Även om titeln på Helena Bobergs senaste diktsamling pekar just på ”själstillstånd” så är det genom vad som pågår i kroppen som dikterna tar form. En sjuk människokropp eller i alla fall en medicinskt betraktad och behandlad människokropp.

Jag skriver från en tyst fläck          diande

en utnött sorg          vill utrota

det sjuka     och det friska

Relativt fåordiga, luftiga sidor signalerar att varje ord har betydelse. Det börjar med ett jag-perspektiv och upplevelsen av den egna kroppen och förlorad kontroll över den.

De har tagit i mig          öppnat upp

skurit loss          ombildat min natur

. . .

Som om jag frivilligt donerat

min tigande vävnad till dessa vålds-

celler          upplåtit mig som moderskepp

. . .

Jagfunktionen          osjälvständig i detta drama

Längre in i boken kommer ett avsnitt där perspektivet och tonen förändras helt. Det är mer distanserat, kyligare, ett medicinskt språk. Här breder texten också ut sig mer och täcker hela sidor, när en människa beskrivs utifrån kropp och symptom.

Hel hudkostym     inga hörbara bi- eller blåsljud        buk

mjuk och oöm   utanför transvaginalt ultraljud      förstorat

ovarium       blodfärgad vätska        rosa in vänster armveck

Allra först i boken, innan den första dikten, är ett citat av Montesquieu:

Vårt sätt att vara på är helt godtyckligt: vi kunde vara på det sätt vi är gjorda, eller på något annat. Men om vi vore gjorda på något annat sätt skulle vi känna annorlunda; ett organ mer eller mindre i vår maskin skulle ha resulterat i en annan vältalighet och en annan poesi; en annan sammansättning av samma organ skulle ha gett upphov till ytterligare en annan poesi.

Utifrån citatet läser jag Röd melankoli framför allt som ett utforskande. Vilka är vi egentligen? Den där kroppen som vi känner oss så hemma i, hur är det egentligen med den? Och hur hänger allt ihop?

Var det      en böld      en kvarkskugga      eller      kristallrosor

som växer ur min kropp           bisarr automat     med    rörliga

döva   inälvor            upptagna         med       att        processa

pulserande           muskelflätor           mineralmassor           cell-

nebulosor            maniskt        makulerade

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• Livet på sin spets
• Naturen kallar på oss
• Gegget inuti
• Lev längre och friskare

Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, vacker bukett. De beskriver den själva som ”en kör av röster som sjunger och krig och förluster, stängda gränser och en längtan efter en annan värld”. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma är en orkester utan dirigent. Den lyfter fram röster som riskerar att drunkna bland krönikor och panel-debatter. En efterlängtad nyansering bortom kvällstidningsrubriker. Och som redaktörerna själva säger: Poesin kan nå dit debatten inte träffar.

Jag ser framför mig en uppläsning i form av en flashmob på landets centralstationer. Där mikrofonen vandrar från stämma till stämma, från den som viskar till den som skriker. Så kommer jag osökt att tänka på ett begrepp inom musikteorin – kyrkotonarter. Det är skalor som innehåller samma toner, men är förskjutningar av durskalan. De berättar helt olika stämningar bara genom att flytta på en ton. På samma sätt berättar dikterna i den här antologin, samma sak, från olika utkiksplatser, olika perspektiv.

Seluah Alsaati sjunger precis som många andra författare i antologin om ett Vi. Hennes kampsång ”Vi är Alan” sätter ribban högt med sin Silvana Imam-attityd.

Vi är striden och vi står mitt i den
skyldiga våra barn att vända samtiden

Temat blir tydligast i Arazo Arifs ”Idag är dagen då vi alla ska dö”, som blir antologins refräng med strofer som ”Ingen nåd över det här landet”.

Även författarkollektivet Ce(n)sur lyckas i sin ”Rapport från en bisarr debatt” skapa ett kritiskt kollage och visar med sin iskalla ironi hur den yngre generationen är den som ser klart: ”En hel höst mellan ord och handling”.

