Liis har hjärtesorg efter pojkvännen Madis, äldre än hon, mer erfaren än hon, och som lämnat henne och Estland för att driva en strandbar i Filippinerna. Ja, hon skulle gärna fått följa med honom och lämna vinterns köld och mörker men hon ville inte. Hon ville leva i sitt land med fyra årstider. Nu ångar hon sig och Madis är omöjlig att nå.

Liis är en ensamvarg. Hon registrerar, funderar och ser från sidan. En gång var hon en flitig studerande vid Tartus universitet. Hon undervisade vuxna utlänningar som kommit till Estland för att arbeta. Men Liis har inte riktigt några mål. Det blir som det blir. Men hon har ett sorts driv; barndomsvännen Lisanne, stadgad med familj i förorten, försöker få Liis att söka kärleken på Tinder. Det går inget vidare och Liis raderar sin profil. Hon träffar den vackra Kaur med dyra och exklusiva vanor. Hon längtar efter att han ska säga att de är ett par. Han drabbas av testikelcancer och hon stöttar honom. Men han ger inte henne det hon helst vill ha så en dag låter hon honom förstå – eller är det tvärtom – att det är över.

Hon drömmer vidare om Madis – det finns ingen som han därute. Och kanske, kanske ska han komma tillbaka en dag? En varm sommardag?

Intrigen framberättas i jag-person. Texten flyter lätt och kapitlen avlöser varandra. Varje kapitel inleds med en liten ögonblicksbild: likt ett fotografi av någon liten incident i staden. Tallinn byter skepnader från höst, vinter till vår. Författaren kan stadens människor, olika kvarter och gator: Kadriorg, Rådhusplatsen, Hotel Viru, Rotermannkvarteret, köpcentret Nautica, Ryska gatan … Också bakom innerstaden där livet ofta levs enkelt med små medel. Gummorna som säljer sina hemstickade vantar vid Tallinnporten, blomförsäljarna står troget vakt i grådiset och de flesta ester sjunger i kör. Hon tar också fram typiskt estniska föreställningar om ryssar, svenskar, finnar och så vidare. Om retrokaféer, billigt krimskramsmode eller barndomens julpaket med kläder och godis från Sverige. Kanske ser svenska Anna Fock detta utifrån, eller inifrån? Antagligen därför så tydligt.

Det finns en lång räcka vagabondromaner med unga män på drift i en storstad. Allt från Söderbergs Doktor Glas, Salingers Räddaren i nöden till Kjell Westös olika Helsingforsromaner. Staden blir en levande organism. Sällan får en kvinnlig protagonist leva på samma vis utomhus och ha stadens stamhak som sitt vardagsrum och gatans lösa fåglar som sin familj. Möjligen kan Kustobservationer liknas lite vid Isabelle Ståhls Stockholmsskildring i Just nu är jag här?

I Kustobservationer tar verkligen trettiotvååriga Liis sin stad i besittning dag som natt året om. Har man själv besökt Estland, det lilla landet som ligger så nära oss – trängt och överkört av historien och olika politiska system – med sin flitiga en och en halv miljoners befolkning, med plattskatt och klättrande på de flesta rankningslistor för digitalisering eller skolframgångar … så är själva miljöbeskrivningen och den sociala kontexten en stor behållning vid läsningen. Realistiskt och verkligt.

Tallinn är en medeltida stad, såsom en människa med sin historia, som likt Liis, blickar utåt. Förbi de dåliga dagarna. Nu kan vi inte resa – och vi vet inte heller riktigt vart världen är på väg – men vi kan läsa om städer och dess människor. Jag önskar att jag igen en dag får gå på Liis och Tallinns kullerstensgator.

Similar Posts:

• Att minnas sitt liv i bilder
• Röda Rosa
• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Opersonligt om kolchos

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Det här är upptakten i pusseldeckaren Blå villan av Eva Frantz. Bloggdrottningen ”Becca i Blå villan” ligger därefter medvetslös på sjukhus i flera veckor medan polis Anna Glad leder och verkställer undersökningar kring överfallet. Becca är något av en ensam varginna som bryr sig mest om sin blogg och sin son Bruno. Vem kan ha ett horn i sidan till Rebecca Stenlund? Den äkta maken (P) som inte längre bor hemma i Blå villan? Lokala företagare som har blivit uthängda? En våldsam exstyvfar? Allt fler personer dras in i handlingen och allt fler skelett i garderoberna och troll på nätet dras fram i ljuset.

Miljön är en fiktiv finlandssvensk småstad i (antagligen) södra Finland. Allt utspelar sig på finlandssvenska (om någon undrar så motsvarar ’närvårdare’ ungefär ’undersköterska’ i Sverige). Finska förekommer knappt alls även om Anna Glad har kontakter både till Tammerforspolisen och Kervofängelset. En liten iakttagelse är att personerna ofta bär österbottniska efternamn, såsom Stenlund, Käld, Strandvall, From … Kanske en liten ögonblinkning av författaren?

En sorts metaverklighet – eller metamiljö – förekommer när Anna Glad kommer in för första gången i Blå villan. Hon får en stark déjà vu – innan hon inser att hon själv följt den livsstilsblogg som ägaren till huset driver. Och nu har hon som polis nytta av bloggtexterna, kommentarerna och bilderna. Det här påminner lite om en annan roman från i år, i en helt annan genre: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. När huvudpersonen Elise lyckas komma hem till den kille hon dejtar (stalkar), har hon sen länge scrollat av och an på hans facebookinlägg sen 2007. I båda böckerna känns de tjusiga bostäderna väldigt bekanta.

