Ásta är född i början på 50-talet men Stefansson hoppar i berättelsen både bakåt och framåt i tiden, det finns ingen kronologi, berättelsen är snarare cirkulär, men allt rullas upp till slutet och det handlar inte bara om Ásta utan också människor omkring henne, till exempel är hennes far Sigvaldi en viktig huvudperson. Det finns också en berättare som är med i egna kapitel och vem han är förstår man först på slutet.

Ástas föräldrar döper henne efter en karaktär ur en av Halldór Laxness böcker. Redan namnet är dubbeltydigt eftersom det isländska ordet ást betyder kärlek. Hon är avlad i kärlek, boken börjar med den kärleksstund när Ásta blir till, en het kärlek, hennes mor Helga är den kvinna Sigvaldi har älskat allra mest men också hatat allra mest. ”Dina ögon som en gång lyste på mig har förvandlats till ett svart hål – avståndet mellan kärlek och hat är ungefär detsamma som avståndet mellan livet och döden. På en och samma gång omätligt och minimalt.”

Folk föds, lever och dör i Stefanssons böcker och med Paulus ord skulle de kunna beskrivas med orden: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Det handlar om våra liv, våra drömmar, vårt hopp och våra besvikelser. Och om de som får en svår start i livet, de som föddes till hårda villkor, fysiskt slit och små möjligheter att inverka på sina livsöden, de som klantar till det för sig, de som ville men inte förmådde. De tecknas med ömhet och förståelse, med värme. När Asta gråter: ”Saknad. Samvetskval. Självförebråelser. De tre skyttarna som alltid träffar prick mitt i hjärtat.”

Ástas mor Helga säger sig vara född på fel planet och det är en utmärkt beskrivning av en människa som lika vacker som Elisabeth Taylor ändå strular till sitt liv i alkoholism och manisk ansvarslöshet – hon är en människa som borde ha haft en diagnos och fått medicinsk behandling, men nu levde hon i den tid hon levde då man inte begrep sig på människor med psykiska sjukdomar i gränslandet mellan galenskap och annorlundahet. Helga är en dålig kvinna när hon en dag bara går hemifrån och lämnar sina små döttrar vind för våg, och Ásta bär på den hemska misstanken att andra identifierar henne med modern och hon är också själv rädd att upprepa sin mors liv. Sigvaldi å sin sida har svårt att knyta an till sin dotter för att hon är så lik Helga.

Barnet Asta växer upp hos en fostermor under påvra förhållanden i Reykjavik. När hon är 15 år knäcker hon näsan på en pojke och kommer som värsting långt ut på isländska landsbygden för att en sommar arbeta där, det är hennes straff, en uppfostringsvistelse. Hon träffar sitt livs kärlek, den hon som 65-årig kvinna skriver brev till, honom hon mist. Hon får som mycket ung en dotter och trots att Ásta inte upprepar sin mors liv hyser hon fortfarande rädslan att vara som hon. Detta tema gäller för många av karaktärerna, man kan kalla det arvsynd, att föräldrarnas trauman överförs till barnen, generation efter generation. Livsöden vävs in i varandra, barnen får hantera sina föräldrars misstag.

Under berättelsen om Ástas liv interfolieras med Sigvaldis minnen, det är så mycket han ångrar inför sin död men han slutar sitt liv med minnena av det goda och varma. Stefánssons manliga karaktärer är ofta fast i den mansroll som är tyst och sluten när det gäller känslor men inuti bubblar vulkanen, orden de aldrig sa, sakerna de aldrig gjorde på grund av sin oförmåga att säga och göra det de ville – en riktig karl visar inte känslor. Dessa män har arbetat hårt, inte bara för tvånget att skaffa bröd för dagen, för många av de manliga karaktärerna i Stefanssons böcker är också arbetet en flykt från tankar på förlorade drömmar, saker som inte blev som man hoppades, arbete är den sysselsättning som dövar känslorna. Tills de ser tillbaka på sina liv och tvingas se det i ögonen, som det var. Då ser de också att deras barn kan vara som främlingar för dem.

I Ásta liksom i Stefanssons andrar böcker, är karaktärerna inga dussinmänniskor, snarare outsiders och ack så ofullkomliga men därför så lätta att älska. Begär, sexualitet, desillusioner men också nåd, följer dem. Det är lätt att förtrollas av deras skröplighet, deras styrka men ofta också outgrundlighet vilket kunde sammanfattas i orden ”det är inte lätt att vara människa.”