Athena Farrokhzad ger mikrofonen till Malmös antifascister:”Säg något om kålsupare som aldrig ska passera”. Dikterna slungas runt som i en centrifug. Men vissa dikter suddas ut av formen, författarna är presenterade i bokstavsordning och det finns ingen plats för tomheten. Ibland är det för vackert. För mycket ord, ibland vill jag höra ordlösheten, trevandet, stammandet, en rejäl gestaltning av det dåliga samvetet utan att det känns som vita tårar. Därför är det så befriande när Kristian Lundberg skriver:

Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara

Och när Åsa Maria Kraft skriver att:

vår naivitet var stendum: den trodde girighet var framgång

Även Helena Boberg är tydlig i sitt utifrånperspektiv och ser sitt privilegium. Hon använder språket och säger ”de” istället för ”vi” förutom när hon viskar fram

där vi rörde oss
fritt
framträdde som vansinniga

Karin Brygger är också hon väl medveten om att hon inte befinner sig på havet. Men hon betraktar.

Vi tänker på deras barn.
Som inte heller har pengar till biljetten.

Inga vita sidor, inga uppslag med några få ord som ekar. Jag hade velat känna tystnaden. Dröja mig kvar ännu längre. Famla i tomrummet som uppstår. Jag läser dikterna i skuggan av hösten. I efterbelysningen av chockvågen. Sidorna som mörkrumslampor. Vi behöver mörkret för att kunna framkalla bilderna.

Jila Mossaed sticker ut med sin storhet. Hon lyckas zooma både in och ut. Jag blir åksjuk, den mörka sorgen är svindlande:

Små kroppar
svävar mellan jorden och himlen

Samlingen slår mig. Högt och lågt. Från alla håll och kanter. Det finns så många punkter varifrån man kan berätta.
Som en kamera. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup. Antologin är en kontaktkarta. Den samlar ett antal blixtbilder från vår samtid. Den som pågår i vår närhet, på våra gator och på ett ogreppbara avstånd beroende på vem som tittar. Och det är just det. Vissa dikter behöver förstoringsglas. Jag återkommer till ord som närbild, perspektiv, inzoomning, objektiv, blixtbild och skärpa i mitt försök att beskriva. Blir tvungen att läsa om ordet brännvidd.

Om strålar som utgått från en mycket avlägsen lysande punkt, till exempel en stjärna eller en punkt på solen, och därför kan anses som parallella, infaller mot en konvergerande lins, sammanbryts de efter sin passage genom linsen till en bestämd punkt på den axel som är parallell med dem. (Wikipedia)

Poesin är politisk. Poesin är ingen flash i mobilen. Poesin vågar ställa in skärpan. Så är det. Ett minnesmärke som hindrar oss från att glömma.

Antologin lämnar mig med frågorna: Vem får säga vi? Vems vi? Vilka är vi?

Luft från havet strömmar in mot land. En besk eftersmak. Undertrycket känns genom hela samlingen. Allt som måste ut. En mångfacetterad kakofoni som behövs. Jag vill inte säga mer. Eller jo. Jag saknar Alma Kirlic och Niklas Mesaros stämmor.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• ”d j u p a v e c k”
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Utåtriktade röster som når in
• Vi ska alla en gång dö

Vilken roll kan litteraturen och konsten spela för ett ekologiskt uppvaknande? I 10TALs nya dubbelnummer Klimatsorg undersöker vi hur ekologiska perspektiv gestaltas i dagens litteratur och konst, och om konsten kan vara en möjlig strategi för att mobilisera ett miljöengagemang och försvar för livet på jorden.

Imorgon firar Tidskriften 10TAL sitt nya nummer med en Ekofest på Nobelmuseet i Stockholm. Tillsammans med författare, debattörer och läsare vill tidskriften ställa frågan om vi ser ”ett förnyat grönt uppvaknande i samtidslitteraturen, konsten och kulturdebatten?”

Det blir musik och intressanta samtal om ekologi och litteratur och konst. Medverkar gör bland andra Helena Granström, Aase Berg, Fredrik Sjöberg, Sverker Sörlin, Helena Österlund och Helena Boberg.

Läs mer på 10TALs webb eller på evenemangets Facebook-sida!

