Vilket enastående långfinger till henne och Darren – en prydligt bäddad säng. Som om ingen någonsin hade sovit i den. Som om du aldrig hade varit här över huvud taget. Hur många gånger har de skrikit åt dig att bädda den där sängen? Hur många gånger har du vägrat? (En ledtråd: Samma siffra utgör svaret på båda frågorna.) Och nu lämnade du allting slätt och rent.

Ingen lapp. Inget meddelande.

Jag vet. Jag letade.

Bredvid sängen ligger Beas mobil. Det är tydligt att hon inte vill bli hittad. Ingen visste att hon tänkte dra. Inte hennes pojkvän. Inte hennes bästa kompis. Inte hennes lillebror som nu är ensam kvar i vad som är allt annat än ett kärleksfullt hem.

Till honom har hon ändå lämnat något, inte i sitt rum, utan på det gömställe hon plundrat på hans hemliga sparpengar. En mejladress.

Det är av mejlen mellan syskonen som David Levithans och Jennifer Nivens roman Om du lämnar mig här består. Det är ett format de får att fungera fantastiskt bra. Sakta rullas syskonens tillvaro – både den nya, där de på olika sätt försöker hantera sitt förflutna och sin framtid, och hur de haft det när de vuxit upp – upp för läsaren.

Det blir som ett inbyggt och helt naturligt spänningsmoment att reda ut hur barndomen, men också relationer med pojkvänner och andra, sett ut för syskonen. Varför drog Bea? Eller kanske snarare, varför drog hon just nu, med bara ett par månader kvar till sin high school-examen?

Om du lämnar mig här är en hjärtskärande berättelse om hur det är att växa upp i en destruktiv hemmiljö, om vuxna som sviker och slår, om vuxna som väljer att inte se eller agera när något inte verkar som det ska, men det är också något mycket mer hoppfullt. Det är en berättelse om att ta sig vidare, om att hitta de människor som är bra för en och våga hålla fast vid dem. Det är en berättelse om syskonkärlek och om att växa upp tillsammans.

Inte bara eller nödvändigtvis i samma hus.

Similar Posts:

• Ved och potatis
• Att skada
• En julsaga
• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Systerskapets styrka

Jack Masselin är populär, självsäker, och charmig. Han skämtar non-stop och lyckas charma sig ur alla kniviga situationer han ständigt försätter sig i. Problemet är bara att Jack lider av total ansiktsblindhet, och känner inte ens igen sina syskon. Istället måste han förlita sig på attribut som personers frisyrer, röster, och klädstil. Av rädsla för att ses som ett offer och lovligt byte för mobbare, har Jack inte berättat för någon om sitt tillstånd. Han lyckas dölja sitt handikapp genom en utåt nonchalant attityd, ständig överkompensation, och fejkar sig genom livet.

Vända världen rätt handlar om två personer som främlingar tror sig veta allt om, men vars närmaste anhöriga egentligen knappt känner. Det är en fin berättelse, och jag gillar hur Jennifer Niven hanterar Libbys del av den. Libby är en trovärdig karaktär, och någon man definitivt skulle vilja ha som bästa vän. Omvärldens reaktion på hennes vikt är obehagligt realistisk. Jag gillar hur Niven inte skyggar undan från att berätta om vanliga människors ogenomtänkta fördomar om överviktiga, samtidigt som hon inte låter Libby ständigt stå i skuggan av sin övervikt. Personer kring Libby försöker hela tiden placera Libby i förolämpande fack, men även fast Libby lider av hur andra hanterar hennes vikt, känner jag aldrig att Niven tycker synd om sin huvudkaraktär. Hon berättar om hennes svårigheter utan att försköna, men vältrar sig inte i eländet. Inte heller känns det som att Libbys mest framträdande drag är att hon är fet, det är bara det människor hakar upp sig på.

Tyvärr känns Jack inte alls lika övertygande. Jack och Libbys plötsliga och intensiva vänskap kan jag köpa, det är inget nytt att två personer med svårigheter dras till varandra. Hela min tonårstid bestod av intensiva vänskaper baserade på verkligt, eller inbillat, utanförskap. Jag har visserligen lite svårt att acceptera att Libby förlåter Jack så fort för att ha antastat en av hennes vänner, men det är inte heller så att allt är glömt och förlåtet så fort Jack ler mot Libby.

