Horacio Castellanos Moyas debuterade på svenska för ett par år sedan med Sanslöshet som jag tyckte mycket om. Tyvärr imponerar Sönderfall inte fullt så mycket. Inte så att det är en dålig roman; den känns bara lite skissartad. Här får vi en släktsaga som utspelar sig i över 30 år, berättad i tre korta segment – en dialog mellan två föräldrar, en brevväxling mellan en far och en dotter, och slutligen ett vittnesmål från en gammal familjetjänare. Fadern i fråga är en av Honduras ledande politiker, dottern ska i början precis till att gifta sig med en salvadoransk kommunist, och modern tokvägrar: den där jävla förrädarhoran är inte hennes dotter. Aldrig att hon tänker acceptera det giftermålet, om hon så ska behöva låsa in sin man för att hindra honom att närvara, om hon så ska behöva göra sin dotter arvlös, om hon så ska behöva kräva vårdnaden av deras barn. Om hon så ska behöva gå ännu längre.

Sönderfall är en serie gräl, den ena konflikten efter den andra där människor som borde älska och lyssna på varandra i stället försvarar sina synpunkter och gräver allt djupare skyttegravar tills försoning verkar helt omöjlig. I bakgrunden kommer och går krig, demokratiseringsrörelser, storfinanser, diktaturer. 30 år av världshändelser reduceras till kulisser medan familjemedlemmarna stirrar sig blinda på den där enda frågan, den där enda oförrätten de inte kan acceptera. Att de inblandade är från en Fin Familj och har en viktig roll att spela som påverkar hela länder gör inte ironin mindre bitter, men den svarta humorn från Sanslöshet är här som bortblåst. Vilket den kanske borde vara. Men ändå… fanns det inte mer att säga här? Castellanos Moya spelar upp det här dramat på en naken scen, med ett halvdussin skissade personer, och ironiskt nog känns det lite som om han går i samma fälla som sina huvudpersoner; allt reduceras till konflikten, och längre än så kommer han inte. Ju mer jag resonerar om detta, desto smartare låter romanen, men det känns ändå som om den lämnar lite för mycket osagt runt karaktärer och sammanhang som kunde byggts ut mer.

Similar Posts:

• Helt normal i huvudet
• Han tystnade alldeles för tidigt
• Den digitala bildrevolutionen är över oss!
• Bang i bygget
• Lik heter

Jag är inte riktigt normal i huvudet, löd meningen som jag markerade med gul överstrykningspenna och som jag till och med skrev av i mitt privata anteckningsblock, för det här var inte vilken mening som helst, inget som någon hade hävt ur sig bara för skojs skull…

Detta är, givetvis, en komedi.

Självklart driver Moya inte med händelserna själva. Boken är löst baserad på verkliga händelser, och även om den inte vore det funnes det nog med verkliga exempel på liknande händelser. Men genom att allt detta skildras genom en berättare som inte bara är egoistisk, mansgrisig och inte så lite paranoid, utan framför allt är just en berättare – och att han helt missar poängen. Precis som Moya själv är han i exil från ett grannland, hela tiden precis utanför samhället och de berättelser han ska göra rättvisa, och vad han gör är att börja se dem just som berättelser. Han romantiserar, han beundrar dem, gör dem till en pittoresk bakgrund för sin egen hjältehistoria om sig själv där han struttar runt i staden, raggar yngre tjejer, bråkar med präster och tror att han är en subversiv sanningssägare men mest framstår som någon sorts latinamerikansk Ignatius J Reilly. Och ju mer han blåser upp sin egen roll i historien, desto mer övertygad blir han om att alla är ute efter honom. Vilket förstås är helt barockt. Fast kanske inte. För de där händelserna är ju faktiskt verkliga…

Moya har skrivit en koncentrerad, brutal och pinsamt humoristisk roman som, inte helt olikt generationskamraten Bolaño, ofta vänder sig direkt mot läsarna och våra förväntningar, tvingar oss att fundera över hur och varför vi läser boken. Haha, titta på pajasen till huvudperson, han tror att han är huvudperson i någon sorts charmig sydamerikansk Márquez-historia, han läser verkligheten som en roman. Men varje gång jag vill börja skratta åt honom påpekar något i mitt huvud att jaså, så du sitter på säkert (geografiskt och psykologiskt) avstånd och läser detta som en roman, du? Vem missar egentligen poängen? Är problemet att vi blir avtrubbade av våldet, eller motsatsen? Kan skönlitteraturen någonsin bli något annat än en självgod – och möjligen, i sådana här sammanhang, farlig – lögn, eller är den en nödvändig sanning? Moya smyger fram allvaret mellan skratten och raderna, och svaret får man försöka nå själv. Om den nu bara inte hade slutat precis när den verkligen börjar komma loss.

Similar Posts:

• …itt Afrika
• 100 år av likgiltighet
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi
• Ospännande och platt
• Lidandets lagomhet