Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• En angelägen historia
• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

I antologin Minnet av företrädaren. Aderton inträdestal i Svenska Akademien har Lotta Lotass och Bo Svensén samlat inträdestal av nyinvalda akademiledamöter som enligt plägsed haft uppgiften att hålla tal över sina företrädare. På detta sätt – eller snarare borde man säga på dessa sätt eftersom talen skiftar mycket till anslag och karaktär – minns de sina företrädare och försöker teckna en bild av dem. De arton inträdestalen i antologin spänner från A G Silverstolpes tal över Axel von Fersen från 1795 till Carl Ivar Ståhles över H S Nyberg från 1974. Vi rör oss alltså inom ett tidsspann på nästan tvåhundra år. Riktmärke för redaktörerna har varit att inte välja tal av någon nu levande akademiledamot.

Den som tror att talen är devota, okritiska hyllningar till företrädaren tar fel. De är heller inte några neutrala, menlösa alster som försöker tala så mycket som möjligt om så lite som möjligt och därigenom bara bli ett tjusigt retoriskt stycke utan innehåll. Inte sällan blir talen direkt gripande när t.ex. den av sjukdom och lidande plågade Carl V A Strandberg håller tal över den likaledes av sjukdom märkte och allt bittrare medicinaren Israel Hwasser. I honom ser Strandberg närmast en frände. Hwasser var uppenbarligen mobbad redan som litet barn, och förlorade tidigt sin mor; han skulle med Strandbergs ord ”allt för tidigt få den svidande erfarenheten av förgängelsens oblidkeliga ingripande i de ljuvaste förhållanden.”

Verner von Heidenstams tal över Carl David af Wirsén är gripande på ett helt annat sätt. Under flera decennier hade Wirsén varit den förhärskande smakdomaren i det litterära Sverige och aktivt motarbetat Heidenstam och dennes inträde Akademien. När sedan Wirsén dör väljs Heidenstam till hans efterträdare och får då uppgiften att hålla minnestalet över sin bittraste fiende. Men Heidenstam lägger bort skiljaktigheterna och det gamla grollet. Han talar om att ”pilarna ligga bortskjutna och förrosta i gräset”. Heidenstam försöker loda djupet hos Wirséns uppenbarligen mycket komplexa karaktär, och ser både det goda och det dåliga. Man anar att Wirséns roll som smakdomare var något han närmaste känt sig tvingad in i. Det han helst ville göra var att leva för dikten. Och i efterhand klandrar inte Heidenstam honom för hårda ord, utan sluter fred postumt med Wirsén. Det är ädelt och storslaget.

Karaktären hos talen är, som jag nämnt, mycket skiftande. Det första talet av Silverstolpe är prunkande och svulstigt i bästa gustavianska stil, vilket i efterhand är ganska påfrestande att läsa. Detta tal är intressant också därför att det höll på att orsaka stor politisk skandal, då Silverstolpe tog Fersens parti i dennes kritik mot Gustaf III. Säg vad man säga vill, men harmlösa är dessa tal inte.

Från gustaviansk retorik spänner bågen över till Selma Lagerlöfs tal över A T Gellerstedt. Hennes tal blir nästan en saga precis som hennes romaner, och Gellerstedt blir en figur i sagan. Pär Lagerkvists tal över Heidenstam är fullt av förtvivlan och sorg over det rådande världsläget – året var 1940 och Europa stod i brand. Men Lagerkvist frammanar Heidenstam som en diktare att återvända till för att söka tröst; att hans diktning kan få vara de brunnar till vilka det är nödvändigt att färdas, för att tala med Johannes Edfelt.

Karl Ragnar Gierows tal över Hjalmar Gullberg är en av de bättre och finkänsligare analyserna av Gullbergs diktning jag har läst. Gierow slutar med att citera Gullbergs dikt om det oundvikliga döendet och uppgåendet i Gud; ”Snart i hans stormvind sjunger jag/ och virvlar i hans vattedrag/ och brinner i hans morgonglöd fjärran./ Men hemma bär ni ut mig död.” Alla de personer som ägnas uppmärksamhet i föreliggande antologi har burits ut och bort döda. Men de har även besjungits och själva sjungit. Om detta vittnar dessa arton inträdestal, som tillsammans på ett storslaget sätt tecknar en bild av svensk kultur, litteratur och historia.

Similar Posts:

• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• Strindberg 101
• Fosterland eller älskad vän?

Monika Fagerholm, känd för svenska läsare framförallt med augustprisvinnaren Den amerikanska flickan, och Martin Johnson, konstnär och radiomakare, har producerat ett program som gått i P1 där de reflekterat och resonerat kring fenomenet Havet. Programserien var tydligen så pass lyckad att den nu resulterat i en bok, där man fört vidare och utvecklat temat. Radioprogrammen och boken är alltså inte identiska. För den som inte hört radioprogrammen, som undertecknad, går det dock alldelels utmärkt att bara läsa boken – det är nog så givande. För det är en givande liten volym dessa två har totat ihop.

