Ni hör ju att det här är förväntningar som förr eller senare måste komma på skam. Det är märkligt att de inte gjorde det tidigare, men romanerna om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott har faktiskt levt upp till dem för varje bok.
Utom kanske den här. Och det måste ni läsa med den här enorma hypen i ryggen, för det är fortfarande en riktigt bra roman. Jag sitter fortfarande som på nålar och skulle göra bra mycket för att genast komma åt nästa del i serien. Ändå är det något som saknas.

Det finns deckarförfattare som jag läser för brottsutredningarnas skull, och det finns deckarförfattare som jag läser för karaktärernas och relationernas skull. Robert Galbraiths (JK Rowlings) böcker om Strike och Ellacott har länge varit båda. Inte minst huvudpersonernas utdragna ”will they won’t they”-förhållande har mig (och typ alla som inte är fullkomligt känslolösa?) i ett verkligt järngrepp. Strike och Robin och deras medarbetare och bekanta är också så underbart komplexa och fina karaktärer. De lever och utvecklas, och jag lever med dem.

I The Hallmarked Man blir detektiverna kontaktade av en kvinna som är övertygad om att en kropp som hittats i samband med en silverstöld är hennes nyfödda barns far som försvunnit spårlöst. Polisen tycker sig veta vems den mördade och vanställda kroppen är, och är till en början inte intresserade av att utreda saken vidare.

Ofta när detektiverna i Strike och Ellacott-serien tar sig an ett fall utöver det vanliga (till skillnad från de otrohetsaffärer och annat som alltid bevakas lite i bakgrunden och som de numera har anställda som kan avlasta med) så beror det på att det berör dem. Här har Strike snarare ett privat motiv: han vill helt enkelt få en anledning att tillbringa mer tid med Robin. Hennes förhållande med polispojkvännen Ryan Murphy tycks bara bli mer seriöst. Strike känner att klockan tickar. Han måste få Robin att förstå hur han känner och dumpa ”Ryan fucking Murphy”.

Kanske har det med detta att göra att inte heller mitt hjärta riktigt hittar hem i fallet. Det känns omständligt och krångligt, och jag bryr mig inte riktigt om alla inblandade karaktärer som jag brukar göra. Rowling är helt enkelt en författare som sätter ribban väldigt, väldigt högt för sig själv.

Kanske kommer jag att känna annorlunda vid omläsning. För det här är inte sista gången jag läser The Hallmarked Man, det vet jag. Jag kommer att lyssna på ljudboken. Jag kommer att försöka läsa den i takt med podden The Strike and Ellacott Files (som i sin tur kräver omläsning), och jag kommer att misslyckas med att stanna upp gång på gång.

Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Så ni hör ju.

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Det förflutnas långa skuggor
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika
• In i sekten

För figurerna i Den magiska virkboken föll jag i alla fall pladask, och bestämde mig för att för en gångs skull bara följa instruktionerna. Såklart har jag bildgooglat virkade Harry Potter-figurer, men jag kan inte hitta nån som gör dem sötare än Jacqueline Annecke.

Och ja, ”söt” är ett nyckelord här. Virkade figurer är kawaii, det går inte att komma runt. Också läskige Voldemort blir urgullig som virkad.

Nu heter Voldemort inte uttalat Voldemort i den här boken, eftersom den inte är en officiell Wizarding World-produkt. Jag vet inte om den här lösningen är nödvändig, den känns rätt osvensk och framstår som fruktansvärt trogen någon lag till bokstav men inte direkt ande. Är det ett intrång i upphovsrätten att använda karaktärerna så är de helt uppenbart fortfarande respektive karaktär, även om själva namnen inte används.

Harry, Ron och Hermione heter till exempel ”Den utvalde”, ”Bästa vännen” och ”Begåvad häxa”. Dumbledore heter ”Vis rektor”, McGonagall ”Bekymrad lärare”, Snape ”Sträng lärare”, Dobby ”Egensinnig husalv” och Voldemort ”Svartmagiker”. Förutom figurerna finns ett antal magiska föremål att virka, som Gryffindors svärd, sorteringshatten, den gyllene kvicken, en bubblande kittel, en trollstav (Fläderstaven), skolhalsdukar och en kvast. Ibland passar föremålen till figurerna, ibland som separata barnleksaker och i halsdukarnas fall … kanske som bokmärke?

