I denna den andra delen av Yorkshirekvartetten har vi förflyttat oss framåt i tiden (den första delen heter 1974 och del tre och fyra 1980 och 1983) men platsen är densamma, den nordengelska industristaden Leeds med omnejd. Det är alltså ett England som är ungefär lika långt från det sofistikerade London som från den pittoreska landsbygden, eller för att prata litteratur lika långt från Ian Fleming som från Agatha Christie. Sjuttiotalet var väl knappast någon glamourös period i Storbritannien, utan en tid där den gamla industrieran sjunger på sista versen och där strejker och arbetslöshet ersätter den tunga industri som en gång dominerade världen. Och ingenstans märks det så väl som i industribältet i norr. Att det precis kring handlingen i romanen skall firas silverjubileum, att drottning Elisabeth suttit 25 år på tronen, blir därför en effektiv kontrast mellan den skitiga vardagen och det högtidliga som pressas på uppifrån, eller ja, nedifrån London om man skall se det geografiskt.

I de fattigaste delarna av denna nedåtfallande stad, det invandrartäta Chapeltown, har seriemördaren som i pressen går under namnet Yorkshire Ripper åter börjat mörda prostituerade kvinnor. När kriminaljournalisten Jack Whitehead och kriminalinspektör Bob Fraser söker sanningen från sina respektive professioner möter de inte bara varandra utan även insikten att det finns någonting mer än bara en galning med hammare och ett puritanskt kvinnohat; det finns en större omgivning av korruption, girighet och ren ondska. Huvudpersonerna skall dock inte tas för några riddare i vita skinande rustningar, för de är själva det närmaste vrak som går att komma, men som ändå på något märkligt sätt håller ihop tillräckligt för att utföra ett intellektuellt krävande arbete. De super, knullar/våldtar prostituerade, misshandlar och vältrar sig i självhat i en sådan omfattning att det är synnerligen svårt att skilja dem åt, inte minst då bådas perspektiv växelvis berättas i jag-form.

I Peace version av den gamla goda engelska morddeckaren finns nämligen inget annat än mörker, inte ens några gråskalor. Den hamras fram på en lika korthugget som intensivt språk där ord som i andra sammanhang kan ge positiva associationer här bara förstärker den bottenlösa avgrund som utgör Jack/Bobs värld. Rasism, sexism och våldsförhärligande torde vara de honnörsord som kommer närmast till hands om företagskulturen för Leeds polismyndighet skulle undersökas. Allting som sker, in i minsta lilla detalj, har som ett lager av smuts kring sig. De som läst James Ellroy kommer att känna igen sig, för det är inte bara samma språk utan också samma miljö (alltså samma rasism/sexism/våldsförhärligande), där samma typ av självförbrännande antihjältar vistas.

Det går tveklöst att ha invändningar om varför man skall läsa romaner som egentligen bara fylls av högst tvivelaktiga värderingar, även om det görs i en form som kan beskrivas som stilistiskt vacker. Inte ens något ”det var ju så d唝-alibi funkar ju egentligen, då 1977 må vara fylld med historiska referenser, men ändå inte är någon historielektion utan ett rent fantasiverk. Vill man däremot ha ett alternativ till mysa-i-hängmattan-deckaren så är detta ett utmärkt val, för den ligger precis och tippar på gränsen. Hade denna deckare kokats någon minut till hade den nått den punkt där råheten passerat gränsen för det obehagliga och istället blivit en kliché. Lyckligtvis passeras aldrig den gränsen, även om romanen må vara hård och gulgrön.

Similar Posts:

• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen
• Trevlig spänning som ger mersmak
• Mordisk testund i Midsomer
• Med tvekan godkänt
• Lehanes hårdkokta vansinne

Vad nu det innebär.

På ett sätt är det precis vad idéhistorikern Ronny Ambjörnsson diskuterar i Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar (en omarbetning av den tidigare Mansmyter – liten guide till manlighetens paradoxer). På ett annat sätt är han väldigt försiktig med att göra just det.

Ta bara en sådan sak som att ordningen på de litterära figurerna ovan faktiskt är den ordning de tas upp i. En ordning, tvärtemot vad man skulle förvänta sig av en historiker, som inte är det minsta kronologisk. Det finns ett slags vagt skäl till det, tror jag, i att Ambjörnsson inte vill ge sken av att skriva någon slags litterär manlighetens historia. Men det är synd, för det är ju just historia han är bra på.

