt av alla de olyckor och galenskaper som fört henne hit, hennes försvunne bror, hennes galna mor, hennes flyende moster, hennes väluppfostrade mormor. Skeppet stampar ner isen, särar på det som satt ihop, den stora världen med dunkande dieselmotorer som inte kan ta hänsyn till varje människas önskningar, och de ombord som bara åker med och försöker skapa de kontakter de kan så länge skutan kan gå – och hämnas dem som gjorde dem illa. Människoöden som stöter ihop, men eftersom vi inte är skepp som passerar i natten utan alla sitter i samma båt skakar vi inte av oss varann utan måste dras med varandras fel. Den som dör ung stannar kvar i folks minne och blir odödlig; den som blir galen blir galen; den som överlever går mot Nordpolen.

Det går väl ingen nöd på henne. Hon har mat och kläder. Hon får gå i skolan. Vad har hon att klaga på?

Jag ska inte berätta så mycket om handlingen för er, för det är inte vad som händer utan vem det händer för som är det mest intressanta här; diskbänksrealism, hur bra den än är, passar för det mesta inte som synopsis. Men två reflektioner i andra verk:

Havsresor, framför allt då polarresor, är ofta äventyr. Shackleton, Scott, Amundsen, det där gänget; hjältarna, upptäckarna, erövrarna. Men världen är ju upptäckt och erövrad nu, vi vet ju vad som finns i den. Som Le Clézio konstaterade i Raga återstår den inre resan. Is och vatten, vatten och is är inte helt lik, men inte heller helt olik, Jenny Diskis På tunn is; är det verkligen de där enorma vita vidderna man söker? Är det kanske nyttigt för oss att känna oss små? Glömmer barn det man gör emot dem?

För några veckor sedan visade SVT den inte så lite kusliga Holocene, ett musikstycke/kortfilm med text av Axelsson, en science fiction-fantasi om människosläktets efterföljares (brist på) framtid i en sönderfrusen värld; enstaka muterade individer som kravlar sig fram genom snön. Ett återkommande tema i texten är människans förmåga att skapa sammanhang – vår välsignelse, vår förbannelse, som sociala och meningsskapande djur; att utifrån ett par punkter skapa en linje, utifrån ett par färger ett mönster, utifrån ett par händelser en ordning – gärna med oss själva i huvudrollen. Vi kan acceptera allt utom meningslösheten, utom kaoset. (Is är bundna vattenmolekyler.)

Vi var de som kunde tro. Vi var de som måste tro.

Det handlar inte om någon gudstro hos Axelsson, förstås; det är människans kanske fåfänga tro på sig själv det handlar om. Att kunna, måsta lura oss själva att vi är oundgängliga, oförgängliga … med allt det medför när livet och jantelagen lär oss att nähäpp, det är vi inte alls det. Vi är ju, som en annan tänkare sade, bara ett virus med skor.

Och där är frågan. Vem lurar egentligen vem när handlingstrådarna till slut ändå vävs ihop och Axelssons hjältinna – för jodå, det vill jag kalla henne – sträcker ut armarna i slutet och ler åt livet? Jo, jag skämtar inte med er, det är en Majgull Axelsson-roman som efter allt mörker och elände lyckas sluta på en ton så hoppfull, så varm att man inte kan låta bli att flina och förlåta henne att den där isbrytaren är lite brutalt klumpig, för det kanske är det som krävs och den fungerar ju – som om Axelsson samtidigt måste bryta upp och smälta samman den där eviga dubbelnaturen i sina böcker. I slutändan måste ju all snö töa. Det kan man ju tro på i alla fall, hur naivt det än må vara. Lugnare vatten, makligare sjö.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten …

Similar Posts:

• Rörande konstnärskap
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• Samhällets flykt
• Vård, skola, omsorg
• De vi alltid var?

Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt divalater. Bitvis blir det både pretentiöst, självömkande och babbligt. Idén planterade Diski redan i På tunn is (2004) och genomförde fullt ut i Främling på tåg (2005). Där fanns nyfikenheten, upptäckarglädjen och närvaron. Där fick vi följa med henne in i ett nytt material parallellt med resandet. Nu raljerar hon nästan över hur vi ens kan kalla henne för reseskildrare och om det överhuvudtaget går att förvandla verkliga upplevelser till ord. Men resmålen är i alla fall nya, samt en vag figur som väntar på henne därhemma och som hon kallar poeten.