Hagrid heter såklart inte heller inte Hagrid, utan ”Mysig halvjätte”. Där undrar jag också en del över storleken på de här figurerna, eller kanske snarare relationen mellan dem. Att få till en halvjätte med mänskliga skådespelare är lite klurigt, men när man virkar, ja, då är det väl bara fantasin som sätter gränser? Men nej, ”halvjätten” görs av någon anledning faktiskt något mindre än de andra vuxna figurerna.

På originalets tyska heter Den magiska virkboken ”Virkskola för Potterheads”, Die Häkelshule für Potterheads. Den inleds med tydliga bilder på hur man gör olika maskor och stygn. Steget därifrån till att få till själva figurerna känns däremot ganska långt – framför allt saknar jag steg för steg-bilder på figurerna. Att enbart utifrån en framifrån-bild på den färdiga figuren räkna ut hur varje del ska göras är inte alltid lätt.

Det gäller inte minst Dumbledores fågel Fenix, Fawkes eller ”Flammande Fenix”, som faktiskt är den figur som drar in mig i boken från början. Här finns mängder av smådelar, fjädrar och vingdelar i olika färger, utan några tydliga instruktioner kring hur allt ska sättas ihop. Det mesta går ju att räkna ut utifrån bilderna, men för den som föredrar exakta instruktioner blir det nog frustrerande. Jag blir särskilt fundersam över två ”rundel till vingarna” som jag inte alls begriper vad de fyller för funktion eller var de ska sitta. Bakifrån blir min stackars fågel inte jättesnygg – men framsida är ju fin.

Andra irritationsmoment är att jag ibland får ändra var ögonen ska sitta – de kan ju inte gärna ha ögonen på hakan? – och att några huvuden ska virkas separat av någon anledning jag inte alls begriper. Kanske vill författaren bara variera sig, men jag tycker att det blir klart sämre på det sättet. Att stoppa kropp och huvud för sig och sy ihop dem ger väldigt lätt en slapp och ostadig hals.

På några punkter kommer jag med andra ord att vara olydlig nästa gång jag virkar något ur den här boken. Ibland tycker jag helt enkelt att jag vet bättre. Men Anneckes design är väldigt fin.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• ”hantverk för ro och revolution”
• Mönster till lite väl söta monster
• Harry Potter för de redan frälsta

The Running Grave är den sjunde boken i serien om de London-baserade privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacot. Här kontaktas de av en far som förlorat sin yngste son till en sekt, the Universal Humanitarian Church. Will Edensor har brutit all kontakt med sin familj, utan att höra av sig ens när hans mamma blev sjuk och dog, och vistas på församlingens slutna och välbevakade gård, Chapman Farm i Norfolk.

Strike inser snart att det här är en plats med djup personlig betydelse för honom själv. Innan församlingen grundades fanns på samma gård ett kollektiv, där han som barn tillbringade ett halvår, ditsläpad av sin sökande, opålitliga men älskade mamma. I en påtagligt otrygg och kringflackande barndom är det här den period han ändå minns som den absolut värsta.

The Universal Humanitarian Church är betydligt mer välpolerad än det gamla kollektivet – åtminstone på ytan. Med kändisar och intellektuella som medlemmar framstår de som en modern, öppen och samhällsengagerad rörelse, som eklektiskt blandar inslag från flera religioner och bedriver massor av välgörenhet. Strike och Robin blir snart på det klara med att om de vill veta vad som händer bakom kulisserna måste de ta sig in på Chapman Farm. In i sekten.

Robin har arbetat undercover tidigare. Hon har utgett sig för att vara praktikant i parlamentet, vänsteraktivist, journalist och jurist, men aldrig dygnet runt och under en längre tidsperiod. Här ska hon spela en välbärgad, lite vilse ung kvinna som dyker upp i UHC:s London-tempel och bara motvilligt låter sig rekryteras. Väl på Chapman Farm har hon inget annat sätt att kommunicera med sina kollegor på detektivbyrån än genom en brevgömma i utkanten av området.