Och historien, de större perspektiven, finns där. Vampyrtemat som Stoker utvecklade med Dracula slår igenom kring franska revolutionen, den blodiga reaktionen på en överklass som vampyriskt sög ut sina underordnade. Legenden om Faust, som trotsar Gud för att nå kunskap dök upp med den vetenskapliga revolutionen och början till sekulariseringen. Den konsumistiska livsstil som adelsmannen Don Juan representerar går intressant nog igen hos James Bond. Både definierar sig själva utifrån accessoarer, utifrån kvinnliga erövringar, ständigt på väg mot nästa projekt. En postmodern hållning, om man så vill, men där överklassens överdåd plötsligt ska föreställa finnas tillgängligt för alla, eller åtminstone för dem som är smarta nog.

En röd tråd i sammanhanget utgörs möjligen av det allt uppslukande Projektet, även om det varierar från Don Juans förförda kvinnor till Frankensteins monster och Robinsons domesticerade ö. Någon form av självbehärskning tycks också ständigt närvarande. Juan och Bond ligger runt, men de fäster sig inte känslomässigt vid någon. För hjältar som Robinson, Tarzan, Holmes eller Draculas besegrare hotar ständigt det djuriska, kriminella, stökiga, och den borgerliga ordningen och effektiviteten måste upprätthållas.

Projekt, självbehärskning – är det däri manligheten ligger? Finns det något sådant som binder manligheterna samman genom tid och klass? Det går kanske inte att svara på, men jag måste säga att jag saknar någon form av sammanlänkande slutkapitel som diskuterar den typen av frågor. Mansmyter består av från början fristående artiklar, och i lite för stor utsträckning har de också fått förbli det.

I förordet skriver Ambjörnsson att han först sedan han samlat sina moderna myter reflekterat över att de alla behandlar just män.

Man skulle, så här långt kommen, naturligtvis kunna hävda att berättelsen betjänat sig av en man för att uttrycka sammanhang som inte nödvändigt behöver vara könsbundna. Med mansmyt skulle då menas en myt där hjälten råkar vara man. Och det är naturligtvis så som vi i första hand har att se dessa myter. De gestaltar teman där hjälten av historiska och andra skäl är man.

Kanske måste svaret på om myterna om männen faktiskt representerar något essentiellt manligt besvaras just så? ”Mannen har”, helt enkelt, ”ensam fått representera människan.”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Bland kufar och drömmar
• Trädgårdens idé
• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet

I intervjuer har man kunnat läsa om författarens vånda över att byta genre, men hon har ju gjort det på helt rätt sätt. Rudberg har tagit med sina bästa sidor som chick lit-författare (drivet i berättelsen, förmågan att skapa karaktärer som läsaren tar till sitt hjärta och de rika miljöbeskrivningarna) och lämnat kvar sina svagaste sidor. Ett exempel är dialogen, som är mycket bättre än i hennes tidigare alster. Ingen hade nog förväntat sig att Denise Rudbergs deckardebut skulle innehålla långa och ingående beskrivningar av det polisiära arbetet. Därför blir det heller inget frossande i obduktioner och liknande. Personligen tycker jag att det är skönt att slippa läsa om eländet. Ofta känns det som om många deckarförfattare snöar in sig på sådant bara för att briljera med sina kunskaper, i stället för att det faktiskt för historien framåt. Författaren visar att man kan skriva spännande utan att äckla eller chockera läsaren.

Det absolut bästa med boken är dock romanfigurerna. Jag vet inte hur hon gör det, men författaren har en kuslig förmåga att blåsa liv i sina karaktärer, så att de nästan hoppar ut ur sidorna. Den nyblivna änkan och femtioplussaren Marianne Jidhoff är omöjlig att inte tycka om. Hon har hela sitt yrkesverksamma liv varit kvinnan bakom mannen, i det här fallet den beryktade riksåklagaren Hans Larson. Efter att ha vårdat sin otrogne och obotligt sjuke man ända fram till slutet är det nu hennes tur att stå på egna ben. Och det gör hon med den äran. Boken börjar med att hon motvilligt tackar ja till att gå tillbaka till sitt arbete som åklagarsekreterare efter en längre tids tjänstledighet. Hon är ju rik och skulle inte behöva jobba en dag till i sitt liv. Men åklagarämbetet tampas med att information läcker ut och Marianne är den enda hennes chef kan lita på. Snart lär hon även känna den luttrade utredaren Torsten Ehn. De är på många sätt varandras motsatser (åtminstone vad gäller klasstillhörighet), men finner varandra.

Det här är Mariannes resa, lika mycket som en deckare. I bokens början är hon ganska stukad av livet, men en makeover, ett ragg och några nya bekantskaper senare är hon på topp. I slutändan är det faktiskt hennes analytiska förmåga som knäcker fallet.