Jag drar mig till minnes Sven Lindqvists ord att alla böcker är omöjliga tills de blivit skrivna. Ett kvalitetskrav. En författare får inte nöja sig med mindre. Diski har här skrivit en för henne fullt möjlig och därmed förutsägbar bok och hon hymlar inte med att hon gör det för pengarna och för att slippa göra något ännu tråkigare för brödfödan. Jag kommer också att tänka på V.S. Naipaul som i sin essä Att läsa och skriva beskriver hur reseskrivandet fick hans skönlitteratur att nå längre genom att den befruktade sig med denna genre.

Samtidigt kan jag inte helt döma ut Diskis stil bara för att jag tycker mig kunna den. Humorn kan överraska fortfarande. Som när hon känner igen sig i samerna som tvingats bli turistguider när deras huvudnäring i det närmaste blivit till en hobby. Hon är ju på sitt sätt i samma situation. Dessa samer är också de personer som Diski kommer närmast den här gången. Marknaden som tvingat dem till förnedring precis som Diski tvingats (?) in i reselitteraturen. Jag gillar också när hon söker resesällskap med herrar Montaigne, Coleridge och T.S. Eliot i något slags Alain de Botton-anda. Men även det uppfattar jag som tafatt och språklig fernissa. Det lyckas inte fördjupa hennes tankar. Läs i så fall hellre de Bottons egen Om konsten att resa eller Thomas De Quinceys tunga Suckar ur djupen som kom på svenska i snygg utgåva 2006.

Men så vänds min besvikelse till något positivt när jag kommer till bokens epilog. Väl hemma igen vänder hon det självbiografiska reseskrivandet ryggen, till förmån för just litteraturen och det konstnärliga gestaltandet. I en kort novell skriver hon sig ut ur den återvändsgränd som jag uppfattar att hennes författarskap ofrivilligt (?) och girigt (?) har tagit henne. Det är en skickligt komponerad allegori som ifrågasätter reseskildringens närvarokrav och om vårt eviga resande härs och tvärs verkligen kan ge upplevelser och erfarenher som inte böcker och film kan ge hemma i favoritsoffan. Huvudpersonen Daphne, som förstås är reseskildrare, skickar brev poste restante med sina kroppsavlagringar i till sina olika resmål, bara för att ändå kunna säga att delar av henne har varit där … Skönt självkritiskt och distanserat på gammalt Diskivis.

Så slår mig tanken: Varför har det högre social status att vara berest än beläst?

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Det är både klimatsmart och sympatiskt.

Författare: Bliv vid din läst. Läsare: Stanna hemma.

Similar Posts:

• En skön rökpaus på räls
• ”Så närvarande och så främmande”
• Det handlar bara om oss
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Om konsten att inte skriva reselitteratur

Den indiska författaren Anita Nair låter oss följa med på en resa med sex kvinnor i övre medelåldern som råkar hamna i samma sovkupé. Tåget går från Bangalore till Kanyakumari på Indiens sydspets. I denna intima miljö avlöser deras egna berättelser om sina liv varandra. De har alla hittat sin roll som kvinna i brahminghettot, som en av dem uttrycker det; brahmin är den högsta kasten i Indien. Deras situation är omodern i våra västerländska ögon och förhoppningsvis inte heller förenlig med yngre generationers visioner om ett jämställt samhälle i Indien.

Det är huvudpersonen Akhila som får kvinnorna att prata. Hon behöver spegla sig i dem för att lära känna sig själv. Det blir en bildningsresa för Akhila. Hon vill återfå rätten till sitt liv: äga sitt namn, sin kropp och sin sexualitet. Det är svårt att leva med allas blickar och tissel-och-tassel som ogift, barnlös och dryga 40. Hon vill inte längre bära andras drömmar och förväntningar på sina axlar. I sin önskan att få förverkliga sig själv flyr hon en dag sin vardag och sätter sig för första gången i sitt liv på ett tåg som ska ta henne bort. Hon lämnar perrongen i en förtvivlans blues för att få stå rakryggad.

Männen står i bakgrunden, som hot och löfte, som uppbärare av traditionen och som fädernas arvtagare. De är passiva, allt går deras väg utan insats. För vad är väl en kvinna värd i deras ögon som inte sköter hemmet, föder barn och tillfredställer den de blivit bortgifta med?

Men det här är en roman om kvinnor. Den enes historia kan vara komiskt burlesk, medan den andres vackert melankolisk och sorglig. Akhila utvecklas, jämför och får självförtroende. Kan hon kanske till och med bli en förförare? Men att det här skulle vara feministisk litteratur håller inte Anita Nair själv med om, enligt en intervju i The Hinsu. Det är en allt för grov generalisering. Hennes roman problematiserar större ämnen än så. Här finns både hämndmotiv och försoning, förnedring och frigörelse. Ytterst handlar det om hur man blir lycklig, om konsten att leva ensam och inte för någon annan? Att bli en erövrare.