Titeln är Havet – fyra lyriska essäer. Undertiteln gör mig först misstänksam. ”Lyriska essäer”? Kommer stilen vara sådär kladdigt ”poetisk” på ett, som det ofta kan bli, konstlat sätt? Essä är essä, lyrik är lyrik – så brukar jag i min trångsynthet resonera. Men författarna klargör detta i förordet, där de skriver att begreppet ”lyrisk essä […] är kanske mindre poetiskt än vad det låter.” Snarare handlar det lyriska om ett slags collageteknik där associationerna får spela stor roll. Kanske gäller detta i högre grad Fagerholms del av essäerna – jag skall återkomma till detta.

Det handlar alltså om fyra essäer, med fyra tämligen väl avgränsade ämnen. Det är inte så att Fagerholm skrivit två av essäerna och Johnson två, utan de varvar hela tiden sina texter inuti essäerna. Detta markeras genom att avsnitten har olika typsnitt beroende på vem som har skrivit. En av essäerna heter t.ex. ”Under ytan”, och handlar om det som finns under havsytan på botten – representerat av Östersjöns döda bottnar. På så vis får miljöaspekten också plats. Intervjuer med Göran Sonnevi och en marinekolog i Stockholm varvas med ”lyriska” utbrott om att ”[v]i har dödat ett hav”. Detta senare är kanske mindre lyckat – det blir lite förnumstigt.

I samma essä finns också ett suggestivt avsnitt om ubåtsolyckor. Det skildras hur ubåtar gått till botten med man och allt och krossats under vattnets tryck flera tusen meter under ytan. Havets skrämmande aspekt. Överlag kan jag tycka att reportage- och faktaavsnitten kunde fått större plats och de lyriska infallen mindre. Dessa senare måste jag nog (tyvärr, får jag säga, för alla som gillar henne) tillskriva Fagerholm. Johnson verkar ha utfört de flesta av intervjuerna (t.ex. med Tomas Tranströmer i essän ”Labyrinten”) och står för det mera faktabetonade.

Den sista essän (”Ensamheten”) gillar jag nästan bäst. Här möter Johnson en av, i mitt tycke, svensk reselitteraturs styvaste författare: Kristian Petri. Läsningen av Havet – fyra lyriska essäer kan med fördel kompletteras med Petris böcker Den sista ön och Fyren – två böcker som berör fenomen i direkt anknytning till havet. I denna sista essä passerar även författare som Joseph Conrad och David Foster Wallace revy – denne siste i ett längre avsnitt signerat Fagerholm, som handlar om resandet och ensamheten som en förutsättning för berättandet. Detta blir nästan något av en programförklaring för boken.

Alltså: Mina misstankar mot det ”lyriska” vikar snabbt undan. Boken är späckad av historier och fakta utan att vara tungrodd på nåot sätt; den är tvärtom snabb- och lättläst. Havet får genom Fagerholm och Johnsons behandling många olika aspekter. Denna bok är bara att rekommendera.

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Vecka 38, redan!
• Finsk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Utanför och innanför
• Nordiska rådets litteraturpriser 2020

Charles Baudelaire levde och verkade i en omvälvande tid vilket tar sig uttryck i hans dikter. Han skrev briljant om 1800-talets stora litterära tema Ledan, Le Spleen. Dikterna rymmer också ett intresse och en fascination för dekadens, erotik, död, förruttnelse och inte minst detaljerna i Paris gatuliv.

Bedövande och gällt ljöd boulevardens larm.
Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.
(Ur Till en som gick förbi)

Les Fleurs du Mal, som diktsamlingen heter på franska, innehåller så gott som Baudelaires hela poetiska produktion. Den publicerades för första gången 1857 och åtalades omedelbart för osedlighet. Sex av dikterna fälldes i rättegången. Boken publicerades ytterligare två gånger under Charles Baudelaires livstid, 1861 och 1868, då var de fällda dikterna bortplockade och samlingen istället kompletterad med nya dikter.

Läs dikten Motto för en fördömd bok och avgör själva om den är osedlig eller bara underbar. Jag väljer underbar för den lockande tonen och det symboliska bildspråket.

Läsare, om du är sunt bukolisk,
nykter, hederlig, naiv och klok,
kasta från dig denna dystra bok
orgiastisk, sjuk och melankolisk.

Tog du aldrig din examen i
retorik hos Satan, släng den då,
ty du skulle ingenting förstå
eller se hos mig blott hysteri.

Vet du däremot att stiga ner
i en avgrund och ej frestas stanna,
läs mig; du skall kanske mer och mer

älska mig. Men om du ej beklagar
den som skrivit boken, själ som jagar
din chimär, då vill jag dig förbanna!

Översättning från franska av Ingvar Björkeson.