Jack är knepig. Skildringen av hans ansiktsblindhet är medryckande, och full av små anekdoter om hur den ställt till det för honom genom åren. Den senaste i en rad av händelser är att Jack kysste fel tjej på en fest. Han trodde nämligen att det var hans flickvän, men i själva verket var det hennes kusin, som har likadan frisyr och liknande kläder. Det som känns svårt att acceptera är att inte ens Jacks familj märkt att något är fel. Visst kan man fejka sig igenom mycket i livet, men hans föräldrar är inte frånvarande figurer som inte ser sin son. När Jack var liten och skrek hysteriskt att han håller på att bli kidnappad när hans mamma hämtade honom från dagis efter att ha varit hos frisören, borde inte det ha fått föräldrarna att reagera? Jag förstår att man kan vara benägen att blunda för jobbiga situationer, men att Jacks föräldrar helt skulle missa ett gravt handikapp hos sin son känns inte riktigt trovärdigt. Graden av Jacks handikapp går inte ihop med hans oerhört höga funktionsnivå, särskilt inte som ingen känner till hans svårigheter.

Att Jack är skolans clown och har en personlighetstyp som får mitt blod att koka (”den sköna snubben”) gör förmodligen att jag har svårare att förlåta inkonsekventa delar i hans berättelse än jag skulle ha om han var mer sympatisk. Oavsett hur hög tolerans man har för hans typ, så är Vända världen rätt verkligen en bok jag rekommenderar. Libby är fantastisk, och det räcker väldigt långt.

Similar Posts:

• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Motstridigt på många plan
• Låt de tysta få höras
• Hemligheternas hus
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek

Hur underligt det än må låta, så är Ingenting och allting en söt berättelse om dödsdömd kärlek. Jag har stundtals svårt att relatera till hur snabbt Maddy och Olly börjar älska varandra: med mina vuxna ögon ser jag mest två lite udda tonåringar som utan några större anledning bestämmer sig för att de är varandras livs kärlek. De långdragna beskrivningarna av Ollys fantastiska ögon och underbara kroppsspråk och unika själ luktar mer ohälsosam besatthet än kärlek. På så sätt vore det ganska lätt att avfärda Ingenting och allting, men … sen minns jag hur jag själv var som tonåring. Hur saker kunde kännas med en styrka av tusen solar och hur varje potentiell kärlek var ÖDET. Om man dessutom tar hänsyn till att Maddy haft en minst sagt udda uppväxt och att Olly kommer från rätt instabila omständigheter han också, så är deras beteende inte längre extremt, utan ganska tonårsnormalt. Jag tror att Ingenting och allting helt enkelt vinner på att läsas av faktiska tonåringar.

Maddy och Olly kommunicerar främst via chatt i boken, och vad man än tycker om Ollys tendens att missa versaler i början av meningar, så känns det realistiskt. I Ingenting och allting blandas deras inklistrade chattkonversationer med Maddys illustrationer, diagram, bokrecensioner(!) och en del mer traditionellt berättande. Kapitlen är korta, många av dem består bara av en eller två meningar. I början hoppade jag över många av illustrationerna, men det var ett misstag. Även de små klottriga teckningarna fyller en berättarteknisk funktion, och boken hade varit tråkigare utan dem. Yoon gör saker som att rita av en kreditskortsansökan istället för att Maddy berättar för läsaren att hon ansökt om ett kreditkort, och det är onekligen effektfullt, men gör det desto viktigare att inte bara skumma de tecknade bitarna.

Maddy och Olly har jämförts med Hazel och Augustus från John Greens Förr eller senare exploderar jag, fast med färre tårar inblandade. Jag får en känsla av att ”sjuka och/eller döende ungdomar som blir kära i varandra” är de nya ”godhjärtade, men farliga, vampyrer som blir kära i människor” inom genren tonårsromans. Det är inte nödvändigtvis fel, bara lite underligt. För mig är vampyrer, trollkarlar och magiska världar en efterlängtad verklighetsflykt, medan sjukhus och döende tonåringar utgör en ganska konstig destination för romantiska fantasier. Samtidigt kan jag förstå lockelsen i de mer hjärtskärande förutsättningarna också, de är onekligen väldigt medryckande. Miljoner av läsare av böcker som Förr eller senare exploderar jag och Jennifer Nivens Som stjärnor i natten visar också på hur sådana böcker fyller en funktion och behov hos tonåriga (och en hel del vuxna också) läsare. Det är ingenting att moralisera över, utan bara vara tacksam över att skickliga författare tar sig an ämnen som till en början känns lite konstiga. Nicola Yoon är en av dem, och det är goda nyheter för läsarna.

Similar Posts:

• Mysig feelgood om kärlek, mod & dans
• Gnistrande julaftons-feel-good
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre
• Glitter, glamour och Schrödingers katt