I en Q&A med JK Rowling om den här boken nämner hon att hon länge velat skriva om mind control, om hjärntvätt eller psykologisk manipulation. Det märks att hon – och med henne UHC – har läst på. Det är otroligt obehagligt hur intensiv indoktrinering, fysisk och psykisk påfrestning, brist på näring, vila och trygghet, bryter ner människor. Hur sektens språk och hårda sociala tryck får dem att börja se saker på anmodade sätt.

Det blir farligt. Hotfullt på så många plan. Det här är nog den läskigaste romanen i serien hittills, för läskigare än all världens seriemördare är kanske ändå det att inte längre våga lita på vad som är verkligt, på sina egna upplevelser och impulser?

Jag kan inte låta bli att skriva om Strike-böckerna, eftersom jag tycker så väldigt mycket om den, men jag tycker också att det är svårt. Just eftersom jag tycker så väldigt mycket om dem. Rowlings karaktärer bor liksom i mitt huvud, och inte enbart huvudpersonerna. Jag funderar på dem ofta. På hur vi är lika och olika. På hur jag skulle reagerat eller gjort i ett visst sammanhang. På hur Robin eller Strike skulle ha gjort. De är så levande.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Det förflutnas långa skuggor
• Detektiver i maktens korridorer
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika

Jo, jag återkommer (märker jag när jag läser om tidigare recensioner av serien) till det där med att umgås, hänga med karaktärerna. Galbraith/Rowling skriver detaljerat och vardagligt mitt i ond bråd död och dramatik. Hon får mig att känna som att jag är där, klurar på ledtrådar, tjäbblar med medarbetarna, suktar efter pommes frites, tar in den sura lukten i en sunkig trappuppgång, lider med Strikes stackars överbelastade benstump eller läppjar på en öl på en stimmig pub. Jag är där.

Liksom föregångaren är det här en tjock bok, strax över tusen sidor, vilket naturligtvis också hjälper till med den där effekten av att fullkomligt försjunka i en annan värld. Det får ta tid. (Det gäller bara att orka hålla boken rent fysiskt.) Ingenting känns ändå överflödigt, utan flätas samman i en spännande och intressant intrig, där vi följer huvudkaraktärernas vardagsliv tätt inpå utan att för den skull tappa fart.

I The Ink Black Heart får Strikes och Ellacotts detektivbyrå besök av en jagad ung kvinna som tillsammans med sitt ex skapat en kultförklarad animerad serie, The Ink Black Heart. Hon vill att Strike och Robin ska ta reda på vem som trakasserar henne på nätet under pseudonymen Anomie, men de avböjer. Byrån går bra nu. De är helt enkelt fullbokade.

En kort tid senare huggs serieskaparna ned på den London-kyrkogård där deras serie utspelar sig. Kvinnan, Edie Ledwell, som besökte detektivbyrån dör. Hennes före detta pojkvän skadas allvarligt och blir förlamad. Återigen blir Strike och Robin vidtalade. Inte för att egentligen lösa själva mordet, utan återigen för att ta reda på vem den anonyme Anomie, som snabbt går vidare till att trakassera Edies efterlevande släktingar och arvtagare, är.

Något Galbraith skildrar förträffligt är de många olika miljöer som deckarserien om Strike och Ellacott rör sig i. Från rivningslägenheter till överklassgods, allt beskrivs levande och med detektivernas uppmärksamma blickar. I The Ink Black Heart spelar exempelvis ett stort hus med ett spretigt konstnärskollektiv en viss roll. Ett besök på Comic Con blir det också, liksom en improviserad tur till kusten.

Delvis äger utredningen såklart rum på nätet, där Robin och Strike lägger pussel med nätidentiteter och relationer kring den animerade serien och dess fans. Avsnitt av boken utspelar sig på moderatorforumet i Drek’s Game, ett spel baserat på The Ink Black Heart och skapat av ett par fans – däribland den mystiske Anomie. Twitter och andra sociala medier spelar också en stor roll, liksom nätraggande och näthat. Ett högerextremt nätverk sprider sina tentakler, och gränserna mellan kärlek, hat och egenintressen i fangemenskapen visar sig ibland vara hårfina.

