Till stor del är På terrassen i mörkret en direkt uppföljare till Bordeaux-boken. Huvudperson är socialantropologen Paula, som nyligen brutit upp ur en destruktiv relation med Jostein. Förhållandet har liksom i den förra boken balanserat mellan inre samvhörighet och sexuellt avvisande. Jostein lever precis som Johannes i Det finns en stor öppen plats i Bordeaux ett sidoliv, som inkluderar andra kvinnor, trekanter, barer och bordeller – ett liv som Paula inte inkluderas i. Han kallar henne fjärilen, kallar henne ljus, men hon blir aldrig någon av alla dem som han är sugen på. Någon han vill knulla med.

Ramarna är alltså desamma som förut. På terrassen i huset Málaga finns också biologen Vera från Ecuador, som får en sorts terapeutfunktion i Paulas bearbetande av relationer och barndomsminnen. Men där den förra boken fördjupades och fick sin kraft i Ørstaviks språkliga platsskärpa stannar den senare upp. Förmåga att ladda varje detalj i miljö och möten och få dem att verka betydande för romanen som helhet finns helt enkelt inte. I stället pendlar Ørstavik mellan samtid, minnesbilder och livsfrågor utan att vare sig utveckla eller kasta omkull tidigare projekt. Här finns, som sagt, skärvor av en raserad relation, en fader som aldrig går att nå, en moder som lämnar en flicka någonstans på fjället. Men inget av det blir särskilt intressant eftersom det saknar intensitet och snabbt övergår i nya tankar, nya scener och mest blir en ytlig rundgång.

Det som i någon mening för utvecklingen framåt, och som hade kunnat göra På terrassen i mörkret till en riktigt intressant fortsättning på Ørstaviks förra bok är eskortprojektet Paula inleder i början av boken. Mellan terapistyckena, i de tillfälliga mötena på Málagas barer och havsterrasser, finns den mest synbara förbindelsen mellan Paulas förflutna och romanens nu. Här anar jag mörkret och frustrationen från förra boken. Här finns en spänning i det faktum att Paula mot betalning ger sig sexuellt och socialt till män som hon samtidigt ömmar för.

På terrassen i mörkret låter mig ana ett skevt tillstånd. Den sorg och förvirring som en avslutad relation kan lämna efter sig, men samtidigt en styrka. Ett djävlaranamma som hade kunnat lyfta Paula och alla nyligen separerade relationsdeppiga mot något annat. Om inte ett nytt liv så åtminstone hämnd, handling eller insikt. Dessvärre ältar den här romanen för mycket för att nå dit.

Similar Posts:

• Den öppna platsen finns varsomhelst
• Djuriskt om skapandet av en ny tillvaro
• Att vara femton år
• Nio resor i andras ångest
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen

2016 har Ørstavik hunnit ge ut ett antal romaner, varav Det finns en stor öppen plats i Bordeaux nu har släppts på Kabusa Böcker, i svensk översättning av Lotta Eklund. Ørstavik utforskar återigen relationernas olika nivåer och skildrar hur längtan, både kroppslig och psykisk, kan ta över en människa.

Ruth är konstnär och reser till Bordeaux för en sätta upp en utställning. Hon har sedan ett år tillbaka ett förhållande med Johannes, en konsthistoriker hon träffat efter ha läst en av hans artiklar i en tidskrift. Boken inleds med just detta – hur de två möts första gången. ”Vill du möta mig” står det som rubrik högst upp på första sidan. Sedan vecklar Ørstavik ut mötet, stillsamt och detaljerat, i all sin spänning och förvirring.

Det är där vi är, den bakgrunden vi får, och när Ruth anländer Bordeaux är det utan Johannes, men med ett starkt begär efter hans närhet. Begäret tar sig olika uttryck och överlag präglas Ørstaviks text av ett slags dubbelhet. På Grand Place du Bordeaux börjar Ørstavik redogörelsen av en process. Ruth får bilder av hur hon befinner sig på en avrättningsplats, hur hon släpas efter en vagn men samtidigt befinner sig i den, hur inte vet om hon är kvinna eller man, pendlar mellan ensamhet och distans.

Och jag vet att det är det enda möjliga, den andre som annan, att det är en förutsättning för mötet. Att vi är två, inte en. Att vi är åtskilda.