Similar Posts:

• Grattis Helena Österlund
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Vita dikter
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Ny vecka på dagensbok.com

Du Helena är ju inte bara poet utan även kritiker. Hur ser du då på och förhåller dig till kritiken av Repuls? Diktsamlingen har fått flera recensioner, många positiva men även några ljumma. Jag ger ofta kritik men har i olika kurser fått ta emot kritik på mina egna texter också och tycker att det är en lika stor vånda att ge kritik som att få det. Hur är ditt förhållande till att ge och få kritik?

Jag är väldigt nöjd med den kritik jag har fått; det har varit genomgående positiv respons och flera intressanta läsningar, med något undantag. Repuls har till och med varit på Svenska Dagbladets boktopplista vilket jag blev väldigt glad över.

Våndan att få kritik har visat sig inte i första hand ha med responsen jag fått att göra, utan snarare med väntan på recensioner. När de väl publicerats har det varit givande att ta del av dem. Kritiken är en betydelsefull del av det litterära fältet. Den för ett samtal om litteraturen i offentligheten. Utan det skulle litteraturen kunna reduceras till hobbyverksamhet och privat konsumtionsvara helt på marknadens villkor. Litteratur, annan konst och estetiska, humanistiska eller ideologiska analyser är tvärtom en nödvändig del i vår gemensamma samhällstillvaro.

Som kritiker är det viktigt att kräva av sig själv att ge sig i kast med verket på ett seriöst sätt. Att läsa uppmärksamt och anstränga sig att bemöta det som står, inte bara fälla omdömen. För egen del skriver jag allt mer sällan recensioner, även om jag aldrig har skrivit särskilt mycket kritik. Jag väljer hellre att formulera mig längre om böcker som jag själv har valt av intresse. Jag har blivit litet skygg i och med att jag själv fått en bok publicerad. Men det kanske bara är en tids karantän.

Din text har influenser från många håll som Ovidius Metamorfoser och Roman Polanskis film Repulsion. Hur har du arbetat med dina influenser i skrivandet av Repuls?

På sätt och vis har jag vävt in olika influenser ur mitt liv från den tidsperioden då jag skrev Repuls. Snappat upp repliker, textfragment, atmosfärer, visuella intryck och sätt att tänka som påverkat mig, och fantiserat vidare kring det. Samtidigt som jag formulerar mitt inre språk och en inre föreställningsvärld i det jag skriver. Texten är i flera bemärkelser ett möte mellan inre och yttre. Under tiden jag skriver kan det kännas som att jag befinner mig i ett symbiotiskt rum, där jag överträder en gräns mellan fantasier och egna upplevelser. Jag tror att det syns i texten. Den är något av en psykologisk thriller.

Jag håller med om att Repuls kan ses lite som en psykologisk thriller. När jag läser står identitetskrisen och en undersökning av förhållandet mellan jaget och omvärlden i fokus. Hur förhåller du dig till diktjaget och dennes ambivalens i förhållandet till sin omgivning?

Som en författare till sin bok. Andra läsare får göra sig sina egna bilder, jag tror att texten bjuder in till det. Många tycker att det är en text som kryper otäckt nära inpå dem själva.

Du har skrivit poesi under en lång tid och länge arbetat med litteratur. Du är sen tidigare publicerad i mindre format, hur har det känts under våren att äntligen få ge ut en hel diktsamling?

Det betyder mycket att få sitt arbete publicerat. Utan den delen av processen känner man sig oförlöst som konstnär. Läsare har hört av sig och åhörare har kommit fram till mig efter uppläsningar och har tänkt saker och blivit berörda – det är värdefullt. En kvinna berättade att boken hade förändrat hela hennes semester. Hon och en väninna tog den med sig när de reste bort och blev starkt berörda båda två. Väninnan blev så inspirerad att hon knappt velat lämna hotellrummet, utan stannade inne och skrev istället.

10TAL Bok är ett litet förlag som relativt nyligen har startats av tidskriften 10TAL och som i maj gav ut Repuls. Själv har du gjort praktik på förlaget Tranan även det ett relativt litet förlag som ger ut mycket (översatt) poesi. På Dagensbok tycker vi det är intressant med författare från stora såväl som från små förlag. Hur upplever du chanserna att bli utgiven på ett litet förlag i jämförelse med ett större förlag och kan du berätta lite om utgivningsprocessen för Repuls.