Parallellt med Marianne får vi följa Paula Steen, som lever i ett olyckligt äktenskap. Hon får mystiska sms från en anonym avsändare och har ofta känslan av att någon betraktar henne. När hon får panik för att någon har varit inne i huset anklagar hennes känslokalle make henne för att vara paranoid. Som läsare vet man bättre och sitter hela tiden på helspänn. Boken är spännande och omöjlig att lägga ifrån sig.

Deckargåtan i sig följer mallen och motivet känns inte särskilt nytänkande. Men vad gör väl det när boken är så himla bra? Jag undrar bara när del två kommer. När, när, när?

Similar Posts:

• Traditioner med tempo
• Tryffelnougat och automatvapen
• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Författare i årets upplaga av Let’s dance
• ”Allt handlar om att skriva böcker som man tror på” – intervju med Denise Rudberg

Anna Larsson:
Vi bör börja typ nu. Har vi några frågor vi vill diskutera?

Stina Sigurdsson:
Det jag tycker är mest fascinerande med Harry Potter-fenomenet är hur något som är ren formellitteratur och som har så stereotypa karaktärer (ur genusperspektiv osv.) ändå lyckas bli så förbaskat bra? Och sjukt spännande. Hur gör Rowling egentligen? Vad är det hon gör som gör att jag efter sju böcker sitter och tokgråter i slutet och är helt förtvivlad över att folk dör? Jag menar, vi är ändå rätt luttrade läsare. Är det bara en talang för att skriva spännande och empatiskt? Rowling borde kanske hålla skrivarkurser för fattiga författare. Höhö.

Anna Larsson:
Ja, men det måste ju vara så att hon har en sjukt aktiv fantasi. Jag tror personligen att hon mer eller mindre har levt i den magiska världen sedan hon började skriva, och att hon därför vet vad som ska hända karaktärerna eftersom hon känner dem så väl – utan att fästa sig vid dem. Om jag skulle vara Rowling hade jag aldrig haft mage att ta livet av Sirius, till exempel. Jag skulle ha gillat honom för mycket. Men jag måste säga att den femte och sjätte boken var väl formelartade, hela boken kändes som transportsträckor fram till slutstriden som man ju VISSTE skulle komma i varje bok … Där var den sista boken mycket bättre. Visst det var transportsträckor fast det fanns ändå flera crescendon eller vad man ska säga.

Rasmus Landström:
Jag måste säga att jag tycker att böckerna utvecklats otroligt mycket under resans gång och att de två sista håller väldigt hög klass. På tal om formellitteratur kommer jag att tänka på Umberto Ecos analys av Ian Flemings Bondromaner. Är det någon som har läst den? Där påpekar Eco att de stereotyper som Fleming målar upp (sexistiska såväl som rasistiska) inte nödvändigtvis betyder att Fleming själv tror på dem. De kan istället, menar han, vara vad retoriken kallar endoxa, dvs. författarens anpassning efter den allmänna uppfattningen. Jag tror att detta är ett klokt påpekande som vi kan överföra på Rowling. Vi har som läsare överseende med att hon använder sig av stereotypa bilder eftersom vi vet att dessa (sorgligt nog) stämmer överens med tidens allmänna uppfattning. Vi har med en författare som henne större överseende än med en annan, icke-kommersiell författare eftersom vi vet att de riktar sig mot olika läsgrupper. Vi förlåter henne helt enkelt lättare än vad vi skulle göra om hon hade en mindre läskrets.

Oj, det blev verkligen ett pretentiöst inlägg.

Jag vill säga en sak till också. Är det inte så att Rowling från och med femman utvecklat ett bildspråk som ligger oerhört nära filmens? Jag tycker att man ser de två sista böckerna i filmscener trots att de ännu inte gått upp. I den senaste boken anser jag att höjdpunkterna är inledningen samt slutstriden. Det är partier som har en otrolig skärpa, händelseförloppet är glasklart.

Sen undrar jag om det är någon mer än jag som tror att slutstriden med Voldemort (efter mötet med Dumbledore) samt scenen på King's Cross är skrivna långt innan. Jag tycker att de rent stilistiskt är ett brott mot boken som helhet.

Stina Sigurdsson:
Rasmus – Åtminstone epilogen är skriven långt innan, enligt Rowling, har jag för mig. Men jag håller med om att det är ett stilbrott.

Jag hade i allmänhet svårt att förstå varför det gick som det gick. Man måste vara vaken och ha förra boken i färskt minne tror jag … Det hade inte jag, och jag tycker det är ett problem. Det är iofs inte bra att skriva läsaren på näsan, men det är ju bra om man fattar NÅNTING. Eller så är jag bara allmänt korkad. :)

Rasmus Landström:
Jag håller inte med om att det är ett problem att man måste ha vissa detaljer från tidigare böcker i minnet. Snarare tycker jag att det är en styrka. Det visar att Rowling vågar lita mer på sina läsare. I de första böckerna var det ju inte så och jag minns det som otroligt tröttsamt att tröska igenom alla karaktärspresentationer och huvudkonflikter gång på gång.

