Introductions for books of this sort often discuss why the show in question elicits so much devotion and accommodates so much analysis. But I’m starting to feel that a good enough answer is just “It’s a Joss Whedon show.”

Så inleder Jane Espenson sitt förord i antologin Inside Joss’ Dollhouse, och egentligen är det väl bara att hålla med. Whedons teveserier tycks generera oändligt med uppmärksamhet från både fans och populärkulturforskare – och gränsen de grupperna emellan är väl sällan särskilt klar – och frågar du mig, och Espenson, är det välförtjänt.

Whedon shows are challenging, full of compelling characters, plot twists, and moral puzzles. Most crucially, they don’t baby the viewer by leading him or her to a single simple point of view. Complexity is the mother of wanting to write an essay.

Bara BenBella förlag har gett ut en bunt Whedon-relaterade titlar, men när turen nu kommit till Dollhouse har man gått lite annorlunda till väga och utlyst en tävling. Resultat har blivit en antologi med både djup och bredd. Här kretsar det kring karaktärer och teman i den, som vanligt, alltför kortlivade serien. Menlösa essäer som mest tycks tillföra kända författarnamn slipper man däremot. Excellent.

Seriens Dollhouse är ett underjordiskt företag som hyr ut programmerade människor till exklusiva kunder. Den ultimata sexpartnern, den ultimata inbrottstjuven, gisslanförhandlaren eller den stora kärleken – ”dockorna” kan bli precis det kunden behöver. Men kan man verkligen förändra en människans hela person? Placera deras medvetande eller själ på någon slags diskett och använda kroppen till något annat? Inte oväntat kretsar flera av bidragen i Inside Joss’ Dollhouse kring våra föreställningar kring kropp, själ, minne, personlighet och förtroende, kring vad som i själva verket konstituerar en människa och mänskliga relationer.

Seriens starka ensemble ger ett klart avtryck. Här finns essäer som behandlar de flesta av karaktärerna och deras utveckling. Dessutom relateras serien till några av alla de referenser som Whedon och gänget tenderar att använda sig av, leka med och ge nya, oväntade vändningar. Peter Tupper undersöker det gotiska i ”Joss Whedon’s Dollhouse: 21st Century Neo-Gothic”. Kristin Noone härleder namnet Rossum, företaget bakom Dollhouse, till Karel Capeks robotpjäs RUR och Valerie Estelle Frankel tittar närmare på seriens alla sagoreferenser, från Törnrosa till George Bernard Shaws tolkning av Pygmalion-myten.

Dollhouse är berättelsen om hur tekniken för att ”förbättra” eller manipulera mänskligheten kan leda till vår egen undergång. Om själva seriens undergång skriver Luciana Hiromi Yamada da Silveira i ”How Cancellation Told the Story of the Dollhouse” och självklart är en sådan här bok till stor del ett sätt att hänga sig kvar i en fängslande serievärld med allt vad det innebär. Men det säger också något att en sådan värld håller för nogare granskning, går att vrida och vända på på det här sättet. ”Complexity is the mother of wanting to write an essay”, indeed.

Similar Posts:

• Bored now Â…
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Framtidens slayer idag
• Into every generation Â…
• Welcome to the thought-pocalypse

Firefly och Serenity skildrar en stat, en rymdunion som någonstans i vår framtid, sedan vi slitit ut eller möjligen krigat sönder jorden, spridit oss över rymden, likt nybyggarna i Nordamerika. För The Alliance må vara en sammansmältning av USA och Kina – det är framför allt amerikansk historia som kommer till ny användning här.

Historia och samtid, för naturligtvis har Joss Whedons rymdvästernserie – liksom förmodligen det mesta ur amerikansk populärkultur också lästs som en metafor över kriget mot terrorismen och USA:s tendens till en utrikespolitik som helt självgående bygger upp sina egna fiender.