Naturen är alltid nära. Det är bergen, havet som är både vackert men också skoningslöst, lavaslätter och högland, mörka vintrar, snö och regn – i ett hårt klimat där människor uthärdar för att de måste. Nästan som en hatkärlek till denna ö med sina hårda villkor, bara en sådan sak som att få in höet i ladan kunde vara en skillnad mellan liv och död för inte alls så länge sedan. Och fisken som fångas i hård sjö och piskande snö verkar för islänningarna ha varit lika mycket i deras blod som litteraturen som det hela tiden refereras till, dikterna som verkar vara en överlevnadsfördel när allt bara är alltför tufft.

Sedan Snorre Sturlassons tid och säkerligen ännu tidigare, har diktandet varit något som utmärkt detta isländska folk som är så få till antalet människor. Jag har skapat mig en teori om det där, ett svar på frågan varför Island, som idag har knappt 350 000 invånare, frambringar så många goda författare. Min teori är att under de långa, mörka, hårda vintrarna, hade de inte mycket annat att göra än att berätta och läsa, och berättande och läsande är grunden för att kunna författa.

Eftersom Àsta också utspelar sig i nuet får man som läsare inblick i det nutida Island, ett land som på ganska få år förändrats. Visserligen är fisket ansvarigt för en stor del av industrin än idag, men till det har kommit turismen, på de stränder där fiskarna förr lade ut sina öppna roddbåtar och rodde ut på det krävande havet, havet som slukade så många av dem, betalar idag turister dyrt för att få vistas i den karga men vackra naturen. På ett par ställen i boken hänvisas till sådant som Trump och konsumism, och det är de enda ställen där jag tycker att berättelsen skär sig, det ger intryck av att ha slängts in som ett måste och blir därför malplacerat.

Boken Ásta fann jag vara som en spegel där jag såg mina skuggor samtidigt med min strålglans, min ömhet, min känslighet, min styrka, en spegel där jag ser alla, inklusive mig själv, vi som gjort så gott vi kunnat, vi som kan säga: Så var det och så blev det. Gott så.

Det förekommer en fyr i boken och fyrar sägs klyva mörkret med sitt ljus och blir en allegori till litteraturen när Stefansson skriver: ”För det är vad den här förbaskade världen behöver just nu: böcker för att klyva mörkret.” En sådan bok är Àsta.

Similar Posts:

• Friheten är en karg ö
• Natur och människa
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Rolig och mörk samtidsroman
• Roffare och och andra monster

Ni missade väl inte helgens stora special på temat manlighet? Om så är fallet går det utmärkt att kika in och botanisera bland texterna såhär i efterhand.

Bland godbitarna hittar ni till exempel
Linas krönika Vem ska trösta mannen?
Camillas recension av Dingo Dingo och Ellas text om Halldór Laxness Fria män.

Den här veckan drar igång med bland annat Björns bokhylla. Senare recenserar Alice Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu, som hon tyckte mycket om. Det är en ovanlig roman som utspelar sig i Bukarest i slutet av 1800-talet och innehåller ett myller av människor och historier. Bland annat handlar det om ett mord, en försvunnen börs, en man som rest i tiden, en budpojke, ett antal rivaliserande tidningar och ett nyårslotteri.

Camilla har läst Nora Gomringers diktsamling Men säg nåt om natten, som nyligen översattes från tyska till svenska. Camilla tycker om Nora Gomringer som poet, men ser henne som kraftfullare på scenen än i bokformat som den estradpoet hon är. Dessutom bjuder Camilla och Lina på en intervju med Nora Gomringer. Missa inte!

På lördag har Dagensbok en gäst i form av författaren och skrivpedagogen Charlotte Qvandt, som kommer att skriva om ett gäng barnböcker, bland annat Vita streck av Sara Lundberg och Trädet är en hemlighet av Mia Maria Güettler.

Trevlig läsning!

Önskar

Similar Posts:

• Alice 10 i topp på bokmässan
• Poetry slam på papper
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• The beauty of Bukarest
• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer

En isolerad ö, ett kargt och mytomspunnet landskap, glest befolkat av lakoniska män, som hämtade ur den långa litterära traditionen av isländska sagor. Brutalt, med stråk av poesi och med en torr, svart humor.

Fria män är allt det där.

Huvudpersonen Bjartur är fårbonde. I arton år har han slitit hårt för andra, sparat och gnetat för att bli sin egen. I tolv år till betalar han av på gården som han döpt till Sommarhus, ett allt annat än somrigt ställe på heden som anses vara hemsökt av häxan Gunnvör och av djävulen Kólumkilli. Sådant tror dock inte Bjartur på. Bjartur tror på fåren och på friheten. Allenast.

Å ena sidan är han verkligen ett ganska vedervärdigt sällskap under nästan 500 sidor, den här Bjartur. Å andra sidan kanske det betyder att Laxness gör det han gör väldigt bra?