Björn Hagström:
Angående filmspråket, Rasmus, har det inte alltid varit så? En av styrkorna med Rowling och varför jag tror hon blivit så populär, är att det är målande beskrivningar som är lätta att visualisera och det är samma saker som behövs för en filmatisering.

Rasmus Landström:
Visst har böckerna alltid varit lätta att visualisera, men min poäng var att hon har en klarare skärpa i de två senaste böckerna. Jämför till exempel slutstriden i femman med "The battle of Hogwarts". I femman var den rörig och mest irriterande (även om den funkade på film) medan händelseförloppet i sjuan var helt glasklart. Är det någon som håller med mig om detta eller var jag bara okoncentrerad när jag läste femman?

Björn Hagström:
Ja, det har du rätt i. Det har blivit mer och mer tydligt, men filmiskt har det alltid varit tycker jag.

Sedan är man ju nyfiken på hur det kommer fortsätta. För visst kommer det fler böcker även om inte Harry är huvudpersonen.

Stina Sigurdsson:
Hur menar du nu, Björn? Rowlings fortsatta författarskap (är jag också intresserad av – vad sjutton ska hon ta sig för nu liksom, som ska jämföras med Potter) eller att det kommer komma fler böcker med Potter-karaktärer?

Björn Hagström:
Om hon överger världen hon skapat så är hon otroligt modig. Att ge sig på att skapa något helt nytt när man varit så framgångsrik med det första är ju att mer eller mindre försäkra sig om att misslyckas. Om hon å andra sidan lyckas är hon ju gud(inna). Det är en värld jag gärna skulle vilja uppleva.

Men det troligaste är nog att hon fortsätter i Potterversum med nya karaktärer och en ny story. Vad det än blir är jag rätt säker att jag kommer köpa den engelska utgåvan på utgivningsdagen. :)

Anna Larsson:
Jag tycker ju att könsrollerna är intressanta och heteronormativiteten, även om nu Dumblodore är gay eller whatever. De är så bisarrt stereotypa så karaktärerna bli platta. Ungefär som när Ron säger att hans mamma minsann kan trolla fram mat ur tomma luften eller när Rons mamma inte ger sig in i striden förrän någon attackerar hennes barn … eller Hagrid som visserligen bakar, men bara kakor som är som sten (OK, han är halvt jätte och lite osmidig generellt). Jag tycker det är lite tråkigt. Särskilt som böckerna till stor del läses av "det uppväxande släktet", även om jag personligen inte tagit någon skada av att läsa Kittyböckerna … men det känns ändå tråkigt att om man nu skapar en egen värld, måste den ha lika träliga könsroller som den verkliga världen?

Åsa Pettersson:
Absolut. Det finns mycket könsstereotypa skildringar, men är inte de även stereotypa framställningar av vuxna? Hermione, Cho men även Ginny har ju ändå rätt utvecklade karaktärer som väger något så när jämnt med pojkarnas. Har funderat mkt på hur förhållandet mellan barn och vuxna ser ut och har reagerat på att vuxna överhuvudtaget inte går att lita på i dessa böcker. Barnen är huvudpersonerna och de karaktärer som har byggts ut. Vuxna är roten till det onda och har mycket schematiska karaktärer. Eller tycker du att barnen är lika könsstereotypa?

Anna Larsson:
Hmmm.. nä, barnen är inte lika könsstereotypa, men de är ganska barnboksstereotypa, lite som i vilken Fem-bok som helst så finns det en modig, en smart, en klumpig och långsam som överraskar osv. Och visst är väl Hermione själva sinnebilden av den Duktiga Flickan? Men styrkan hos böckerna ligger väl egentligen inte i karaktärerna utan i historien/miljön. Så, OK då.

Stina Sigurdsson:
Jag håller med dig Åsa, de vuxna är de mest stereotypa (och också avseende det att de inte går att lita på, det är intressant), men barnen är det också. Hermione må vara modig och tuff men hon är också den som håller ordning på de andra. Typisk tjej med läshuvud, som får leka mamma åt de stökiga pojkarna.

För övrigt tycker jag faktiskt, och det är ju nästan pinsamt, att det är sjukt trist att det inte blir fler böcker. I och för sig stöder jag alltid beslut att lägga ner alla sorts serier medan de fortfarande är bra. Men ÄNDÅ.

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• En magisk värld för alla?
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Passar i samma ram som första boken
• En mörkare och mognare Harry