I Serenity found – BenBella Books andra SmartPop-antologi om serien och filmen (den första hette Finding Serenity) – skriver till exempel Evelyn Vaughn om hur Firefly kunde lösgöra diskussionen om det amerikanska inbördeskriget från att enbart handla om de onda och efterblivna Sydstaterna där man ville behålla sina slavar. Rymdskeppet Serenity är Mals och Zoes sätt att överleva i en union de slagits för självständighet ifrån, i Alliansens ”War for Unification” – och slaveri hade ingenting med saken att göra.

Ken Wharton diskuterar i ”The Alliance’s War on Science” hur stater kan missbruka vetenskap, och P Gardner Goldsmith gör en libertariansk läsning som jag visserligen inte är helt med på, men har väldigt roligt åt. Tydligen har Gardner Goldsmith kommit i kontakt med serien genom föreningen Free State Project, en samling som tydligen ”cherish the television series Firefly and its main character, Malcolm Reynolds, as much as they adore John Locke’s ’Second Treatise on Government’.”

Enskilda karaktärer får sina perspektiv undersökta, Michael Marano skriver om “River Tam and the Weaponized Women of the Whedonverse”, Natalie Haynes om “Girls, Guns, Gags. Why the Future Belongs to the Funny” och Maggie Burns om ”Mars Needs Women. How a Dress, a Cake, and a Goofy Hat Will Save Science Fiction”. Så visst finns här gott om spännande och rolig läsning.

I mina ögon hade urvalet ändå tjänat på en sållning. Bara glada tillrop om hur bra serien var – och det var den ju – kan fungera som extramaterial i en dvd-box eller någonting sådant. Man köper kanske inte gärna en bok enbart för det. Här berättar till exempel Nathan Fillion om hur roligt det var att spela Mal i serien (det var mycket roligt att spela Mal i serien), Loni Peristere skriver om hur roligt det var att göra specialeffekterna (det var mycket roligt att göra specialeffekterna) och Corey Bridges skriver något som mest känns som en reklamtrailer för ett kommande dataspel.

Det blir lite väl självhyllande. En stor del av deltagarna – inklusive redaktören, manusförfattaren Jane Espenson – är ju trots allt inblandade i serien. Andra hyllningar kommer utifrån, som när sf-författaren Orson Scott Card menar att Firefly för upp science fiction på film och teve till en nivå där skriven science fiction visserligen befunnit sig länge, medan filmen harvat runt i kölvattnet på Star Wars fram till nu. Maggie Burns hävdar till och med att science fiction är ur led och Firefly det som vrider den rätt igen. De har sina poänger, men det är samtidigt ganska tunga anspråk för en teveserie som fick leva en halv säsong.

Roligare då med en markant personlig läsning som den Lani Diane Rich gör med underrubriken ”Things My Husband and I Have Argued About While Watching Firefly”. Richs underbart nördiga familj har blivit något av ett stående inslag i SmartPop-biblioteket. De följer sina Whedon-serier med charmerande besatthet och, ja, jag vill ha en familj precis som den.

Similar Posts:

• Bored now Â…
• “The Apocalypse Was Televised”
• Vem tillhör framtiden?
• Card imponerar inte
• Nördgemenskap med ett och annat guldkorn

Sådan är ramberättelsen i serieantologin Tales of the Vampires och jämfört med föregångaren, Tales of the Slayers, spelar denna en större och ständigt återkommande roll. Själv är jag måttligt imponerad, inte minst för att jag har svårt för Alex Sanchez närmast karikatyriska tecknarstil. Varför den här gamla vampyren av någon okänd, telepatisk anledning skulle känna till alla möjliga vampyrhistorier begriper jag egentligen inte heller.

Precis som systersamlingen innehåller Tales of the Vampires dock en mängd stilar och tonlägen, så alltid finns här något att uppskatta. Själv är jag som vanligt mest svårflirtad när det gäller karaktärer från Whedons tv-serier. Drew Goddard avslöjar till exempel vad som hände i Prag i ”The problem with vampires” – som i och för sig är rätt okej jämfört med de flesta Spike och Dru-historier jag läst. Brett Matthews skriver en medioker, melankolisk och melodramatisk liten sak där Angel som vanligt travar runt och grubblar (Angel-avsnitt som ”Smile Time” och ”Spin the Bottle” får mig med jämna mellanrum att glömma hur vansinnigt tröttsam karln kan vara, i synnerhet utan David Boreanaz senpåkomna humor).