Chanser kan förstås mätas på olika sätt. Statistiskt, kvalitativt… Jag tror att det delvis handlar om att texten hamnar hos en person som både intresserar sig för den och har tillräckligt med inflytande. På större förlag tillkommer förmodligen att det måste vara flera som fattar tycke. Mindre förlag har ofta en mer utpräglad smak och inriktning som syns i utgivningen. Men det finns så mycket annat som vägs in i utgivningsbeslut, som har med förlagets ekonomi att göra, marknadsstrategi och vilka andra manus det råkar konkurrera med vid tidpunkten. Förlagen förhåller sig också till hur det står sig mot det som getts ut sammantaget både den senaste tiden och i ett längre perspektiv. Det är inte så enkelt som att allt begåvat publiceras förr eller senare. Därför krävs det uthållighet. Det som skiljer en publicerad författare från andra är inte sällan en vägran att ge upp. Om inte det första manuset blir utgivet, så kanske det andra eller tredje.

Processen för Repuls följer samma dramaturgi som andra böcker: Det började med ett ja och småningom fanns det en tryckt bok. Men på 10TAL Bok gick det nog snabbare att få ut boken än vad det gör på många förlag; de är nya och pigga och jag var kvick med att lämna in mitt manus, innan de hade hunnit få en flodvåg till kö, gissar jag. Sedan har de kunnat marknadsföra boken på ett annat sätt än vad de stora förlagen gör med sina diktböcker. Det är ju en unik situation de har med en egen tidskrift och nyhetsbrev som går ut till tusentals personer och den egna programverksamheten, inte minst 10TALs poesifestival i Stockholm, där jag också kommer att framträda i höst.

Similar Posts:

• Nalen blir en enda litteraturfest
• Kärlekens instängdhet
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Själstillstånd, kroppstillstånd
• ”Vad då feministisk?” – Intervju med Elin Grelsson

Sen tänker jag att detta kan gälla nästan vilken konstform eller genre som helst. Känner man sig inte inbjuden i det instängda, eller orkar inte anstränga sig för att ta sig in, är det lätt att helt enkelt ta avstånd. Det handlar såklart också om språk och språk, röst och röst, tillfälle och tillfälle. Alla sånger är inte för alla, men för konsten, eller kanske mest för människornas skull, går det att öppna sig lite och se efter.

Helena Boberg har haft Roman PolaÅ„skis film Repulsion som inspiration när hon skrivit. Liksom filmens huvudperson tampas Helena Bobergs diktjag med bortstötning. Både sin egen och den andras. Den egna bortstötningen är inget enkelt, tycks ofta ofrivillig och en del av allt det komplicerade som det innebär att ha en relation till en älskad. Diktens du ändras, liksom förhållandet och jagets känslor till det. Jagets förmåga att växla identitet, att födas i den andras blick och närvaro/frånvaro liksom i sig egen, finns också här. Därtill handlar det om narcissism. Att söka efter sig själv i andra och älska det. Eller hitta sig själv i andra och hata det.

Det finns inte ett du som inte är jag. Där sviker jag dig.

Jag tycks outtömlig

Det är inte vackert

Det är den sortens sökande som jag får för mig att många av oss sysslar med och som går att hitta i texter lite överallt. Kanske framför allt i poplyriken. Då och då känns det som att Helena Bobergs diktsamling är en sorts formgiven och mer komplex poplyrik innanför pärmar. Liksom en poptext rör den sig mest i relationernas stängda rum, visar kärlekens ambivalens och identiteternas svårigheter. På samma sätt växlar också texten från att å ena sidan verka skriven med magen till att börja iaktta och analysera jagets känslor.

Här finns stråk av en mors kärlek och begränsningar:

Min identitet rubbas –
Det doftar av bröstmjölk här
Det finns inslag av människa.
Jag måste påminna mig om att drabbas, att flämta

Jag hittar genusproblematiserande rader som får mig att tänka på Edith Södergran och hennes Dagen svalnar:

Jag vill inte älska eller namnges. Jag uppgår i mina brister.
Överskrider inte. Galen eller kvinna?
Jag vill ha något som inte är mitt.