Romanens presens är begränsat till några få dygn, men som läsare upplever jag ändå händelseförloppet som vidsträckt. Johannes vill inte ha Ruth, eller åtminstone vill han inte ligga med henne längre. Det finns ett sexuellt avvisande som, åtminstone till en början, smärtar och överskuggar allt och återkommer i korta scener. När Ruths sexuella längtan inte uppfylls hos den hon vill ha söker hon utlopp för den i annat och andra. Hon träffar Abel, som leder henne bort; in i sin berättelse, men också ut i natten och barerna, ut i ambivalensen. Allt medan samtalet mellan de två kvinnorna pågår präglas Ruth av denna ambivalens, som blir allt mer framträdande i hennes tankar. Var finns egentligen den öppna platsen?

Eller är jag rädd för att jag även är hon, latexkvinnan i båset, för att det finns andra inom mig som jag inte känner till. Att detta att vara med honom är att sätta de andra i rörelse. Och då vet jag inte längre.

Ørstavik skriver, precis som jag minns det, inifrån jaget, på en mycket närvarande prosa som lägger sig tätt inpå – något som syns även i den svenska översättningen. Ibland blir texten akut och trängande men lika ofta är den full av skiftningar.

Parallellt med händelseförloppet kring Ruth löper också en annan historia, mellan två unga personer: Lily och Ralf. Här låter Ørstavik språket öppna sig på ett annat sätt, tonläget är mjukare. Det går att läsa det som att en ung kropp, med mindre erfarenheter som står i vägen, är öppnare i mötet, men jag tror inte riktigt det är Ørstaviks syfte med denna sidoberättelse. Snarare finns här en koppling till romanens huvudsakliga ärende, som blir tydligare genom styckena om Ralf och Lily.

Hanne Ørstaviks böcker kännetecknas av ett stort allvar och romanpersoner som i sitt sökande efter ideal, kärlek och närhet är beredda att offra åtskilligt i sina liv. Framför allt delar av sig själva. Ruths sökande efter närhet övergår i oro, som övergår i lättnad. Johannes är alltjämt frånvarandra, men en relation mellan två pågår ibland bara hos den ena och ibland är det också där den avslutas.

Så tänker jag att Ørstavik har skrivit en mångbottnad roman som, trots att den mest händer inne någons huvud, sträcker sig ut ur sin kontext. Det är en roman om frigörelsen, om viljan och framför allt om mötet. Den öppna platsen finns varsomhelst.

Similar Posts:

• Terapistycke utan fördjupning
• Djuriskt om skapandet av en ny tillvaro
• Vardagsrealistisk roman med nerv
• Mysdeckare om ond bråd död
• Bara skeletten är nya

Hon ställer ifrån sig den tomma tallriken, böjer sig fram och sätter fötterna i golvet, hon reser sig och vet bara en sak, hon ska in i köket och rosta sig en brödskiva till.

Detta! Tillståndet där allt annat är bortrensat. Där allt runtomkring är tomt. Där till synes små handlingar blir de viktigaste och mest omvälvande. Att resa sig från soffan. Att gå in i köket. Att rosta en skiva bröd. Att den där brödskivan kanske sätter igång någonting inom en som sakta, sakta börjar förändra allt.

Jag har alltid tyckt om den sidan av Hanne Ørstaviks romaner. Inte så mycket händer rent intrigmässigt, och inte heller rent fysiskt för karaktärerna. Den stora dramatiken sker inombords, i tankarna. Paradoxalt nog har jag ändå känt att jag inte kommer nära personerna Ørstavik skildrar. Hon målar upp ett kargt landskap, både ut- och invändigt. På bloggen Bokhora har Johanna Lindbäck beskrivit hur hon upplever att Ørstaviks kvinnliga karaktärer alltid är ”svala”.

De svettas inte som vi andra, för det första, och sen är de alltid svala i sinnet för det andra. De är som när man själv har den där korta perfekta stunden när ens hem är städat, allt är undanplockat och sorterat, räkningarna är betalda, man är mätt, nyduschad, har inte bråkat med någon, saknar ingen och inget, man är tillfreds med allt i hela världen och allt är på rätt plats. Välkommen till Hanne Örstavik[sic]-kvinnans grundtillstånd!

Nu håller jag inte med Lindbäck fullt ut. Det som kan tolkas som svalt och perfekt har jag ofta upplevt som kusligt olycksbådande. Och i Hyenorna är långt ifrån allt på rätt plats.

Efter att författaren Siv avslutat sitt förhållande med Rudolf känner hon sig tom. Kan inte skriva, vet inte hur hon ska gå vidare och behöver komma bort. När kollegan och vännen Sally åker till Rom erbjuder hon Siv att låna hennes lägenhet som ligger i en liten stad på Englands södra kust. Siv reser dit och tar ett ströjobb i en butik. Men mest av allt ”bara är” hon. Vandrar längs havet, ligger bakom en sten och ser upp i himlen. Försöker lyssna inåt, funderar.