På plussidan finns hela tre olika delar av Jane Espenson. Typisk finurlig stilblandning blir det i ”Spot the Vampire”, en gåta på rim som för tankarna till 1950-talets pysseltidningar för barn. ”Father” är en finstämd och mörk berättelse om en mänsklig mans förhållande till en vampyriserad far, helt i samklang med J Alexanders stämningsfulla bilder, medan den mer makabra ”Dust Bowl” sprider blodtörsten i en enkel farmarfamilj i 1930-talets Kansas.

Dracula, något av ett återkommande inslag även i Whedonverse, gör ett numera välbekant gästspel som Xander-influens tillika ikon i identitetskris i Goddards ”Antique”. Brett Matthews omtolkar Jack the Ripper-myten till vampyrernas fördel, medan hans ”Dames” framför allt utmärker sig för Sean Phillips stilrena gråskala med spektakulära inslag av rött. Tim Sale, mest känd kanske som mannen bakom Isaac Mendez målningar i Heroes, tecknar Sam Loebs märkliga lilla historia om vampyren som hittar ett sätt att få vistas i solen.

Bisarrt roligt och oväntat blir ett möte mellan en fanatisk vampyr och hans tilltänkta offer i Ben Edlunds ”Taking care of business” medan Joss Whedon själv står för favoriten ”Stacy”, där en tonårstjejs utanförskap och populärkulturella referenser får ny klangbotten efter ett nattligt möte. Här kombinerar han vardagsdetaljer och dubbeltydigheter, torr humor med inkännande och den där förmågan att vrida saker till något både nytt och träffsäkert på ett sätt som gör det fullkomligt tydligt varför vi alls föll för honom och hans världar från början.

Similar Posts:

• Into every generation Â…
• Ursprunget och lite till
• Bored now Â…
• Framtidens slayer idag
• På väg nedåt?

När Smart Pop-serien för ovanlighetens skull tar sig an något annat än det senaste decenniets teveserier har man valt Austens Stolthet och fördom. Underrubriken är ”Fresh Perspectives on the Original Chick-Lit Masterpiece” och var fokus ligger råder alltså ingen tvekan om. Helt utan teveserier är det ju inte heller, här finns gott om dregelutrymme för BBC:s mr Darcy i Colin Firths gestalt.

Spretighet är något av Smart Pop-seriens signum, men här tas den på ett sätt till en ny nivå. Flirting with Pride & Prejudice innehåller inte bara en mängd djupare eller ytligare analyser av ett populärkulturellt fenomen, den innehåller dessutom små skönlitterära historier i en salig blandning. Mercedes Lackey skriver fantasy kring Pemberley, Jane Espenson bidrar med en söt bagatell om Georgiana Darcys fortsatta öden, Melissa Senate försvarar Charlotte Lucas val av make i modern tappning och Jill Winters avslöjar vad Mary Bennet egentligen har för sig när Austen ägnar sig åt annat. Fullkomligt ahistoriskt men med glimten i ögat ifrågasätter Winters vad vi egentligen vet om välbekanta karaktärer och vilka möjligheter som finns mellan raderna på egentligen vilken roman som helst.

Dregel över mr Darcy/Colin Firth blir det som sagt en hel del av. Lani Diane Rich har till exempel bidragit med betydligt roligare texter i andra antologier. Laura Resnick utreder varför Stolthet och fördom funkar så bra i Indien (på svenska heter filmen Kärlek och fördom) och Jennifer Coburns lite oväntade analys drar paralleller mellan Austens roman och musikalen Spelman på taket. Under den märkliga avsnittsrubriken ”Jane in the Twenty First Century” skriver Joyce Millman om Stolthet och fördom till dokusåpaformat, medan Michelle Cunnah gör en variant av romanen – om de hade haft tillgång till mobiltelefoner.