(…)

Nu ser jag hur jag har gjort mig till åtlöje
Tårarna är av vanmakt. Jag är rasande
Jag var aldrig kvinna

Repuls blir efter många läsningar en diktsamling som i sin instängdhet tycks obegränsad. Den är en uppslagsbok över relationernas oändliga motsättningar. Jag hittar hela tiden nya rader som fascinerar, skimrar och gestaltar det som finns innanför kärlekens väggar.

Similar Posts:

• Själstillstånd, kroppstillstånd
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild

En del lyckliga själar har fortfarande sommarlov men vi är en hel del tappra som börjat jobba igen. Jag trycker ner mina inbunda, tunga böcker i väskan och passar på att läsa ett par sidor på bussen och tunnelbanan på väg till arbetet. Sneglar nyfiket på vad medpassagerarna har för reselektyr.

Är ni liksom jag nyfikna på vad andra läser får ni inte missa del två i vår serie om redaktionsgruppens bokhyllepresentationer. Denna vecka är det är dags för Camilla att visa upp sin bokhylla med innehåll.

Anna C recenserar diktsamlingen Repuls av Helena Boberg på tisdag. Det är poesi som kan vara svår att ta sig in i, men väl värd besväret. Den handlar mycket om kärlekens och relationernas instängdhet och motsättningar. Om identitet, moderskänslor och narcissism.

Ingrid har snyftat när hon har läst Majgull Axelssons roman Moderspassion. På onsdag skriver hon om den och som extramaterial kommer en intervju som Ingrid gjort med författaren angående boken.

På lördag blir det politik – främst högerpolitik. Ella har tagit sig an statsvetaren Stefan Olsson som har skrivit en Handbok i konservatism, en -ism som ju sällan är lika uttalad i Sverige som i andra länder, men som tycks livskraftig ändå. Dessutom blir det en bonus på Fredrik Reinfeldts första bok, Det sovande folket från 1993, ett minst sagt oinlindat angrepp på välfärdssamhället och det därav hjärntvättade och passiviserade svenska folket. Kanske inte den mest nyanserade politiska pamfletten, men i gengäld innehåller den även inslag av någon sorts science fiction …

Detta och mycket mer bjuder dagensbok på denna vecka.

God läsning önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Man vet vad man har?
• Statsministern och välfärdsdöden
• Vecka 20 på dagensbok.com – Postgång, Majgull Axelsson och deckartips
• Kärlekens instängdhet
• Klassamhället 2014

På scen ser vi bland andra författarna Magnus Bärtås/Fredrik Ekman, Cecilia Davidsson, Peter Kihlgård, Sara Paborn och Anna Schulze. Poeten Helena Boberg läser också ur sin debutdiktsamling Repuls.

Tid: 19 – 02, imorgon torsdag 28 april
Plats: Nalen/STACKEN, David Bagares Gata 17, Stockholm
Inträde: 100 kr

Läs mer om festen på 10TAL:s hemsida.

Similar Posts:

• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Kärlekens instängdhet
• Om skrivande och kritik – en intervju med Helena Boberg

Programmet ser ut som följer, med namn som Hanna Nordenhök, Jenny Tunedal, Mara Lee, Johan Jönsson och Marie Silkeberg.

Jag skulle inte missa den här kvällen för allt i världen, men kan tyvärr inte gå dit. Så därför måste ni gå istället och berätta för mig hur bra det var (eller skona mig ifrån det så jag slipper veta, men antagligen vet jag tillräckligt redan).

Det börjar klockan 19.00 kostar 20 kronor, läsningarna håller på till 21.30, därefter spelar Per Nyström och Ulrika Revenäs Strollo musik.

Det kommer att bli skolavslutning med fest, poesi och musik och det blir aldrig bättre än så! Gå dit!

19.00 – 19.30
Daniel Neurath Ossnevs
Helena Granström
Niclas Nilsson
Hanna Nordenhök
Jenny Tunedal

20.00 – 20.30
Kajsa Sundin
Martina Lowden
Ulrika Revenäs Strollo
Malte Persson
Ida Säll

21.00 – 21.30
Mara Lee
Helena Boberg
Johan Jönson
Hanna Hallgren
Marie Silkeberg

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Sval och snygg, men oengagerande