Jo, det finns en uppenbar koppling här till kontroverser som omgärdat JK Rowling personligen på senare år. Jag är inte vansinnigt inläst på dem, men att författaren själv fått känna på hur hårt och oförlåtande klimatet kan vara på sociala medier är nog ingen underdrift.

Helt bortsett från detta berör The Ink Black Heart aktuella och angelägna ämnen. Det finns så mycket hat därute, inte minst på nätet. Ofta tas det inte riktigt på allvar, som om det som händer online är mer konsekvenslöst och på låtsas än det som händer ”i verkligheten”. Och ibland forsar det ut därifrån med förödande konsekvenser.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Detektiver i maktens korridorer
• De svekfulla vackra och rika
• Det förflutnas långa skuggor
• In i sekten

Robert Galbraiths (aka JK Rowlings) båda senaste böcker om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott går också på tillsammans närmare 2000 sidor, så man hinner verkligen sjunka ner i dem, omge sig med dem. Vara där.

I Troubled Blood tar sig våra hjältar an sitt första renodlat historiska fall. De kontaktas av en 40-årig kvinna som var bara ett år när hennes mamma, läkaren Margot Bamborough, försvann spårlöst 1974. Margot skulle möta en väninna på en pub efter jobbet, men kom aldrig fram.

En fängslad seriemördare misstänktes redan då för hennes försvinnande, men någon kropp har aldrig hittats. Polisen som höll i utredningen kämpade med psykisk ohälsa, fick ett nedtystat sammanbrott och tvingades i förtidspension. Bara att reda upp hans anteckningar är något av ett äventyr.

Strike och Robin är numera partners i detektivbyrån, och har så gott om jobb att de fått anställa fler. Det är dock långt ifrån alla manliga privatutredare som kan hantera en ung, kvinnlig chef, tvingas Robin snart inse. Privat stormar det också lite mer kring våra huvudpersoner än de skulle önska sig, när kärleksintressen från det förflutna gör sig påminda och fasta punkter sätts i rörelse.

Det här är en riktigt fullödig roman, där samtliga karaktärer och relationer känns levande och trovärdiga. Det är också en snillrik deckarintrig med en alldeles förtjusande tvist, men framför allt är det människor och miljöer som stannar kvar i mitt medvetande ordentligt efter att romanen är utläst.

Faktiskt tar det emot att plocka upp något annat efteråt. Jag ser tv-serien på HBO (och stör mig mest på allt som är ändrat; fast just den här boken är ännu inte filmatiserad), och jag går liksom och småsparkar på saker och gruffar missnöjt, för nästa bok i serien beräknas inte släppas förrän tidigast nästa år, och allt jag vill är att fortsätta hänga med Robin och Strike.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Farlig fangemenskap
• In i sekten
• Detektiver i maktens korridorer
• De svekfulla vackra och rika

Därefter dröjde det tre år innan den fjärde boken, Lethal White, kom ut 2018, och under den tiden tycks den svenska utgivaren ha hunnit tappa intresset, för vare sig bok fyra eller fem har än så länge (?) översatts till svenska.

Att en bok tar tid att skriva kan förstås ha alla möjliga förklaringar, kanske inte minst när författaren är så känd och efterfrågad som Rowling. Jag vill ändå hävda att den där utökade tiden har sin motsvarighet i en klar kvalitetshöjning. Om jag uppfattade de tidigare Strike-romanerna som lite av en lek med detektivgenren, så har den lekande författaren nu vuxit fullkomligt in i rollen som författare till vuxna, smarta och mycket charmiga kriminalromaner.

Välkonstruerade intriger har romanerna visserligen alltid haft, men det är framför allt huvudkaraktärerna och deras relationer som fått mig att hänga med så här långt. Militärpolisveteranen Strike och hans assistent Robin Ellacott är lätta att fästa sig vid och engagera sig i, reta sig på, tycka om och vilja hänga med.

I Lethal White ramlar detektivbyrån in i två nya fall, som snart visar sig hänga ihop. Det ena är en psykiskt sjuk ung man som dyker upp oanmäld på kontoret och hävdar att han som barn sett en liten flicka strypas och begravas. Det andra är en minister som är offer för utpressning – för vad vägrar han att tala om.

Samtidigt pågår OS i London, och utredningen leder detektiverna att infiltrera såväl en politisk gruppering som protesterar mot evenemanget som underhusets korridorer och högdjurens lantgods.

Att läsa romanerna på originalspråk är i sig en fröjd. Rowling använder brittiskans dialekter och sociolekter med lyhördhet och, föreställer jag mig, nöje. Mer välskrivna, spännande och engagerande kriminalromaner får man leta länge efter.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• De svekfulla vackra och rika
• Farlig fangemenskap
• In i sekten
• Det förflutnas långa skuggor

Okej, jag kan inte svära på att Cormoran Strike faktiskt klär sig i trenchcoat, men det känns så. Ni fattar nog. Då har jag ändå inte läst eller sett särskilt mycket av de där detektivhistorierna i sig, mest sett dem refererade till i parodier och tv-serier som Veronica Mars, Jessica Jones och Next Generation. Ändå föreställer jag mig att J K Rowlings alter ego Robert Galbraith och detektivhjälten Cormoran Strike är just en sådan lek med genrekonventioner – och att Rowling haft rätt roligt i denna lek.

Först framstår alltsammans som otroligt klichéfyllt och gammeldags. Strike har precis fått hjärtat krossat av en vacker, rik och svekfull kvinna (ja, jag är medveten om att jag redan använt ordet svekfull väl många gånger, men det är verkligen svårt att undvika här). Han har ett förflutet i militärpolisen, förlorade ett underben i Afghanistan och sover numera på en tältsäng på sitt skrufsiga kontor. Dit kommer Robin, ditskickad som sekreterarvikarie av en agentur, nyförlovad och uppfylld av att beundra sin ring och att hinna köpa bröllopstidningar på lunchen. Ja, och så kunden, förstås, en rik affärsman som skulle kunna rädda företagets minst sagt skruttiga ekonomi med sitt högprofilerade uppdrag.

Hans adoptivsyster, den framgångsrika fotomodellen Lula Landry, har störtat ner från balkongen på sin lyxiga takvåning. Polisen har slagit fast att det rör sig om ett självmord, men brodern vill att Cormoran Strike ska bevisa att det var mord och ta fast mördaren. Det blir såklart en resa in i de vackras, kändas och rikas mörka hemligheter.

Det är en välkonstruerad intrig, som lockar till läsning även om jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om karaktärerna i intrigen. Däremot fylls huvudpersonerna, Strike och Robin, ut efterhand, och blir faktiskt några jag gillar. De får bakgrunder och nyanser.

Allt som allt är det här en underhållande detektivhistoria, och en fin noir-skildring av London. Rowling verkar som sagt ha haft roligt när hon skrivit, och jag har faktiskt redan plockat upp nästa bok, som utlovar ett mysterium kring en försvunnen författare.

Om Lula Landrys död emellertid helt förlorar sin betydelse så fort jag slagit igen romanen, så finns det en annan märklig gåta som inte vill lämna mig ifred: Kan man verkligen rädda en (fullt påklädd) kvinna från ett fall genom att gripa tag i hennes ena bröst?

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Farlig fangemenskap
• Det förflutnas långa skuggor
• In i sekten

Jag såg filmen strax efter att den gått upp på bio förra hösten, och även om jag fortfarande älskar allt som har med Harry Potter att göra, så kändes magin inte lika stark längre. Det var en välproducerad och vacker film, med otroliga miljöer, en rejäl dos nostalgi, och charmiga karaktärer. Men handlingen? Det fanns inte särskilt mycket handling, tyvärr. När jag såg filmen kunde jag ha lite överseende med brist på vettig handling, eftersom den var underhållande ändå, men när jag läser manuset i bokform så är bristen på handling det som sticker ut mest.

I Grindelwalds brott bryter sig den onda trollkarlen Grindelwald ut från fängelset, och börjar samla anhängare i Europa. Dumbledore skickar iväg Newt Scamander för att hitta och hjälpa pojken Credence, som magiska myndigheter vill döda, och som Grindelwald vill värva. Det är inte riktigt tydligt varför Credence är så viktig, utöver att han eventuellt har ovanlig stark magisk förmåga, men ingen ifrågasätter hans nyckelroll. Ingen ifrågasätter särskilt mycket överhuvudtaget, karaktärerna bara rusar från en plats till en annan och gör sin grej, och drar snabba slutsatser som lika snabbt leder dem till nästa grej och nästa slutsats.

En sak som är oerhört irriterad i Grindelwalds brott är all queerbaiting. Efter att J.K. Rowling avslutat Harry Potter-serien avslöjade hon att Dumbledore var gay. Kritiker sa att det var väldigt behändigt att hon fick HBTQIA-poäng genom att avslöja något sådant, men utan att riskera bojkott eller kritik genom att skriva det i böckerna. Jag ville gärna tro det bästa om Rowling, och tänkte att det var en bra sak att säga även om hon inte kom på det förrän hon skrivit klart böckerna. Men nu när hon har en ny chans att berätta om Dumbledores liv (och om relationen mellan honom och Grindelwald) så är det väl självklart att det ska vara med i berättelsen? Nej, inte enligt Rowling. Det enda vi får är uttalandet ”vi var mer än bröder”, och några längtansfulla blickar. Tillräckligt mycket för att skapa uppmärksamhet och intresse bland HBTQIA-personer, men långt ifrån tillräckligt för att behöva hantera kritiker som inte gillar att se homosexuella män på film. Jag är besviken, och jag är trött på allierade som Rowling som fegar ur istället för att ta ställning.

Älskar man Harry Potter lika mycket som jag har man förmodligen redan köpt och läst den här boken. Har man en något svalare inställning till hela fenomenet kan man se filmen istället. Skådespelarna gör ett bra jobb och lyckas ge liv och charm till karaktärerna. I boken är de bara platta. Kanske är det för att filmmanus är svårlästa, och svåra att förlora sig i, kanske är manuset bara inte särskilt bra. Hursomhelst är det här en bok man lika gärna kan skippa.

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Harry Potter för de redan frälsta
• Fantastiska nördigheter och var man hittar dem
• Vem gillar Rowling?
• Potter-konceptet börjar kännas slitet

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Tonen i boken är tyvärr stundtals ojämn. Lite barnsliga stycken som uppmanar läsare att inte experimentera med besoarer som motgift och att inte läsa osynlighetstrollformler högt blandas med handskrivna manus oöversatta från engelskan och rätt invecklade flödesscheman som Rowling skrev för att hålla koll på alla förvecklingar och tidslinjer. Jag tror inte att samma åldersgrupp uppskattar både de magiska experimenten och att få läsa det synopsis som Rowling skickade till Bloomsbury tillsammans med manuset till Harry Potter och De vises sten. Kanske är boken egentligen mer barnvänlig än för barn. Jag förstår poängen i att göra en barnvänlig variant av boken, men det barnsliga tilltalet förtar en del av magin för mig.

Mest glädje får jag ut av Rowlings eget material. Visst är det spännande att se bilder på gamla stjärnkartor och kvastar som tillhört påstådda häxor, men just de bitarna gör sig förmodligen bättre om man har möjlighet att besöka själva utställningen. Däremot blir jag alldeles till mig av att få läsa om hur VD:n för Bloomsbury tog hem de första kapitlen ur Harry Potter och De vises sten för att få ett utlåtande från sin åttaåriga dotter Alice, och se fotot på Alice handskrivna (mycket entusiastiska!) lektörsutlåtande:

The excitement in this book made me feel warm inside. I think it is possibly one of the best books an 8/9 yearold could read.

Tack Alice, för att du övertalade din pappa att ge den här magiska berättelsen en chans.

Till andra fantastiska stycken i boken hör inscannade tidiga utkast till de olika böckerna, där man ser hur Rowling och hennes redaktör strukit och ändrat, och lagt till kommentarer i marginalerna. Jag tror och hoppas att andra Potterheads kommer bli lika lyckliga som jag över att upptäcka vilka karaktärer som bytt namn, och vilka scener som från början var helt annorlunda. Harry Potter: en magisk historia är en nördig guldgruva full av magi och kärlek till detaljer som gör Harry Potter till världens bästa berättelse.

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Inte särskilt magiskt alls
• Fantastiska nördigheter och var man hittar dem
• Vem gillar Rowling?
• Harry Potter finns INTE på nätet