Paradoxalt nog – och allt ovan är ändå bara ett urval av innehållet – är antologin ändå mer likriktad än jag hade förväntat mig. Chick-lit-perspektivet begränsar Austen och flera artiklar känns mest som att ströläsa någon damtidning med teman som Vad säger man egentligen till en väninna som är på väg att gifta sig med en mr Collins? och Vilken sorts dam är du, den energiska Lizzy, timida Jane eller bitchiga Caroline Bingley?

Karen Joy Fowler, författare till romanen Jane Austen-klubben, får emellertid sista ordet och det använder hon till att diskutera läsarreaktioner hon mött och sin egen väg in i Austens romaner via sagor och tjejtidningar. Måste Jane Austen vara ett så isolerat kvinnoprojekt, frågar hon sig. Fowler känner män som läser Austen, hon känner till och med en som citerar Austen när han diskuterar såväl fotbollsstrategier och dataspel som delstatspolitik. Han applåderar henne också för hennes manliga Austen-fan i romanen – och avråder henne från att ha två. Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Jag tror egentligen inte heller att Austen ”bara” behövde tilltala kvinnor. Flirting with Pride & Prejudice däremot gör sig onödigt rosaskimrande brudig. Som en flärdig tidskift ger den en hel del trivsam underhållning för stunden, inte minst på grund av det lättsamma språket, och några enstaka tankar att bära med sig någon längre stund kan man också hitta. Men Jane Austen själv? Hon är betydligt större än såhär.

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• Välkommen till klubben!
• Jane Austen – ständigt aktuell
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Ladyn som gör vad som faller henne in

I Tales of the Slayers får vi åtta olika berättelser på under hundra sidor. Någon enorm känslomässig investering är med andra ord svår att hinna med. Men trots stor variation i både språkligt och visuellt tonläge hänger historierna förvånansvärt väl samman. Dispositionen är enkelt kronologisk. Ramen utgörs av å ena sidan den allra första utvalda, namnlösa slayern, å andra sidan framtida Melaka Fray, och deras funderingar kring efterföljare respektive föregångare.

Däremellan möter vi medeltid, franska revolutionen, det tidigare 1800-talets England, vilda västern, Nazityskland samt New York på 1970-talet. Att flera av hjältinnorna känns igen från andra texter ger en extra känsla av autencitet. (”Autencitet” är kanske ett underligt ord när det gäller fantasy, men allting är ju faktiskt relativt.) Så är det också en namnkunnig grupp manusförfattare som samlas i Tales of the Slayers.

Whedon själv skriver, förutom ramberättelsen, en gripande medeltidsberättelse på vers, berättad ur den sörjande väktarens perspektiv. Skådespelaren Amber Benson, teveseriens Tara, problematiserar på ett tankvärt sätt franska revolutionens metafor om den utsugande klassen som vampyrer. Att Jane Espenson, uppskattad manusförfattare till Buffy-favoriter som ”Band Candy” och ”Intervention” är ett stort Jane Austen-fan kan man möjligen ana i hennes Firefly-avsnitt. I Tales of the Slayers bjuder hon upp till en bal som fullkomligt dryper av Austen – men naturligtvis garnerad med en finurlig vampyrtwist.

David Fury placerar oss oväntat i famnen på en gammal bekant i Sunnydale innan Sunnydale. Rebecca Rand Kirshner moraliserar en smula kring ondska, godhet, nazism och vampyrer i ett obehagligt kantigt 1930-talstyskland, medan Gene Colan ger Doug Petries egentligen måttligt intressanta Nikki Wood-historia en detaljrik och förföriskt mjukt tecknad form.

Tales of the Slayers är på det hela taget en ovanligt väl avvägd serieantologi. Den kanske inte revolutionerar någons liv, men den visar på spännande möjligheter att kombinera stilar och röster och den samlar en rad författare och tecknare man definitivt kan tänka sig att se och höra mer av. Och så historiserar och komplicerar den förstås våra vampyrdräpande hjältinnor på ett ganska spännande sätt.

Similar Posts:

• Sagor för blodtörstiga barn
• Framtidens slayer idag
• “The Apocalypse Was Televised”
• ”Geeks of the World, Unite!”
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”