Innan hon åkte har Siv hittat ett klipp med hyenor på Youtube. Hon läser på och fascineras över djuret. Detta att honorna är mer aggressiva än hannarna. Att mammorna jagar iväg sina söner medan döttrarna får stanna. Att honornas könsorgan är svåra att skilja från hannarnas, att de har ett penisliknande rör som de parar sig, kissar och föder genom.

Siv börjar fantisera om att vara ett djur. Hon känner det som att hon har ett djur i sin mage. Hon associerar människorna i sin närhet till djur. Hon blir genom detta alltmer kroppslig. Fantiserar om sex. Vad hon saknar hos Rudolf. Vad hon vill göra med honom. Med hans kuk.

Vaknar hon medan det fortfarande är mörkt, och är ett djur? Har fått päls, reser sig, tar några steg på alla fyra, det lyser på henne från lyktorna så att tänderna glänser, de stora vassa tänderna med det mörka tandköttet, det grova gomseglet hängande ned. Könet, som en hylsa under magen. Rasande och skrämd, med förvirrade rörelser springer hon snett bortåt, svansen hängande, innan hon försvinner.

Och alla dessa män! Lord Byron, Nietzsche, Kafka, Rilke. Alla skriver om hur de avskärmar sig från mat för att kunna skapa. Siv inser att även hon struntat i att lyssna på kroppen och istället låtit tanken styra. Nu börjar kroppen göra sig påmind. Nu börjar den bli hungrig igen.

Hyenorna är definitivt den mest fysiska Ørstavik-romanen jag läst. Texten är full av kropp, en kropp av kött och blod, en kropp med åtrå och begär. Visst är Siv introvert och för tillfället känslomässigt nedbruten, men det är knappast någon sval och vän liten kvinna Ørstavik skildrar.

Även bifigurerna hjälper till att ge liv åt Siv. Beskrivningen av vännen Sallys tillvaro i Rom fungerar som en kontrast till känslan Siv har av o-produktivitet och stillastående.

… Sally, som sitter på mopeden och kör på stadsgatorna i Rom, för henne är tankarna linjer som sträcks ut intill varandra och bildar ett nät, som om hon är en liten fjärilsflicka som kan hoppa från den ena klara strängen till den andra, och att linjerna har klang, och så kan hon röra sig mellan tankarna, hoppa, mycket lätt, och höra dem klinga. Så är det för Sally att skriva, så är det för Sally att leva…

Sivs kollegor i butiken är karismatiska och bidrar med en frisk fläkt både i hennes liv och i romanen. Den magra och kedjerökande Pip. Homosexuella Leo i sin gröna kostym. Jag tycker dock att deras egna historier ibland får onödigt stort utrymme. De fungerar bäst när de upplevs ur Sivs synvinkel. Då blir de något hon kan bygga sin tillvaro runt. En tillvaro som inte är beroende av en mans kärlek. En tillvaro bland hyenor. Bland mammor, döttrar och systrar.

Similar Posts:

• Den öppna platsen finns varsomhelst
• Terapistycke utan fördjupning
• Vardagsrealistisk roman med nerv
• En sagolik apa
• Svältandet som konst

Berättarjaget i boken är författare. Hon har länge velat skriva en roman om sin farmor, en kvinna som i unga år kände kallelsen att bli missionär och som reste till Kina och levde där i flera år med sin familj. Författaren har fått tillgång till en del dokument och brev och har även hört släktingar berätta, ändå är det som att texten inte riktigt vill öppna sig. Skrivandet uppträder på ett annat sätt än tidigare, där finns inte någon tydligt avgränsad konflikt, det blir istället en undersökning på flera parallella nivåer. Vem är kvinnan som står bortvänd i fönstret? Vad symboliserar denna till synes stumma gestalt?

Författaren blickar tillbaka på barndomen och på relationen hon lämnat, men framför allt befinner hon sig i nuet, som hon beskriver detaljerat. Det kan vara bilderna som dyker upp i sömnen eller i vaket tillstånd eller den återkommande oron i kroppen. Det är också de yttre detaljerna, hur det ser ut i lägenheten, vad hon äter, hur vardagen är organiserad. In i detta avskärmade rum för skrivande kommer en ung journalist som har bokat tid för en intervju. Det blir ett inte helt friktionsfritt möte.

Boken växlar ofta mellan de olika personerna och tidsplanen. En tråd kan bli liggande flera sidor och sedan plockas upp så självklart som om det alls inte varit någon paus och det fungerar. Ibland varar en scen eller en tanke några sidor, andra gånger koncentreras den i en enda rad.