Romantiden i Blå villan är några sensommarveckor. För det mesta återges allt ur en allvetande berättares perspektiv. Och personerna är många – redan i första kapitlet dyker närmare tjugotalet upp – och ibland växlar perspektiven mitt i kapitlen så det gäller att tänka till. Eva Frantz debutbok Sommarön från i fjol, även den en pusseldeckare, led av samma åkomma trots en annars välkomponerad mordgåta. Texten innehåller många dialoger och en del detaljerade och ofta lite småelaka iakttagelser: ”småstadsbimbo”, ”leggingsmammorna” eller ”Instagramvänliga stilleben”. Här finns få våldsskildringar även om en stackare stryker med i slutet.

I slutet av boken tvinnas trådarna ihop och egentligen är svaren följdriktiga – även om jag som läsare inte på förhand räknade ut dem. Men så ska en slipsten dras i en pusseldeckare som vill bli läst.

Summering: Lättläst och smårolig pusseldeckare med fingret på samtidens puls. Extra bonus är att den finlandssvenska bokvärlden fått en egen (bloggande) ”deckardrottning” i Eva Frantz som planerar skriva flera deckare om Anna Glad som arbetande polis. Anna Glad platsar mycket bra i sällskap med andra mordutredare i fiktionens värld såsom Maria Wern, Vera Gröhn och Anna Pihl.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Spännande deckare i snö
• Smart gripande nagelbitare
• Puttrigt, pussligt och påträngande
• Vasst och blänkande

Klockan är halv tio på förmiddagen, jag är tjugoåtta år och det är fredagen den 27 februari. I natt var jag hemma hos någon från Tinder. Just nu står jag och väntar på bussen vid Odenplan på väg till universitetet och en deltidskurs i konstvetenskap. Jag behöver upprepa det för mig själv som en bön, för att känna att jag finns, att jag inte bara är ett minne eller en dröm.

De inledande sidorna i Isabelle Ståhls romandebut Just nu är jag här känns närmast parodiska. Huvudpersonen Elise förbrukar tinderdejter, pluggar strökurser, blir sms-anställd hos ett bemanningsföretag och flyttar mellan andrahandslägenheter i ett samtida Stockholm där utbytbarheten har förvandlats till ett beroende. Människor lever sida vid sida och ser på sina mobilskärmar i stället för i varandras ögon. Elise både önskar slippa existera och längtar efter något fast att hålla sig i på samma gång. I ett nyhetsflöde någonstans i bakgrunden, eller möjligen ett parallellt universum kallat Den riktiga världen, drunknar människor i båtar på Medelhavet. Overklighetskänslan är total.

Isabelle Ståhl fångar mycket av samtiden i denna första del av boken. Om jag inte så väl visste att det är just exakt såhär det är skulle jag skratta. Men här finns mycket allvar. Den digitala samtidsmänniskan vill ständigt hävda sig, påvisa sin existens och närvaro men önskar samtidigt inget högre än att få vara någon annanstans. Att få existera, men i en annan form. På ett mindre synligt sätt där hon i lugn och ro kan spionera på andra liv genom deras Facebook-profiler.

Just nu är jag här har, inte oförtjänt, kallats en generationsroman för vår tid. Elises kyliga cynism och konsumistiska syn på relationer påminner mig om exempelvis Per Hagmans Cigarett, som också den ingjuter en sorts overklighetskänsla i läsaren. Men Elise saknar inte känslor. Hennes agerande blir snarare uttryck för en stor sorg och oförmåga att känna sig tillfreds som Ståhl förmedlar fint i hela boken. I början tar den sig uttryck i en längtan efter ”normalitet” och stabilitet – något som projiceras genom Elises ständiga sneglande efter den typiska innerstadsstockholmska tvåsamheten. Elise förälskar sig i Victor, som har en hyresrätt på Södermalm och verkar ha haft ett lätt liv. Han arbetar på arkitektfirma, har ett lantställe i skärgården och rör sig bland människor som alla talar på samma självsäkra innerstadsstockholmska sätt. När Elise och Victor så småningom blir ett par, är hon plötsligt en del denna önskade tvåsamhet. Det dröjer dock inte länge förrän Elise åter är missnöjd och längtar någon annanstans, till andra människor, tider och platser där livet känns mer verkligt än det hon befinner sig i.

Ståhl lyckas med Elises persona förmedla mänsklighet mitt i en tid då det mesta, till och med känslor, tycks artificiellt och förutbestämt. Ändå blir det förutbestämda till slut något självuppfyllande för hela romanen. Relationen med Victor är plågsam att följa. Jag lider bitvis med Elise i hennes depressiva instängdhet, bitvis med Victor som trots sin präktighet ändå framstår som äkta i sin kärlek och välmenande försök att utveckla förhållandet. Men trots att deras liv tillsammans är realistiskt beskrivet i sina olika faser, är denna del av det är denna del av romanen betydligt mindre intressant att läsa.

När allt sedan brakar ihop efter att Elise inlett en destruktiv otrohetsrelation med sin lärare, suckar jag bara och önskar mig ett mindre väntat utfall. En annan sorts otrohet, en utveckling eller bara ett stopp innan det förutsägbara tar överhanden. Det hade varit trevligt i en roman som annars leker så mycket med vår längtan efter det genuina. Ståhl har skrivit en roman om samtidsmänniskans oförmåga att känna sig verklig. Det är stiligt gjort.

Similar Posts:

• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”
• Ottar kuskade Sverige runt och talade sig hes om barnbegränsning
• En sexuell utvecklingshistoria
• Om relationernas söndring
• Ett ivrigt berättardriv i en vriden verklighet

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel