Inklusive i Bagdad, förstås. I en stad som sedan den amerikanska invasionen präglats av stridigheter, terrorister, tveksamma demokratiförsök och bilbomber behövs egentligen ingen galen vetenskapsman, bara en skrotsamlare som samlar upp några kroppsdelar som blivit över från de senaste smällarna och sätter ihop dem till en hel kropp någon kan begrava. Alla dessa lösa delar av människor som blir liggande i en krigszon måste ju också få någon form av mänsklig värdighet, tycker han. Att varelsen – Vadennuheter – sen får liv och börjar dra runt och kräva rättvisa av dem som ligger bakom dess olika kroppsdelars död är ju, som så mycket annat i denna historia, en oförutsedd konsekvens. Men för varje kroppsdel som får frid och ramlar av måste han ju hitta en ny så att resten kan fortsätta, och om det är något man lär sig av att leva under konstant terror är det ju att rationalisera sina handlingar… Som alltid är Frankensteins monster en läraktig elev.

Every day we’re dying from the same fear of dying. The groups that have given shelter and support to Al-Qaeda have done so because they’re frightened of another group, and this other group has created and mobilized militias to protect itself from Al-Qaeda. It has created a death machine working in the other direction because it’s afraid of the Other.

Det är en helt fantastisk idé, som Saadawi ror iland med både helig vrede och nattsvart humor. Någon gång känns romanen lite ofokuserad när han också drar in en handling om journalisten som dras in i härvan runt den här mystiska odödlige hämnaren som mördar sig runt i Bagdad, tillsammans med sin chef och dennes älskarinna och de gangsters och politiker (i den mån man kan se skillnad) som kretsar runt dem, och så förstås skrothandlaren och folket i kvarteret han bor och… Han tänker ju så rätt egentligen; monstret är ju en metafor, så bygg upp en större berättelse om livet i Bagdad runt det, visa att här finns mer än bara offer och monster. Men jag kan inte låta bli att jämföra med Atiq Rahimis Satans Dostojevskij, som gör en väldigt likartad grej, men med bättre laserfokus.

Samtidigt, vafan, smått spretig eller inte så gillar jag det här. Både sättet Saadawi anpassar och återupplivar Shelleys gamle Adam, men också stämningen han placerar honom i – ett sargat, förtvivlat, mardrömslikt men på något sätt levande Bagdad, som varken är helvete på jorden eller en skönmålning, där döden kan komma oförskyllt närsomhelst men någon form av rättvisa ändå måste få finnas för alla som gjorts anonyma.

Friend good.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Sökmotor för drömmar
• En tidlös tragedi
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Abbie something

Men varför inte gå till källan och lyssna på dem som faktiskt var där? Det är 1989, och Mahdi går sista året på gymnasiet i Bagdad. Hans uppväxt har präglats av kriget mellan Iran och Irak, men det tog nyligen slut och nu ska allt bli bättre igen. Han är fascinerad av Iraks (Sumers, Mesopotamiens, Babylons, Urs) historia, civilisationens vagga och allt det där, där den ena mäktige härskaren efter den andre byggt upp imperier och de som lever nedanför dem lyder. Hans stora hobby är att föda upp brevduvor, kommunikationsmedel. Hans kompisar kallar honom Duvan. Vilket visar sig bli ett problem när de alla grips av Saddam Husseins säkerhetspolis, och poliserna blir övertygade om att det är ett kodnamn och att han alltså är aktiv i ett förbjudet politiskt parti. År efter år med tortyr i fängelset väntar honom för det … Därav också titeln: Den där dagen i fängelset då det är Saddams födelsedag, då diktatorn alltid visar sig barmhärtig, alltid benådar politiska fångar, alltid återställer den civiliserade ordningen där ingen blir godtyckligt fängslad. Och de samlas på gården och under stor högtidlighet får varje utsvulten, nedbruten, torterad fånge komma fram och tacka för Saddams gåva: Varsin blodapelsin.

Mahdi delar stora delar av sin historia med sin upphovsman; Khider satt också i Saddams fängelse som ung, och det finns mycket i hans skildringar både av uppväxten under kriget, fängelsevistelsen och kaoset när han kastas rakt ut från fängelset in i den (första) amerikanska invasionen som känns självupplevt. Han skriver ändå med en lätt touch; det som hade kunnat bli ren syndomlitteratur (inte för att den inte har rätt till det) får här en ton av svart humor och medmänsklighet, vare sig Mahdi beskriver sina föräldrar och barndomsvänner eller cellkamrater och vakter, som både gör att boken blir lätt att komma in i och ger rejält med extra tyngd åt slutet. Jag kan tycka att det finns saker som kunde utvecklas mer; inte minst med alla passningar till Iraks lååånga historia, som ofta känns som att Khider gläntar på en dörr till en roman som går mycket mer på djupet, men väljer att stänga den igen. Kanske är det bara att den senaste irakiska boken jag läste var Hassan Blasims helt mästerliga Irakisk Kristus, som nog är mer i min smak, och inte kan låta bli att jämföra. Men det är en lyx att kunna ha smak i hur offer för våldsamma regimer gestaltar sina erfarenheter, och Khiders roman går definitivt mer rakt på sak. Inte minst då i slutet.

Vi klarar oss bra i staden, men inte i öknen. Vi är ändå bara människor. Eller hur? Jag har hunnit bli sextiofem år. Och hela tiden sker saker som nästan övertygar mig om att vi inte alls är människor. På sin höjd gäster. Märkliga gäster från intet.

USA invaderar Bagdad, och som vi läsare vet kommer de strax att dra hem igen och låta Saddam fortsätta. De som nyss släppts ur fängelserna blir återigen myror under fötterna på de stora elefanterna, de amerikanska soldaterna som slåss för Frihet uppe på sina stridsvagnar har bättre för sig än att skilja den ena araben från den andra, och storpolitiken rullar vidare utan att räkna nollorna. Tio år senare flyttar bomberna ner på marken, Saddam plockas bort och hans hantlangare går med i IS i stället. Jag slår ihop boken och nog fan luktar det blodapelsin.

Similar Posts:

• Sökmotor för drömmar
• Propagandistisk biografi
• När kommer friheten?
• Geneve-Bagdad tur och retur
• På fri fot?

Det här är inte en berättelse ur Irakisk Kristus (även om händelsen skymtar förbi), utan något Blasim berättade på bokmässan i Botkyrka i våras. Men det fångar något av känslan i den här underliga, galna, komiska, smärtsamma, frispråkiga, bloddränkta, känslosamma, surrealistiska novellsamlingen. Inte bara för att Kafkas ande svävar över (eller snarare blör igenom) så mycket av den (tillsammans med Hrabal, Hedayat, Calvino etc etc), utan för att den normaliserade absurditeten i det dyker upp i varje historia. Fast i hans noveller är förstås priset ofta högre. Det här är berättelser om människor som försöker leva sina liv, slåss för dem, fly för dem, som ibland klarar det och ibland inte, ibland kämpar sig kvar och ibland vaknar upp i ett land de inte får kalla hemma.

Alla som bor på flyktingmottagningscentret har två berättelser: den verkliga versionen och arkivversionen. Arkivberättelserna är de som nyanlända flyktingar berättar för att kunna söka asyl. Det är de berättelserna som skrivs ned på migrationsmyndigheten och förvaras i särskilda mappar. De verkliga berättelserna, å andra sidan, ligger kvar inne i bröstet på flyktingarna för att de ska kunna livnära sig på att minnas dem i största hemlighet. Men det innebär inte att det alltid är lätt att dra gränsen mellan de båda versionerna. De kan flyta ihop så pass att det blir rena gissningsleken att försöka hålla dem isär.

Han skriver rakt på, med berättare som vill vara realistiska men så lätt trampar igenom verkligheten, söndersprängd av för många tortyromgångar eller krig eller bilbomber som gör ärrvävnad av hela det kollektiva medvetandet. I Blasims Bagdad är magin tillbaka, som hämtat ur en gammal saga, men människan har ingen kontroll över den. I hans historier anordnas tävlingar i radio om vem som har den hemskaste historien om livet i Saddams fängelser; människor snubblar ner i hål i marken där de möter döda soldater från krig som tog slut för decennier sedan; invandrare blir instängda i sitt badrum mitt i stora fredliga västeuropeiska städer eftersom det på något vis kommit in en varg i lägenheten; flyktingar försöker förklara för Migrationsverket i Malmö hur det kom sig att de spelade in propagandavideos åt dussintals olika terroristgrupper mot sin vilja för att rädda livet; etc etc etc.

Vi tittade på de vuxnas krig på tv-skärmen och såg hur fronten åt upp våra fäder. Mödrarna bakade bröd i lerugnarna, och när solen gick ner satt de med tårar i ögonen och oroade sig. Vi var barn som stal godis från affärerna, och som klättrade upp i träd och bröt armar och ben. Livet och döden var en lek där man sprang och klättrade och hoppade, en lek av njutning och hemliga snuskiga ord och sömn och mardrömmar.

Irak har varit ett av de mest omskrivna länderna i världen de senaste 30 åren. Vi räknar döda i hundratusental, om vi räknar dem alls. Fort nu, nämn tre irakiska skönlitterära verk – Tusen och en natt räknas inte. Deras berättelser är tysta. Blasim vore stor nog om det enda han gjorde var att ge en röst åt självmordsbombare, författare, banditer, älskande, fotbollsspelare, hundar, korsordsmakare och änkor som går igenom allt det här utan att ge upp sin mänsklighet, som arbetar och knullar och super och gråter och dödar och lever och dör. Det borde vara en självklarhet, men vi borde heller inte behöva se döda treåringar spolas upp på stranden för att fatta poängen. Men Irakisk Kristus gör mer än så, det är inte en bok man läser för att kryssa av flaggor på en checklista över världslitteratur, utan det är nog fan det bästa jag läst i år. Det här är berättelser som har gått igenom både himmel och helvete, mejslats och manglats i tullen och bränts och ärrats och mejslats ut tills de glittrar. Ibland guld, ibland blod. Mardrömmar man aldrig tillåts glömma att inte alla har förmånen att få vakna ur.

Om det fanns en särskild sökmotor för drömmar, ungefär som Google, så skulle alla som drömmer kunna hitta sina drömmar i olika konstverk. Man skriver in ett eller ett par ord från sin dröm i drömsökmotorn och så kommer det upp tusentals träffar. Ju mer man avgränsar sökningen desto närmare kommer man, ända tills man får veta att den är en målning eller ett musikstycke eller en replik i en pjäs. Och så får man veta i vilket land ens dröm utspelar sig. Ja, du fattar. Det är kanske så att livet … okej, skitsamma.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Hur är det med er?
• Padarlanat!
• Krigets poetik