Ibland blir jag som läsare otålig, texten förmedlar en längtan efter att något ska lossna, kanske är det alltför lätt att då uppfatta denna strävan som ett slags mål? För det som blir det bestående intrycket är ändå det allvar som finns i texten, att den inte väjer undan för något i sitt sökande.

Similar Posts:

• Vardagsrealistisk roman med nerv
• Intellektuellt drama i Norge
• Ett svenskt mörkt hjärta
• ”Och förlåten i templet rämnade mitt itu”
• Allt vi inte hör och ser

Solveig heter huvudpersonen i Vecka 43. Hon har avslutat sina studier och fått sin första tjänst på ett universitet. Hon undervisar och har en passion för litteraturen, vilket inte alltid underlättar det för henne. Solveig är en allvarligt lagd kvinna, det sker ständigt saker inuti henne och hon tar inte lätt på dem. Dessutom tycks hon ha en pinsam förmåga att se sig själv utifrån samtidigt som hon gör saker, eller just efteråt i alla fall, och då går tankarna igång om hur det hon gjort ska tolkas och om hon gjort rätt. Hon är ung och intellektuell, nyss inflyttad i en värld som hon tvekar inför. Solveig undrar om eleverna tar föreläsningarna på allvar, eller om de bara sitter där som de fågelholkar de ibland ser ut att vara?

Frågan som boken ställer är den om litteraturen har någon mening. Frågan om det finns sant och falskt gällande litteratur och vänskap. Solveig chockas när hennes kolleger inte kan se hur konstruerad den där hypade boken på allas läppar är.

Solveig ser upp till en äldre kollega, Hilde. Hon är lycklig att hon fick jobba på samma universitet som Hilde. Solveig har nämligen läst allt Hilde skrivit på kultursidorna och strukit under och klippt ut och satt upp texterna på kylskåpet. Hildes åsikter har varit Solveigs ledstjärna inom sina egna litteraturvetenskapliga studier. En vänskap utvecklas mellan beundraren och föremålet för beundran. En vänskap med sensuella undertoner och med problematisering mellan den människan Solveig lärt känna i texten och arbetskamraten i kött och blod.

Hanne Ørstavik beskriver i sin bok Solveigs vardagsliv, myrstigen mellan universitetet och bostaden, mötena med Hilde och laddningen som finns i allt under den första veckan på en ny plats. Vi följer huvudpersonen från insidan och Hanne Ørstavik skildrar henne med trovärdig inlevelseförmåga och det gör boken till en inre thriller, i vilken vi aldrig får alla svar, bara antydningar.

Solveig är intresserad av en av sina elever, en eftersläntrarpojke som hoppar in på kursen senare, och så är det ju det här med Hilde, men inget händer konkret på någon front. Solveigs tankar påverkas dock av dessa två poler och det räcker väl. Jag hålls i spänd förväntan hela boken igenom.

Ibland blir det lite väl mycket diskbänksrealism (bokstavligt talat), när Solveig bakar bröd kan jag tycka att Hanne Örstavik slösar med sina ord, detta brödbak, denna tunga symbol, som det är meningen att bli, blir det inte för mig, fast jag slängs tillbaka till Edith Södergran och går igång, men jag vet inte, det är nog en smakfråga i slutänden. Eller bara ett beskrivet brödbak. Jag irriteras när det blir för mycket ritualskrivande över väldigt vardagliga saker. Dom får ett värde som dom inte har. Ätande beskrivs lite väl för min smak, som om det fanns en släng av anorexi i boken.

Nej, jag gillar det här, för det är stilistiskt ren prosa med en poetisk talang. Om man överser med matsmutsen som jag beskrev ovan. Det finns en känsla i prosan som jag återkommer till, ett litet rum att sitta i med en tekopp eller en liten konjak, det finns ett driv och en vilja att tala hos Hanne Ørstavik. Tala, ett självklart berättigande av sig själv och sitt yrke, som författare i en obruten kedja från Homeros.

Solveig skulle tycka om den här romanen, hon skulle säga att det här är äkta och angeläget. Och även denna gång har bokens sköra huvudperson rätt i sin utsaga. Jag skulle gärna läsa om den här boken innan jag presenterade den, för att inte Solveig ska bli stött av något i min recension, men jag finner det viktigare att rekommendera boken, så andra läsare istället kan få komplettera min läsning.

Similar Posts:

• Att vara konsekvent
• Vi är alla fåglar under himlen
• Den öppna platsen finns varsomhelst
• Terapistycke utan fördjupning
• Östergren klår Ibsen