Similar Posts:

• En levande klassiker
• En gigant bland giganter
• Presentation av Poe
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris

Är det någonstans man inte skulle prata om analsex är det i det idylliska och – åtminstone till ytan – flärdfria Grönköping. Skulle ordet tas i någon mun skulle det naturligtvis censureras på sedvanligt sätt: ”-n-ls-x”. Här går livet sin gilla gång, i en stillsam småstadslunk som varit oförändrad de senaste hundra åren. För den som inte är närmare bekant med staden kan jag meddela att den ligger i det fagra Västergötland, mellan Skövde och Hjo. Underättelser därifrån får man genom att läsa det månatligen utkommande Grönköpings veckoblad. I Grönköping bor och verkar många storheter. Naturligtvis har staden sin egen poet, vars namn är A:lfr-d V:stl-nd. Han medverkar vanligtvis med någon dikt i varje nummer av veckobladet. Nu har förlaget Lind & Co gjort en kulturgärning och gett ut ett fylligt urval av V:stl-nds poesi, och därtill en mängd översättningar till transpiranto. Jag skall återkomma till detta sistnämnda.

V:stl-nd arbetar medvetet inom pekoralistikens fåra. Här har han stora företrädare som J. O. Hedner, Erik Ofvandahl eller varför inte Esaias Tegnér i dennes bästa (sämsta) stunder. Skillnaden är att där en Hedner eller en Ofvandahl oavsiktligt frammanar löjet hos sina medmänniskor genom sin usla gestaltningsförmåga och stilistik (deras patos är det sällan något fel på) arbetar V:stl-nd på ett konsekvent och medvetet sätt för att framkalla samma löje. Genom sina långa diktarbana har han följaktligen haft god tid att förfina denna utsökta konst. Vi gör några nedslag i ”Staden i mitt hjärta” och finner t.ex. följande alster som poeten frammanat när han råkat höra ett par katter para sig:

Djuriskt ljuder i natt er-t-ken,
klarvaken ligger jag i min säng,
lyss till den skärande kattmusiken
jämte dess kurrande kärleksrefräng.

V:stl-nd kan uppenbarligen sin svenska litteraturhistoria – citaten och pastischerna är oräkneliga, som i denna juledikt; ”Jag köpte min julgran för pengar; /för mig finns ej gratis att få”, som ju onekligen ger ett annat perspektiv än originalets. Denna V:stl-nds vida beläsenhet framhålles också i en mycket välskriven essä av Hr. Kulturdr. Stig Berglund (som tog studenten i Hjo). Denna essä, som fungerar som inledning till hela volymen, hävdar med emfas att V:stl-nd är vår förste postmoderna poet, eftersom han ständigt arbetar med intertextuella referenser.

I Grönköping finns naturligtvis en skola, Läspeskolan. Den är uppkallad efter stadens grundare, Erik den läspe och halte (om vilken en mindre känd men ändock skicklig pekoralist, Ebba Eleonora Lönroth, skrev: ”Kung Erik levde se’n i fred /Att läspa, halta var hans sed”). Vid denna skola verkar magister Ludvig Hagwald (eller Ludovico Hagwaldo i transpiration), skicklig översättare av poesi till det av honom uppfunna språket transpiranto – en blandning mellan esperanto, engelska, tyska, lite ryska, och de latinska språken. Hr. mag. Hagwaldo fann att antalet språk på vår jord var så överväldigande många och så väsenskilda att något måste göras för att övervinna denna förbistring à la Babels torn: ”Darum istas tempus pro snackinnovation.” Sagt och gjort, transpiranto skapades, och det blev naturligtvis succé för det nya språket ”qvid nunk qvasimodo weltcirkuleras.” Under sin karriär har sedan Hr. mag. Hagwaldo översatt många berömda poem till transpiranto, och dessa översättningar har publicerats i Grönköpings veckoblad.

Så här låter den första strofen av E. A. Karlfeldts ”Dina ögon äro eldar, och min själ är beck och kåda”: ”Püroman ist’ toj pupilloj, et maj psyche kohl et koksa”. Eller vad sägs om slutklämmen ur Karin Boyes berömda dikt ”I rörelse”; ”Check out, check out! Novella ist’ journal. /Nojs eskapad njet hawas terminal” (”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. /Oändligt är vårt stora äventyr”). Jag kunde fortsatt att strössla dessa pärlor i all evighet, men vi nöjer oss med detta. De är talande nog för detta språks fullständiga överlägsenhet och klarhet. Tycker man att Karlfeldt är lite unken och svulstig ger dessa översättningar en helt ny dimension. Det blir en veritabel katarsis att läsa dem. Naturligtvis är Hr. mag. Hagwaldos repertoar bred och han begränsar sig ingalunda till den svenska poesin, utan arbetar gärna med schlagertexter. Här kan nämnas översättningar som ”Haffad par orkanpust”, eller varför inte ”Stockholm in maj korda”.

Med denna litterära Grönköpingsantologi har Lind & Co som sagt gjort en kulturgärning för att föra ut både kunskapen om denna sällsynt charmerande stad, men framförallt att skänka njutning och hejdlösa skrattstunder genom denna suveräna poesi. Förhoppningsvis kan den hjälpa till att än mer sätta Grönköping på kartan!

Similar Posts:

• Sommartider och sådant.
• Bokstavstrogen översättning
• Poesi für alle
• Karlfeldt – en kåt en
• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson