Jaget i romanen relaterar till sig själv som en tiger, och jag läser detta som ett uttryck för oviljan att låta sig tämjas. Hon vill leva som ett rovdjur, eventuellt som en del i en flock med jämlikar, men hon vill aldrig låta sig domesticeras. Något som hon får stångas mot gång på gång. Även de mest frisinnade, de med mest filosofisk inställning till en kärlek fri från ägandebegär, rättar så småningom in sig i ledet av förväntade mönster. Ett mönster där framförallt kvinnans frihet bör begränsas. Där män som förälskat sig i den modiga, okonventionella kvinnan pö om pö börjar förstå dessa drag som ett problem. Hon anklagas för att vara självisk, att såra. Att inte älska på rätt sätt. Hennes förståelse av kärlek går på tvärs mot den gängse idén – de själviska är de som kräver trohet, som ställer villkor och som tror på känslomonopol. Hennes kärlek räcker till många.

Jag kom med tiden att älska flera, men tyvärr blev jag aldrig tillräckligt utnyttjad. Alltför sällan bad man mig om något. I kärlekens namn bad man mig oftare om att inte göra något. Man bad mig om att begränsa mig. Endast sällan om att bestiga Mount Everest. Men jag kunde inte på allvar känna förtroende för en man som inte väntade sig det av mig.

Det är framförallt hennes uppväxt (i Danmark och olika länder i Sydostasien) som skildras, och den skildras i mångt utifrån hennes sexuella erfarenheter. Brøggers sätt att skildra sexualitet är på samma gång rakt-i-ansiktet och distanserat. Hon skriver detaljerat och oblygt om vad som skulle kunna vara väldigt utlämnande, men ändå finns det någon form av ironisk distans till det hon berättar. Hon flyter ovanpå. Berörs inte nämnvärt. Ibland upplever jag det som ett skydd, som om den kalla gestaltningen är en sköld mellan författaren och det som berättas. Och jag funderar på hur det hade blivit om samma självreflekterande ton som kännetecknar hennes resonemang om livet och kärleken hade applicerats även på de intima sexskildringarna. Samtidigt ger den lite ironiska tonen i dessa stycken en lätthet till texten, som kanske behövs för att läsaren inte ska bli alltför provocerad.

Författaren flyttar sig obehindrat i kronologin, och som läsare flyter jag lika obehindrat med. Det är inte väsentligt om jag hela tiden vet exakt var i tiden vi befinner oss, det är drivet i berättandet jag följer. Och berättandet är rappt och humoristiskt – och lika ovilligt att låta sig kuvas som huvudpersonen själv. Den måste berättas så här, hon måste få leva så här. Ingen ska försöka tränga in vare sig henne eller hennes berättelse i någon på förhand given form.

Henry Millers språk och berättande var Brøggers stora inspiration när hon skrev romanen (och hon beskriver i denna ett möte med honom), och då främst hans erotiska frispråkighet. Men Brøgger adderar till detta den extra kamp det innebär att försöka skapa sitt liv efter sina egna regler – som kvinna. Att gång på gång förväntas söka trygghet, kärlek och bekräftelse av en man. Att förväntas vilja falla in i rollen som hustru och mor. Att aldrig betraktas först som individ, utan alltid först som kvinna (”du är inte som andra kvinnor du!”). Jag drar paralleller till två andra författare som också de problematiserar sex och relationer, och som tycker att de traditionella mönstren skaver något förbannat – Birgitta Stenberg och Gun-Britt Sundström. Tillsammans med Brøgger får de mig att vilja stångas lite till. Och att bli lite snällare mot mig själv. Det är inte mitt fel att det kliar och skaver, de hjälper mig att påminna mig om det. Just som feministiska klassiker ska.

Similar Posts:

• Norge Norge är ett ___ land
• Till T
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Why we fight
• För att man överlever

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Sedan mer än trettio år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför honom med Pynchon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Pynchon har visst fog för sig; det absurda fascinerar dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till Henry Miller (The Air-conditioned Nightmare) och till Jack Kerouac (On the Road), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds 1957 gav ut Segregation; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag författarens "I don't think you can live with yourself when you are humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala och katolska budskap. Idag.

Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad, på väg bort från bandidos och andra magra skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce, CIA-chefen Hoover och andra politiska maffiosos på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.

DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen: atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot, Korea, Vietnam; en ständigt pågående statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen. DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA som lever i "Dödens triumf" (prologen), torterade av "Das Kapital" (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare idag än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".

I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer, utanförskap och kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230 flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman, 895 sidor infall, utvikningar, samtal, reportage, spretar åt alla håll men trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så utomordentligt bra – korta och exemplifierande – exempel på krafter som, i den mån de förmår, motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes "Icke-vetandets moln", en klassiker. Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island – star den beryktade Moonman 157, Ismael Muños, som taggade tunnelbanevagnar och såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch. "De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i Himeln".

Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i grus och guldtackor – men de fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut in i tunnlarna.

Don DeLillo skriver om the really american way of life och det är något helt annat än den american way of life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.

Similar Posts:

• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Jakten på den försvunna V
• Nä, kan vi det här nu?
• Skön läsning och några käftsmällar
• Den undflyende vågen

Sexus, i Sverige indelad i två delar, Sexus 1 och Sexus 2 ingår som första delen i trilogin Den rosenröda korsfästelsen och kan betraktas som en enda bok. Romanernas självbiografiska handling byggs upp av episoder ur Millers liv som en fattig New Yorkbo. Han driver runt, arbetar då och då, knullar, super, träffar vänner, lånar pengar drömmer och försöker leva ett liv som han själv bestämmer över. Det hela kanske inte låter så märkvärdigt men Miller trollbinder sin läsare med ett språk och en fantasi som förvandlar den mest gråa vardagen till ett paradis.

Varför våran svenske beatförfattare Sture Dahlström då och då dyker upp framför ögonen på mig är fullständigt logiskt. Miller var nämligen en av föregångarna till beatförfattarna och hyllad av bland annat Dahlström. Samma vitalitet, törst efter liv och rörelse samt orädsla att kasta sig in i vilken situation som helst utan livlina återfinns hos de båda herrarna. Miller själv bär huvudrollen i de båda Sexus-böckerna och han lyckas med detta genom att bevara sitt lugn och perspektiv på tillvaron. Att kunna röra sig mellan utsvävningar som landar i poetiska visioner om sex, kvinnor och livets mening och däremellan, rakt upp och ner, beskriva vardagens bittra verklighet i rännstenen gör att romanen biter sig fast i minnet.

Miller fastande också i censuren i början av sitt författarskap. Namnet på de båda romanerna Sexus 1 och Sexus 2, gör att man men reptilhjärnan instinktivt rycker på ögonbrynen, vilket i förlängningen gjorde böckerna något svåra att bli accepterade i 50-talets USA. Att ingående beskriva ett samlag med både den ena och den andra kvinnan och ibland en trekant var en aning djärvt. Det kan tyckas självklart att inte tacka inte nej till ett ligg om det serverades på ett hett fat mitt framför ögonen. För Miller var det lika självklart och naturligt att inte utelämna en sådan händelse i sitt berättande om den verkligen inträffat.

Miller gav fan i konventionerna och berättade om sig själv och det liv han ville leva. Om någon vid sidan av tog illa vid sig av hans sätt att skriva så var det dennes problem. En käftsmäll kan ibland väcka liv i en. Få en att fundera över vad som verkligen är av betydelse och vad som är trivialt. Jag tycker Miller delar ut käftsmällar i smyg, jag vet aldrig när en högerkrok ska smeka mig över kindbenet, men det känns skönt när den kommer.

Similar Posts:

• Kom igen, det svänger ju!
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Ol’ man river
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Historien om att inte hålla sig i skinnet

För alla oss som redan betat av den mindre finare litteraturen (även den s.k. erotiska litteraturen), där just Dahlström, Henry Miller och många andra "snuskförfattare" sagt sitt för länge sedan, är inte Fittor något överraskande, än mindre banbrytande. Det är simpel anatomisk fakta som vävts in i snitsiga metaforer och liknelser, poetiska rosknoppar som å ena sidan imponerar på en litterärt och å andra sida smeker ens köttsliga lusta.

Det är en väsentlig skillnad på porr och erotisk litteratur. Porr är banalt. Erotisk litteratur är tankeväckande. Även om en del av Juan Manuel de Pradas noveller/essäer, med viss revidering förstås, skulle kunna få en och annan tusenkronorshonorar i porrblaskorna, så spelar han i en helt annan division än porrnovellisterna; han är medveten om vad han gör. Han är smart.

Det märks tydligt att det som bara så sent som för några år sedan var tabu, idag är accepterade diskussionsämnen såväl i media, skolor och de svenska folkhemmen. Till och med Bibelkommissionen insåg förändringarnas tid när de inte längre ifrågasatte Höga visans plats i Bibeln. Bra. Erotik är just inget annat än erotik: naturens självklaraste lag.

Till skillnad från de klassiska snuskförfattare skyddar sig de Prada bakom sitt välpolerade akademiska hölje, där kan han ostört briljera med sina litterära kunskaper och därmed undkomma de flesta naiva ultrafeministers klor. Detta är lite trist, novellerna/essäerna kan emellanåt kännas något tillgjorda. Detta innebär dock inte att de Pradas bildspråk är trist och tillgjort. Nix, inte det minsta. Han har ett härligt lekfullt språk som, när tillfälle ges, inte drar sig för att knäppa moralkakorna på näsan.

Voi vittu, de Pradas lilla fittprojekt (som först var avsedd endast för hans närmaste vänner) är i allra högsta grad störtskön lektyr – en bok som borde ligga och fläka ut sig på var och ens soffbord. Skrattade och myste om vartannat när jag läste de olika kapitlen, med de lätt provocerande rubrikerna "Okända kvinnors fitta", "Tugga på fitta", "Änkors fitta" osv osv.

Elitistiskt eller limbiskt fittänkande? Vilket som. Spanjoren de Prada låter oss följa med på en resa från Antikens marmorstatyers fittor fram till dagens industriella och kodade fittor. Det är vackert. Jag kan inte mer än ge de Prada en klapp på axeln och be alla er andra, fittor som kukar, att dra ner byxorna för att skåda poesin som gömmer sig där nere – under midjan.

Similar Posts:

• Medel till litteraturikon
• Kom igen, det svänger ju!
• För mjäkigt och tantigt
• Tema: Erotik
• Poètes maudits

Det sägs ju att kärt barn har många namn. Dahlström har då i alla fall ett gäng: ”Sveriges Bukowski”, ”Sveriges mest anarkistiske författare” och icke att förglömma, ”Sveriges beatförfattare”, för att nämna några. Han är såväl älskad som hatad och ratad, men nuförtiden med ett större eftertryck på det mer kärleksfulla adjektivet, en attitydssvängning som inte har slagit om över en natt eller två utan snarare smugit sig fram efter några decenniers okunskap om hur fan god och intelligent litteratur i själva verket ser ut och smakar.

Allt hade sin början med debuten Änglar blåser hårt (1961), en roman som inte sällan och oberättigat förknippas med till exempel Jack Kerouacs På drift, som ju är en bibel hos de flesta som någon gång blivit beroende av beatlitteraturen som växte fram under 40-50-talet i landet där borta: USA. Spåren från amerikanerna är tydliga i Dahlströms tidiga författande; han bryter sig loss från samhällets rävsaxar, ger sig iväg till varmare klimat för att utvecklas som människa, musiker och inte minst som författare. Han gör det han vill göra, nämligen lever livet. Detta beskriver han rakt upp och ner i sina böcker. Inget förädlande skitsnack, inga konstlade gester eller miner – bara ren och skär verklighetsförankrad dikt. Något som givetvis inte passade sig i ett Jantelagshärskande land som Sverige.

Tongångarna mot Dahlström blev knappast bättre när han efter sin tid i Andalusien, Spanien, hade skrivit klart Gökmannen (1975), en bok som faktiskt först skrevs på engelska (Cuckoo’s Progress) och som sedan i efterhand översattes till svenska. Här hade Dahlström funnit sig själv (om man nu får säga så) och det han visade upp var ett litterärt verk som aldrig tidigare hade vistats på svensk mark. Vissa kritiker var honom inte nådig, han beskylldes både för det ena och det andra, bland annat sas det att han hyste ett kvinnoförakt, den sexualia som han beskrev var förnedrande, enligt delar av kritikerkåren. Det är ett gott ont som Dahlström har fått dragits med ända till dags dato. Men sedan är det ju också så att genier alltid har hånats och missförståtts. Tills de efter ett bra tag eller så långt som efter sin död slutligen fått upprättelse.

Fallet med Dahlström är inte annorlunda. Först föraktad. Sedan hyllad. Skillnaden med Dahlström är bara att han inte brydde sig ett dugg om vad folk tyckte om honom då – och han bryr sig än mindre om vad de tycker nu. Han har alltid skrivit det han har velat och kommer med all sannolikhet att fortsätta att göra det. Varför ändra på ett vinnande koncept? Varför bemöta mediernas fotoblixtar och tämjas till en härmande papegoja för horbranschens egennyttiga ändamål? Varför göra det när man inte behöver sälja sin själ?

Dahlström spelar alltså även fortsättningsvis på sin bluestolva i undergroundlitteraturens källare – om en kanske finare källare – men han skriver som han spelar och han lever som han lär: spartanskt, berusande och svängigt. Han jammar på och öppnar inte sin dörr i onödan. Om han nu inte får ett infall att driva gäck med murvlarna med ett par klassiska dahlströmska practical-jokes. Vilket händer. Till min förnöjelse.

I den här novellsamlingen, utkastet, eller vad man nu ska kalla Dahlströms senaste bok Målarnas republik för, råkar en murvel ut för just ett av Dahlströms hänsynslösa och absurda experiment, denna gång döpt till ”Buktalaren”. Stackaren som kommer för att intervjua Dahlström blir mot sin vetskap själv intervjuad och blottad. Av Dahlström och hans buktalardocka. Vad som är sant eller inte vet nog fan ingen, men det är det som gör det hela intressant. Att fakta blandas med dikt, att verkligheten spinner runt en surrealistisk spiral utan ände. Det är det som gör en typisk och totalvrickad historia berättad av Dahlström till just vad den är – till den enda i sitt slag. Här finns det aldrig någon hejd på vad som kan hända härnäst. Novellen är också en bra inforuta över personen Dahlström, speciellt för oinvigda och framtida fans. Man får veta att Henry Miller är hans husgud och medicin mot tristess och sorgsenhet, att han inte tror ”att det var själva kuken som retade upp dem [kritikerna] utan snarare det överdådiga stilistiska viftandet.”, samt att de uråldriga skrivmaskinerna han skriver på lever sitt eget liv. Bland mycket annan matnyttig information. För både klåpare och fans. Kompakt inpackat i en 30-sidig novell.

Mycket i Målarnas republik är återanvänt material, gammalt stoff som dock tål att upprepas. Man får återigen besöka Andalusien i Spanien – de fria konstnärernas tillhåll på 60-talet – men man stöter också hela tiden på nya idiom och liknelser som väcker både H C Andersen, Ferlin och Charlie Parker från de döda. Sett ur dahlströmska mått är de tio novellerna som boken rymmer ingenting som varken överrumplar mig, får mig att måla kors i taket eller att falla huvudstupa från soffan under läsningen. Boken är helt enkelt ett mycket tacksamt bonusspår, en knastrande B-sida på en helgjuten litterär singel. Historierna kåtar upp mina skrattmuskler, förser mig med lust att fortsätta att andas trälarnas ransonerade luft, i väntan på den dagen då Ulf Lundell äntligen beslutar sig för att dra något gammalt över sig och då istället Sture Dahlström rättvist kröns till generationsromanernas konung – i ett land utan monarki, demagogiskt skitsnack, löneslavar och hierarkier.

Boken svänger så pass bra och är fylld av improviserande fraser att jag hädanefter nästan vågar låta Dahlström axla ännu ett epitet. Kort och gott: ”Sveriges bästa författare”. Han är en livsnjutare och glädjespridare som kan bjuda på sig själv utan att fördenskull förlora fotfästet till viktiga och tänkvärda frågor. Rättvist träffar Dahlströms spott och spe samhället rakt i ansiktet. Han uppmuntrar till anarki och självtänkande. Precis som en sann beat ska göra. Och som Sveriges enda beat kan han göra det. Ohejdat. Hoah, hoah, hoah, hoah.

Similar Posts:

• Medel till litteraturikon
• Skön läsning och några käftsmällar
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Sture på sparlåga

Murmurs flickaktiga röster motsvaras av den genomgående känsla av att en tonåring måste ha skrivit En flickbok som följer med en genom hela boken. De är båda söta, busiga och charmiga i anslaget, Lopez roman är lika avslappnat bagatellartad som Murmurs små poppärlor. Även bakgrundsmässigt påminner de om varandra, Erika är liksom Leisha och Heather, de två som egentligen är Murmurs född tidigt 70-tal, Erika gick på konstskola i New Jersey, Leisha och Heather gick på en skådespelarutbildning i New York. De har alla tre lesbiska tendenser, Leisha torde dock ta tätpositionen på den fronten eftersom hon varit tillsammans med K.D. Lang, som också producerat ovan nämnda skiva.

Det finns också både hos Murmurs och Lopez en viss antydan till feminism, denna är dock så snäll och lekfull att till och med pojkar som jag, som egentligen inte har mycket till övers för ”politisk” konst, då i synnerhet inte när det rör sig om arg och mästrande. Släpp sargen, tänker jag när jag läser skönlitterära verk som försöker tvinga på sina läsare åsikter, det är fel forum, skönlitteratur skall om något få sina läsare att tänka, inte säga åt dem hur de skall tänka.

Så illa är det dock inte i det här fallet, men jag skäms litet för Lopez skull när hon måttar missriktade slag under bältet på några av sina manliga författarkollegor:

Ända sen jag var liten har jag försökt leva ställföreträdande genom Kerouacs, Hunter S Thompsons och Henry Millers skrävelkrönikor. Men jag har aldrig orkat läsa ut nån av deras böcker. Kanske för att jag inte kan identifiera mig med dem – män uppassade av kvinnor som kokade kaffe och tvättade bort bromsspåren ur deras kallingar medan de gnällde, kallade sig arga unga män och satte på varandra med sina existensiella penisar.

Många av hennes påståenden om författarna i stycket ovan skulle kunna ifrågasättas, men att påpeka faktum som att Kerouac var en fördomsfull, rasistisk homofob som knappast kom i närheten av en enda mans anus med sin ”existensiella penis” under sitt 47-åriga liv är rätt meningslöst eftersom hela stycket ovan bara är en provokation innan Lopez förkunnar att hon istället upptäckte Erica Jong, som alltså inte bara delar Lopez förnamn utan också skriver feministisk litteratur.

Lopez tycks också gilla att ägna sig åt små spetsfundigheter, som i och för sig ofta är litet charmiga och roliga, men knappast så speciellt ”träffande”, här är den bästa:

Jag har aldrig varit hejaklacksledare, jag var slampig på egen hand och tänkte att om ett träd har kul och ingen hör det, så är det inte slampigt.

På ett ställe i boken berättar hon att hon aldrig träffat någon som läst hela Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M. Pirsig, vilket i och för sig kan vara förståeligt, den är tungläst, men den är värd ansträngningen. Eftersom hon uppenbarligen bestämt sig för att skriva en bok med samma ramhandling som denna borde hon kanske tagit sig tid att läsa den själv åtminstone. En flickbok handlar följaktligen om Tomato som bestämmer sig för att åka motorcykel från USA:s öst- till västkust.

Som substitut för alla de underbara lager som finns i Pirsigs bok får vi av Lopez litet pubertala floskler och annat trams. Hon valde liksom fel bok som förlaga, att Lopez inte ens kommer i närheten av dennas klass behöver väl knappast påpekas, Zen och konsten att sköta en motorcykel är förmodligen ett av 1900-talets starkaste litterära kort, ett påstående man knappast kan yppa om En flickbok, Lopez flickaktiga charm räcker liksom inte till.

Men boken har ändå en viss charm och är läsvärd för sin söta humor och en del trevliga illustrationer, men jag måste nog ändå hävda att de element som En flickbok har gemensamt med The Murmurs musik gör sig bättre i just musik, där jag inte har något att invända mot Murmurs är det en hel del jag saknar och en del jag skulle klara mig utan hos Lopez.

Similar Posts:

• Skulle fungerat bättre som seriealbum
• The really American way of life
• Odödlig undergångsfascination
• Kom igen, det svänger ju!
• Att visa vad man läser och ser