Det är kargt och macho in i Norden, som det heter. Jag har svårt att skaka av mig känslan av medeltid och isländsk saga. Efter ett tag dyker det upp korrugerad plåt och lite sådant som måttligt stör den bilden. I själva verket utspelar sig historien kring förra sekelskiftet och framåt mellankrigstiden, men fattigdomen och manlighetsidealet på den isländska landsbygden förefaller obehagligt tidlöst.

Här vare sig pratar man om känslor eller visar någon hänsyn eller lyhördhet mot varandra. I synnerhet inte vår hjälte, eller vad han nu är. I nödfall kan han klämma ur sig några verser ur den isländska hjältediktningen. Sin första hustru lämnar han höggravid i snöstorm för att ge sig ut och leta efter en bortsprungen tacka. Någon hjälp från närmsta granne har han förbjudit henne att skaffa och hennes ensamma död i barnsäng blir i efterhand det enda goda han tillskriver henne. Hon var åtminstone en självständig kvinna, som hellre dog än var skyldig grannarna något.

Bjartur stöter bort och behandlar alla omkring sig med misstänksamhet. Vad som komplicerar bilden är väl att han inte sällan har fog för det. Nog drar den fattige bonden ständigt det kortaste stået, medan överheten till evinnerlighet tycks sitta med alla kort på hand. Men som en riktig patriark tar Bjartur ut sin maktlöshet på dem med ännu mindre makt än han, på kvinnor, barn och tjänstefolk. För den med tendenser att romantisera det fattiga, natur- och familjenära livet förr är Fria män onekligen en pungspark.

Jag vet egentligen inte vad Laxness vill med Bjartur. Är hans berättelse en hjältesaga eller en tragedi, eller helt enkelt ett historiskt öde, ett människoliv i en turbulent och sägenomspunnen tid, när det välsignade världskriget förde med sig höjda inkomster, modernitet och en lånekarusell som inte står senare tider långt efter?

Fria män är en lite spretig, men bitvis glimrande berättelse. Ofta får man, trots längden, leta efter det mest centrala mellan raderna. Lite tröstad känner jag mig faktiskt av översättaren Inge Knutssons efterord, som menar att romanen är ”en av de mest komplexa i modern isländsk litteratur, svår också för islänningar i gemen”. Inte desto mindre, eller kanske just därför, är den fascinerande.

Bjarturs ideal, hans tragiska frihetslängtan och föreställning om vad en självständig man (och det är just en man, Bjartur skiljer ständigt på ”kvinnosläktet” och ”människosläktet”) ska vara, är hjärtskärande, självdestruktivt och frustrerande som fan. Laxness skildring av den lilla människans utsatthet, av att ”vara prisgiven åt de idéer som bara gör de rika rikare och de fattiga fattigare” framstår som provocerande nästintill evig.

Similar Posts:

• En bok för att klyva mörkret
• Outsiders
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Roffare och och andra monster
• Rolig och mörk samtidsroman

Denna vecka är det min tur att visa mina bågnande Billybokhyllor och böckerna som trängs  däri. Det händer i dag måndag. Samtidigt recenserar Lina Jonas Indes lilla svarta bok KKM.  Det visar sig att Inde skrivit den där boken som Lina velat skriva. Ingrid skriver om Eva-Marie Liffners bok Lacrimosa och tycker att den var för svår. På fredag skriver Oscar om Torbjörns Flygts uppföljare till Augustvinnaren Underdog från 2001: Outsider. När vi lämnade huvudpersonen Johan i Underdog var det 1985 och Bruce Springsteen på Ullevi, här fortsätter historien om Johan som nu pluggar i Lund och om Sverige som drabbas av Palmemordet, massarbetslöshet och främlingsfientlighet. Precis som titeln antyder finns även här ett tydligt klassperspektiv när Johan börjar sin klassresa som kommer att leda honom från arbetarhemmet i Malmö till den övre medelklassen i Audigettot på 2000-talet.

På lördag har vi en stor manlighetsspecial. Missa inte det. Då recenserar Anna C Jens Liljestrands Adonis, som tränger sig in bland män i sluten grupp och tittar närmare på det musikaliska kollektivet. Camilla recenserar Dingo Dingo av Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson samt En käftsmäll är också beröring av Marcus Priftis. Ella recenserar bland annat Mats Jonssons nya, Mats kamp, och en nobelpristagare i nyupplaga, Halldór Laxness Fria män. Camilla bjuder också på en krönika om seminariet ”Varför gnäller männen?” som hölls på Bokmässan. Detta och mer därtill i manlighetsspecialen.

Dessutom skriver Camilla om sitt besök på Kulturhusets internationella författarscen när Herta Müller talade där.

Varmt välkomna till en omfångsrik vecka hos oss på Dagensbok önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com