Det är via dofterna, smakerna och färgerna i tygerna som Nair får oss att uppleva södra Indien. Oöversättliga ord, oftast på maträtter och klädesplagg, har Thomas Rudvald låtit få stå kvar med en förklarande ordlista på slutet. Det ökar trovärdigheten och känslan av att vara på plats. På så sätt är det här en hyllning till kulturen, de fria tankarna och det äkta indiska. Det blir samtidigt en lovsång till ett framtida Indien som det är självklart och lätt för oss i vårt sekulariserade och i jämförelse jämställda västerland att välkomna. Kanske allt för lätt?

Har du tålamod att lyssna till dessa kvinnors detaljrika och symbolrika berättelser får du din belöning.

Similar Posts:

• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Kulregn över Himalaya
• En mörk ruttnande sörja
• Romantiserat Indien
• Sharp cuts

Med undertiteln ”hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika” blir titeln lika konkret mot sitt innehåll som exempelvis Hans Alfredsons En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett hörn av trädgården eller Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda. De är vad de heter. Samtidigt är Främling på tåg en indirekt fortsättning på hennes förra reseskildring På tunn is (2004). Paradoxalt nog, för vad har en båtresa till sydpolen gemensamt med en tågluffning runt Amerika?

Som reseskildrare är Diski inkännande och har en märklig förmåga att få folk att öppna sig: det ena livsödet märkligare än det andra. Bland annat tre ”grönsakssubstituttroende” kvinnor på väg mot en feelgoodkonferens, en professionell lyxkryssarkavaljer och en mängd romantiska cowboys som i sin stil speglar det land som vi så ofta sett på film.

Kanske har det med det amerikanska lynnet att göra? Åker inte medelsvenssonamerikanen tåg? Eller så är rökkupén helt enkelt inte representativ för mänskligheten längre, när den globala häxjakten på rökare pågår för fullt. Är det därför som Diski jämför den gemenskap som tågresenärer har med att sitta på mentalsjukhus? De flesta samtal slutar i ett tyst samförstånd. Det är möten med förlorarna i spelet om den amerikanska drömmen som Diski möter.

Men till slut står hon inte ut. Hon finner ingen njutning och slutar att söka kontakt med andra. Hon råkar bara vara berusad i själva resandet, att transporteras är i sig det enda meningsfulla, att sitta i utsiktsvagnen och se prärien långsamt svepa förbi eller njuta av dunket i sovkupén. Utan alla rökförbud hade det här blivit en helt annan historia.

Därför är Främling på tåg helt udda, skriven av en ofrivillig resenär som helst av allt bara vill bli lämnad ifred och ägna sig åt sin tobak. Enligt Diski kan en cigarett förhöja alla tänkbara upplevelser, det har hon många tankar om.

Att röka en cigarett är en njutningsfull ritual som kräver tid /…/ och skänker störst tillfredsställelse när den röks i meditativ ensamhet eller som en buffert när man känner sig försvarslös mot omgivningen. /…/ Den starkt begränsade belåtenhet som uppstår när man tillfredställer det fysiska behovet av nikotin hamnar ganska långt ner på listan över rökningens önskvärda effekter.

Hon reser alltså inte till Amerika bara för att hitta den amerikanska folksjälen eller ta tempen på världens mäktigaste nation: det är en biprodukt. Hon är på flykt från sitt vuxna jag och alla tankar som hon inte hinner tänka hemma i England: sin egen historia och barndom. Att resa är att snabbspola sitt eget liv, att vara bortkopplad som i en fristad, enligt Diski.

Som läsare får jag komma henne mycket nära och jag gillar att vistas i hennes traumatiska och samtidigt livsbejakande dekadens. Hon är minst sagt självutlämnande och om boken ska klassificeras som reseskildring eller självbiografi är en smaksak. Den gamla sanningen att det inte går inte att resa ifrån sig själv får nytt liv. Stilen uppfann Diski redan i På tunn is och där är den i mina ögon mer framgångsrik i bemärkelsen att den resan har fler bottnar. Och visst hade den här resan kunnat vara hundra sidor kortare utan att för den skull tappa i kvalitet.

Similar Posts:

• Den frivilliga läsakten
• ”Så närvarande och så främmande”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Myten om resan
• Svenskt popvidunder